Varför läser du inte min barnkulturblogg?

Den 15 mars publicerade jag detta inlägg nedan, då under rubriken ”Varför läser du min blogg?” Jag fick två svar… Är det för att du bara är intresserad av ETT ENDA medium? Då har jag även ett blogginlägg som presenterar allt om Barnfilm, (och ett separat för Disney-film), Barnlitteratur, Barnteater, Barngenus, Barnrasismblogg och Mediepedagogikblogg.

Prövar nu en annan, mer rättvisande, rubrik, riktad till dig som inte läser:

Nu har jag hållit på i över ett halvår med min barnistiska blogg, som väl egentligen inte är någon traditionell blogg utan en ”förtäckt” enmanstidskrift. På de sex månaderna har jag (förutom 20 smärre notiser och tips) skrivit drygt 80 artiklar av tidskriftslängd eller tre per vecka, snarare än några typiska korta dagliga blogginlägg, med utlagda lustiga bilder eller foton hämtade från andra webbsidor eller privatlivet. 

Jag har på detta sätt förstås avsiktligt valt läsare, genom att inrikta mig på långa tankar. Därmed också valt bort de läsare som bara vill få ett par minuters paus, en lustifikation eller känslan av att ha skenkontakt med någon som man tror sig ”känna”. 

Varför skriver jag då dessa långa texter? Dels brinner jag sedan 35 år tillbaka för ämnet Barnkultur i bred mening och anser att alla medieprodukter riktade till barn måste ses i ett sammanhang, då de kastar ljus över varandra. Inte bara i vanlig ordning studeras såsom barnlitteratur för sig, barnfilm för sig, barnteve för sig, barnteater för sig o.s.v. Åtminstone tyskarna har i vart fall insett detta som de kallar för ”medieförbund”. Med mitt barnistiska perspektiv vill jag dessutom förstå, och för de oförstående söka förklara, barns legitima egna val av kulturprodukter. 

Inte minst har jag i över tre decennier talat mig varm för ett receptionsperspektiv och här publicerat egna eller lyft fram andras olika användarstudier, läsarresponsstudier eller vad man nu vill kalla detta att efterhöra hur produkterna tas emot, förstås och värderas av de faktiska barnmottagarna själva. Dessa tre för mig självklara synsätt verkar jag vara rätt ensam om att ha… Ändå har jag strävat vidare, i förhoppningen om att så åtminstone några sådana frön bland en ny generation och således (aningen förmätet?) sökt sörja för återväxten, efter en stroke för ett år sedan och när jag nu börjar närma mig de 70. 

Då känns det rätt tröstlöst ibland när ens käpphästar inte tycks intressera andra och man undrar om det alls är lönt att fortsätta. Några av mina inlägg har visserligen fått många läsare. Överlägset flest har det om iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent! (23/9-15) haft = 3 324 läsare. Sedan är gapet rätt stort till tvåan och mellan tvåan och trean:

- iPads nu OK för barn under 2 år! 23/9-15 = 3 324 läsare

- Adultonormativitet #11: Tron att barn behöver "lekutbildas" av dem som själva aldrig leker! 3/11-15 = 1 406 

- Genusgungbrädet ersatt av genusbalansvåg 18/1-16 = 315 

- Begreppet barnism 15/9 = 110

- Medielek – ett försök till begreppsutredning 5/11 = 95

- Barnbokskanon? Hellre då en parakanon! 3/12 = 85

- Simone de Beauvoir hade delvis rätt 13/1 = 81

- Barnen begriper inte bilderna i Alfons Åberg-böckerna! 4/12-15 = 65

- Hur förhålla sig till barn och rasism? 8/2 = 54

- Vuxnas självcentrerade missuppfattning av barns genuskonstruktion 11/1 = 54

- Suzanne Osten är ingen barnfilmsambassadör! 28/9-15 = 50

Ett tiotal av inläggen har dock bara läst av 3-5 stycken och då känns det ju inte särskilt meningsfullt att fortsätta skriva… Visserligen räcker det med att nå fram till en enda hängiven läsare för att kampen ska fortsätta, men när man inte hör ifrån någon läsare eller kan ana sig till vem vederbörande skulle kunna vara, blir man lite modstulen. Ensamt känns det också när jag inte heller får några kommentarer, förutom under de första veckorna. Just inget av mina inlägg verkar heller vara värt att rekommendera genom att kryssas för såsom ”Google +1”…

De texter som jag själv helst hade velat se många läsare till, måste betraktas som floppar:

-Den största skandalen i svensk barnkulturhistoria: när 20 personer lyckades förblinda Kultursverige (2016-01-25) 

-När ska Barnkanalen äntligen visa Stina Wirséns Liten skär och alla små brokiga?(2016-02-15)

-Vuxen ”barnkultur” och vuxna som förmenta ”barnkulturproducenter”… (15/9-15)

-Avsaknaden av studier av barns meningsskapande utifrån kulturprodukter (2015-09-21)

-Adultonormativitet #3: Högvärderingen av barnskildringar jämfört med barnfilmer (2015-09-28)

-Upphovsmannacentrerade framför användarcentrerade kulturprodukter för barn (5/10) 

-Adultonormativitet #8: Kulturpedagogerna som ”barnkultur”-kapare (2015-10-14)

-Adultonormativitet #9: Selektivt tolkad FN-artikel 31 om barns rätt till fritid och ”kultur” (2015-10-15)

-Barns rätt att HÖRAS i frågor om kultur och konst! (2015-10-19)

-Nina Björks vuxencentrerade tolkning av Lejonkungen kontra 5-8-åriga flickors (2015-10-26)

-Barnen är de verkliga lekexperterna – inte lekteoretikerna (2015-11-02)

-Adultonormativitet #11: Tron att barn behöver ”lekutbildas” av dem som själva aldrig leker! (2015-11-03)

-Adultonormativitet #14: Den ”estetiska” barnindoktrineringen i Sverige (2015-11-18)

-Internationella barndagen idag – en barnkulturell lägesbeskrivning (2015-11-20)

-Adultonormativitet #16: Slapp och vuxencentrerad svensk barnfilmskritik. Exemplet Insidan ut (2015-12-08)

-Myten om ”barnet inom oss” (2015-12-30)

Är detta verkligen inte intressant? Behövs inte avvikande röster?

Snälla, håll inte (alltid) med mig! Reagera! Debattera!

Det som också driver mig, ska erkännas, är min irritation över det sällskap för inbördes beundran som jag uppfattar kännetecknar det som händer på den kulturella barnprodukt-fronten: alla talar enbart vackert om varandra, bjuder bara in likasinnade, som man på förhand vet inte kommer att säga något kritiskt om den egna verksamheten. Alla är så överdrivet försiktiga, någon intern eller utåtriktad debatt om dessa ting har åtminstone jag inte sett till de senaste åren. Alla är så rädda om jobbet, projekten, uppdragen, goda recensioner av egna prestationer – som ju kan äventyras om man säger något kritiskt om andras. Ankdammen är ju så liten, varför risken är stor att man blir bedömd av den man själv bedömt. De inslag där jag kritiserar sakernas tillstånd har följaktligen lättbegripligt nog negligerats. Exempelvis:

-Vuxen ”barnkultur” och vuxna som förmenta ”barnkulturproducenter”…  (15/9-15, bara 10 visningar) 

-Behövs verkligen akademiska ämnen som dagens barnlitteratur och barnkultur? (17/2-16, 7 visningar)

Det har enligt min mening alldeles för länge rått omotiverad konsensus och en allmän snäll-het i det offentliga samtalet om kulturprodukter riktade till barn. Ofta anbefalls beträffande produkter och aktiviteter förment för barn dock (väl valda) ”starka känslor”. Särskilt rädsla och obehag, däremot inte glädje eller välbefinnande. Utom i kritiken och det offentliga samtalet om samma företeelser och deras upphovsmänniskor… Och exempelvis vissa bilderbokskritiker tycks bara skriva för att få möjlighet att själva uttrycka sig ”poetiskt”, snarare än intressera sig för om boken ifråga kan intressera något barn och i så fall i vilken ålder?

Men avsaknaden av meningsskiljaktigheter är ju förödande, förlamande och kreativitets-minskande – framstegsfientlig. Värdet av avvikande åsikter, diskussioner, meningsbryt-ningar, skillnad, mångfald – som det annars talas så mycket om idag – kan inte nog betonas. Enbart oenighet gör mångfald möjlig. Jag uppmuntrar därför invändningar och andra synpunkter på det som jag skrivit och vore glad om mina läsare inte höll med om precis allt som jag skrivit. Gärna det mesta dock! Debattera gärna med mig, men även inbördes i de  sammanhang i vilka ni befinner er i.

Vem vänder jag mig till?

Min tänkta läsekrets består förvisso av alla som är intresserade av ämnet, men främst lärare och studenter på utbildningar inriktade mot förskolepersonal, lärare för de tidiga skolåren, fritidspedagoger, bibliotekarier, kulturjournalister. Jag har sett samma myter och missupp-fattningar återkomma i 35 år, enbart förflyttade till det för stunden nyaste mediet. Avsikten med min blogg är att lyfta fram andra synsätt än de gängse, skapa oreda i tankeförrådet, utrensningar av gammal bråte och en öppnare och luftigare miljö. Gärna lite ilska och motstånd också!

Jag vill även lyfta fram givande texter skrivna av andra forskare som jag menar att lärare på högskolenivå själva borde ha presenterat, men tydligen inte gjort – kanske p.g.a. att de är så upptagna av sitt eget lilla område, av andra uppgifter, som att gå på möten, utvärdera, delta i utarbetande av ”visioner” (som alla ändå vet aldrig kommer att infrias men som ser tjusigt ut på papper), eller så ha brandövning. Min erfarenhet är förvisso att dagens tyngda akademi-ker inte hinner förkovra sig eller fortbilda sig, genom att hänga med i allt intressant nytt som finns tillgängligt i överflöd. Vad gör då jag? Jo, skriver långa artiklar publicerade två dagar i veckan!!! Man kan återkomma senare och läsa annat än deckare på helger eller semestrar.

Ska jag fortsätta med min ”blogg” eller inte? 

Så vad tycker du: ska jag fortsätta åtminstone året 2016 ut? Om ja: Varför då? Om vad? Förbättra mig hur? Göra separata småbloggar, som dem som jag ovan skissat, vill jag helst inte. Facebook har jag aldrig någonsin speglat mig i, inte heller haft något twitterkonto och att skriva korta inlägg varje dag ser jag enbart som splittrande för den som eventuellt läser. Att hålla mig till korta tankar av tweetlängd ser jag dessutom som helt meningslöst… OK, jag gör väl ett försök då, bara idag, jubileet till ära:

Hör alltså av dig om du önskar dig en fortsättning! Eller ett annat stuk. Eller om du vill gästblogga ibland!

Bästa hälsningar

Margareta ”Perspektivet” Rönnberg