Studie efter studie världen över visar att allt fler av dagens unga vuxna förespråkar auktori-tära styrelseskick och förkastar eller är likgiltiga till demokrati. De senaste exemplen är en brittisk analys av hårda tag, som jämför Thatcher’s Children, Blair’s Babies och Thatcher’s Grandchildren (Grasso m.fl. 2017). Likaså internationella jämförelser av Mounk & Foa (2016) och Foa & Mounk (2017), i vilka just Sverige visserligen ligger bra till, särskilt i jämförelse med USA.
Eftervalsanalyser i USA tyder på att Donald Trumps seger främst berodde på två ting: anhängarnas rasism och auktoritära preferenser. Om auktoritära ledare rakt ut ljuger, som i fallet med presidenten och vissa av dennes medarbetare, Brexit-språkrören och alla klimat-förnekare, men ändå går hem hos unga väljare, är det då mediernas fel? Facebooks’ virala duperingar, till exempel? Eller ska skulden för detta läggas på föräldrarna som förläst sig på nya handböcker i ”modig” barnuppfostran – typ David Eberhards? Eller snarare på skolan?
Är då svenska ministrar bättre? I lördagens (11/3) Medierna i P1 togs en intervju i BBC med arbetsmarknads- och etableringsminister (läs: integrationsminister) Ylva Johansson upp som exempel på falska – eller bara felaktiga? – påståenden om sambandet mellan sexuella trakasserier & våldtäkt och invandring. For då Johansson med osanning? När ministern hade mötts av kritik, hade hon onekligen ”backat”, men inte tillräckligt enligt den kritiska liberala debattören Paulina Neuding som intervjuas. Faktiska trender, så som Brottsförebyggande rådet mäter dem, kunde visa på en uppgång för brottslighet i stort och att även antalet våld-täktsanmälningar ökat den senaste tioårsperioden.
”Fake news” har Moderaternas tidigare arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (på Twitter 4/3-17) kallat Ylva Johanssons engelska intervjuuttalande, men fake news är någonting helt annat: fabricerade nyheter, avsiktligt gjorda så att mottagaren ska tro att det är fråga om traditionell nyhetsförmedling, men bortom redaktionell kontroll: enbart producerade i syfte att föra läsaren bakom ljuset.
I vart fall har Johansson ”blundat för fakta”, ”vill inte kännas vid” ökningen av sexualbrott eller kommit med ”alternative facts”, menar Svantesson (Nyheter 24, 6/3-17). Ordvalet ”blundat” anger att faktafelet gjorts medvetet, trots att Ylva Johansson två dagar tidigare hade tagit tillbaka men förklarat sitt uttalande. ”Alternative facts” var ursprungligen ett uttryck myntat av den som själv ville omtolka fakta och har därefter blivit en ironisk term om andras rena fabrikationer. Andra hävdar rakt ut att Johansson ”ljög” (inte bara SD-bloggare utan t.ex. Paulina Neuding (8/3) på http://www.realtid.se/debatt/arbetsmarknadsministerns-alla-faktafel-om-brotten ).
Men till skillnad från en trumpen Trump, medger Ylva Johansson i vart fall att hon haft fel. Hon vidhåller inte sitt påstående i dag efter vecka efter år. ”Det var fel av mig att prata om en utveckling baserad på ett år [2014-2015]. De preliminära siffrorna för 2016 visar tyvärr på en ökning igen. Det är självklart viktigt att det blir korrekt", skriver integrationsministern i en kommentar till Dagens Nyheter (4/3-17). Att ha bristande kunskaper, komma med faktafel eller vara felinformerad är inte detsamma som att avsiktligt, upprepade gånger och över lång tid enträget stå fast vid sitt påstående och i suverän stil nonchalera alla dem som påtalar det oriktiga. Allt som är inkorrekt behöver inte vara osant eller lögn. Så är Sverige trots allt bättre än andra länder?
Ungas svenskars syn på politiker och styrelseskick
Tre veckor senare kom en replik på debattinlägget från fyra andra svenska forskare, som studerat yngre unga: ”Unga svenskars stöd för demokrati är grundmurat” (DN 28/6-11). Således med en direkt motsatt slutsats och ingress: ”Forskare och experter på ungdomars attityder: Det vore olyckligt om en hel generation unga medborgare utmålas som demokra-tiskt opålitlig.” Och det är det ju lätt att instämma i, då ”var fjärde” åtminstone för en latinare inte blir fyra fjärdedelar.
Personligen röstar jag ändå på Lindberg och hans kollegers studie, eftersom den bygger på en undersökning av 18-29-åringar, medan studie nummer två avser svenska 14-15-åringar med kunskaper mera nyligen erhållna i so-ämnet. Denna skolstudies resultat är dels influerade av vad eleverna nyss lärt sig om demokratins vackra institutionella sida (riksdag, regering, kommuner etc), dels som jag ser det troligen baserade på attityder som är mindre underbyggda av personliga erfarenheter och (o)intresse för samhällsfrågor, än vad som är troligt i de röstberättigade 18-29-åringarnas fall.
Skolans fel?
I den förstnämnda studien påstods hela 21 procent av 18–29 åringarna även uppge att ”de kan tänka sig att byta parti och lägga sin röst på den som ger dem en mindre summa pengar”. Artikelförfattaren, forskningsledaren Staffan I Lindberg vid Göteborgs universitet, sade sig inte veta orsakerna, men spekulerade självkritisk kring några möjligheter:
”Man kan till en början undra vilken demokratilära den yngre generationen fått sig till livs i grundskola och gymnasium? En historielös, mekanisk syn på demokratin (och marknads-ekonomin) som inte tar upp dess normativa grundvalar, antagligen […] Det är bara att konstatera att vi på universitet, speciellt inom statsvetenskap, som utbildar de blivande lärarna i historia och samhällsvetenskap i så fall bär ett tungt ansvar” (DN 3/6-11)
Om det stämmer att det även bland svenska unga skett en fördubbling av dem med anti-demokratiska sympatier (Mounk & Foa 2016) såväl som att unga skulle kunna sälja sin röst, och detta ”partibyte” går att tolka som ett slags lögn, blir dagens faktaresistenta nyhets-inmundigande främst via Facebook, ”fake media”, ”alt facts”, såväl som framgångarna för högerextrema grupper möjligen lättare att förstå. Radikaliseringen av dem i åldern 14-35 år verkar ingenstans av sex jämförda länder ha ökat så starkt som i Sverige i mätningarna 2005-2014 jämfört med dito 1990-1995 (a a). Om förskjutningen skett åt vänster, höger eller åt bägge hållen framgår visserligen inte, men gissningsvis handlar det om Sverigedemokra-ternas lockelse.
Betydligt mindre har dock stödet för demokratins värden blivit i Storbritannien och särskilt USA. Data från 2011 tyder på att nästan hälften av USA:s unga då tyckte att det var en god idé att låta en ”stark ledare” styra landet istället för via val och parliament (a a). Då blir kampanjledares osanna löften, en ljugande president och dennes undersåtars acceptans av detta kanske mer begripligt. Utgör även bifall till vissa lögner ett auktoritärt drag hos dem som är ”anti” mot ”etablissemanget”?
Så är allt mediernas fel? Beror det på en odemokratisk skola med dess alltför ”formella” samhällskunskap och rädsla för ”politisering” av aktuella samhällsfrågor? Ska det tillskrivas auktoritär barnuppfostran – eller tvärtom: alldeles för släpphänta föräldrar som gett rekyl-effekt? Eller är det ett utslag av generellt ökad narcissism?
Disneykungarnas fel?
Förklaringsförsöken är många och trevande. Det kan väl åtminstone rimligen inte vara konsekvensen av barnböckernas och barnfilmernas accelererande antiauktoritära berättelser? Eller är det kanske just Disneykungarnas fel?! Disneyfoberna har länge ondgjort sig över de påstått negativa effekterna av ”Disneyprinsessorna”, men jag har ännu ej stött på någon kritik av de oftast tama kungarna i de animerade filmerna. Filmerna kryllar ju av monarker, både svaga bifigurer och till synes stränga härskare. Till slut veknar emellertid även de mest hårdföra eller så framställs kungarna som löjeväckande.
Mufasa i Lejonkungen är onekligen vis och beskyddande, men alltför godtrogen och där-med lättdödad av Scar; havskungen Triton i Den lilla sjöjungfrun förvisso initialt en sträng och välmenande diktator, men mjuknar till sist; Sultanen i Aladdin godtrogen och barnslig; Zeus i Herkules likaså envis och barnslig, lyder mest frugan; Kungen i Askungen, Prins Charmigs far, är heller ingen stark regent. Kung Hubert och kung Stefan (i Törnrosa) är mer gladlynta och ödmjuka än mäktiga och framför allt som flera av de nyss nämnda bara bifi-gurer; Kung Richard (i Robin Hood) är visserligen omtänksam och faderlig, men också han syns knappt till; Kung Frederic (Trassel) likaså en biroll; Kung Agnarr i Frost avpolletteras snabbt.
Redan Hjärter kung i Alice i Underlandet är en riktig toffel; apkungen Louie i Djungelbo-ken inte överdrivet smart precis, o.s.v. Den mer sentida excentriske och till synes jovialiske kaos-skaparen Kung Candy/Turbo (i Röjar-Ralf) har däremot mera dolt hårda handskar och ett ego som Donald Trump eventuellt kalkerat. Godiskungen var, hemska tanke, en falsk kung i hela 15 år… Trump bara i högst 8?
Utifrån barns sociala läge är monarki förstås lättast att begripa, då de ännu bara har erfaren-het av styrelseskicket med mamma drottningen och pappa kungen på tronen, eller dessas stand-ins i form av fröken och rektorn. Möjligen har åskådarna till Disneyfilmerna, som inte längre bara utgörs av barn utan lika ofta av unga vuxna utan egna barn, antingen funnit att dessa förvisso ofta faderliga konungar inte kan beskydda sina barn, men ej heller kontrollera dem? Eller så tyckt att de är för mesiga och mjuka och varken någon som man kan göra uppror mot, eller några starka ledare att sätta sin lit till i en hotfull värld?
Kanhända har barnen även i verkligheten fått bestämma alltför mycket de senaste decen-nierna, då t.ex. 3-åringar tillfrågas om sina önskemål beträffande maten, vilket ju inte bara David Eberhard i Hur barnen tog makten (2013) utan många likasinnade (t.ex. i DN 2/6-16) ondgjort sig över de senaste decennierna? (Jag ska återkomma till Eberhard mot slutet.) Eller är idén att ”det vore ’ganska eller mycket bra’ om Sverige var odemokratiskt och styr-des av en stark, diktatorisk ledare” i bästa fall bara ett utslag av ungdomarnas skämtlynne vid besvarandet av de allt frekventare opinionsundersökningarna?
Jag gör sannerligen anspråk på att veta svaret. I dagens blogg ska jag istället tillåta mig att vara mer förvirrad än vanligt. Förvirring kan ju ibland vara nyttigt, förutsatt att det leder till ett sökande efter faktiska förhållanden. Kanske har jag och min generation redan levererat alltför många färdiga svar och att det är detta som dagens unga reagerar på? Inte släppt fram de unga? Vill förstås inte tro det…
Narcissistisk ledare & följare med auktoritära personlighetsdrag
Det är visserligen inte att rekommendera att ställa diagnos på någon man aldrig ens träffat och särskilt inte i offentligheten, men det har ändå ett antal amerikanska psykologer och psykiatriker gjort på Donald Trump (se t.ex. Staff: Psychology Today 31/1-17). Etiketten har blivit ”narcissistisk personlighetsstörning”, visserligen i stark konkurrens med diagno-serna ”antisocial” respektive ”paranoid” personlighetsstörning. Den narcissistiska verkar åtminstone på min ännu längre distans rimligast i detta fall.
Kriterierna för denna psykiska ohälsa är enligt diagnosmanualen DSM-5 (2013) många. En narcissistisk personlighetsstörning sägs lyckligtvis förekomma hos mindre än 1 procent av befolkningen och känneteckna en person som är överdrivet upptagen av maktlystnad, status och berömmelse och tror sig vara bättre och mer framgångsrik än alla andra. Dessutom självtillräcklig, inbilsk och egenkär, med ett enormt självhävdelsebehov och behov av att bli beundrad. [Även för sin tjusiga hustru, som också hon bara säger något om honom…]
Man uppfattar vederbörande som egocentrisk, empatilös och verklighetsfrånvänd och svänga mellan extremer: i ena stunden med en självbild som är idealiserad och grandios, för att i nästa stund vara uppfylld av skam och självhat. Inledningsvis är narcissisten ofta karismatisk och tillmötesgående, för att sedan växla till ett obehärskat nedlåtande och kränkande bete-ende [t.ex. på Twitter], eller till ett ointresserat ignorerande.
Personen vill ständigt vara i centrum, har överdriven självuppskattning och uppblåsthet, men är också känslig för kritik och blir lätt nedslagen. Individen söker andras godkännande, ställer enormt höga krav på sig själv för att kunna se sig själv som exceptionell, alternativt alldeles för låga krav till följd av en orimlig känsla av sin egen unikhet. Den som tror sig vara höjd över mängden inbillar sig också ha rätt till särskilda förmåner. Vanliga regler gäller inte, de är för andra, för medelmåttorna.
Därtill kommer en nedsatt förmåga att förstå andra människors känslor och behov. Personen är visserligen oerhört lyhörd när det gäller omgivningens reaktioner, fast enbart om dessa uppfattas som relevanta för individen själv. Ömsesidiga relationer syftar bara till att reglera självkänslan och förhindras av ointresse för andras upplevelser, bristande inlevelseförmåga och av att individen främst söker personlig vinning.
Den som hört och sett, läst, eller läst om Donald Trump kan inte undgå att nicka instäm-mande.
Hur kan man stödja en ljugande misogyn president?
Lägger man därtill, som somliga gjort (Psychology Today 2017; Cassidy 2017) Trumps både auktoritära och antisociala läggning, hans impulsivitet, aggressiva reaktioner på kritik, hånfulla behandling av dem som är svaga, bedräglighet, faktaresistens, osanningar och ovilja att följa lagar liksom traditionen att presidenter visar upp sin självdeklaration, svartnar bil-den än mer. Impulsivitet i kombination med auktoritär läggning är förstås särskilt illavars-lande. Den som tror sig vara höjd över mängden inbillar sig som sagt ha rätt till särskilda förmåner. Vanliga regler gäller inte, som att till exempel tala sanning.
PolitiFact som granskat 300 av Trumps påståenden under presidentvalskampanjen fann (27/10-16) att mindre än en femtedel var (åtminstone delvis) sanna, vilket ej kunde sägas om 71 procent: ”About 71 percent of them rated Mostly False, False or Pants on Fire. About 14 percent of his statements are Half True, while 4 percent rated True.”
”Brinnande brallor” avser Trumps allra grövsta osanna påståenden (alltså nästan 20 pro-cent) av typen påstått ”large-scale voter fraud” under valet, med ”över tre miljoner illegala röster på Hillary Clinton”; att Barack Obama bokstavligen ”grundade ISIS”; såväl som den orimliga siffran ”30-34 miljoner illegala immigranter i USA”; eller att den amerikanska ”arbetslösheten uppgick till 42 procent”. (Hillary Clintons andel sanna faktapåståenden uppvisade direkt motsatta proportioner och låg i PolitiFacts granskning i juni 2016 närmare 70 procent.) Till detta kan läggas det senaste om hur ”the bad (or sick) guy” Barack Obama förment ska ha ”avlyssnat Trump Tower”…
Sista veckan i december 2015, det vill säga innan de primärvalsmötena hade hållits och det ännu var oklart vem som skulle bli respektive partis presidentkandidat, ställde statsvetaren Matthew MacWilliams vid University of Massachusetts fyra till synes ovanliga frågor till 1 800 registrerade väljare. Förutom de vanliga enkätfrågorna om kön, ålder, inkomst, etnicitet, religion, partitillhörighet och vem man tänkte rösta på, fanns även frågor om barnuppfostran. Nämligen vad den svarande menade var viktigast att fostra fram hos ett barn: respektfullhet eller oberoende, lydnad eller självständighet, gott uppförande eller omtänksamhet, samt artighet eller vetgirighet?
Vissa av dessa motsatser ligger ibland så nära varandra att jag är osäker på översättningen, varför jag även medtar den engelska ordalydelsen: respectful or independent; obedient or self-reliant; well-behaved or considerate; and well-mannered or curious. Det handlar i vart fall om huruvida man betonar att barn ska visa respekt (gissningsvis för äldre), vara lydiga, väluppfostrade och uppföra sig väl, eller oberoende, omtänksamma, nyfikna och ha själv-tillit. Svaren på dessa alternativ har nämligen i tidigare forskning kommit fram till att de som kryssar för flest av de förstnämnda av dessa fyra par adjektiv har en auktoritär böjelse.
Det visade sig baserat på dessa svar att Donald Trump var den ende presidentkandidaten på både republikansk och demokratisk sida som tycktes särskilt tilltala de allra mest auktoritära (MacWilliams 2016+2016b). Sambandet mellan den auktoritära personligheten och en röst på Trump var dessutom starkare än för alla andra undersökta variabler, inklusive etnicitet, inkomst och religion och det enda som var statistiskt signifikant (MacWilliams 2016).
Av dem som var registrerade som republikanska väljare och valde alla fyra av de första adjektiven svarade 47 procent att de skulle rösta på Trump, medan Ted Cruz bara föredrogs av 17 procent av dessa och Ben Carson, Marco Rubio, och Jeb Bush av betydligt färre. Av de republikanska väljare som var minst auktoritära, och således svarade med fyra motsatta adjektiv, sade bara 18 procent att de föredrog Trump. Registrerade democrats var överlag mindre auktoritära än de republikanska och det fanns inget samband mellan dem och den demokratiska kandidat som dessa föredrog.
På grund av auktoritär fostran?
Människor med ett auktoritärt tänkesätt betonar framför allt lydnad mot auktoriteter. Detta gäller inte bara barns underkastelse under vuxna, utan även för vuxna inför ledaren. Man ska följa bossen, särskilt trosvissa, självsäkra och tydliga ledare. Förutom att underordna sig auktoriteter, kännetecknas denna böjelse av en hög grad av aggressivitet i auktoritetens namn, speciellt mot allt som hotar normer och konventioner (invandrare och muslimer t.ex.). Dessutom överlag av ett enkelspårig svart-vitt tänkande: tvetydighet, komplexitet och avvikande åsikter uppskattas inte.
En superpresident som påstår sig kunna fixa allt är förstås lockande. Han säger sig ju själv vara smartare och bättre än alla andra, inte bara som affärsman. Alla sina val av medhjäl-pare, rådgivare och ministrar beskriver han också som enastående och de allra bästa. Mot sina motståndare eller svagare är han en bully. Han medger aldrig att han gjort några misstag eller kommit med några faktafel, än mindre ljugit. Hans tänkta lösningar på USA:s (ja, världens) komplexa problem är också ytterst enkla att förstå för det auktoritära tänkandet – om än för det mesta orealistiska.
Därtill kommer en aningen motsägelsefull kritik mot etablissemanget, som rimligen borde åtlydas av dem med auktoritära böjelser. Det tycks åtminstone mig som en självmotsägelse att de ”upproriskt auktoritära” i meningen anti-etablissemanget skulle vilja ha en stark ledare.
Teodor Adornos bok The Authoritarian Personality (1950) är ju välkänd, om än idag kritiserad av socialpsykologer för att vara alltför förenklad vad gäller synen på fördomar. I den påstods ju föräldrarna vara skälet till en auktoritär personlighet genom sitt hårda eller skambeläggande sätt att bestraffa barnen. Detta ansågs göra barnen fientliga gentemot att alla mäktiga auktoritetsfigurer. Eftersom barnet inte medvetet kunde tillstå sina aggressioner mot föräldrarna, då det dels var beroende av dem, dels i så fall skulle bestraffas ännu hårdare, sades följden bli en undertryckt antagonism projicerad på ännu svagare människor. Auktoritära människor ansågs nästan alltid vara etnocentriska och övertygade om den egna gruppens överlägsenhet, förakta andra raser och kulturer.
Vissa av dessa förklaringar tillbakavisas numera, men fortfarande gäller karakteriseringen att de auktoritära onekligen kräver lydnad och respekt för självutnämnda auktoriteter, vilket möjligen även inkluderar en okritisk acceptans av ledaren också när denne uppenbarligen ljuger. Särskilt om denne säger sig vara anti etablissemanget, kan man kanske ha överseende med brottet mot sociala normer, med motiveringen att de andra är precis likadana? Beundran för makt och styrka samt dominans över de svaga, står sig tydligen också väl, liksom en generell tendens till att vara fientlig, arg och cynisk.
Våras det för auktoritärt föräldraskap?
Kritiken mot ”curlingföräldrar” och ”flumskolan” har även i Sverige setts som exempel på en ökad auktoritär tendens, i kölvattnet av sentida samhällsförändringar och alla möjliga hot idag. Eller så har pendeln bara svängt tillbaka, från en period av anti-auktoritära decennier? Lagom till sommarlovet förra året hade Dagens Nyheter (2/6-16) rubriken…
”Vår längtan efter auktoriteter: Fler vill styras med fast hand
Vill du helst att ditt barn är väluppfostrat eller upproriskt? Lydigt eller nyfiket? Synen på barn har hamnat i hetluften och sägs förklara en av 10-talets största politiska rörelser: auktoritarianismen. Matilda Gustavsson går till botten med vår tids längtan efter ordning och reda.”
Det är visserligen skillnad mellan att vara en auktoritet (något man måste förtjäna och till-skrivs av andra) och att vara auktoritär (som man gör sig själv till), men jag tolkar ”fast hand” och referensen till ”auktoritärianismen” (som jag föredrar att kalla det) som auktoritär fostran. Motsatsparen påminner dessutom om statsvetaren Matthew MacWilliams’, även om denne ej satte ”väluppfostrad” mot ”upprorisk”.
Vilka ”vi” är det då som ”vill styras med fast hand”? Ja, inte är det de som intervjuas i arti-keln, utan förstås de som själva vill styra. Obelagda floskler som att ”föräldrar idag har slutat uppfostra sina barn” ges fortsatt spridning. Att tala om ”freedom” innebärande ”tydlighet i handling”, och att barnet ska veta sin låga plats i hierarkin, utifrån referenser till personliga erfarenheter av alltför mycket frihet som barn, är onekligen tecken på förvirring långt upp i vuxen ålder. Uppenbarligen är sådana här tankar influerade av den uppsjö av handböcker i barnuppfostran – nästan alltid skrivna av män – som har publicerats de senaste decennierna.
Hur barnen ”tog makten”????!!!!
År 2013 kom som sagt vuxenpsykiatrikern David Eberhards Hur barnen tog makten. Titeln antyder att barnen redan tagit denna makt, även om författaren på sedvanligt motsä-gelsefullt manér i en tv-intervju antydde att det bara är en tidsfråga innan så sker. Han beskriver alltså först hur barnet tog makten, redan innan detta skett, vilket säger en del om logiken i flera av bokens ”kapitel”. Inte minst förskräcker dock doktors barnsyn och jag skulle onekligen vilja höra Eberhards definition av ”makt”… Eller inte.
Hans bok är förstås bara ett exempel på en internationell trend de senaste 20 åren. Nästan alla Eberhards argument verkar hämtade från utländska förlagor, exempelvis från den tyske psykiatrikern Michael Winterhoffs Warum unsere Kinder Tyrannen werden (2008), eller från dennes tre likartade böcker. Ungefär vartannat år runt millennieskiftet hade flera snar-lika böcker även kommit ut i USA. Troligen hade Eberhard under sitt skivande också läst artiklar i New Yorker, Time, Psychology Today, Boston Magazine, The Atlantic och New York Times om overparenting.
Jag ska här inte gå in på bokens motsägelsefulla argument, oftast i avsaknad av belägg och referenser, utan enbart beröra David Eberhards påstående (förutsatt att denne är korrekt återgiven i intervjun i Förskolan 6/11-13) att auktoritär fostran inte skulle ha några negativa följder varken för barn eller föräldrar:
– Jag anser inte att auktoritära föräldrar generellt sett är mindre kärleksfulla än icke-auktoritära. Det finns inga belägg för att de som fått en auktoritär uppfostran mår sämre som vuxna än de som haft friare tyglar. Tvärtom verkar det som att de är mer benägna om att ta hand om sina föräldrar på ålderns höst.
Beror det på lydnad, respekt eller kärlek till föräldrarna?
– Spelar det någon roll? Men om någon som läser min bok tror att jag tycker att man ska vara dum mot sina barn så har jag misslyckats med mitt budskap” (Förskolan 6/11-13) http://forskolan.se/dags-att-atererovra-makten-fran-barnen/
Ingen läsare lär tro att psykiatern menar att föräldrar ska vara ”dumma” mot barnen (vad nu detta syftar på…), men att bli omhändertagen på grund av lydnad eller icke förtjänad ”respekt” tror jag ingen åldring önskar sig, inte ens auktoritära. Eberhard har dessutom fel om de auktoritärt fostrades psykiska välbefinnande. Det finns en hel del forskning som just visar på de negativa konsekvenserna av sådan auktoritär uppfostran.
Auktoritär fostran – föräldratypen av mobbning?
Om man med mobbning menar en ojämlik maktbalans mellan två individer, där den mäkti-gare hela tiden behandlar den mindre mäktiga på ett sätt som skadar eller kränker vederbö-rande, vill jag kalla auktoritär fostran för just ”mobbning”. Det finns nämligen en mängd olikartade studier, som visar att ett auktoritärt föräldraskap får ett antal olyckliga följd-verkningar. Jag kan inte gå in på dem i detalj, då jag redan skrivit så mångordigt, men några exempel jag kan knapphändigt hänvisa till.
Det är visserligen vanskligt att jämföra svensk strikt fostran med amerikansk, då jag hoppas att få i vårt land exempelvis använder olaglig aga eller andra typer av tuffa straff. Det är likaså svårt att dra slutsatser inte bara från amerikansk forskning, utan från all den forskning som ägnats åt asiatisk auktoritär fostran. Det verkar nämligen vara stora skillnader mellan vad som kan anses auktoritärt i kollektivistiska (framför allt asiatiska) respektive individua-listiska (amerikanska och europeiska) samhällen. Det tycks som att både barn och föräldrar i den förra typen finner en auktoritär fostran vara mer okej, ifall nu alla andra hanteras lika hårt… Skillnader framkommer även beroende på om modern eller fadern är den auktoritäre föräldern och varierar likaså beroende på om barnet är flicka eller pojke, liksom avhängigt av det studerade barnets/tonåringens ålder.
Med detta sagt, finns en hel del studier inom ett antal discipliner som med olika metoder påvisat avigsidorna med auktoritärianismen. Många av dessa undersökningar är dock gamla, exempelvis Diana Baumrinds banbrytande 60- och 70-talsstudier (t.ex. Baumrind 1971), vars slutsatser dock tvistats om efter en ny analys av hennes data. De flesta senare studier visar i vart fall nästan enbart på nackdelar och en enda fördel: de auktoritärt fostrade barnen blir duktiga i skolan, särskilt i auktoritära skolor (Benson & Haith 2009:291).
Jag kan här bara rada upp titlar för den som själv vill fördjupa sig i ämnet, som sträcker sig över de negativa effekterna på yngre såväl som äldre barn vad gäller sociala relationer, depression, ångest, aggressioner, ätstörningar, skolavhopp m.m. Jag har valt några exempel på de senaste i olika ämnen, men de genomförda efter 2012 kan David Eberhard (2013) förstås inte lastas för att ha ignorerat. (Se alltså Benson & Haith 2009; Braza m.fl. 2015; Chan & Koo 2011; Deković & Janssens 1992; Garber m.fl. 1997; Georgiou m.fl. 2013; Hoskins 2014; Kerr m.fl. 2004; Rinaldi & Howe 2012; Spera 2005; Thompson m.fl. 2003; Wolfradt m.fl. 2003.)
Varför, Dr. Eberhard, ska barn tidigt förberedas för ett hårt liv?
Följderna av en auktoritär fostran verkar alltså oftast bli negativa avseende de hårt hållna barnens kognitiva flexibilitet, med osjälvständighet och dualistiska tankemönster utan gråskala (p.g.a rigida regler och föga utrymme för egna åsikter), ge oönskade emotionella konsekvenser såsom oförmåga att hantera frustrationer, såväl som leda till sociala problem, då den lätt föder mobbare som ju själva lärts att fysisk såväl som verbal övermakt lönar sig. Vissa hårt fostrade blir visserligen oppositionella, medan de flesta tycks följa i fädernas spår: sonen till en psykiater blir precis som Eberhard psykiater, sonen till en affärsman blir likt Trump affärsman, även när de egentligen inte velat utan tänkt gå andra vägar. Båda är också inne på sin tredje fru.
De kan bägge misstänkas ha fått en auktoritär fostran, eftersom det visat sig att auktoritära föräldrar själva haft likadana föräldrar och paradoxalt nog sägs ha en ”underdånig person-lighet” eller ”underdånigt upprorisk” sådan. De känner ett behov av att följa en högre auktoritet, en stark ledare eller klart idésystem som kan vägleda dem. I denna patriarkala hierarki är mannen förstås i toppen och den som bestämmer (och skriver böckerna om barn-uppfostran).
I en intervju i den tyska tidningen Zeit (Otto 2015) med titeln ”Så fostrar vi brats”, tillfrågas Eberhard om vem som bestämmer i hans familj och psykiatrikern svarar mycket riktigt ”Jag!”. Han anser inte att familjen ska vara en demokratisk institution, utan beskriver relationen mellan vuxna och barn som en mellan lärare och elev: ”den ene undervisar, den andra lyssnar” (”Es ist die Beziehung von Meister und Schüler. Der eine unterrichtet, der andere hört zu”). Det kan ju tyckas förklara en hel del, men om den som undervisar inte lyssnar uteblir nog lärdomen…
Obegripligast för mig är dock skälet till att barn enligt David Eberhard tidigt ska ha det tufft: barnen ska tydligen så fort som möjligt förberedas för ett krävande vuxenliv – inte få redskap att förändra detta. Han tycks mena att bästa sättet att träna barn för framtida bedrövelser och hård konkurrens i skolan och arbetslivet är att i tidig ålder utsätta dem för motgångar och hierarkier, förutom lära dem lydnad och uppföranderegler: Se till att de upplever misstag och blir olyckliga redan tidigt, så att de kan uthärda av vara det även senare!
Föräldrar kunde väl som alternativ hellre uppmuntra barnen att ifrågasätta och vägra ställa upp på sådant som inte verkar meningsfullt eller låter vettigt? Inte blint lyda order? Istället för strikt disciplin och acceptans av sakernas tillstånd, åtminstone med äldre barn diskutera förutsättningarna för samhällsförändringar och rättvisa? Nej, dem tar Ledaren hand om… Om så med hjälp av lögner och tomma löften.
USA med en bebis som ledare?
För att återkomma till diagnostiseringen av Donald Trump, är jag personligen visserligen tveksam till att människor verkligen skulle ha stabila personlighetsdrag. Hur vi faktiskt reagerar, tror jag mer är resultatet av de olika miljöer och situationer som vi befinner oss i: kognitiva strategier som vi använder för att ta itu med något. Att vissa sedan gång på gång försätter sig i sådana situationer, verkar onekligen mysko…
Jag håller inte alltid med Expressen Kulturs skribent Helena Granström, men ibland är hon verkligen klarsynt. Som i texten ”Läckbergs uppfostran bäddar för nya Trump” (Expressen Kultur 21/11-16). Hela inlägget är läsvärt, men jag citerar här bara merparten av dess avslutande halva:
”Anständighet och respekt
Läckberg talar om vikten att genom disciplin och tydligt gränssättande förbereda barnet för vuxenlivet – men det som präglar vuxenlivet är just avsaknaden av förälderns ständigt närvarande auktoritet. Hur reagerar det barn som under hela sin uppväxt har lytt under hot om bestraffning, när detta hot inte längre kvarstår?
En i verklig mening vuxen individ bör ha förmågan att bete sig anständigt inte på grund av rädsla för repressalier, utan helt enkelt för att man ska bete sig anständigt.
Att som Läckberg problematisera den samtida familjekultur som tillåter barn att fatta beslut om såväl middagsmat som socialt umgänge och semesterresmål är fullt befogat, men hon misslyckas med att ställa den verkligt relevanta frågan:
Vilka är alla dessa undergivna vuxna som överlåtit veckoplaneringen på sina treåringar? Möjligen är de just resultatet av den ”traditionella” uppfostran som Läckberg så entusiastiskt förespråkar – vuxna fostrade till lydnad, men inte till ansvarstagande, medkänsla och reflek-tion.
När dessa vuxna väl revolterar gör de det genom att utöva makt över den som är ännu svagare. Att vägra bära, trösta eller amma sitt barn blir inom ramen för detta missriktade uppror ett sätt att återta kontrollen över sitt liv. Eller så föredrar de – som den amerikanska väljarkåren nyligen – att i stället befästa sin underordning, genom att rösta fram en ny patriark med en minst sagt infantil syn på law and order. (”Build that wall!”)
En bebis som ledare
Det kan vara en slump att en nation där hälften av alla föräldrar vid något tillfälle slagit sina barn i uppfostringssyfte, och med en föräldraledighet som i bästa fall uppgår till tre obetalda månader, nu har valt en dominant bebis som sin ledare – eller också inte. Sant är i alla hän-delser att barnets uppnående av verklig mognad är ett arbete som kräver tid och enträgenhet av alla inblandade, och som inte nödvändigtvis är kompatibelt med förälderns eget maximala självförverkligande” (Helena Granström, Expressen 21/11-16).
Varken deckardrottningen Camilla Läckberg eller psykiatrikern David Eberhard kan förstås personligen lastas för auktoritärianismen, även om deras inställning kan ses som tecken i tiden och den senares titel troligen legitimerar den i de auktoritäras ögon.
Jag hävdar heller inte att det är en vit mans lögn, eller vit lögn, när Eberhard i intervjun i Förskolan påstår att det inte finns några belägg för att de som fått en auktoritär uppfostran mår sämre som vuxna – utan mest troligt bara ett utslag av doktorns okunnighet. Jag kritise-rar aldrig okunnighet, så länge den ej uppvisas av människor som enträget utger sig för att veta bättre än andra.
Det är dessutom inte oväsentligt hur de auktoritärt fostrade mår som barn…
Det är dessutom inte oväsentligt hur de auktoritärt fostrade mår som barn…
Vad kung Trump anbelangar borde väl en aggressiv, i 40 år lika ihärdig som obekymrad lögnare, med tanke på de befogenheter som en president har, snarast ställas inför riks-rättsåtal?
Referenser
Adorno, Theodor W: The Authoritarian Personality, New York: Harper 1950
Baumrind, Diana: Current patterns of parental authority, Developmental Psychology Monographs 4 (1971):1, s.1-103
Benson, Jeanette & Haith, Marshall (red): Social and Emotional Development in Infancy and Early Childhood, Oxford: Elsevier 2009
Braza, Paloma, Carreras, Rosario, Muñoz, José Manuel m.fl.: Negative maternal and paternal parenting styles as predictors of children’s behavioral problems: moderating effects of the child’s sex, Journal of Child and Family Studies 24 (2015):4, 847-856
Cassidy, John: An impulsive authoritarian populist in the White House, The New Yorker, January 20, 2017
Chan, Tak Wing & Koo, Anita: Parenting style and youth outcomes in the UK, European Sociological Review 27 (2011):3, s.385-299
Deković, Maja & Janssens, Jan: Parents’ child-rearing style and child’s sociometric status, Developmental Psychology 28 (1992):5, s.925-932
Eberhard, David: Hur barnen tog makten, Stockholm: Bladh by Bladh 2013
Foa, Roberto Stefan & Mounk, Yascha: The signs of deconsolidation, Journal of Democracy 28 (2017):1, s.5-16
Garber, Judy, Robinson, Nancy & Valentiner, David: The relation between parenting and adolescent depression: self-worth as a mediator, Journal of Adolescent Research 12 (1997):1, s.12-33
Georgiou, Stelios, Fousiani, Kyriaki, Michaelides, Michalis, & Stavrinides, Panayiotis: Cultural value orientation and authoritarian parenting as parameters of bullying and victimization at school, International Journal of Psychology 48 (2013):1, s.69-78
Grasso, Maria Teresa, Farrall, Stephen, Gray, Emily, Hay, Colin & Jennings, Will: Thatcher’s children, Blair’s babies, political socialization and trickle-down value change: An age, period and cohort analysis, British Journal of Political Science, published online January 26, 2017
Hoskins, Donna Hancock: Consequences of parenting on adolescent outcomes, Societies 4 (2014):3, s.506-531
Kerr, David, Lopez, Nestor, Olson, Sheryl & Sameroff, Arnold: Parental discipline and externalizing behavior problems in early childhood: The roles of moral regulation and child gender, Journal of Abnormal Child Psychology 32 (2004):4, s.369-383
MacWilliams, Matthew: Who decides when the party doesn’t? Authoritarian voters and the rise of Donald Trump, PS: Political Science & Politics 49 (2016):4, s.716-721
MacWilliams, Matthew: The Rise of Trump: America’s Authoritarian Spring, Amherst: Amherst College Press 2016b
Mounk, Yascha & Foa, Roberto Stefan: Yes, people really are turning away from democracy, Washington Post, December 8, 2016
Otto, Jeannette: ”So ziehen wir Rotzlöffel heran!”, Zeit 26 mars 2015
Rinaldi, Christian & Howe, Nina: Mothers’ and fathers’ parenting styles and associations with toddlers’ externalizing, internalizing, and adaptive behaviors, Early Childhood Research Quarterly 27 (2012):2, 266-273
Spera, Christopher: A review of the relationship among parenting practices, parenting styles, and adolescent school achievement, Educational Psychology Review 17 (2005):2, s.125-146
Staff: Shrinks battle over diagnosing Donald Trump: Chaos in the White House fuels discord amongst the experts, Psychology Today, January 31, 2017
Thompson, Anne, Hollis, Cris & Richards, David: Authoritarian parenting attitudes as a risk for conduct problems: results from a British national cohort study, European Child & Adolescent Psychiatry 12 (2003):2, s.84-91
Wolfradt, Uwe, Hempel, Susanne & Miles, Jeremy: Perceived parenting styles, depersonalisation, anxiety and coping behaviour in adolescents, Personality and Individual Differences 34 (2003):3, s.521-532
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar