Sveriges Radios Kulturnytt berättar idag att Suzanne Ostens nya film Flickan, mamman och demonerna av Statens Medieråd givits 15-årsgräns. Granskningsinstansens beslutsmotive-ring lyder:
”Framställningens tematik kretsar kring självmord, psykisk sjukdom och barns utsatthet och präglas av en oroväckande och bitvis mycket skrämmande stämning. Vidare förekommer inslag av en kvinna i ett eskalerande psykotiskt tillstånd som försummar sin dotter, samt flera scener där en kvinna har skrämmande hallucinationer med demonlika personer som bl.a trär en snara runt hennes hals och uppmanar henne att ta sitt liv samt uppmanar henne att ta livet av sin dotter. Mammans sjukdomsförlopp och flickans utsatthet är mycket realistiskt skildrat vilket kan antas öka möjligheten till identifikation för barn.
Framställningen bedöms kunna medföra stark rädsla, oro och förvirring och vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år.”
Än en gång är Osten oförstående till att hennes senaste film, som hon själv kallar för barn-film, inte får 7-årsgräns. Detsamma var inledningsvis fallet med hennes Bengbulan (1996), som till sist ändå fick 11-årsgräns. Som jag skrev i blogginlägget 28/9-15, ”Suzanne Os-ten är ingen barnfilmsambassadör!”, kan hon uppenbarligen inte skilja mellan barnfilm och barnskildring. Hon har själv aldrig gjort någon barnfilm.
Ostens kommentar sägs enligt Kulturnytt idag lyda: "Att arbeta med barnfilm eller barnteater nu är att märka de vuxnas rädsla och fördomar, de vill skydda barnen men hindrar barns växt i konst.”
”Läskigt, obehagligt och konstigt”
Regissören borde inte vara särskilt förvånad över den höga åldersgränsen, med tanke på att hon själv på sin ”Barnfilmsambassadörsblogg” (17/2-16) redogjort för barnkommentarer i bandade intervjuer med två testpubliker:
GRUPP 1 (elever i årskurs 5, således runt 11-12 år)
Samtalsledare: Vad har ni för tankar när ni har sett den här?
Barn 1: Rätt läskig.
Barn 2: Jag undrar varför mamman betedde sig sådär?
Barn 3: Demoner… Demoner.
Barn 4: Varför köpte man inte bara jättemycket viol och bara blåste bort dom?
Barn 5: Dom verkade ju ändå inte dö.
Barn 6: Filmen var lite obehaglig.
Barn 7: Filmen var obehaglig men samtidigt var den lite konstig nästan med demoner som bara mamman typ kunde se…
Barn 8: Jag förstod inte riktigt vad det var som hände där i början?
Samtalsledare: Tänker du på något speciellt ställe där i början?
Barn 8: Ja med tallrikarna som krossades…
Samtalsledare 1: Ja, det var lite otydligt vad som händer där? Bra.
Barn 9: Varför var det just mamman som blev hemsökt?
Barn 10: Varför såg inte Ti demonerna?
Samtalsledare 1: Varför tror du att inte Ti såg demonerna?
Barn 10: Ehm … för att hon inbillade sig. Hade hon dränkt dom där råttorna?Samtalsledare 1: Ja det hade hon nog.
Barn 11: Först så trodde jag att mamman hade druckit.
Samtalsledare 1: Druckit sprit så att säga?
Barn 11: Mmm.
Samtalsledare 1: Vad tänkte ni mer om mamman?
Barn 12: Det kändes som att hon skulle dö flera gånger, till exempel när hon gick ner till vattnet och när hon tänkte hänga sig själv.
Barn 13: Hon verkar lite galen.
GRUPP 2 (dessa barns ålder anges ej, men tre av dem hade varit med under fyra inspelningsdagar – kanske som statister – och är förmodligen i ungefär samma ålder, 10-12 år).
Samtalsledare: Och sen då? Vem var Tamara? Vem var systern/mostern?
Barn 15: Tamara var en ganska ung tjej som försökte leta efter Ti. Hon var väldigt glad.
Barn 16: Barnvänlig.
Barn 15: Jag tror hon insåg att mamman var typ läskig när hon såg henne, att hon inte mådde så bra.
Samtalsledare: Att hon inte mådde bra. Hur var mamman?
Barn 16: Elak.
Barn 17: Hon var liksom lite konstig och hade sönder grejerna.
Barn 3: Sträng.
Barn 10: Jobbig.
Barn 15: Jag tror att det var demonerna som gjorde det.
Barn 6: Ehm, hon försökte skydda Ti väldigt mycket.
Samtalsledare: Hon försökte skydda Ti.
Barn 4: Hon knockade Ti.
Barn 9: Är det inte Ti som försöker skydda mamman?
Barn 16: Mamman slog Ti.
Samtalsedare: Mamman slog Ti. Får man gör det med små barn?
Barn i grupp: Neeej.
Barnperspektiv bör inrymma barns perspektiv på obehagliga ting
Osten har själv hävdat att detta är en berättelse sprungen ur ett barnperspektiv. Det må så vara, men bara för att en vuxen intar ett barnperspektiv innebär detta inte att de insikter som ligger däri automatiskt kan överföras rakt av till den tilltänkta barnpubliken. Den som skapar det hela måste även försöka sätta sig in i hur det kan tas emot av den avsedda publiken. Av kommentarerna från barnen i testpubliken framgår inte bara att de tyckte att det som de såg var läskigt, obehagligt och konstigt. Viktigare är att de uppenbarligen inte förstår vad upphovsmänniskan vill säga med berättelsen. Att inte begripa är verkligen läskigt.
Ska teman som detta tas upp och förment vara riktade till barn, bör ju begripliga förklarings-förslag finnas inlagda. Att bara tala om ”demoner” är ju inte särskilt klargörande. Osten sägs ha yttrat ”När jag var barn förstod ingen vad jag varit med om, och absolut inte jag själv” (http://drivinguscrazy.se/biljetter/program/flickan-mamman-och-demonerna/). Varför bara avspegla detta?
På samma sajt som ovan, beskrivs filmen som ”en berättelse om ett barns oerhörda kärlek och lojalitet till sin förälder, hur hon än är. Instängd i lägenheten med sin psykotiska mamma fattar 8-åriga Ti beslutet att hon själv måste bekämpa mammans demoner som styr deras liv. En thriller för barn om en social verklighet”. På Svensk filmdatabas citeras filmens produk-tionsbolags aningen annorlunda handlingsbeskrivning: ”En thriller för barn och ett kärleks-drama för vuxna, om flickan Ti och hennes mamma som ser demoner ingen annan ser.”
Borde det inte ha varit tvärtom, d.v.s. en film som gör det möjligt för de unga filmhörskå-darna att förstå dotterns (påstådda, men obegripliga, eller rent av inbillade?) kärlek till modern? Och en thriller för vuxna, förutom eventuellt ”kärleksdrama för barn”? Som Ostens själv inser: ”Barn vill förstå oss vuxna – rädda oss – och leva sina egna kommande vuxna liv” (http://drivinguscrazy.se/biljetter/program/flickan-mamman-och-demonerna/).
Men hjälp dem då att förstå! Om du nu gör det själv, med tanke på det ständigt återupp-dykande temat… Fast den vuxne kan aldrig förstå barnet, så som barnet en gång för länge sedan förstod sig själv. Den vuxne omtolkar ständigt förståelsen av sitt förflutna jag, utifrån nya erfarenheter och insikter. Att begripa det ingår också i att ta barnpublikens perspektiv. Och erbjuda en förståelse i jämnhöjd med de ungas nuvarande förståelsehorisont.
Går föräldrar med psykiskt sjukdom med sitt barn på detta slags film?
Men vem borde/vill se denna film, enligt regissören själv? I en intervju med Annika Gustafsson (Sydsvenskan 18/7-15) påstås Osten säga något i stil med att den potentiella publiken är stor:
”Budgeten för Mamman, flickan och demonerna stannar på sexton miljoner kronor, ännu saknas tre miljoner. Producenten Agneta J Bergenstråhle på bolaget Fundamentfilm måste kunna precisera filmens ”estimat” för privata finansiärer. Det innebär att hon ska räkna fram hur stor publiken kan bli. Privata investerare kräver det eftersom de vill räkna på om de kan få tillbaka satsade pengar.
När Suzanne Osten argumenterar utgår hon från att det finns cirka 500 000 så kallade maskrosbarn, alltså barn till personer med psykisk sjukdom och missbruk, i Sverige. Om man räknar in deras anhöriga, människor som jobbar med maskrosbarn i skolan, människor i utbildning inom de här områdena får man höga siffror.
– Jag tänker på alla individer som jag kom i kontakt med under turnerandet med uppsättningen ”Flickan, mamman och soporna”. Självklart borde det finnas publik för filmen. Det är en historia som berör. [..] motsats till vad vuxenvärlden ofta tror blir inte barn sorgsna när de ser sanna, ärliga berättelser där deras egen tillvaro speglas. I stället känner de lättnad och till och med glädje.”
Det är möjligt att de barn som själva upplevt något liknande lättare än de i testpubliken begriper sig på handlingen. Att de utgör huvudmålgruppen, bör alltså framgå att PR-material och annonser. De andra barnen då, som tycker att det där med demoner är konstigt, vad skulle de få ut av filmen om den finge sänkt åldersgräns till 11 år – så att t.o.m. ”ledsagade” 7-åringar kunde dras med på den?
Jag ställer nu samma fråga som jag nedan gjorde 28/9-15 beträffande Ostens Bengbulan, som regissören själv i intervjun med Gustafsson håller för en av sina bästa filmer: ”Film-sverige var helt enkelt inte mogen för den 1996.” Tydligen var inte heller världen mogen för 20 år sedan. Eller som den amerikanska underhållningsbranschtidningen Varietys recensent Dennis Harvey formulerade sig (17/11-96) om filmen: ”valhänt hållen mellan en barnpublik och en vuxenpublik”. Det vill säga: svävande i luften mellan två stolar. Harveys slutkläm om filmens borderline-oansvarighet lyder: ”Sum effect is borderline irresponsible, holding limited appeal for both mature and juvenile viewers.”
Personligen anser jag att Bengbulan är den sämsta svenska barnskildringen någonsin, då den varken tilltalade en vuxenpublik eller en barnpublik.
Vad kan bara göra med sina tack vare filmen nyvunna insikter?
Osten menade på sin webbsida dock att Bengbulan ”borde vara tillåten för yngre barn då den tar upp viktiga teman och berättar hur verkligheten kan se ut för många barn”. Min fråga till henne blir då: Tar just likartat drabbade barns föräldrar dem till denna eller detta slags film? Ifall filmen istället vänder sig till barn med lyckligare verklighetsbetingelser: vad kan dessa barn i så fall GÖRA åt sina mobbade eller misshandlade kamraters situation?
Hjälper filmer som Bengbulan (och Flickan, mamman och demonerna, som jag förvisso inte sett) verkligen barnåskådare, genom att påminna dem om verklighetens hemskheter – bara för att stå ut med det oroande? Barn saknar ju möjligheter att påverka, har ingen talan precis. Blir inte det enbart bedövande? Jämför med hur avtrubbade de flesta vuxna hunnit bli inför många barns situation i verkligheten!
Så VARFÖR, Suzanne Osten, ska barn ”lära sig att stå ut med det oroande”??! Bör de inte hellre få leva i föraktad ”oskuldsfullhet”, till dess de erkänns verkligt inflytande i hemmet, skolan, närmiljön och även har rösträtt i alla val och de facto kan påverka vuxenvärlden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar