Att jag i måndags morse (6 mars-17) reagerade så starkt på en text på svt:s nyhetssajt, och genast skrev blogginlägget ”Bevare oss för osanna ’dokumentärer’, Svenska filminstitutet!”, ska ses i kontexten av dagens gungfly beträffande vad som är sant eller inte: post-truth, fake news, en ljugande president, ljugande ministrar, ljugande Brexit-förespråkare – relativise-ringen av sanning generellt. Detta tar jag för övrigt upp på min blogg i övermorgon måndag (13/3).
Jag menar att det synsätt som ges uttryck för i artikeln är ännu ett skadligt exempel på ”post-truth”, eller motverkar det i varje fall inte. Uttalandet ger alls ingen vägledning i en värld ”i jakt på sanning”, som det också refereras till. ”Post-truth” sägs ju handla om att vi lever i en tid där objektiva fakta inte längre anses lika viktiga som egna, subjektiva uppfattningar och känslor. Så jag gick verkligen igång när jag (6/3-17) läste svt-rubriken…
Dokumentärfilm – allt annat än sanning
Senare ändrade svt.se visserligen rubriken till:
Transparens nytt ledord för dokumentärfilm
Denna titel är onekligen bättre, men texten är i övrigt densamma. Så jag utgick och utgår fortfarande från att Svenska filminstitutets nye dokumentärfilmskonsulent fått se texten och godkänt återgivningen av hans påstående att ”dokumentärfilmen lämnat sanningsanspråket och går mot det personliga berättandet”. Det talas där vidare om ”dokumentärfilmens sken-bara ärlighet”, vilket gjorde mig rent ut sagt arg.
Jag vet inte om artikelrubriken ändrades på grund av eller tack vare mig, men inlägget gav i vart fall upphov till ett inslag i dagens Medierna i radions P1 (11/3) i vilket bland annat jag intervjuades. Programmet kan lyssnas till på:
Av den halvtimmeslånga intervjun med mig valdes bara någon minut ut, vilket närmar sig en icke-sann framställning av vad jag faktiskt sade, så jag breder ut mig här istället.
Ett personligt berättande är i och för sig ingen ”ny trend”, men detta berättande ska ändå hålla sig till det som är sant ifall det ska tilldelas hedersstämpeln dokumentär. Sannings-anspråk och ett personligt berättande (såväl som ett subjektivt perspektiv) är dessutom inte alls oförenliga. Inte heller den självklara förekomsten av val av kamerauppställning, eller tydligt inarbetade fiktiva inslag, behöver vara fel eller göra att filmen för den skull övergår i osanning.
Men i artikeln står att konsulenten, som med skattepengar ska stödja nya svenska dokumen-tärfilmsprojekt, inte sätter en dokumentärs sanning före ”kvalitet”, vad nu det är. Jag menar fortfarande att det är ett uppseendeväckande påstående att hävda att ”om en dokumentär håller i kvalitet, är sanning inte något primärt”. Sanningsanspråket är alltid prio ett för en dokumentär.
Men uppenbarligen inte på Svenska filminstitutet! Istället är det tydligen regissörens ”vision, hantverket, karaktärerna och filmens originalitet” som är avgörande faktorer, ifall nu penga-stöd ska ges till nytt projekt. Men i så fall kan väl dokumentärfilmskonsulenten uppgå i eller ersättas av konsulenten för fiktionsfilm! Då blir det också mer pengar över till själva filmerna. Även fiktionsfilmer har ju viss ”verklighetsanknytning”, annars skulle ingen vilja se dem.
Konsulenten tror förvisso ”att den breda publiken fortfarande upplever dokumentärfilmen som sanning”. Men, säger han, ”det finns också en specifik publik för dokumentärfilm som ser på filmerna med en annan blick och som är mer intresserade av att ta del av regissörens vision”. Förvisso riktigt, och det är tydligen främst för dem han vill att dokumentärerna – om de nu ska benämnas så – ska göras. Enskildas ”visioner” har dock sällan förändrat sam-hället, om vi nu inte talar om Donald Trump eller Adolf Hitler.
Filmarens uttalade överenskommelse med publiken avgör
Själv vill jag betrakta dokumentärer just i ljuset av deras reception, snarare än som någon enhetlig genre. Det är fråga om en DOKUMENTÄR när publiken kan svara NEJ! på frågan ”Ljuger filmaren/berättaren?”. Det är ju meningslöst att påstå att fiktionsfilmer ljuger, eftersom dessa inte utger sig för att berätta en sann historia, heller inte förväntas göra det. Ljuger man däremot i något som påstår sig att vara en dokumentär, är det fråga om lögn och oftast fråga om propaganda. Man kan visserligen också hävda att en övervakningskamera inte ljuger, men den producerar för den skull ingen dokumentär. Urval görs alltid utifrån syftet.
Men om den breda publiken nu onekligen tror att Svenska Filminstitutet stött någonting sant, vill konsulenten då lura dem? För att istället vända sig till en smalare grupp, dem som han möter på festivaler, som vill se filmerna ifråga som poesi eller ta del av filmmakarens visioner och personliga uttryck? Eller upplysa och undervisa den breda publiken?
Dokumentärens publiker återfinns visserligen mellan två ytterpoler: mellan dem som vill VETA, informera sig, få kunskap respektive i den andra ytterpolen de som främst vill få KÄNNA. Varje dokumentär har förstås något för bägge dessa grupper, men frågan är vad som överväger. Ibland kan dessa motsatser rent av motarbeta varandra, så att alltför mycket känslor i värsta fall kan blockera intagandet av ny kunskap.
Men huruvida dokumentärfilmaren främst vill väcka känslor eller sprida idéer, beror ju på ämnet. I stort sett alltid har dokumentärer velat bidra till samhällsförändring, påtala miss-förhållanden, peka på orättvisor. Inte fungera som terapi eller insyn i filmarens psyke, eller som njutningsmedel utifrån av en ”personlig stil”. Glöm inte att ordet ”dokumentärs” latinska ursprung finns i verbet ”docere" = att undervisa, lära ut, utbilda!
Dokumentärfilmskonsulenten talar om transparens, istället för om sanningskriteriets avgörande betydelse: ”att avsändaren är synlig så att intervjupersoner och publik kan för-hålla sig till dennes position och agenda.” Det kan självfallet också jag hålla med om, men auteurfilmmakrare som Michael Moore kan faktiskt uppfattas som alltför transparent, all-deles för mycket i centrum, nästan alltid i bild. Han upplevs därmed som mindre trovärdig, blir en manipulativ propagandist och filmen alltför ”transparent”. Resultatet blir en film-motsvarighet till ”new journalism”, som framhäver reporter-jaget framför ämnet.
Svenska filminstitutets konsulent betonar emellertid att ”dokumentärer är konst”. Vad konst i sin tur är, framgår ej. Men visst finns det också dokumentärfilmare som lika mycket betonar den estetiska, expressiva sidan som sitt ärende. Att sanning för den skull skulle vara oväsentlig, har jag aldrig stött på att någon av dessa hävdar. Konstvärdet anses i och för sig härröra från egenskaper som antingen är kopplade till konstnärens avsikt eller den upple-velse hos betraktaren som konsten ger upphov till. Den dokumentärfilmare som talar om sin films "högre" sanning än faktisk, "låg" sanning övertygar i vart fall inte mig.
För åskådaren av en dokumentär är det nämligen inte oviktigt ifall det som dokumenteras är helt påhittat eller förekommer reellt och att det inte framställs på ett manipulativt förvrängt sätt. Estetiska ”förvrängningar” och subjektiva val är däremot en helt annan sak, alls inte några ”manipulationer” i osann mening – utan helt enkelt formgivning. Fast någon så osann framställning att resultatet skulle kunna kallas kubistisk dokumentär, har jag aldrig hört talas om.
Det innebär förstås ett försvårande problem att konstnärer, till exempel Suzanne Osten, också de snackar om att de skildrar det ”sanna” och ”äkta” när de gör fiktionsfilmer. Då ger de emellertid dessa ord en helt ny innebörd: exempelvis ”äkta känslor” innebär att de känns äkta eller uttrycks på ett mer autentiskt vis, talar om en ”djupare” eller känslomässigare sanning än sanning, eller att det fiktiva nog ”säkert” hänt någonstans på riktigt också, någon gång… Detsamma gäller vissa dokumentärfilmare.
Det finns också vissa dokumentärer som inte lika tydligt tar ställning för något eller upplevs som ”politiska”, som till synes inte har något samhällsförändrande syfte, och som helt enkelt kan upplevas som ärliga, uppriktiga, mänskliga – snarare än vara försedda med uttalad dokumentär sanningsgaranti av det kritiska slaget.
Jag tänker bland annat på den underbara och med rätta prisbelönade Hugo & Rosa (2002) av Bengt Jägerskog, som visats i tv flera gånger. Det vill säga filmen om två gamla syskon, 96 och 100 år gamla som alltid bott på samma barndomsgård. Filmen skildrar i långsam lunk deras förnöjsamma liv, trots avsaknad av rinnande vatten och el. 100-åringen hugger ved och går inte ut genom fönstret ens när systern Rosa dör, 96 år gammal. De är förvissade om att de ska mötas i himlen och även en ateist som jag rörs till tårar. Berättelsen blir i slutet sedan en beskrivning av kulturchocken på servicehuset.
Hindrar då det vackert fotograferade landskapet, eller mina tårar, mig från att se problema-tiseringen? Från att inse att även om denna film inte öppet kritiserar något eller talar sig varm för samhällsförändringar, gör den ändå det? NEJ!, ty det sociala problem som filmen indirekt påtalar finns i det som gamlingarnas liv underförstått kontrasteras mot. Vårt snabba, prylfixerade liv idag är det som – som jag tolkar det – utgör det sociala problemet.
Är då inte den Oscarsbelönade svensk-brittiska dokumentären Searching for Sugar Man (2012, Malik Bendjellou) en osann beskrivning av musikern Sixto ”Sugar Man” Rodriguez?, invände intervjuaren. ”Sugar Man” hade ju tidigare haft viss framgång i Australien, vilket utelämnas eller förtigs i dokumentären… Filmens fokus är dock inte på Rodriguez, utan på dennes två sydafrikanska fans som undrar vad musikern tog vägen. Regissören gör själv-fallet ett urval, det är ingen biografi i ljud och bild över musikern Rodriguez, utan en mer allmängiltig skildring som även rymmer en artists uppgång och nedförsbacke. Filmen platsar alltså, enligt min mening i dokumentärfilmsklassen.
Slutsats? Allting eller ingenting kan kallas ”dokumentär”?
Nej, vi ska akta oss för att urvattna dokumentärfilmsbegreppet, för att till sist inte längre kunna kalla någonting för dokumentär. Likaså akta oss för att kalla allting för dokumentär. I artikeln exemplifieras ”dokumentärfilmens skenbara ärlighet” med amerikanen Ami Horo-witz’ uppmärksammade film om flyktingsituationen i Sverige, där ”flera intervjupersoner fått felaktig information av regissören och ställt upp på falska premisser”.
Fast Horowitz’ tiominutersfilm THE STOCKHOLM SYNDROME är inte ens enligt honom själv någon dokumentär. Han kallar helt sonika det alarmistiska propagandareportaget för ”a digital short” på…
Inte heller i dagen därpå (7/3) kunde svt.se-sidan skilja på dokumentär och ett bakom-kulisserna-reportage på 11 minuter om Aktuellt-ankarnas uppsyn före och mellan själva nyhetsuppläsandet. Kortfilmen Studio 5 av Axel Danielson och Maximilien Van Aertryck, som sades ha lurat åtminstone folk på Facebook, kallas även på Svtplay för dokumentär… Vi ser ankarnas småprat, grimaser och fnitter, konfunderade kritisera sitt eget ordval såväl som beskådar meteorologen och uppläsaren av sportnyheterna, som rättar till sin klädsel eller pimplar med tepåse. Inte särskilt mycket till sanningsanspråk eller samhällskritik där, inte. Så himla svårt kan det väl inte vara att skilja mellan dokumentär och reportage?
Inte heller det jag i morse hörde på radions P1-nyheter, om en påstått ny dokumentär betitlad Den skalliga primadonnan om Kim Anderzon, lär vara någon dokumentär. Utan troligen snarare ett 90 minuter långt ”kärleksfullt” personporträtt i avsaknad av samhällsförändrande ambitioner. Men jag har förstås inte sett filmen ifråga, så jag överlämnar den etiketteringen åt publiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar