Har idag en replik på ett debattinlägg (igår) på Svt Opinion om Suzanne Ostens barnskildring Flickan, mamman och demonerna.
Kan läsas på
eller nedan:
Svt opinion 16/3-16
Flickan, mamman och demonerna är ingen barnfilm
Jag vet att jag inte borde uttala mig om en film som jag inte sett. Så pass litar jag ändå på Statens medieråd, att filmgranskarna korrekt torde klara av att referera innehållet i en film. Tolkningarna och åldersbedömningarna delar jag för den skulle inte alltid, men denna gång handlar Suzanne Ostens film Flickan, mamman och demonerna tydligen om
självmord, psykisk sjukdom och barns utsatthet och präglas av en oroväckande och bitvis mycket skrämmande stämning. Vidare förekommer inslag av en kvinna i ett eskalerande psykotiskt tillstånd som försummar sin dotter, samt flera scener där en kvinna har skrämmande hallucinationer med demonlika personer som bl.a. trär en snara runt hennes hals och uppmanar henne att ta sitt liv samt uppmanar henne att ta livet av sin dotter.
Mammans sjukdomsförlopp och flickans utsatthet sägs dessutom vara mycket realistiskt skildrade, vilket antas öka åskådande barns inlevelse i filmen.
På svt opinion (15/3-16) talar sig Lisbeth Pipping varm för en lägre åldersrekommendation än den nu givna 15-årsgränsen. Med truismer som att man inte kan ”barnförbjuda barn-domen”, utan bör ”ta barn på allvar”, ”våga visa barns utsatthet”, ”inte rygga tillbaka för det svåra i livet”.
Med respekt för att Pipping säkert vet vad hon talar om när hon värnar om försummade och misshandlade barn, och eventuellt varje vecka möter utsatta barn i sitt arbete som författare, föreläsare och debattör – om nu barn går på sådana föreläsningar – vill jag ändå invända att det ju inte är barndomen, utan filmen, som bör barnförbjudas.
Vissa barns verklighet är säkerligen också mycket svårare än den som Osten vill förmedla i sin film, varför Pipping och förmodligen Osten anser att denna film behövs så att dessa barn förstår att de inte är ensamma i sitt barndomshelvete. Frågan blir då hur man ska just sila fram denna lilla procentandel, uppskattningsvis de 3 procent som alltid brukar ha det värst i alla sammanhang? Kanske kunde Pipping och Osten visa filmen just i föreläsningssamman-hang riktade direkt till dem?
Problemet uppstår med de övriga 97 procenten barn i åldern 7-14 år. Varför ska de se filmen och inse att kanske somliga av deras klasskamrater har det för jävligt? När de lyckligare lottade sedan inte kan göra något åt detta? Barn har ju inga påverkansmöjligheter. Osten anser tydligen (se hennes blogg 14/3) att dessa också ska ”härdas” inför vuxenlivet – så att de inte som vuxna reagerar när de faktiskt bör och kan?
Samtidigt säger både Pipping och, i andra sammanhang, Osten själv att barn ”visst klarar av att hantera det som händer i filmen, det är vi vuxna som ryggar för utsatta barns verklighet. Det är vi vuxna som inte tror på barnens förmåga att se, analysera och förstå.”
Men då måste väl slutsatsen just bli att detta är en film för vuxna!? Om filmen som Statens Medieråd beslutat, är barnförbjuden lär vuxna lättare begripa att detta är en film avsedd för dem. För vuxna människor i utsatta barns omgivning som kan inskrida, anmäla, stötta!
Filmen ifråga verkar emellertid svårbegriplig för barn, att döma av Ostens egna citat (17/2 på hennes blogg) ur intervjuer med två testpubliker bestående av barn i 10-12-årsåldern
I ett senare inlägg på samma blogg (14/3) ömmar Osten därför för skolbio, som kan erbjuda ”ett bra samtal med en empatisk vuxen för att göra den lite ovana upplevelsen legitim och spännande”. Det är inte legitimering eller spänning som barn här efterfrågar, utan begriplig-het. En barnskildring som kräver vuxna pedagogers eller regissörens muntliga förklaringar är ingen barnfilm!
Så vad anser Suzanne Osten och Lisbeth Pipping att icke själva utsatta barn kan GÖRA med de insikter som filmen kanske förmedlar?
Bifaller kammarrätten överklagan och ger filmen 11-årsgräns, innebär det ju att även 7-år-ingar ”ledsagade” av sina föräldrar kan härdas. Men varför skulle de det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar