Apropå A-märkning av film, Bechdeltestet, Pippitestet (Rönnberg 2014:168-169) och debatter om mångfald i kulturutbudet: hur finfördelad bör den kulturella mångfalden i kulturprodukter egentligen vara? Räcker det med kvinnor som talar med andra kvinnor om atomfysik? Eller ska det vara två samiska kvinnor som diskuterar snökvalité? En judisk, en muslimsk och en samisk kvinna i samspråk om renskötsel (bara om vajor, eller även OK om härkar?)?
Behövs för ”jämställdhetens” skull även fler kvinnliga mördare? Också skånska? Lesbiska gotländska jurister? Är det alls meningsfullt att räkna antal och bry sig om utseenden, utan att ta hänsyn till vad exempelvis film- och tv-karaktärerna gör? StereoHANDLINGAR som jag kallat det (i blogginlägget 27/1-16) snarare än stereotyper?
Duger det med svarta småflickor som diskuterar färgen på Barbiedockor? Eller bör det vara inte bara svarta afrikan-amerikanska, utan svarta från Afrika? Inte bara från Malawi, utan också från Nigeria? Från svart medelklass såväl som svart underklass? Inte bara svart muslimsk underklass i Sudan, utan hinduisk överklass i Sydafrika? Det intersektionella kan ju drivas hur långt som helst.
Visst skulle också jag i min barndom – kanske – ha velat se mig representerad i ”fattig-unge”-program, men jag var ju också pojkflicka, fotbollsspelare, A-student. Hade de gått att kombinera? Ska vi till slut ha en kanal per individ, ”jag-tv”? Eremit-tv? Och kan någon annan än de som själva ingår i dessa finfördelade smågrupper skapa godtagbara framställ-ningar av sina likar?
Mångfald handlar ju inte bara om numeriskt antal vad karaktärer anbelangar, utan om att skildra specifika erfarenheter och återge exempelvis etniska vardagslivsdetaljer rätt. Det kan troligen bara den som tillhör gruppen, så varför inte skapa egna program istället för att ödsla tid på att kritisera utbölingar som försöker, med alltför klent resultat?
Idag är det ju relativt lätt att själv skapa även rätt kvalificerade kulturprodukter och därtill få dem spridda via exempelvis Internet. Det behöver inte vara så dyrt, som det onekligen länge har varit att finansiera, liksom svårt att distribuera. Alltför länge har dock både små och fattigare länder varit beroende av import från de stora länderna i Västvärlden. Det lär i hög grad förklara merparten av den oproportionerliga representationen av exempelvis etniciteter och ”ras” i mindre länder, rika såväl som fattiga.
Kulturell mångfald i barnteveutbudet?
Hur står det egentligen till med den etniska mångfalden hos barnutbudet i tv i länder med ”icke-vit” majoritet? De färskaste siffror jag hittat är studier från 2008, men med tanke på hur ofta barnprogram repriseras för nytillkomna ”generationer” av förskolebarn, torde siffrorna inte ha förbättrats nämnvärt sedan dess. I Sydafrika där vita utgör 10 procent, är hela 81 procent av barntevefigurerna vita. I Brasilien, där hälften av befolkningen ser sig som vita, är 78 procent av karaktärerna i rutan vita. Fler siffror avseende länder med vit övervikt vad gäller barnteveutbudets etniciteter är Kenya: 69 procent vita, Indien: 60 procent (Götz m.fl. 2008).
Endast Kina (85 %), Hong Kong (70%) och Egypten (55%) hade en övervikt för ”icke-vita” (asiater, sydasiater, svarta, latinos eller etniciteter från mellanöstern) av 24 studerade länder. USA med en befolkning bestående av 31 procent ”icke-vita” uppvisade ett barnutbud i tv som till det yttre bäst överensstämde med befolkningens faktiska sammansättning (32 % ”icke-vita” tv-karaktärer). Dessa siffror gäller alltså enbart det yttre, utseenden och hudfärg t.ex., som ju kan innebära rätt ytliga skillnader om än inte oviktiga. Mer kvalitativa mått behövs dock också (a a).
Vad mer informativa framställningar av nations-etno-kulturella ”andra” beträffar, är innebörden av ursprungsland inte så svår att begripa när den anges verbalt eller indirekt. Etnicitetsmarkörer är exempelvis språk, namn, kläder, ibland även hudfärg eller utseende i övrigt, samt hemmiljön. Kulturella markörer avser exempelvis olika attityder, värderingar, religiös tillhörighet, seder.
I en tysk studie av 448 figurer i barn-tv utgjordes enbart 8 procent av sådana nations-etno-kulturella karaktärer, trots att Tyskland har en stor turkisk och rysk minoritet. Minst vanligt av dessa tre var det med specifika kulturella aspekter. Att karaktärer på ytan ser annorlunda ut, men vad värderingar och agerande är likadana som majoritetsbefolkningen, d.v.s. är hybridkaraktärer, kan ha såväl för- som nackdelar. Allas likartade synsätt, likhet och likvärdighet betonas, men samtidigt går det då hävda att deras olikheter osynliggörs. Olikhet och vanlighet kan dock normalisera (Schlote & Otremba 2010).
Men hur ska man se på det faktum att t.ex. i tyska barnteveserier 78 procent av muslimska föräldrar är ensamföräldrar, mot 13 procent i verkligheten? Är det progressivt eller en oönskad missrepresentation? Med feministiska glasögon kanske det förstnämnda, medan jag låter muslimer tala för sig själva (a a).
Möjliga lösningar?
Ju fler karaktärer en film eller ett tv-program har, och ju fler avsnitt en tv-serie eller följetong består av, desto lättare går det att via flera figurer visa fram olikheter inom en grupp. Cirklar allt kring en enda individ, tvingas denna lätt fungera som representativ för hela gruppen. Förekommer ”mångfaldsfigurer” bara i biroller, omöjliggörs samtidigt oftast mångfald vad teman eller intrig anbelangar. Karaktärer ur samma grupp, men med motsatta synsätt i en viss fråga, minskar dock stereotypisering. Att som åskådare bjudas in i ovanliga miljöer, som barn utanför gruppen inte har inblick i, kan även det minska stereotypisering, liksom hybridmiljöer inrymmande många olika etniciteter eller en figurs dubbla eller tredubbla tillhörigheter (både etnosvensk och svart och överklass) (a a).
Bäst tror jag dock att det vore om medlemmar med ursprung i den aktuella gruppen eller med dubbla nations-, etniska eller kulturella identiteter själva står för produktionen. Viktigt i barnprogram och barnfilmer är även då inte minst att historien är berättad ur barns synvinkel eller utifrån ett barnperspektiv. Barn betonar inte alltid etnicitet eller olikhet, utan helt andra ting och inte sällan sin likhet med andra barn. Där har de något att lära vuxna.
Referenser
Götz, Maya m.fl.: Gender in children’s television worldwide. Results from a media analysis in 24 countries,TelevIZIon 21 (2008): E, s.4-9
Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014a (sid. 128-141)
Schlote, Elke & Otremba, Katrin: Kulturelle Vielfalt im Kinderfernsehen. Medienanalysen zum Kinderfernsehen weltweit und in Deutschland, TelevIZIon 23 (2010):2, s.9-14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar