”Live action för barn – behövs det?” Så löd frågan på ett av seminarierna under förra veckans barn- och ungdomsfilmsfestival (BUFF) i Malmö (20-25/3-17). Jag var själv inte där, utan uttalar mig här enbart generellt. Seminariet var inlagt under temat ”Inflytande – vems verklighet?”, vilket dels skulle kunna antyda att det hela handlar om dokumentärfilm, dels att enbart fotograferade berättelser med ”riktiga” människor skulle kunna skildra verkligheten, dels att livs levande barn med kamerors hjälp tros få större inflytande genom att synas och höras på film. Alla tre antagandena är tveksamma.
I Malmö avsågs dock tydligen bara de allra yngsta barnen, 3-6-åringarna, och frågan är om skådespelad film – eller ”otecknat" som barnen själva säger – verkligen föredras av för-skolebarn eller ger barn mer inflytande. Vilken roll spelar egentligen filmens form och valet av teknik? Är det inte snarare karaktärerna, deras handlingar och själva berättelsen som avgör intresset? Hur nära barnens egna erfarenheter och önskningar som dessa historier är? Om barnrepresentanten får komma till tals och visa sig kompetent?
I Svenska filminstitutets rapport Hur ser barn på svensk film? Analys av publiken till 18 svenska barnfilmer (baserad på enkätundersökning genomförd i augusti-september 2015), står det att…
”... Det finns ett behov av fler filmer för barn mellan 6 och 9 år. Animerade filmer har stor potential att locka denna grupp eftersom de yngre barnen föredrar animerade filmer framför live action-filmer” (2016:18).
Den som själv gör eller propagerar för live action kan då förstås komma med standard-invändningen att det ju beror på att barnen är ”tillvänjda” till denna sorts filmer på grund av dominansen av animationer och att ”det är det enda som baren fått möta”, ”man kan inte välja det man inte känner till” o.s.v. Rapportens barn är visserligen som yngst 6 år och vad 3-5-åringar tycker har de inte tillfrågats om.
Inte heller har barn i denna ålder studerats med några andra metoder, för att utröna deras reaktioner. Att döma av denna åldersgrupps preferenser, tyder allt på att de föredrar fiktion och gärna animerat, men även kan fängslas av ”live action” – förutsatt att berättelsen är spännande.
Inte heller har barn i denna ålder studerats med några andra metoder, för att utröna deras reaktioner. Att döma av denna åldersgrupps preferenser, tyder allt på att de föredrar fiktion och gärna animerat, men även kan fängslas av ”live action” – förutsatt att berättelsen är spännande.
Miniatyrbilar och hundar kan också föreställa/företräda barn
I den forskningsstudie som jag själv ledde, och som resulterade i antologin Blöjbarnsteve (2008), videoobserverades emellertid en handfull 1,5-2,5-åringars reaktioner på animerad film såväl som avfotograferad och en blandningar därav. Filmerna visades i hemmiljön och mammorna stod för både videouppspelningen och videoinspelningen av barnens reaktioner. Förutom allas favoriter Teletubbies och Pingu, var det en liveskådespelad, hela 12 minuter lång, berättelse som fick tultbarnen att fullkomligt fängslade hålla andan.
Live-filmen Brum räddar en hund visade hur en antropomorfiserad miniatyrbil leker med ett barn, förlåt, en liten busig hund som ”utövar inflytande på sin verklighet”, flyr från sin ägarinna, ställer till kaos, för att till sist erövra sin varmkorv. Ett självständigt barn eller ”barn” ute på äventyr utan övervakande matte eller husse fängslar alltid, oavsett produktionsteknik.
Ibland tas argumentet ”identifikation” som skäl till att barn ska få beskåda andra barn även på film, och inte bara i förskolan. Menar man med detta oklara begrepp detsamma som att ”känna igen sig själv”, ”bli speglad”, finns inga belägg för att detta bara skulle kunna ske via fotografisk realism. Barn ser likheter mellan sig själv och andra oavsett dessas art, hudfärg, genus och själva framställningstekniken. Det går uppenbarligen redan för 2-3-åringar att känna igen sig i karaktärer som varken är live action eller ens människor.
Live-filmen Brum räddar en hund visade hur en antropomorfiserad miniatyrbil leker med ett barn, förlåt, en liten busig hund som ”utövar inflytande på sin verklighet”, flyr från sin ägarinna, ställer till kaos, för att till sist erövra sin varmkorv. Ett självständigt barn eller ”barn” ute på äventyr utan övervakande matte eller husse fängslar alltid, oavsett produktionsteknik.
Ibland tas argumentet ”identifikation” som skäl till att barn ska få beskåda andra barn även på film, och inte bara i förskolan. Menar man med detta oklara begrepp detsamma som att ”känna igen sig själv”, ”bli speglad”, finns inga belägg för att detta bara skulle kunna ske via fotografisk realism. Barn ser likheter mellan sig själv och andra oavsett dessas art, hudfärg, genus och själva framställningstekniken. Det går uppenbarligen redan för 2-3-åringar att känna igen sig i karaktärer som varken är live action eller ens människor.
Vad argumentet att barn i live action skulle bli ”tagna på allvar” på ett helt annat sätt, är också det tveksamt. Talar vi om spelfilm, är så små barn svåra att regissera. Talar vi om förskolebarn i dokumentärer, är inte bilden av andra barn utan andra barns röster och åsikter avgörande för graden av visad respekt. I barndokumentärer får barn ytterst sällan själva komma till tals i någon högre utsträckning (se Rönnberg 2014).
Viktigare än valet av live action eller animerat, är filmens längd. Dokumentärer om 30-40 minuter möter en avgörande svårighet i att förskolebarn dels initialt har svårt att orientera sig: vem handlar det mest om, i vilken relation står hen till dem runt omkring, är hen snäll eller dum, skurk eller hjälte, och vad ska det hela handla om? Innan barnet fått detta klart för sig, blir det lätt alltför odramatiskt och långrandigt. Uppmärksamheten minskar och det åskådande barnet tappar lätt intresset under en så lång tid.
Fortsättningsberättelser och barnröster viktigare än barnbilder
Dels görs det inte följetonger eller serier av ett dokumenterande material om ett och samma barn eller en och samma barngrupp. I serier och följetonger har barnets initiala ansträng-ningar att fatta vad det rör sig om för människor, var dessa är och vad dessa gör, redan klarats av i de första avsnitten. I nya avsnitt kan man alltså koncentrera sig på handlingen.
Barnkanalen sände visserligen för några år sedan just en serie dokumenterande korta snuttar på några få minuter, men dessa handlade (nästan) varje gång om ett nytt förskolebarn. Vad filmer avsedda att dokumentera barns vardagsverklighet anbelangar, analyserade jag (Rönn-berg 2014) femton slumpmässigt utvalda avsnitt av en serie om 45 stycken korta person-porträtt eller ”ögonblick” kallade En stund med… (+ det aktuella barnets förnamn) visade uppemot 300 gånger på SVT Barnkanalen (2010-2012).
Barnen i åldern 4-6 år fick sällan uttala sig i bild om någonting överhuvudtaget. Vanligare var att de i voiceover berättade om vad ”det bästa de vet” är: åka bakom pappa på motor-cykel eller klä sig fin till fest, till exempel. Ytterst sällan framgår vad barnen egentligen tänker och tycker. Ovanligt var också att barnet syns utan att någon av föräldrarna samtidigt finns i närheten. Föräldrar är ”beroendeframkallande”, i den meningen att de får barnet att framstå som mer osjälvständigt. I hälften av exemplen är föräldern inte ens i bakgrunden, utan lika mycket i fokus som barnet. Barnet ses dock inte ens då tala med föräldern. Ännu mindre ser vi till någon kollektiv lek med andra barn eller några direkta äventyr (a a:93-95).
Vart tog busbarnsgenren vägen?
Svenska barn har alltsedan 1920-talets sex barnfilmer älskat att se barngäng leka äventyr eller som busfrön ställa till det för vuxna, alltifrån ”den ur pedagogisk synpunkt fördärvliga historien” (recensenten ”Eva” i tidningen Arbetaren 5/9-22) Anderssonskans Kalle (1922, Sigurd Wallén), ett ”pojkstreck i fem akter”. Denna den allra första svenska barnfilmen och de fem efterföljarna var – av de samtida recensionerna att döma – inte alls som påståtts några ”familjefilmer”, utan helt klart uppfattade som för barn. Barnfilmer med andra ord.
Den följdes året därpå upp med Anderssonskans Kalle på nya upptåg (1923, Sigurd Wallén) och ytterligare fyra svenska busstrecksfilmer: Janne Modig (1923, Bror Abelli), En rackarunge (1923, Fredrik Anderson), Anna-Clara och hennes bröder (1923, Per Lindberg) och Ville Andesons äventyr (1929, Sigurd Wallén). De var alla rackarungefilmer eller ”buspojksäventyr”, en genre som inte heller senare har förlorat sin attraktionskraft. Benämningen ”buspojksäventyr” till trots, hade flickor huvudroller i två av filmerna och flickan i En rackarunge uppvisar tydligen enligt en recensent ett ”sprudlande tjuvpojks-lynne” (se vidare Rönnberg 2012:125-129).
Antiauktoritära rackartygsfilmer förekom förstås också i de amerikanska och brittiska förlagorna redan för 100 år sedan. Dessa barnfilmer var inte heller de det minsta fostrande på ett tuktande sätt. Men vart har genren numera tagit vägen? Hur många busbarnsfilmer från 2000-talet har du sett? Några svenska?
Dagens barnfilmer är förvisso ofta nästan helt i avsaknad av barn överhuvudtaget. Det gäller animerade såväl som spelfilmer. Som jag tog upp i blogginlägget om PIXAR vs Disney (25/1-17), hade bara en tredjedel av Disneyfilmerna fram till 1990 barn som huvudaktörer, men händelserna sågs ändå genomgående främst ur barns synvinkel när till exempel en trädocka eller kattungar fick stå för barn. I och med köpet av Pixar blev det än värre och de senaste 15 åren förekommer nästan inga barn alls i bärande talroller, utan föräldrarna (läs: fadern) står i fokus. Detsamma gäller andra produktionsbolag efter millennieskiftet som, bortsett från att de animerar ting, blivit allt ”vuxnare” (läs: barnsliga).
Egenheten karakteriserar dessutom både filmer för de allra yngsta och för dem som förr kallades för lågstadiebarn. Filmer för barn har alltså i ökande grad tömts på barn, i takt med att animerade långfilmer alltmer vänt sig också till unga vuxna och p.g.a./tack vare filmens motsvarighet till provrörsbarn: datoranimationsteknikens utveckling. Barns röst och barn-aktighet tycks vara viktigare än barns kroppar av kött och blod. Nu dominerar äventyr med hundratals manliga smurfar eller lika många korkade manliga minioner. Den mest sedda utländska barnfilmen i Sverige 2015 var just Minioner/Minions med 660 000 biobesök.
Varför förekommer numera barn knappt i barnfilmer?
Barn brukade alltså gilla att på bio beskåda busigare eller modigare versioner av sig själva, men även i animerade filmer för barn är barn numera allt sällsyntare. För två år sedan gjorde kanadensaren Colin Horgan en inventering av det huvudsakligen engelskspråkiga barnfilms-utbudet mellan 1980-2015, d.v.s. främst amerikanska filmer som dock är de som även lockar flest barn på svenska biografer. Svenskproducerade filmer, t.o.m. de av typen LasseMaja och Sune brukar komma långt ned på listorna över biobesökssiffror.
Horgan utgick från Wikipedias lista över barnfilmer, uteslöt filmer utan biopremiär (gjorda direkt för DVD) och några smala ”utländska” filmer. Återstod gjorde då cirka 750 filmer (med de amerikanska åldersgränserna G och PG, även några aningen vuxnare äventyrs-filmer). Han medger att hans analys inte är hundraprocentigt vetenskaplig, men ger ändå en talande bild: 1980-talet hade 106 barnfilmspremiärer, 90-talet hela 224 stycken, 2000-talet ännu fler (261) och halva 2010-talet (d.v.s. till och med år 2015) 154 barnfilmer, vilket skulle kunna innebära en slutsumma på över 300 barnfilmer år 2020 om samma takt hålls. Samtidigt har andelen barn som driver fram handlingen minskat.
90-talet uppvisade nästan dubbelt så många filmer med barn i huvudroller som decennierna därefter, om man tar hänsyn till det ökade antalet producerade filmer. Andelen barnprota-gonister i barnfilmer minskar alltså, samtidigt som antalet barnfilmer ökar. Allt tyder på att ju fler av filmerna som är live action, desto fler barnprotagonister har de. Omvänt: ju fler animerade filmer, desto färre med barn i ledande roller. I filmer från de senaste 10 åren med en mix av datoranimerat och live action är förhållandet något bättre än i animation enbart. Horgan (a a) har flera grafer som visar på skillnaderna. Barnskådespelare får oftast inte ens röstskådespela barn, utan även där väljs vuxna med tillgjorda röster.
Han framhåller att huvudskälet till att barnprotagonister nästan försvunnit är minskningen av live action-filmer. I mitten av 90-talet – barnfilmaktörers gyllene tid? – var det vanligt med live action-berättelser med och om barn och då vanligare att en spelfilm hade ett barn (ofta barngäng) i huvudrollen än att en animerad film hade det. De exempel som genast poppar upp i huvudet är filmer som Home Alone (1990, Chris Columbus), My Girl (1991, Howard Zieff), Free Willy (1993, Simon Wincer), Matilda (1996, Danny DeVito), som förmodligen haft draghjälp av The Goonies/Dödskallegänget (1985, Richard Donner), E.T. -The Extra-Terrestrial (1982, Steven Spielberg) och Älskling, jag krympte barnen/Honey, I Shrunk the Kids (1989, Joe Johnston).
Tänkbara orsaker?
Varför är det då på detta viset, trots att live action är så mycket billigare att producera? Dels är animationer mer ”universella” i meningen exporterbara. Recensenterna har vidare låtit filmbolagens och biografägarnas definition av vad en barnfilm är få dominera, vilket bidragit till att gränsen mellan barn- och vuxenfilm blivit allt suddigare och filmerna därmed mer av-passade för barnsliga vuxna, som ogärna vill se ett förpubertalt barn busa eller ha spännande äventyr. Sedan har de självupptagna konstnärerna mest bara velat uttrycka sig själva och trott sig göra självbiografiskt präglade filmer om sin egen barndom, men då i sedvanlig ordning undervärderat sin egen ålder ”då” och övervärderat sin mognadsgrad ”då”.
Därtill kommer både en rad samhällsförändringar och medietekniska innovationer. ”Förr” hade man förstås utan sentida datortekniker inte ens kunnat göra dagens animerade filmer, hur gärna man än hade velat. Horgan menar att ett skäl också kan vara, att filmer som The Goonies/Dödskallegänget inte längre är möjliga att göra, eftersom de behöver reella motsvarigheter i form av en värld eller miljö att utforska som förlaga och/eller för tänkbar efterbearbetning i fortsatt lek efter filmvisningen. Det vill säga: en värld som är åtskild från vuxenvärlden, som idag är så övervakande. Sådana miljöer som främjar oberoende och egna lösningar existerar numera knappt. Eller så har denna typ av utforskande överförts till olika interaktiva digitala medier. Inte heller på skärmarna syns dock särskilt många barn till…
Något slags slutsats
Frågan löd ju inledningsvis: ”Behövs live action-filmer för förskolebarn?” Mitt svar blir "inte nödvändigtvis", men eftersom den är ställd av två svenska barnfilmmakare blir svaret kanske ”ja”, med tanke på hur dyrt och tidskrävande det är att göra animerade filmer. Fast gör i så fall ingen barnskildring som möjligen tilltalar vuxna, utan en riktig barnfilm som barn kan känna igen sig i och finna intressant! Med andra ord: tag inte bara barnets syn-vinkel, utan barnets parti! Lättast sker detta nog ändå i en spelfilm.
Så skapa gärna en svensk Dödskallegänget med handlingskraftiga barn under tio år, som inte nödvändigtvis behöver krympa föräldrarna. Om du verkligen tror på storyn, strunta i om manuset får projektstöd eller inte av Svenska filminstitutets nya barnfilmskonsulent. Filmen lär ändå, om den ur ett barns perspektiv upplevs som intressant, åtminstone spela in sina kostnader. Berättelsen ska inte vara någon barnvariant av Stand by Me (1986, Rob Reiner), men kan kanske handla om några 7-åringar som går på Pokémon Go-jakt, men snubblar över någonting mer betydelsefullt? Gör även samlingskort/spelkort med de humoristiska och/eller modiga karaktärerna!
Eller så för de yngsta en Teletubbies-version med mer sammanhängande story, med lekande utklädda barn eller vuxna i djurdräkt i svensk avfotograferad park- och skogsmiljö: en repetitiv, mild och lekfull variant av denna ålders sex typer av spännande risktagande (se blogginlägget 6/3). Det allra viktigaste för en barnfilmsmakare är emellertid inte valet mellan live eller animerat, eller konst eller bruksfilm, utan att ställa sig frågan: Hur kan barn (av en specifik ålder) tänkas uppleva sin vardag och det här som jag funderar på att göra för en publik i denna ålder? Vilka dagliga småproblem kämpar de med? Vilka önskedrömmar och lekar använder de för att stå ut med oss vuxna?
Jag har, till skillnad från så många andra bloggare, avhållit mig från att göra min blogg till PR-arena för mig själv eller reklam för mina böcker, men kan i fallet med avsaknaden av receptionsstudier av barns faktiska reaktioner inte avhålla mig från att nämna att det existe-rar 272 intressanta sidor om de allra yngstas reaktioner på olika kortfilmer: Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år ser på TV och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008 (red. M Rönnberg). Antologin finns att låna på biblioteket, beställa från nätbokhandlar, eller (för 170:- inkl. moms & frakt inom Sverige) direkt från filmforlaget@telia.se
Referenser
Horgan, Colin: A golden age for kids’ movies. But where are the kids?, July 17, 2015
Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014
Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012
Rönnberg, Margareta (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år ser på TV och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar