Skrattade du förra veckan åt AFTONBLADET Kulturs nya ironiska barnfientlighet? Varför då?

Två gånger inom loppet av en vecka har på Aftonbladets kultursida två manliga kultur-skribenter fått ge uttryck åt ironiska lustigheter, på bekostnad av barn som är för små för att kunna komma med något genmäle. Samtidigt har de fått paradera med sina kunskaper om barnprodukter och därmed indirekt hur nära barnen de vill framställa sig vara.

Först var det tidningens kritiker Petter Lindgren som i ett babbligt försök att vara coolt ungmanlig uttalade sig i termer av att ”bäbishjärnan kan eventuellt vara universums mest puckade stycke vävnad. Inte vet den vem Stig Larsson är, och frågan är väl om den ens ser skillnad på sig själv och resten av världen. Att den inte heller har någon smak bevisas av det faktum att Babblarnas kanal på Youtube vid det här laget har sugit åt sig långt över 100 miljoner visningar” (AB 19/3).

Babyhjärnan torde i själva verket vara universums mest hårt arbetande stycke vävnad. Medan den fullvuxna hjärnan bara gör av med 20 procent av individens energiintag, använder bebisars hjärnor hela 60 procent. Ändå vet bebisar mycket riktigt inte vem Petter Lindgren är, eftersom de tvingas koncentrera sig på väsentligheter. God smak har de också, när de föredrar Babblarna framför Jacques Lacans fejkade intervju med 6-månadersbarn.

Skribenten – en ”panegyriskt beflinande bäbisdiktator”?

Men varför, Petter Lindgren, uttala sig om barnansiktet i Teletubbies – som alla 1,5-3-år-ingar älskar (enligt minst fyra forskningsstudier, Briggs; Götz; Roberts & Howard, Rönn-berg) – i termer av att detta skulle röra sig om en ”bäbisdiktator som panegyriskt beflinar sin egen härlighet mitt i solen”? (”Den som sa det, han va det”, säger min unga bisittare). Är det bara för att imponera på polarna, genom att visa att du behärskar fina ord som 1-åringar ännu inte kan? Till och med kan mynta nya egna ord, såsom ”beflina”? Det kan bebisar med, mynta egna ord alltså! Däremot inte flina, vilket länder dem till heder.

Du kunde hur som helst inte ha mindre fel på nästan alla punkter: babyn ifråga är varken diktator eller flinande och absolut inte åt sin egen härlighet, utan glädjer sig helt enkelt, precis som åskådarna hemmavid, åt att beskåda de fyra tubbisarnas aktiviteter. Det finns alls inget i babysolens skratt som antyder hånfullhet, så barnhjärnorna är uppenbarligen bättre än dig vad audivisuell tolkning anbelangar. Solbebisen fnittrar i själva verket förtjust. Fnitter är inte ens i språkmaterialistisk poesi något överdrivet lovtal. Babblarnas namn är heller ej hämtade från smeknamnen i kungens vänkrets, utan härrör ur småbarnsmunnar. Hur okunnig får en kulturskribent egentligen vara? 

Mitt svar: så okunnig hen vill, bara denna oupplysthet inte framställs som höjden av mer-vetande och går ut över dem som ej kan försvara sig.

Så varför sätta sig över små figurer som fångar 1-2-åriga blöjbarns intresse och står för språklek, rörelse, motorik, glädje, skapande och socialt samspel och bedöma det i termer av underkänd konstupplevelse? Är en vuxen kultursnobb överhuvudtaget kapabel att avgöra det? Bemyndigad av vem? ”Mina” bägge 2-åriga ”observationsobjekt” behövde verkligen inte trugas eller ”kedjas fast framför skärmen”, utan bad om Babblarna-sången ”igen” om och om igen. (Så gör barn aldrig om de tycker att någonting är alltför enkelt, utan då dör intresset ut av sig självt.) Vad jag då tyckte om detta, är totalt irrelevant.

I ett avseende har Petter Lindgren nämligen rätt: Babblarna är inte avsedd för honom och hans likar, så varför i fridens namn då uttala sig om serien enbart ur sitt eget perspektiv och för sina likar? (Våra katter rekommenderar för övrigt att du tar din till veterinär eller katt-optiker!) Ännu ett misstag i din text är att det inte existerar någon ”multinationell skitfabrik” som gör språkpedagogiska program för 1-2-åringar.

Pappa-avataren kan inte leka!

Senast var det kolumnisten Andrev Walden (AB 25/3) som gjorde sig lustig i Aftonballen, under rubriken ”Barn är inte bra på att leka”. Själv anser han sig dock vara det. Han misstar sig. Han kan nämligen inte alls.

En alternativ tolkning skulle förstås vara att Walden är självironisk, när han framställer sig som utåt en hjältepappa som leker med barnen, men invärtes lider för att det inte alls är kul. Detta trots att han påstår sig själv vara ett barn. Hans vuxna pappakropp sägs nämligen härbärgera ett inre barn, som ogillar när pappa-avatarens reella barn mest hela tiden ”leker fel” och t.ex. är ointresserade av regler och manualer. Så reagerar dock inte lekkamrater.

Walden har också han fel på ett flertal punkter:

- han leker inte, därför att lek ska definitionsmässigt vara kul för bägge parter – inte lidande

- han leker inte, utan fostrar, ty friheten att sluta leka ingår också definitionsmässigt i lek

- han leker inte, eftersom lek måste vara ömsesidig: man kan aldrig leka enbart ”för bar-nets skull” (då fostrar man som sagt snarare)

- han leker inte, för i riktig lek ska varken barnet dominera föräldern eller fadern dominera barnet, utan lekagerandet förhandlas fram verbalt (hålls inte tyst inne)

- han vet inte vad lek är, eftersom lek inte rättar sig efter några manualer

- att måla i målarböcker är inte att leka, särskilt inte om man håller sig innanför linjerna

- att han inte vet varför det för ett förskolebarn är kul att bygga upp för att sedan riva ned, omöjliggör merparten lek

Att kåsören Walden, som seglar under kolumnistflagg, inte inser allt detta, visar att han inte är något barn vare sig inombords eller någon annanstans. Det kunde redan en titt i spegeln visa, till och med utan lustig referens till Lacan. Möjligen är han ”inom sig” en 13-åring som leker med ett förskolebarn, fast mest troligt en kontrollerande, rationell vuxen man. 

Men en vuxen lekinspiratör är väl alldeles utmärkt?

Fast kan inte den vuxne som förmår gå upp i leken inspirera och ”förbättra” barnets lek genom sin hängivenhet? ”Lotsa”? Jag tror inte att den som med hull och hår ger sig hän åt att till exempel bygga med LEGO på ett mer ”avancerat” sätt samtidigt verkligen inkluderar ett medlekande barn i aktiviteten. Barnet blir mer en åskådare, som än en gång tvingas inse att vuxna är bättre på allt… Lek ska inte handla om vem av de lekande som är bäst på att leka, även om en roll i leken innehavd av ett av barnen är ”bäst”. Denna sorts ”vuxenlek” hämmar, som jag ser det, barnets egen.

Dessutom tror jag inte att den vuxne LEGO-byggaren av ett perfekt klosstorn förmår att i sin ”konstruktionslek” inkludera de fantasier om det byggda som ingår i barns LEGO-bygge. För mig är konstruktion överhuvdtaget inte fråga om lek, därav citationstecknen, även om pedagoger och psykologer gärna använder ordet. Lek uppstår först efter att barnet i detta fall genom konstruktion bekantat sig med materialet och därmed är förtrogen nog att leka med det. 

För vuxna är processen underordnad målet. För barn är det precis tvärtom – och därför så lätt att rasera ”slutprodukten”. Barns lek är konstruktiv i meningen skapande av en fantasi-produkt, medan vuxnas lekfulla hängivenhet tycks kräva materiella konstruktioner: fysiska produkter av ”hög kvalitet” som belöning eller bevis. Vuxna, som tror sig leka tillsammans med barnen, leker mest troligt aldrig samma lek som de.

Inte heller gillar jag beteckningen ”ensamlek”, ofta använd om mycket små barn, 1-åringar som ännu har svårt att leka med jämnåriga och sägs ägna sig åt ”parallell-lek”. Även då vill jag mena att någon tänkt ”osynlig” medlekare finns i barnets huvud, eller så är det bara fråga just om att bekanta sig med materialet/(lek)saken. Denne pappa-avatar tycks dock ”leka” ensam bredvid barnet och det är väl okej, men kräv eller försök inte få med det i din fantasi-sanerade lek, eller motvilligt låtsas gå in i barnets fantasilek.

Uppvisning av den exemplariske fadern? Titta vad bra jag är!

Antropologer har ett uttryck som på engelska lyder ”baby-parading”, som syftar på de enda gånger fäder i för oss fjärran kulturer bryr sig om sin telning och stolt visar upp barnet. Walden förevisar en västerländsk motsvarighet till detta skryt – ”father-parading” – när han på sitt lidandesätt paraderar sin självuppoffrande fadersförträfflighet. Han ägnar tid åt sina barn, trots att han lider… Han är dock alls ingen exemplarisk far, ifall han inte förmår betrakta leken ur barnens perspektiv och uppvisar i texten såväl perspektivtagande-inkompetens och ironiinkontinens. 

Walden avslutar förvisso lite kryptiskt: ”Barn är inte bra på att leka. Eller om de är för bra på att leka. Det är lite oklart.”

Barn är snarare precis tillräckligt bra på att leka, för att ha detta som sin absoluta favorit-aktivitet. Barn är dessutom de enda människor som klarar av att leka. Visst skriver Walden, till skillnad från jag här, humoristiskt. Men jag väljer att inte offra barnen för en lustighet. Det är nämligen inte alls ofarligt att börja tala i termer av ”bra” respektive ”dålig” lek. Inom kort är vi då inne på krav om att barnens lek borde betygsättas. Jag ser framför mig manualer och observationsscheman. Huvva!

Skrattade du – av igenkänning? Infantism?

Varför jag är så humorlös? Dessa bägge kåsörer skämtar ju bara, texterna är väl skrivna i en lekfull ton? Oavsett om ”tonen” ska beskrivas som ironi, sarkasm, skämt eller självironi, exkluderar den barnet och krockar den hårt mot reell leks inkludering. Skämt är aldrig helt och hållet oskyldiga, som jag skrev om i blogginlägget ”Inga skämt är enbart ’på skoj’” (21/11-16). Även självironier kan ha ett självförhärligande syfte.

Steg för steg kan den nya barnfientlighet byggas upp, som legitimerades av David Eberhards bok Hur barnen tog makten (2013), och som riskerar att utmynna i alltmer auktoritär fost-ran (se mitt inlägg 13 mars-17). Det börjar så sakteliga med allmänt omfattade/omfamnade klagomål av typen ”det är fel på barnen” och stereotyper om hur dagens barn förment ”är” och ”gör”. 

Jag reagerar på grund av skäl mot texterna ifråga och är inte skribenternas förälder, som borde se mellan fingrarna och inte trampa på deras självkänsla eller hålla inne med att de är dåliga på att förstå barnens val och sätt att leka. Nu tror jag alls inte att dessa bägge herrar är auktoritära, men deras ”ton” kan slå an och tolkas mer auktoritärt av aftontidningens huvud-sakligen manliga läsare.

Jag tycker mig det senaste decenniet nämligen ha upptäckt en ny smygande kränkningsform. Efter sexism, rasism, ålderism, klassism, heterosexism etc kommer nu infantism. Just genom att barnen är så små, behöver kränkningarna inte vara stora för att i längden vara effektiva… Med sexism menas nedsättande, nedvärderande, förnedrande eller kränkande bilder, kommentarer, blickar, hånflin, gester som har sin grund i stereotypa föreställningar om hur män respektive kvinnor som grupp ”är”. 

Infantism ska inte sammanblandas med vissa vuxnas infantilism, utan med infantism (från latinets ”infans”, pluralis ”infantes” för barn) menas ”nedsättande, nedvärderande, förned-rande eller kränkande bilder, kommentarer, blickar, hånflin, gester som har sin grund i stereotypa föreställningar om hur barn av viss ålder som grupp ”är”. Varför, om skämtbe-hovet är trängande, inte hellre inrikta sig på infantilismen hos dem som själva är barnsliga, istället för att intressera sig för reella barn?

Får barn snart bedöma vuxenkultur på Aftonskymning Kultur?

Så vadan behovet av denna manliga dominans, kontroll och maktutövning visavi småbarn? Varför känna sig manad att uttala sig ironiskt riktat till vuxna om småbarns produkter och aktiviteter? Kanske är artiklarna bara en ventil? Men en fotbollsnovis brukar ej få uttala sig kategoriskt om fotbollsmatcher, en konditor inte bedöma knäckebröd på tidningarnas kultursidor… Är det kanhända för att distansera sig från ett faktiskt intresse för barn och barnprodukter? Hoppas det! Eller blev det bara lättköpta skämtsamheter på grund av tids-press innan deadline? För inte ville de väl bistå mig och illustrera skolexempel på adulto-normativitet? (Se menyns Begrepp!)

Planerar Aftonbladets kultursida möjligen att blöjbarn nu lagom till påsk, inför lidandets högtid, ska få börja recensera vuxenkulturprodukter? Kanske inleda med Lars Noréns tysta drama Stilla liv? Mina unga informanter säger mig att dramat ifråga är ”totalt onjutbart för älskare av det platta perspektivet och den klara grundfärgen och för dem som njuter av fnitter och krascher”. 

Kort sagt: ”Rena skräpet!”

Referenser

Briggs, Matthew: Teletubbies, Play and Affect, Bristol: Diss at University of the West of England 2006 

Eberhard, David: Hur barnen tog makten, Stockholm: Bladh by Bladh 2013

Götz, Maya: Wer hat Angst vor den Teletubbies? Oder was Kinder an den Teletubbies lieben und Eltern diskutieren, sid. 51-70 i Buresch, Wolfgang (Red): Kinderfernsehen. Vom Hasen Cäsar bis zu Tinky Winky, Dipsy und Co, Frankfurt/M.: Suhrkamp 2003

Lindgren, Petter: Babblig succé, Aftonbladet Kultur Åsikt 19 mars 2017

Marsh, Jackie: Teletubby Tales: popular culture in the early years language and literacy curriculum, Contemporary Issues in Early Childhood 1 (2000):2, s.119-136

Roberts, Susan & Howard, Sue: Watching Teletubbies: television and its very young audience, i: Marsh, J. (red): Popular Culture, Media and Digital Literacies in Early Childhood, London: Routledge Falmer 2004

Rönnberg, Margareta: Rönnberg, Margareta (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år ser på TV och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008

Walden, Andrev: Barn är dåliga på att leka, Aftonbladet 25 mars 2017