Som de tyska medie- och kulturforskarna Kümmel et al framhållit (2004), har vissa stående argumentationsmönster och retoriska figurer historiskt kännetecknat mediediskursen och därmed mediehistorien åtminstone alltsedan boktryckarkonstens införande. Privilegierade talare har på likartat sätt uttalat sig om de nya medier som kompletterat eller avlöst det föregående. Alltid i termer av motsatser.
Trots att varje nytt medium kan tyckas annorlunda, har samma förhoppningar såväl som farhågor och tolkningsmönster tillämpats på dem. På detta sätt blir teknikhändelser till kulturhändelser inom dessa sex problemfält:
TILLGÄNGLIGHET: det nya mediets förmåga att organisera och möjliggöra selektion av data som man inte längre tror äldre medier om att klara. Material sägs bli lättillgängligt, men samtidigt uppstår nya former av oöverskådlighet. Varje nytt medium avlägsnar ett gammalt svårsökbart överflöd, men producerar alltså samtidigt ett nytt.
DELAKTIGHET: alla nya medier antas utvidga skaran av potentiella användare. I både social och teknisk mening sägs möjligheterna till deltagande ”för alla” öka. I politiska sammanhang talas det ofta om en demokratiseringspotential. Mot denna utopiska potential står samtidigt farhågor om tilltagande kontrollmöjligheter vad tillträdet anbelangar. Nya former av censur och utestängande av vissa grupper står alltså i motsättning till talet om en utvidgning av kretsen av användare.
SINNESUTVIDGNING: varje nytt medium ses som ett tekniskt förverkligande eller en förlängning av de mänskliga sinnesorganens och hjärnans förmågor. Skriften lagrar minnet, telegrafkabeln ses metaforiskt som en nervtråd, biograffilmen utvidgar den optiska före-ställningsförmågan, televisionen förflyttar tittaren till fjärran platser, datorn simulerar hjärn-strömmar. Denna externalisering av våra sinnen betraktas dels som underlättande i vardagen och ett överträffande av mänskliga förmågor, dels som ett hot mot det genuint mänskliga.
KUNSKAPSREVOLUTION: ett pedagogiskt patos genomsyrar talet, när människors erfarenhetshorisont sägs utvidgas. Åtminstone utlovas en omstrukturering av vetandet i en mer jämlik riktning (de fattiga eller boende på landsbygden ska nås av högkultur; höjd bildningsnivå utlovas). Även ett apokalyptiskt scenario målas dock upp, med oro för pseudokunskaper och för marknadens budskapslarm. Alla nya medier bedöms här mot måttstocks-mediet boken, som det nya ses konkurrera med och vara både sämre och bättre än.
LAGRINGSMÖJLIGHETER: varje nytt medium sägs både utvidga och begränsa det kulturella minnet: tidningar lagrar det flyktiga vardagssamtalet, biograffilmen det visuella i all dess rörelse, datorn kan på minsta möjliga utrymme lagra enorma datamängder. Samti-digt sägs det nya mediets lagring vara flyktigare, mindre beständig än skriftens (pergament och runstenar håller längre än papper, papper längre än celluloid och magnetband – men samtliga dessa längre än elektronisk lagring, när gamla apparater och program inte längre är kompatibla med nya).
AKTUALITET och NÄRVAROKÄNSLA: alla nya medier gör anspråk på att komma verkligheten närmre – och det allt fortare (omedelbarheten hos radions och televisionens livesändningar, Internetsidors och e-mails snabbhet). Detta löfte om närvaro och nära nog samtidighet gäller både för den rumsliga närvaron och den tidsmässiga aktualiteten (händel-se och överföring, liksom sändning och mottagande, är i allt högre utsträckning synkrona). Idealet kommunikation i realtid ställs dock automatiskt mot försvinnandets furie. Även här finns alltså både teknikoptimister och kulturpessimister: ju snabbare medier t.ex., desto högre värderas ofta långsamma upplevelseformer – inte bara slow food (Kümmel m.fl. 2004:7-9).
Nu ska löftena verkligen infrias!
Mediediskursen lovar alltså ständigt att nu, nu ska det nya verkligen uppfylla det som det nyss senaste eller de tidigare medierna utlovade, men inte mäktade med. En mer lustig konsekvens blir dessutom att det nyss kritiserade mediet genast blir bättre, eller rent av bra, så fort ett nytt ”ännu värre” medium introducerats…
Samtliga dessa sex punkter kan säkert utvecklas med avseende på den digitala revolutionen, men här ska bara vissa aspekter av nummer 1, 4 och 6 beröras kortfattat. Beträffande Inter-nets olika sajter är kanske det apokalyptiska scenariot idag inte direkt fråga om farhågor avseende pseudokunskaper eller marknadens kommersiella budskapslarm, utan snarare oro för rena lögner, helt fabricerade ”falska nyheter”, algoritmers filterbubblor, men också snabbhetens konsekvenser som bland annat leder just till fake news – bland annat av kom-mersiella skäl.
Men hur har man då tänkt sig att komma till rätta med farorna och avarterna? I sedvanlig ordning förstås med ”mer och bättre utbildning” och genom att ”börja med barnen”. Låt skolan ta hand om mediepolitikens blundande!
Det har alltid behövts bättre mediekunskaper…
I över 40 års tid har de styrande samstämmigt understrukit det stora behovet av mediekun-skaper och alla berörda har varit rörande eniga om nödvändigheten av detta: politiker, forskare, lärare. Åtminstone principiellt. Vid varje ny medieteknisk förändring har medie-kunskapsbehovet kommit i ropet – ett tag.
Redan i början av 60-talet började röster höjas för behovet av filmkunskap i grundskolan, i och med att tv-mediet brett ut sig ordentligt och programtablåerna förment börjat ”skräpifie-rats”. Man skulle vaccinera eleverna mot ”skadlig påverkan” och ”lyfta” dem till kulturellt mer högtstående och ”estetiskt värdefulla” produkter. Och den 2 december 1980 föddes så ”videovåldsdebatten”. Ett decennium senare tog sig så reklamen in i de svenska tv-rutorna. Idag har vi förstå Internet med åtföljande problem av alla de slag…
Trots det har inte mycket mer hänt än att man i olika översyner gått igenom läroplaner för grund- och gymnasieskolan och visat på var detta moment bör kunna komma in i de olika ämnena svenska, samhällskunskap, bild etc. Vid varje ny mediedebatt har man också talat vitt och brett om den enorma vikten av att medierna förs in i lärarutbildningarna, för vidare befordran in i klassrummen. Inte mycket har i realiteten kommit ut av detta myckna snack.
Men idag, nu, ska någonting äntligen hända. Statens medieråd har åtagit sig att lära ut medie- och informationskunnighet/MIK med koppling till läroplanen. Dessutom driva kampanjen No Hate Speech Movement i Sverige, ursprungligen initierad av Europarådet. Kampanjen vars syfte är att förebygga rasism, sexism, främlingsfientlighet och andra former av intolerans (nej, inte mot gluten), samt värna demokratin mot våldsbejakande extremism tar sig inte an någon liten munsbit precis.
Kampanjen som varit igång sedan 2013 är särskilt inriktad på att stärka barn- och ungas förmåga att använda sin yttrandefrihet och respektera andras, samt stimulera till källkritik och eget kritiskt tänkande i relation till medier. Inget ont kan sägas om denna ambition, men hur genomförbart är detta projekt? Som jag tog upp i min kritik av Bamse-tidningen och källkritik (15/2-17) är detta lättare sagt än gjort och dessutom en mycket vidare fråga än att bara lära sig pricka av en checklista. Det gäller även för betydligt äldre elever än serietid-ningens primära publik.
Källkritik – verkligen fråga om form snarare än om innehåll?
Statens medieråd har bland annat ett digitalt verktyg kallat ”MIK för mig”, ett digitalt utbildningsmaterial i medie- och informationskunnighet (MIK) med lektionspaket som vänder sig till skolor, skolbibliotek och folkbibliotek. Allt med syftet att minimera risker och maximera möjligheter i medievardagen. Det presenteras på detta vis:
”Medie- och informationskunnighet är viktigt i vår digitala samtid. Information, fakta och desinformation sprids utan urskiljning med blixtens hastighet i våra flöden. När gårdagens gatekeepers nu har ersatts av algoritmer som inte prioriterar källkritik faller det på mot-tagaren att värdera informationen. Då måste våra unga ha fått verktygen för att kunna sålla bland budskapen.”
Behovet av informationskunnighet och källkritik framstår här som ett nytt samhällsfenomen, vilket det givetvis långt ifrån är. Desinformation spridd sakta med hjälp av gatekeepers är väl inte mycket bättre? Vad får eleverna i grundskolan och gymnasiet läsa sig om det? Fick de det ”förr”?
Materialet om bland annat kränkningar och lagbrott på nätet, näthat, ideologisk propaganda, konspirationsteorier, filterbubblor m.m. är det alls inget fel på. Snarare att intrycket ges att vinklade budskap idag bara förekommer på Internet. Och att det skulle vara så lätt att få elever att ”kolla källan”, annat än just på dessa lektioner. Det största problemet är emellertid att detta med källkritik i så hög grad görs till en fråga om webbsajters och webbsidors form, snarare om elevernas möjlighet att klara av att bedöma innehållet.
Checklistors källkritiska standardfrågor av typen Vem?, Varför?, När? och Hur? är absolut att rekommendera. Varför en webbplats skapats kan dock vara en knivig fråga att besvara för en elev inte bara i årskurs 4-6, men som jag ser det är knäckfrågan Vad?:
”Vad?
Vilken typ av information finns på sidan? Är det mest personliga åsikter eller fakta? Verkar innehållet pålitligt? Stämmer det med sådant du redan vet? Är källan den som den utger sig för att vara? Finns det källhänvisningar som går till ställen som bekräftar påståendet? Är dessa källor i sin tur oberoende av varandra eller delar de samma upphovsman? Utger sig källan för att vara den enda sanningssägaren i en värld av lögner?”
Klarar ens erfarna vuxna läsare/användare alla gånger att avgöra detta?
Jag – en glädjedödare?
Jag vill inte framstå som en glädjedödare eller pessimist, men en kritiskt sinnad människa måste fråga sig om detta verkligen är en framgångsrik väg att gå.
Visst, eleverna kan säkert lära sig att bedöma sanningshalt och jämföra källor, undersöka sajtens och sidan design och materialets härkomst, samt spekulera kring upphovsmänni-skornas avsikter. Till och med klara av ett test av detta. Men hur realistiskt är det att de också hemma, på fritiden, praktiserar sina insikter? Högst osannolikt, lyder mitt svar… (Vilken vuxen gör för övrigt det?) Särskilt inte med tanke på dagens informations-överflöd och möjligheterna att blixtsnabbt hoppa till något annat, roligare. Kanske något som händer just nu.
När oron dessutom gäller politisk påverkan, har eleverna ju fortfarande liten kunskap och erfarenhet att sätta emot. Men politik törs ju skolan inte komma i närheten av, trots vad som sägs i läroplanen Lgr11: ”Läraren ska öppet redovisa och diskutera skiljaktiga värderingar uppfattningar och problem.”
Medieanvändning är heller ingen strikt rationell handling. Mig veterligt har varken tidigare varianter av mediekunskap eller dagens MIK ställt sig frågan VARFÖR människor av alla åldrar överhuvudtaget VILL tro på fabricerade, helt påhittade ”nyheter” eller halvsanningar/-delsanningar. Eller lita på vinklade nyheter i partipress eller bara låtsat politiskt obundna papperstidningar.
Vi vill alla helst tro på det som vi redan tror och idag har vi ännu lättare att hitta detta. Felaktiga föreställningar och fördomar kommer kanske inte alls från ”fake news”, utan bekräftas kanske bara av dessa? Faktaresistens är ju av betydligt äldre datum än samtliga existerande massmedier och fanns långt innan skriften började ”förstöra” männi-skors minneskapacitet… Åtminstone så gammal som olika predikanters muntliga fantastiska berättelser inför åskådarhopar.
Självinsikt bör vara målet för all mediepedagogik
Målet för mediekunskap i dess olika skepnader har alltid varit filtreringsfärdigheter, det vill säga att med skolpåverkan förmå eleverna att lära sig välja ”kritiskt” och (enligt de vuxna) ”rätt” ur det stora utbudet. De unga har alltid uppmanats övervaka sig själva mot framför allt bildmedierna, bli motståndskraftigare och se någonting annat eller mindre.
Mediekunskapens syfte har alltså, precis som MIK idag, varit förebyggande, och individ-fokuserad: politikerna har lämpat över problemet på ”konsumenterna”, istället för lagstiftat. Detta kallas med en eufemism ”att stärka konsumenten” eller ”konsumentmakt”: ”Statens medieråd ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan.”
Det har emellertid rört sig om ett slags självimmunisering eller preventivmedel mot påver-kan från fjärrhypnotisörerna, snarare än något reellt bidrag till befruktande självinsikter, trots att medieupplevelser kan fördjupa både ens förståelse av sig själv och andra, såväl som av samhället. Den avgörande frågan ”VARFÖR vill jag se – eller numera: tro på – detta?” har aldrig ställts.
Sådana totalrationella utgångspunkter fungerar förstås sällan beträffande det medieinnehåll som eleverna själva upplever som lockande. Det är aldrig bra med en undervisning som befäster gränsen mellan personliga fritidserfarenheter och skolan: eleven förtränger på sin höjd sitt eget närmande till media, övertar bara oreflekterat lärarens kritiska åsikter under lektionen, utan att detta sedan får några som helst konsekvenser för det egna livet utanför skolan. Alternativt: blir cynisk och inte längre tror på någonting alls.
Skolan kan aldrig på några få lektioner göra något åt de i åratal befästa medievanorna i familjen eller med kompisarna på fritiden (hur oönskade dessa än upplevs vara av läraren). Däremot kan skolan lägga grunden till ett mer reflekterat och medvetet medieanvändande vad gäller förståelsen både av sig själv, andra och samhället och till ett mer aktivt, demo-kratiskt och kollektivt deltagande i form av medieproduktion.
Inte förrän medieundervisningen kan hjälpa eleven att kasta ljus över frågor som Varför njuter jag av en ”överdos” tv?; Varför hetstittar jag på denna tv-serie i nästan ett dygn?; Varför befinner jag mig på den den här Facebooksidan eller Instagramsidan etc?; Varför tittar jag på dessa YouTube-videor?; Varför gillar jag reklam?; Varför går jag med berått mod, och trots alla mina mediekunskaper, gladeligen rakt in i ”fällan”?; Varför vill jag tro på denna webbsida?; Vad slags människa är jag som erbjuds (och tilltalas av!) just denna sorts utbud och hur blev jag sådan? – först då har den i skolan att göra.
Ingen lätt sak, är jag den första att erkänna… Till dess bör man dock inte invaggas i falsk säkerhet.
Referens
Kümmel, Albert, Scholz, Leander & Schumacher, Eckhard: Einführung in die Geschichte der Medien, Paderborn: Wilhelm Fink Verlag 2004
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar