I vilken riktning växer egentligen barn: uppåt, sidledes? Eller växer de kanske först upp, för att efter ett litet tag växa ner? Vid ungefär vilken ålder börjar i så fall utförslöpan? Runt 20-25? Och när blir barn ”normala” människor? Först efter könsmognaden?
Kathryn Bond Stockton menar i sin bok The Queer Child, or Growing Sideways in the Twentieth Century (2009) enligt förlagets egen presentationstext att ”barn är fullständigt, skandalöst queer […] en del av dem till och med subliminalt gay”. Stockton analyserar visserligen bara 1900-talets fiktiva barn i litteratur och film, men förlaget frågar ändå vad idén om ett ”gay” barn kan innebära för föreställningen om alla reella barns smärta, garderober, känsloarbete, sexuella motiv och sidorörelser, som vuxna försöker förneka.
Redan tidigare har Eve Kosofsky Sedgwick (1991) myntat begreppet “proto-gay” om barn i How to bring your kids up gay för ”förstadiet” till gay – ”förgay”, och enligt tidens anda tycktes sätta likhetstecken mellan proto-gay kille och ”feminin kille”. Men genusuttryck och sexuell läggning är inte nödvändigtvis samma sak, inte heller trans och queer.
Barn förutsätts vara straight, fast egentligen ”ännu-inte-straight”, eftersom de inte anses vuxna förrän vuxna tillåter detta. Vita barns oskuldsfullhet gör dem tydligen queer, eftersom de därmed distanseras från de erfarenheter som gör dem vuxna. Svarta barn, liksom vita arbetarklassbarn, är exkluderade från denna förmenta oskuldsfullhet och därför också de queer… ”Normala” vuxna, inte queer vuxna… Stockton breddar alltså begreppet queer, eller återgår snarare till den traditionella innebörden av främmande/annorlunda – ”onormal” utifrån förment ”normala” vuxnas synvinkel. Vuxet och ”normalt” anses det ju vara att vara aggressiv, våldsam, ha hemligheter, ägna sig åt sex i eller utanför garderoben… Fast med queera barn menas gudskelov främst ”barnet som idé”. Livs levande reella barn struntar man lyckligtvis i.
Andra, som Malena Janson (2014:186), skriver att ”att barn per definition är queera i bemärkelsen ’ännu inte normala’, ännu inte fast i de normativa system som hör vuxenheten till”. Då riskerar ju nästan allting som barn gör att vara queert, inte själva bilda familj t.ex. Personligen föredrar jag för klarhets skull att termen ”queer” reserverades för frågor om sexualitet, sexuell läggning och könsidentitet. Med Stocktons synsätt tycks barn ej kunna anses vara asexuella. Frågan är förstås om ens vuxna tillåts vara det inom HBTQ-rörelsen.
Queera barn?
I vanlig ordning är det alltså oklart vad förhållandevis nya termer som ”queer” egentligen står för, vem som ens får använda det, samt om vilka. Är barn verkligen queera? Barn förutsätts på en och samma gång vara asexuella och samtidigt proto-heterosexuella, eftersom majoriteten vuxna är – det sistnämnda alltså. Ofta likställs queer med gay, men det täcker inte in hela begreppet, ty queer behöver nödvändigtvis inte ha något med sexualitet eller sexuell läggning att göra, utan inbegriper även transpersoner och icke-normerade genus-uttryck, enligt RFSL:s begreppsdefinition (12/2-16):
”Queer
Ett begrepp som grundar sig i kritik mot idéer om normalitet i fråga om kön och sexualitet och hur vi placeras i olika kategorier som alla tar utgångspunkt i heterosexualitet och könsbinaritet som norm. Med andra ord ett ifrågasättande av dominerande idéer om hur människor ska leva i sexuella relationer och andra relationer, hur vi ska bilda familj, hur vi ska uttrycka kön osv. […]
Att vara queer kan innebära en önskan att inte behöva definiera sitt kön eller sin sexuella läggning, medan en del använder queer som ett sätt att beskriva sin könsidentitet eller sin sexualitet.”
Det sistnämnda tycks mig dock vara betydligt vanligare, ja, närmast en fixering. I dag ska man hälsa på nya bekantskaper medelst förnamn + sexuell läggning (det sistnämnda om än inte alltid verbalt).
Sexualitet som norm?
Numera respekteras inte alltid önskan att ”inte behöva definiera sitt kön eller sin sexuella läggning”, vad exempelvis fiktiva karaktärer i animerad film anbelangar. Tidningar och e-tidskrifter svämmar över av outande av olika Disney-figurer till exempel. Ibland tolkas deras oftast perifera närvaro som progressiv, fast oftare kritiseras förment kränkande framställ-ningar av gay, lesbiska eller transpersoner såsom filmernas onda karaktärer. Eller så ställs krav på alternativt kritiseras frånvaron av sexuella barn.
Alltsedan decemberpremiären av Insidan ut, där kritiska recensenter (Suzanne Osten och Malena Janson, se mina blogginlägg från 8/12-15 och 12/12-15) efterlyste en gestaltning av sexualitet i huvudkaraktären Jennys uppväxt från födelse till 11-årsåldern, har jag undrat exakt hur de då menade att detta kunde ha skett på ett för 6-10-åringar begripligt och meningsfullt sätt. Är verkligen sexualitet en viktig identitetsaspekt i denna ålder?
Sådana adultonormativa uttalanden gör ju upplevelsen av sexualitet normativ. Tolereras inte asexuella barn? RFSU struntar å andra sidan helt i barn i sin begreppslista, när man definierar biologiskt kön som ”inte bara två, utan bör ses som en skala där ingen är helt ’man’ eller helt ’kvinna’”. En femtedel av Sveriges befolkning är ännu ingetdera, så är barn alltså nödtvunget ”queera” fram till 15-års- eller myndighetsdagen?
Inte heller HBTQ-aktivister tycks som sagt tillåta barnkaraktärer vara med. Andra vill inte tillstå att barn kan vara asexuella, eller att andra identitesaspekter fortfarande är betydligt viktigare. Människans enda eller främsta identitet verkar numera vara som sexuell varelse… Inte var det så för 100-150 år sedan. Asexuella är kanske alltför osynliga för att inkluderas i kampen, och inte tillräckligt motiverade för aktivism? Tydligen måste både barn och animerade figurer definieras i termer av sexuell aktivitet, åtminstone av något läger.
HBTQ-aktivisterna är i sig (precis som dagens svarta antirasister) fördomsfulla och exklu-derande, i sina tagna patent på att vara de enda med rätten att vara emot patriarkal hetero-normativitet (respektive rasism). Det kan enligt min mening även heterokvinnor respektive vita vara.
Har dagens Disneyuniversum blivit ett queerparadis?
”Har Disneys universum blivit ett queerparadis?”, frågar sig Katrine Hornstrup Yde i danska information.dk (15/5-14). Hon byggde sin artikel på en artikel i The Atlantic som bygger på ett blogginlägg av en mormonkvinna, som bygger på ett blogginlägg av en katolsk film-recensent, som bygger på osv.
Att detta ämne lätt sprider sig som ett virus ska jag härmed alltså bekräfta, i och med att jag nu bygger vidare på danskan… Vad gör då detta tema så intressant? Det tycks vara den ovanliga sammanfogningen av barn(film) och queer, oftast tolkat som homosexualitet.
Akash Nikolas, könspolitisk kulturskribent på The Atlantic, skrev (23/4-14) att kulturkri-tikerna bestämt sig för att Frost/Frozen (2013) är queer eller pro-gay, men menar för egen del att queertemat länge funnits i Disneyfilmer: ”Genom att predika tolerans och ifrågasätta könen, erbjuder Disney en introduktionskurs i queerteori”.
Nikolas använder dock här ”queer” med den innebörd Kathryn Bond Stockton som ger termen: inte bara syftande på homosexualitet, utan även om att som barn vara ”onormal”, före eller efter sin ålder, fysiskt annorlunda, mobbad och utstött. Han exemplifierar med Pinocchios långa näsa, Dumbos stora öron och Rapunzels hår, Peter Pans försenade uppväxt m.m.
Andra sätt att vara queer på är tydligen att antyda homosexualitet, genom att inte vilja gifta sig med första bästa person av motsatt kön som visar intresse för en… Det oftast framlyfta exemplet på sistone är förstås Elsa i Frost och ”beviset” sägs vara sången ”Let it go” tolkad som en ut-ur-garderoben-låt, vilket jag dock tror är en missuppfattning både av texten och sångnumrets kontext. Hennes medfödda magiska kraft tas också för en metafor för demoni-serad (medfödd) homosexualitet – av dem som kritiserar filmen!
En pojflicka som Mulán påstås också vara queer eller filmen berätta en transhistoria, bara för att hon (och en grupp män) av strategiska skäl ägnar sig åt könsklädesbyte, s.k. cross-dres-sing på svengelska. Det kortväxta handbollslaget i Snövit och de sju dvärgarna ses som andra homosexuella aspiranter, enligt dem som letar febrilt. Alla tycks emellertid ha missat Basil Mus och hans sambo Dr. Dawson i Mästerdetektiven Basil Mus (1986).
Andra karaktärer från andra produktionsbolag som lyfts fram är mest bifigurer, typ flod-hästen Gloria uppvaktad av den afrikanska sensuella, macho flodhästinnan Moto Moto i Madagascar 2, vikingen Gobber i How To Train Your Dragon 2, Mitch i ParaNorman m.fl. Dessutom en huvudfigur som Svampbob Fyrkant och Patrik Stjärna.
Inte alla representationer av homosexuella är dock positiva och därmed ansedda som önskvärda. Scar i Lejonkungen tolkas ju genom sitt kroppsspråk och sin accent som gay. Andra filmer och tv-serier än Disneys har också finkammats: en av Powerpuffpinglornas huvudfiender är ju HIM/Han, till synes en man i cross-dressing och uppfattad som en odödlig Satan eller Luciqueer. Denna hummerliknande skäggprydda gestalt framställs som en motsägelsefull transperson, med en röst som kan vara såväl mörk som ljus, med rouge på kinderna, välansade ögonbryn, rosa ballerinakjol och dito boaliknande scarf, lårhöga svarta stövlar, de sistnämnda på även i badet. Mer om denna undflyende karaktär i nästa blogg-inlägg, på måndag.
Därtill kommer ju enligt sensationsblaskorna och (behövs ”och”?) kvällspressen alla ”Disneyfigurer du inte visste var homosexuella”. Men varför denna fixering vid sexualitet när det handlar om barnfilmer? Inga av Disneys 1900-talsfilmer handlar ju om parbildning mellan man och kvinna antydandes sexualitet. (Jo: Ironi!)
Referenser
Janson, Malena: Filmpedagogik som normkritik, sid.179-196 i M. Janson (red): Introduktion till filmpedagogik. Vita duken som svarta tavlan, Malmö: Gleerups 2014
Sedgwick, Eve Kosofsky: How to bring your kids up gay, Social Text no.29 (1991), s.18-27
Stockton, Kathryn Bond: The Queer Child, or Growing Sideways in the Twentieth Century Durham: Duke University Press 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar