Ända sedan jag läste recensioner av manliga svenska filmkritiker, som sade sig ha gråtit över 80-årige Carls tillbakablick på livet i Disneys animerade Upp (2009), har jag då och då undrat över detta med vem som gråter, på grund av vilka filmscener och varför. Rubriken ovan provocerar troligen genom att vara så generell och könsstereotyp och jag kan kanske inte backa upp den med så värst mycket forskning eller empiriska belägg. Jag vill ändå fram-kasta några hypoteser och låta läsaren själv undersöka saken, eller åtminstone reflektera över ämnet.
Självklart existerar inga absoluta gränser mellan könens eller olika åldrars reaktioner på tår-framkallande scener. Forskning uttalar sig emellertid i generaliserande termer, till exempel om vad som är vanligast förekommande för en specifik grupp. Jag kan själv medge att jag kanske ej grät, men i vart fall fick en klump i halsen, när Bing-Bong i Insidan ut (2015) osjälviskt offrar ”livet” – om nu en fantasifigur kan sägas ha sådant – för en god sak. Jag vet inte heller huruvida även barn gjort det och i så fall barn av vilken ålder.
Det tycks inte finnas någon forskning i ämnet, helt i linje med att barns reception ignoreras. Gör man en sökning på fraser som ”filmer/filmscener som får barn att gråta” eller liknande, kommer bara länkar upp om hur regissörer får barnskådespelare till att gråta… Dessutom massor om ”barnfilmer som får dig att gråta” eller ”filmer som får män att gråta”. Alltid denna vuxencentrering… Att redan små barn gråter när en barnkaraktärs förälder, säll-skapsdjur eller vän dör torde emellertid många av oss ha bevittnat.
För ett och ett halvt år sedan blev en video mycket omtalad, då en pappa i Maryland i USA lagt ut ett klipp med sin cirka 3-åriga dotter som sitter i soffan med tårarna rinnande, när hon ser Simbas far Mufasa dö i Lejonkungen (1994). Denna ”virala” videosnutt som bland annat finns till beskådan på Facebook och YouTube är nu ansedd som en ”Internetklassiker”. Den har setts av över tio miljoner nyfikna, som funnit flickan ”adorable”. Jag skäms nästan över att också jag begapat hennes tysta gråt.
Animerade filmer – sorgligare än spelfilmer?
Just animerade karaktärer, och inte minst i Disneyfilmer, har framkallat många anekdotiska berättelser om empatiska förskolebarns gråt över sorgliga eller tragiska scener. Andra 3-åringar har reagerat på samma sätt, när elefantungen Dumbo i filmen med samma namn skiljs från sin mamma som tas för ”galen” och sätts i en ”fängelsevagn”, liksom när Nemo blir infångad i Hitta Nemo (2003).
Och 5-åringar sägs ha gråtit i slutet av Fantastiska Wilbur/Charlotte’s Web (1973, Charles Nichols & Iwao Takamoto) när grisen Wilbur första gången möter spindeln Charlottes nu moderlösa spindelbarn. Likaså när hunden dör i Frankenweenie (2012, Tim Burton). Eller när Mowgli i slutet av Djungelboken/The Jungle Book (1967, Wolfgang Reiterman) beger sig till människobyn, istället för till sina djurvänner i djungeln. Det färskaste exemplet jag tagit del av är gråt över döda föräldrar i Den gode dinosaurien (2015, Peter Sohn).
Själv minns jag hur min dotter för 36 år sedan vaknade på natten efter att ha sett Peter och draken Elliott/Pete’s Dragon (1977, Don Chaffey), hejdlöst gråtande över att den föräldra-löse pojken Peter (spelad av pojke) i slutscenen, efter att ha fått en kärleksfull familj, tog farväl av sin (animerade) låtsasvän i form av en snäll drake som han inte längre behövde. Elliott säger sig nu ska hjälpa något annat barn som behöver honom. Min 5-åriga dotter var förtvivlad över att Elliott inte kunde stanna kvar i alla fall…
I en intervju på TIME Magazines webbsajt (11/10-10) frågar Belinda Luscombe Toy Story 3:s regissör Lee Unkrich vad denne tror om skälen till att så många vuxna gråter när de ser filmens animerad leksaker av plast vara nära att bli uppbränd i avfallsugnen. Således inte ens förmänskligade djur, utan ting… Unkrich menar att animerade filmer rent av kan beröra mer än filmer med livs levande skådespelare, eftersom de sistnämnda återger ”någon annans historia”, vilket inte är fallet med animerade karaktärer. Regissörens kontra-intuitiva hypotes är att publikens guard är nere, eftersom karaktärerna inte är levande, inte någon annan, och åskådaren därför lättare kan identifiera sig med figuren.
Toy Story 3 (2010) är just den film som oftast tas som exempel på hur vuxna män gråtit, både under montaget i början och under den avslutande delen. Jag har sett åtskilliga artiklar eller kommentarer till dessa, som även tagit upp andra animationer som lett till mäns tårfyll-da känsloreaktioner – och då inte bara refererande tillbaka till sin barndom utan reaktioner gjorda i vuxen ålder. Oftast nämns just Mufasas död i Lejonkungen, dödade eller hotade mödrar i Bambi och Dumbo, scener i Hitta Nemo, Monsters Inc och E.T., samt när det verkar som att städroboten förlorat minnet men till slut kramar EVE:s hand i Wall-E.
Mäns snyftare
Till mäns snyftare hör dock inte bara animerade Disney- eller PIXAR-filmer utan även vissa filmer med skådespelare, inte minst sådana med Tom Hanks. I samband med uppmärksam-heten för gråtande män på Toy Story 3 bad flera stora europeiska och amerikanska tid-ningar männen i läsekretsen att i kommentarsfälten berätta om vilka filmer som framkallat tårar hos dem.
Oftast nämnda är fantasyfilmer såsom Big Fish (2003, Tim Burton) (slutet) och (offerslutet i) Pans labyrint (2006, Guillermo del Toro), samt scener i science fiction-filmen Donnie Darko (2001, Richard Kelly), men även slutet i Nyckeln till friheten/The Shawshank Redemption (1994, Frank Darabont) då bästa vännerna (Tim Robbins’ Andy och Morgan Freemans ”Red”) återförenas efter alla år i fängelse.
Andra återkommande filmer eller scener är Frankies dödshjälp till den förlamade boxaren Maggie i Million Dollar Baby (2004, Clint Eastwood), ”skjortscenen” i Brokeback Mountain, olika scener i Forrest Gump och The Green Mile. Den sistnämnda har ju en märklig blandning av brutalitet, magi och godmodighet. Ytterligare exempel är när den gode androiden Terminator i Terminator 2 (1991, James Cameron) offrar sig i slutscenen och, med en tummen upp-gest, låter sig nedsänkas i flytande stål och förgöras. Inte minst detta att offra sitt liv för en ”brother”, som även tas upp om Rädda menige Ryan/Saving Private Ryan (1998, Steven Spielberg) och Plutonen/Platoon (1987, Oliver Stone), visar sig fram-kalla gråt.
Jag vet inte om alla dessa har något gemensamt, men många av dem är tragiska, innehåller onekligen dödsbäddar, olika avsked och smärtan i att skiljas från någon, inte minst det att offra sig själv för någon annan och i fem av fallen därtill det magiska, science fiction- eller fantasyartade snarare än realistiska. Möjligen är dessa filmers overklighet en vuxnare variant av likaledes overklig animation?
Kvinnors snyftare?
Ingen av ovan nämnda filmer har mig veterligt kallats för ”weepies”, ”tearjerkers”, ”trenäs-duksfilmer” eller ”mansfilmer”, utan beteckningen ”snyftare” har betraktats som identisk med ”kvinnofilmer”. Det rör sig då om en undergenre till melodramat, vars handling foku-serar en kvinnokaraktärs perspektiv på sårbara relationer, som ”givetvis” inskränks till det känslomässiga förhållandet till Mannen och/eller barnen.
Jag skulle inte ens drömma om att här gå in på olika teorier om melodramen av 40-50-tals-typ som oftast är det som åsyftas i samband med filmer benämnda ”snyftare”, eller om ordet verkligen avser enbart filmer riktade till kvinnor, därför att då vore jag ej färdig före somma-ren. Fast exempelvis Laura Mulvey hävdar ju att melodramer ur kvinnligt perspektiv, med en lidande kvinna i huvudrollen, mer sällan har lycklig upplösning än melodramer berättade ur ett manligt perspektiv.
Inga artiklar verkar emellertid vara skrivna om kvinnor som gråter i slutet av Toy Story 3. Att kvinnor ofta gråter i samband med filmer som har ”lyckligt slut”, verkar dock vara belagt. Hur ska då det faktum kunna förklaras, att kvinnorna inte gråter i samband med den sorgliga eller traumatiska händelsen i sig, utan först när denna är överstånden? En teori är behovet av att känna sig säker, innan man tillåter sig att ge sig hän åt sin sårbarhet. Själv tror jag att det mer handlar om ”rättvisa”, att man vill att godheten ska segra och är spänd till dess att detta verkligen sker, varpå man känner sig lättad och kan släppa ut tårarna.
Vuxenfilmsexemplen ovan avseende spelfilmer ger åtminstone mig en antydan om att de män som gråter inte alls känner sig ”säkra” när de släpper fram gråten, utan även de är rörda över huvudkaraktärens godhet. Frågan är dock: vems godhet i förlängningen? Sätter män-nen sig själva i den uppoffrande hjältens ställe och gråter de då över sin egen tänkta godhet i en liknande situation? Eller föreställer de sig att någon man skulle vara lika offervillig gent-emot dem själva, om de vore i knipa? Perspektivet är avgörande, menar jag som vanligt… Vill de känna igen sig i offerhjälten eller det hjälpbehövande offret?
Låt oss återvända till männens reaktion på Toy Story 3 (TS3), för att kanske få ledtrådar. Varför säger de sig gråta?
”Föräldern inom mig” – ”den inre fadern”?
Vilka skäl till sin gråt anger då männen? Det verkar röra sig om huvudsakligen två anled-ningar, som bägge är självcenterarde. Somliga tycks se tillbaka på sin egen barndom, minnas de älskade leksakerna och detta att ta avsked av dem såväl som av barndomen. Det vill säga: ungefär som smärtan i att skiljas i vissa av vuxenfilmsexemplen. En tysk man på webbsaj-ten moviepilot.de säger rent av (i min översättning): ”Detta tema ligger män närmre än det gör kvinnor, därför att män ofta inte riktigt kan ge upp barndomen.” Här läggs alltså fokus på 17-årige Andy som ”måste” bli vuxen – och då ska man ju inte leka med leksaker i vart fall.
Den andra, och vanligare, tolkningen är att leksakerna tolkas som att symbolisera föräldrar och i detta fall då särskilt fadern. Inte sällan talas det om ”barnet inom mig” (något som jag avfärdade som en myt i blogginlägget den 30/12-15), men mera sällan som här om ”fadern inom mig”. Dessa män lyfter dock just fram att de själva är fäder till barn som växer upp alldeles för fort och snart ska lämna boet. En brittisk man, Maurice, skriver till exempel (i min översättning) att
”barn gråter när de förlorar sina leksaker, vuxna när de förlorar sina barn, eller när barna-årens under och oro är över. Föräldrars ambivalens över den förlorade oskulden är en mäktig brytpunkt i filmen. Men TS3 har också en optimistisk upplösning, när målet är uppnått, barnen lämnar boet och för vidare arvet till nästa generation.”
Den snart vuxne Andy är således också i denna tolkning i fokus, men på samma gång fortfa-rande själv barnet som mamman och leksakerna står i färd att ta farväl av. Luscombes (2010) egen slutsats i TIME Magazine-artikeln är att ”leksaker är som föräldrar… de gör allt i sin makt för att göra barnen lyckliga till dess att barnet är redo att lämna dem, sorglöst ovetande om den hängivenhet som har östs över det”. Leksakerna är i en smärtsam scen redo att offra sig:
”faced with what appears to be certain death as they sink inexorably towards an incinerator, whose roaring light is itself redolent of a Dantean inferno, hold each others’ hands in a gesture of collectivity and mutual love”.
Men filmen visar även enligt andra män att också Andy själv gör en uppoffring när han ger bort sina leksaker och gör ett barn lyckligt. Andy blir här så att säga ”fadern”, som ger den fantasifulla flickan sina en gång för länge sedan så älskade ägodelar. Personligen är jag väl aningen tveksam till hur svår denna förmenta uppoffring är, när Andy själv sedan lång tid tillbaka varit ointresserad av leksakerna och tänkt magasinera dem på vinden.
Ett mer relationellt perspektiv på Toy Story 3
I bägge förklaringsförsöken ovan verkar männen identifiera sig själva med en enskild karak-tär, eller åtminstone betrakta berättelsen ur Andys eller Woodys synvinkel. M B Oliver m.fl. (2000) har visat att kvinnor generellt, och i synnerhet gemenskapsinriktade kvinnor, sagt sig särskilt gilla sorgliga filmer och speciellt när filmerna ifråga handlar om specifika relatio-ner: filmer som fokuserar hjärtesorg, familjetragedier, upplösning av romantiska förbindel-ser, när nära och kära dör. Önska sig att godheten ska segra, genom att andra karaktärer för-står den goda i huvudrollen och ger denna sitt erkännande.
Jag vet inte om den brittiska författaren Suzanne Foxton hör till denna kategori, men hon håller inte med någondera av de bägge förklaringarna ovan. Det vill säga att filmen antingen skulle inrikta sig på barnet Andys vuxenblivande och tillbakablickande adjö till barndomen, eller jämställandet av leksakerna med föräldrar och dessas nostalgiska syn på sina ur boet flygande barn. Foxton sätter dessutom in del 3 i dess filmiska sammanhang och framhåller med rätta att Andy varit en perifer karaktär genom hela filmtrilogin.
Huvudrollerna har onekligen innehafts av leksakerna. I den första filmen räds de att bli ersatta av Andys nyare prylar, i film nummer 2 inser de att Andy en vacker dag inte kommer att behöva dem och i del 3 konfronterar leksakerna det faktum att de inte längre är efter-traktade och att ägaren inte lekt med dem på flera år. I Toy Story 3 försöker leksakerna lösa dilemmat med att inte längre bli lekta med, genom att lura Andy att leka med dem igen, om så bara en sista gång.
Särskilt känslosamt i filmen, och det som rör åskådaren till tårar, är enligt Foxton upplös-ningen, när leksakerna överlämnas till en ny generation barn, speciellt till en ytterst fantasi-full flicka, samtidigt som Andy gör själva överlämnandet av lekvännerna till en äkta lek med dem. Det var ju just detta som de lojala leksakerna så ivrigt önskade och förtjänade.
Det är åsynen av Andy, med Woody på sin axel, när denne introducerar cowboydockan och Buzz och Buttercup och de andra för den nya ägarinnan och förklarar hur var och en av lek-sakerna fick sina specifika egenskaper som är det som är rörande. Det är detta, inte några idéer om barndomens upphörande eller överflödiga föräldrar, som gör åskådaren så känslo-sam och samtidigt glad för leksakernas räkning.
Det är ett moraliskt rättvist slut som glädjer och spelar på känslosträngarna. Lekkamraterna har sannerligen förtjänat denna stund av lek med Andy, efter att på sin väg tillbaka till sin ursprunglige ägare ha varit nära att bli inspärrade, uppbrända eller sönderslagna av oförstå-ende småbarn. Vi bryr oss helt enkelt om deras öde, inte om Andys så värst mycket. Lek-saksvännerna är till sist lyckliga och tillsammans igen. Rättmätigt lyckliga. Det är därför vi gråter i slutet av Toy Story 3.
Åtminstone gör många vuxna det. Hur reagerar barn här? Ingen aning, men berätta gärna! Reaktionen är säkerligen avhängig av barnets ålder, då yngre barn varken har ett livsspanns-perspektiv eller fokuserar hela berättelsetrådar – än mindre tre filmers story i en fortsätt-ningsberättelse – utan snarare reagerar på enskildheter.
Att de skulle mena att filmen fokuserar föräldraskap tvivlar jag i vart fall på. Dock vet barn vad kamratskap och solidaritet är.
Referenser
Luscombe, Belinda: Why Adults Cry So Easily in Animated Kids Movies, Time Magazine Website, October 11, 2010
Oliver, Mary Beth, Weaver, James B & Sargent, Stephanie Lee: An Examination of Factors Related to Sex Differences In Enjoyment of Sad Films, Journal of Broadcasting & Electronic Media 44 (2000):2, s.282-300
PS
Som exempel på kvalitén hos svensk filmkritik, citerar jag avslutningsvis omdömet för 2011 års vinnare av Oscarstatyetten i kategorin ”Bästa animerade långfilm”, givet av Svenska Dagbladets recensent Malena Janson. Hon gav (27/8-10) denna empatifrämjande Toy Story 3 endast 2 prickar på en 6-prickig tärning, i denna lätt motbjudande anmälan som i sin helhet lyder:
”Ibland höjs röster om att familjefilmerna blir allt våldsammare. Det är sant. Och Toy Story-filmerna ger en god bild av utvecklingen de senaste 15 åren med klimax i denna nya, redan hyllade 3D-orgie i jakt, flykt, och dödsångest. Stundtals upplättad av smarta skämt, gullig familjeanda och förmildrande återvinningspropaganda.
Pojken Andy är nu 17 år och på väg mot college. De gamla leksakerna, alla utom trotjänaren Woody, doneras av misstag till ett dagis som visar sig vara Helvetet på jorden. Om dagarna plågas de nyanlända av maniskt destruktiva ungar, om kvällarna av den självutnämnde diktatorn i skär nallekostym. Woody ger sig av för att rädda sina vänner.
Att jag som vuxen ler åt Ken och Barbies vitsiga dialog som driver med könsschabloner räcker inte så långt. Inte heller det faktum att ungarna gillar att se levande leksaker utföra fantastiska ting. Och romantiserandet kring älskade leksaker som går i arv från stora till små barn inom ramen för ett merchandisingsystem som helt och hållet bygger på slit-och-släng-principen är rentav lätt motbjudande.”
DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar