Det mångvetenskapliga akademiska ämnet Barnkultur vid Stockholms universitet tillkom 1977 och jag var själv med i gruppen som formade grundkursen under ledning av professorn i konstvetenskap Gunnar Berefelt.
Ideologiskt bråkade Berefelt och jag hela tiden. Jag betonade att barnkultur rörde sig om barns gemensamma meningsskapande och reaktion på det som görs med och för dem. Berefelt var mer inne på det ”estetiska” i traditionell mening, men han var verkligen visionär och på sitt sätt också han uppstudsig. Redan 1981 skrev han (i Moderna Museet 1981:4):
”Om jag inte tar fel börjar barnkultur bli ett gångbart ord. Att satsa på barnkultur betyder, på myndighetsspråk, oftast att köpa vuxen arbetskraft för att öka utbudet av ’goda’ kulturpro-dukter åt minderåriga. Mera kultur åt barnen, bättre kultur åt barnen [men också] de oegen-nyttigt frambringade kan vara rena smörjan” (kursiv i original).
Googla själv på ”barnkultur” och se vad du hittar! Gunnar Berefelt indelade 1983 ämnet i tre delar – för, med och av barn – på en affisch medföljande den blygsamma tidskriften Bulletin om barnkulturforskning. En indelning som fortfarande hänger kvar…
Slukhål som sugit in barnens kamratkulturer och reception
Jag föreläste också i 30 års tid av och till på ämnets olika nivåer. Sakta men säkert har Barnkultur trots mina protester utvecklats mot att bli ett slukhål för barns kamratkulturer. ”Barns reception? Vad är det?” Fokus har alltmer riktats mot de kulturprodukter och aktivi-teter som vuxna producerat för och med och mot barn – inte på vad barnen tillsammans gör med dessa alster och aktiviteter. Inte på hur barngrupper väljer, använder, omtolkar, struntar i eller förlöjligar vuxnas påhitt.
Jag har därför länge hävdat att ”kulturrådsbarnkulturen” tagits över av vuxna ”kulturar-betare”, konstnärer, projektledare, konsulenter och ”barnkulturforskare” helt i avsaknad av genuint intresse för barns synsätt, val och egna aktiviteter. Så kallad barnkultur har främst blivit en offentligt stödd födkrok eller en förtäckt arbetslöshetsersättning. I ett slags symbios eller tyst samförstånd mellan aktörerna inom dessa grupper, ger man varandra PR och upp-backning och lovar man underförstått att aldrig någonsin vara kritisk eller ifrågasätta. Annars blir man ju inte inbjuden till nästa konferens, symposium eller projekt…
Samtidigt kan kulturprojekten till synes bli alltmer ”nyskapande” men i realiteten barnfrån-vända, forskningsmetoderna alltmer sofistikerade och teorierna allt mer avancerade (läs: kryptiska eller rent av skrattretande) – i huvudsak irrelevanta ifall syftet verkligen är att förstå barns filmpreferenser, deras läsintresse respektive avsaknad av läslust, barns digitala aktiviteter, eller vilket medium det nu kan vara som för stunden står i fokus.
Av det skälet har jag slutat närvara på dessa konferenser och symposier, så jag vet följ-aktligen inte alls vad jag talar om i dagens blogginlägg. Men tillåt mig ändå spekulera – men kolla själv och återkom sedan hemskt gärna med en rättelse eller rent av tillrättavisning!
Symposium idag, imorgon och på fredag?
Idag inleds nämligen Centrum för barnkulturforsknings årligen återkommande tredagars-symposium (15-17/3-17) eller kunskapsmässa på Stockholms universitet i Frescati. Ett sym-posium är en ”sammankomst för att redovisa vetenskapliga rön, eller för att utbyta eller diskutera rön inom ett visst ämnesområde. Oftast bara för ett begränsat antal inbjudna experter” (http://www.sitepilot.se/frames/show.asp?id=3861). Fast alla kan komma till Frescati och någon offentlig diskussion brukar det nästan aldrig vara fråga om dessa mars-dagar. Småsamtal under lunchen förekommer förvisso.
En mässa/expo är däremot ”en aktivitet som designats för i första hand specifika mål-grupper när det gäller att visa upp produkter eller tjänster. Vanligtvis handlar det om att skapa kontakter för senare affärsavslut (leads), men kan också handla om att visa upp sig för konkurrenter och bygga image och varumärke […och] kan vara öppen för allmänheten […] Ofta handlar det om att locka så stor publik som möjligt” (ibid).
De tre dagarnas föreläsningar, i år på temat Barnkulturens gränsland, är som vanligt öppna för allmänheten samt gratis och illustrerar just glidningen mellan symposium och mässa. Här ska man visa upp det föregående årets forskning, om nu någon genomförts. Det brukar vanligtvis komma några hundra åhörare per dag. Programmet onsdag till fredag beskrivs av arrangörerna 2017 så här:
”Under 2017 års barnkultursymposium belyser och diskuterar vi barnkulturens gränser och gränser i barnkulturen. Vi kommer att ställa oss frågor som: finns det några konstnärliga gränser inom barnkulturen vad gäller form och innehåll – och var anser vuxenvärlden att gränsen går för vad som är lämpligt för barn att ta del av? Vad innebär de rent åldersmässiga skiljelinjerna mellan barn, ungdom och vuxen för barnkulturen? Hur yttrar sig och gestaltas de geografiskt och nationellt betingade gränserna i barnkulturen, såsom i förhållandena mellan stad och landsbygd och mellan Sverige och resten av världen?”
Efter 40 år fortfarande oklart vad barnkultur är!
Onsdagen inleds med en föreläsning av professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Johan Fornäs, som mig veterligt aldrig forskat på barnkultur. Denne ska tala under rubriken ”Barnkulturbegreppens betydelser”. Redan här antyds ett ”gränsöverskridande” till, med tanke på att han uppenbarligen också ska redogöra för flera ”barnkulturbegrepp”, till skill-nad från det enda som upprepas fem gånger i presentationstexten ovan…
Det kan förstås vara givande att ta del av en utomståendes synsätt och nya fräscha ögon. Fornäs är ju närmast synonym med ”ungdomskulturforskning” i Sverige. Det vore onekligen intressant att höra ifall denne menar det vara rimligt att barnkulturbegreppet tas som en mot-svarighet till ungdomskulturbegreppet. Om han till exempel anser att förslagsvis en mormor skulle kunna producera exempel på ”ungdomskultur”? Det vill säga: på samma sätt som vuxna (enligt min mening missvisande) påstås kunna skapa ”barnkultur” i form av barn-böcker eller teaterföreställningar etc. Och om även infödda svenskar kan skapa ”invandrar-kulturer” och män virka ”kvinnokultur”? Och varför det är en så stark betoning av kulturella uttrycksformer i fallet med ungdomskultur, men nästan enbart fokus på ”intrycksformer” i barnkulturfallet? Det vill säga på de intryck barn ska få från sådant som vuxna producerat för barnen?
Problemet är nämligen, att trots att Barnkultur nu fyller 40 år, finns ännu efter fyra decennier inget entydigt barnkulturbegrepp! Det förklarar också varför ämnet stått och stampat på samma fläck i minst 20 år. ”Barnkultur” är fortfarande enbart uppfattat som ett slags brett och mångfärgat paraplybegrepp, där vissa färger dessutom kommit att dominera stort. Även om det sägs existera olika kulturbegrepp eller huvudbetydelser, som Johan Fornäs utreder i sin bok Kultur (2012), nämligen kultur som odling (ontologiskt), som kollektiv livsform (antropologiskt), som konstnärlig verksamhet (estetiskt) och kultur som meningsproduktion (hermeneutiskt), ger det föga vägledning i vårt fall.
Ty kollektiva livsformer såväl som konstnärliga verksamheter – nästan alltid dominerade av vuxna – är ju också de fråga om meningsproduktion, minst lika betydelseskapande som mottagarnas eget meningsskapande utifrån dessa konstnärers produkter eller massmedierade produkter. Inte bara barnens gemensamma meningsskapande i sin kollektiva lek rör sig alltså om meningsproduktion. Barns vanligtvis avvikande meningsskapande inom de övriga tre typerna är emellertid ytterst undanskuffat, men ”avkodningen” överensstämmer sällan med ”inkodningen”. På detta vis blir barnkulturbegreppet i ämnet Barnkultur onekligen en demonstration av vuxnas maktutövning. Förhoppningsvis understryker Fornäs detta.
En annan försvårande omständighet är att ämnet nästan bara existerar i Norden och att över-sättningar till engelska av ”barnkultur” förvirrar ytterligare. Svenska och norska texter om barnkultur översätts med ”child culture”, såväl som med ”childhood culture” och ”children’s culture”. Det är enligt min mening förstås inte lyckat.
Min egen barnkulturdefinition
Jag hävdar att ”children’s (peer) culture” är vad universitetsämnet i själva verket bör handla om, där fokus sätt på barnens användning av produkter och aktiviteter som barnböcker, tv-program, filmer, leksaker, spel och livsformer. Alltså inte på produkterna i sig, utan på hur dessa väljs, brukas, tolkas och värderas av barnen gemensamt. Själva produkterna kan andra ämnen ta upp, litteraturvetenskap konstvetenskap, musikvetenskap till exempel.
Barnkultur rör sig med andra ord om en barnvariant av ”kollektiv livsform” som använder, skapar mening ur, omskapar, förändrar och skämtar med vuxnas mer eller mindre ”kommer-siella” och ”konstnärliga” verksamheter. En ”kultur” i kulturell mening är aldrig någonting i singularis och barnkultur bör definieras som och översättas med ”children’s culture” i enlig-het med ”men’s culture” och ”women’s culture”, likaledes i pluralis. (Att ungdomskultur inte benämnts ”youths’ culture” torde bero på svårigheten att uttala ordet.)
Vidare bör delkulturen Barnkultur också studeras i form av mindre underkulturer, exempelvis jämnårigkulturer som är olikartade för 5-åringar respektive 9-åringar, olika etniciteters specifika barnkulturer, samt som könskulturer även i barnens fall: särskilda flickkulturer och pojkkulturer.
Vad jag själv menar med barnkultur framgår förstås redan i bloggens meny och mer utvecklat i mitt allra första blogginlägg (14/9-15), men grundläggande är att vuxna aldrig kan producera barnkultur. Bara kulturprodukter riktade till barn, förutom livsmiljöer och aktiviteter som påverkar barnen och deras barnkulturer. Barngrupper är de enda existerande barnkulturskaparna. Min definition lyder:
”Barnkultur är de synsätt, idéer och handlingar som barngruppers medlemmar delar, med utgångspunkt i deras i stora drag gemensamma erfarenheter, tolkningar, preferenser och oftast även delade värderingar av livsmiljöer och symboliska eller materiella produkter, som bidrar till att de stärker sin kollektiva identitet.
Det inkluderar barns egenstyrda kamratkulturer såväl som deras val, användning och tolk-ningar av vuxenproducerade kulturprodukter riktade till barn – som dock inte i sig är barn-kultur utan på sin höjd råmaterial i barnkultur(er). Barnkulturer rör sig om praktikgemen-skaper omsatta i kollektivt agerande, inte bara om tolkningsgemenskaper.”
Strukturellt vuxendominant perspektiv vs barnaktörsperspektiv
Olika akademiska discipliner har förstås långt innan ämnet Barnkultur tillskapades uppvisat olika närmanden till företeelserna, som i grunden kan indelas i a) strukturella perspektiv (som fokuserar kontexter såsom barns uppväxtbetingelser såväl som vuxnas symboliska och materiella produkter och aktiviteter avsedda för barn) respektive b) (barn)aktörsperspektiv (som betonar barns gemensamma handlingsutrymme och praktiker under uppväxten, men mer sällan efterlämnar några materiella skapelser). Enkelt uttryckt: a) för barn, oavsett om barn är ”med” även i det som vuxna gör ”för” barnen, respektive b) av barn.
Forskare inom samhällsvetenskaper och litteraturvetare har fokuserat 1900-talsbarnens medieanvändning (även om barnlitteraturvetarna länge ej insett att även böcker är medier) och förutom haft en ”bildningsorientering” talat om barnkultur som ”mediekultur”, som ”konsumtionskultur” och som ”populärkultur för barn” – alla tre enligt min mening lika missvisande uttryck. I de tre sistnämnda fallen har påståenden som ”påverkan/effekter på” barnen dominerat förklaringsförsöken. Barns faktiska reception har däremot i stort sett lämnats därhän. Den har förstås de forskare inom barnlitteratur som gärna ägnar sig åt historiska ”barnböcker” (läs: ungdomsböcker) också sluppit bekymra sig om.
Forskare inom historieämnet har studerat såväl ”kultur för” som ”av” barn under tidigare sekler, tacknämligt nog utan att den förstnämnda försetts med sedvanliga negativa förtecken. Läsaren slipper alltså läsa om hur barn ”förr” ”påverkades”, till synes p.g.a. att dessa barns reception skulle vara svår att idag veta något om, men mera troligt tack vare att historikerna inte är lika lierade med skolans värld. Leksakernas och barnlekarnas historia har utforskats exempelvis av Golden (1990), avseende bevarade belägg för de grekiska barnens lek i Athén åren 500-300 före vår tideräkning, och av Wiedemann (1989) vad beträffar barnen i det romerska riket år 0-400 efter vår tideräkning. Det är lätt att idag känna igen lekarna!
Personligen betonar jag alltid barnaktörerna och ligger jag närmre en modernare variant av folklivsforskarnas och etnologernas kulturförståelse av ”barnens egen kultur”, som under-sökt barns traditionella lekar och berättelser under 1800- och 1900-talet. Samma mönster och motiv – och likartade motivationer till valen – går att upptäcka än idag, även om tv och datorer tillkommit och om än spåren nu är klädda i en samtida skrud och språkdräkt. Att all barnkultur givetvis influeras av inte bara tiden utan av vuxenkulturen och samhället i övrigt, borde däremot inte ens behöva nämnas. ”Påverkan” går även i motsatt riktning, vilket betydligt färre påpekat. Barns kollektiva, vuxenregisserade skolpjäser för föräldrarna liksom individuella kulturprestationer typ teckningar, inte heller sådana avsedda för vuxnas njutning typ underbarns pianokonserter, ingår däremot inte i mitt barnkulturbegrepp. (För en vidare utveckling av resonemangen om barnkulturbegreppen, se Rönnberg (2006:24-46).)
Barnkultur = lekkultur? Hellre ”skojkultur”!
Det senaste bidraget till den diffusa begreppsfloran är barnkultur förklarad som ”lekkultur”, framför allt förknippat med den danske filologen Flemming Mouritsen (1996, 2002), även om den svenska etnologen Eva Lis Bjurman använde termen ifråga redan 1981 (1981:59) om ”lekkulturen i de stockholmska arbetarförorterna”.
”Child culture” förstår emellertid Mouritsen (2002) först som detsamma som ”play culture – in the following also called children’s culture” (a a:15, kursiv i original). ”Play culture” beskrivs av honom som ”a medium which enables children to ’cultivate’ themselves and their surroundings; they create form and patterns, they form material (language, body, motions, one another) aesthetically“ (a a:24). ”Medium” betyder här inte medium=”informa-tionskanal”, utan ”uttrycksmedel”, men bör enligt min mening just betraktas som en bärare av information från barnen till oss vuxna. Med andra ord det gamla vanliga av ”för barn, med barn och av barn”.
Samtidigt inrymmer Mouritsens ”child culture” förvirrande nog tre typer, varav children’s culture/play culture – det vill säga det som andra länge kallat för ”barnens egen kultur” – nu tydligen bara är den tredje… De bägge första är vuxnas kvalitets- och marknadsorienterade produkter gjorda för barn respektive vuxnas ”kreativa” aktiviteter och fritidsaktiviteter med barn (a a:16). Med andra ord det gamla vanliga "för barn, med barn och av barn”.
Hur skiljer sig då lekkultur från lek, enligt Mouritsen? Jo, lekkultur omfattar nu inte alls bara lek, utan all möjlig gammal barntradition, barnlore och barnlekar av folkkulturtyp (t.ex. rim, ramsor, skämt, gåtor, folklekar) i uppdaterad form, liksom mer ”negativa” varianter som retsamhet och tråkningar, men även barns användning av sentida medier och digitala apparater såsom video och datorer, när barn tillsamman spelar datorspel eller leker Barbie-lekar utifrån filmer eller reklam, d.v.s. hur medieinnehåll transformeras och integreras i lekaktiviteter (a a:17).
Lekkultur och medier alltså är oskiljbara, ger varandra stoff och näring (a a:20). Det vill säga precis vad jag framhöll på en konferens i danska Slagelse den 30 augusti 1983, två timmar innan Mouritsen höll sin föreläsning. Medier och lek går in i varandra, hävdade jag då, de ger varandra uppslag (se Rönnberg 1983:108), vilket jag även senare oupphörligen har tjatat om (Rönnberg 1986, 1987, 1987b,1989, 1993 och 1994). (Jag kommer den 12/4-17 att lägga ut detta mitt seminarieanförande från 1983, ”Skådelek och medialekar”, på denna blogg.)
Mouritsen och medredaktören Jens Qvortrup ritar i introduktionskapitlet upp tre vida fält på vilka barnkultur utforskas: ”(a) classical media for children (such as literature, theatre, toys), modern media, cultural history, aesthetics, reception etc., (b) children’s culture of play and, in general terms, their symbolic aesthetic expressions, their social and cultural networks and the way children avail themselves of mental and physical environments and media, and (c) mediation between ’adult’ culture, children and child culture“ (2002:7). (”Avail” betyder ungefär ”använda sig av på ett fördelaktigt sätt”.)
Detta allomfattande ord ”lekkultur” är enligt min mening dock alltför harmlöst och oskad-liggörande (de flesta vuxna avundas ju barnens förmåga till lek…). Det överensstämmer dessutom dåligt med uttrycksformerna, som förutom lek av ”klassisk” eller ”modern” typ ju kan vara enbart verbala berättelser, sånger, popsångsparodier, ”groteska gåtor” och barns inbördes snack. ”Skojkultur” vore nog en mer adekvat benämning, idag inte minst med hjälp av Internet och digitala apparater eller lekskärmar.
Ett begrepp som bör få ”förflytta sig”?
Sparrman m.fl. (2016) tycks dock mena att begrepp som ”child culture” inte ska definieras strikt, utan tillåtas att resa omkring mellan discipliner och studier – ”travel”. Och rest har barnkulturtermen onekligen gjort… Linköpingsforskarna vill inte slå fast en enda eller sann definition och det är väl helt okej, bara man klart anger vad man själv i den egna texten menar med ordet. Detta förblir dock ofta oklart.
De betraktar i sin artikel bland annat en temapark, en nöjespark eller ett barnmuseum som en kulturell praktik och där lämnar jag dem, eftersom jag anser att barnkultur enbart handlar om barns praktiker och deras sociala relationer – inte om byggnaders, även om de förra ibland äger rum i byggnader. De skriver vidare att…
”Another often-used and common concept within child culture research is children’s culture. These two terms are often used interchangeably, but it should be pointed out that they can also mean two different things. One observation to be made is that the concept of children’s culture is somewhat unique as there are no conceptual equivalents in other areas, such as youths’ culture or adults’ culture” (a a:257).
Men ”child culture” är aldrig detsamma som ”children’s culture”, förutom på en enda rad hos Flemming Mouritsen (2002:16), även om i hans text ”children’s culture” är en av tre delaspekter av ”child culture”. Och som sagt inte heller något unikt begrepp. Det existerar visst ekvivalenter av typen women’s culture, men’s culture, boys’ culture (Gilbert & Gilbert 1998:5; Houtte 2004) och girls’ culture (Vallone 1995; Inness 1998). Att ”adults’ culture” förvisso ännu inte myntats, understryker bara att det inte är barnen som har makten att defi-niera begrepp och att den dominerande kulturen betraktar sig som självklar utgångspunkt, i avsaknad av behovet av i detta fall åldersmarkör. Kultur tas helt enkelt för givet såsom varande identiskt med ”vuxenkultur”.
Sparrman m.fl (2016) använder ”child culture” på ett annat sätt än Mouritsen, avser således inte lekkultur eller barns egna kulturaktiviteter, utan…
”..Culture in child culture emphasizes objects and materiality in the construction of culture (Bal, 2003). Culture in children’s culture draws on the notion of culture as actions and doings, focusing on the meaning processes appropriated when using material culture (Bal, 2003) […] where child culture is associated with structure and children’s culture with agency” (Sparrman m.fl. 2016:259-260, kursiver i original).
Nu när detta är utrett, är det hög tid att titta efter vad som denna vecka kommer att sugas/har sugits ned i det av allt att döma medvetet vuxengrävda slukhålet. Fast först vad som inte gjort det, utan tillåts exemplifiera dagens ”Barnkulturen”.
Barnförbjuden barnkultur, ungdomslitteratur, serier för vuxna?!
Lyder då föreläsarna mig?! Uppenbarligen inte… Fornäs' begreppsutredning följs av Karin Helanders presentation av påstått barnförbjuden barnkultur, vilket rimligen inte kan vara bokstavligt menat. Teatervetenskapsprofessorns exempel, gissningsvis Suzanne Ostens barnfilm Flickan, mamman och demonerna och Ostens förmenta barndrama Medeas barn är ju inte barnförbjudna i juridisk mening, även om regissören själv rest Norden runt och påstått det.
Det var bara en grupp föräldrar i Örebro, som inte ville att just deras barn skulle behöva ta del av pjäsen. Eller med Ostens egna ord på hennes blogg (”En röst om en barnförbjuden film”, 16/3-16): ”En barnkulturokunnig föräldragrupp ropar ut sin panik och oro: skydda våra barn från skildring av verkliga problem och andras ungar.” Ja, hur kan de göra anspråk på att skydda sina egna barn?! Kanske är de barnkunniga?
Vad det egentligen handlat om beträffande Ostens film var, att den till en början tilldelades en enligt henne själv alltför låg visningsålder av Statens medieråd, men detta gällde ju bara offentliga biovisningar. Filmen skulle fortfarande få ses på barnfilmsfestivaler och i skol-sammanhang (förhoppningsvis först efter att föräldrarna tillfrågats). Som jag skrev i mitt blogginlägg (27/4-16), kan det heller inte vara en enskild individs, här regissörens, rättighet att bestämma vad som är en barnfilm respektive (som i det aktuella fallet) en barnskildring för vuxna.
Va?!, får jag som enskild individ inte bestämma att det rör sig om en vuxenfilm om en 8-åring, en barnskildring som borde ha 15-årsgräns?!? Är jag alltför barnkulturokunnig?! Lika lite som jag tillåtits bestämma vad barnkultur är?!
Vad konstnärsparet Gro Dahles och Svein Nyhus’ lika prisbelönade som ifrågasatta bilder-böcker anbelangar är inte heller de barnförbjudna, utan tvärtom obegripligt nog rekommen-derade för förskolebarn. Jag skrev själv (blogginlägget 4/1-16) om deras ovanligt snälla bilderbok Snäll (2008), efter att med viss tvekan ha gett den till min 7-åriga dotterdotter i julklapp. Hennes omedelbara reaktion när vi möttes tre dagar senare var: ”Vad var det för konstig bok jag fick? Hur kunde hon komma in i klockan?” Även i övrigt var hon konfun-derad och ovanligt avståndstagande.
Men det norska paret ifråga har onekligen skrivit en drös med poetiska bilderböcker om övergrepp, missbruk, död och depression. ”Sick!”, skulle nog Donald Trump kvittra. Se till exempel filmen baserad på Dahles och Nyhus’ ”hoppfulla” Den arge/Sinna Mann (2009) på https://vimeo.com/11461124 för ett osmakligt smakprov.
”Poetiska” koncentrationsläger & barmhärtighetsmord för barn?
Visst kan vissa vuxna njuta av Dahle & Nyhus’ eller liknande kontroversiella böcker, såsom det låtsasradikala danska paret Oscar K.:s (pesudonym för Ole Dalgaard) och Dorte Karre-baeks förment tabubrytande alster, som uppenbarligen enbart syftar till att sudda ut grän-serna mellan barn- och vuxenlitteratur. Åtminstone för mig är likgiltighet för mottagaren inte radikalt utan enbart tecken på ointresse av att kommunicera. Deras grymma berättelser, om (poetiska?) barn i (poetiska?) koncentrationsläger (Lägret, 2011), eller om ”barmhärtig-hetsmord” av en förståndshandikappad son åtföljt av moderns självmord (Idiot!, 2010), tycks mig enbart vara ute efter att provocera och på så sätt få PR och kosing – det vill säga är kommersiella. Skräp, med andra ord?
Inte är det då fråga om barnlitteratur i överensstämmelse med vedertagna definitioner av denna. Jag föredrar att kalla dessa bägge böcker för bildböcker, för att särskilja dem från bilderböcker för främst förskolebarn – eller typiska ”barnböcker för vuxna”. Varför vågar inte Dalgaard ens stå för att han själv onekligen skrivit manus och att han, snarare än hunden, trots allt inhöstar honoraret? Varför kan detta par inte låta katten stå för manus istället? Nej av med den kommersiella tvångströjan!
Sedan blir det mera litteratur, då årets Gulliverpristagare och Dagens Nyheters barn- och ungdomslitteraturkritiker Lotta Olsson talar över ämnet ”Ungdomsbokens nedgång och fall”. Inte heller det barnkultur, alltså. Magnus Öhrn tar därefter vid, med ”Fullisar i barnkamma-ren” om berusade seriefigurer, som väl inte torde förekomma, eller snarare ha förekommit, i barnkammare? Men vem vet? I så fall onekligen bättre än koncentrationsläger för barn… Onsdagen avslutas så med ett samtal mellan författare, serietecknare, illustratör och serieför-läggare, rubricerat ”Tecknade serier: för barn, unga eller vuxna – eller allihop?”. Tja, viss kan serier vara för alla dessa åldrar, fast inte på en och samma gång.
Materialitetens gränsland, stilkategorier och interaktiv teater
Torsdagen 16 mars inleder Anne-Li Lindgren. Nu blir det riktigt tunga grejer, men inte precis om barnkultur: ”Vad kan hända i fiktionens och materialitetens gränsland? Barn och vuxna i dramalek i förskolan”. Förstår barn vad ”materialitetens gränsland” innebär? Vet de vuxna i publiken? Inte!? Bra!
Dramalek ledd av vuxna är inte lek och heller inte barnkultur, utan (förhoppningsvis lekfull) pedagogisk verksamhet. Inte heller barnkläder, vuxenkoreograferad dans eller teater för unga regisserad av vuxna rör sig, som jag ser det, om någon typ av barnkultur. Varken gulliga eller ärliga barn lär provocera, annat än gestaltade i vuxenkultur.
Om ”Barn, kultur(er) och gränser i migrationens tidevarv” kan jag inte uttala mig, då det av rubriken inte framgår vad det ska handla om. ”Berättelser om exil – barnlitteratur som samhällskritik” är möjligen ett undantag, förutsatt att Elina Drukers föreläsning handlar om barnläsares reception.
Fredagens program (17/3) är också vanskligt att uttala sig om i förväg, men ”Flickan i staden – staden i flickan” verkar inte handla om flickgäng. Jag hade dock gärna lyssnat till ”Flickor i staden – och staden i flickor”. Förutsatt att ”flicka” inte tolkas så som vanligtvis sker i flickforsk-sammanhang, det vill säga som en ung vuxen kvinna…
Nästa ämne, svensk ungdomslitteratur är heller inte barnkultur. Jag har för övrigt alltid undrat över varför barnlitteratur och ungdomslitteratur inte säras åt. Då kunde inte så många som nu på området frestas att syssla med de högre åldrarnas verk. Varför hopskrivs alltid ”barn- och ungdomslitteratur”? Ungdomslitteratur har ju mycket mer gemensamt med vuxenlitteratur, än med barnlitteratur. För att det historiskt gjordes så, för att få till ett slag-kraftigt, mer ”avancerat” ämne? Men idag behöver ju denna forskning inte längre legiti-meras på det sättet, eller borde i vart fall inte behöva.
Inte heller ”Här får du inte vara med om du inte flyttar härifrån!” verkar handla om barns kamratkulturer. Den avslutande föreläsningen, ”Barnfilm och nationalism i Sverige 1944-2006”, spår jag heller inte röra sig om barnfilm, ifall fokus t.ex. läggs på klassförsoningen i Rännstensungar (1944, Ragnar Frisk), eller på avsaknaden av sådant klassförräderi i andra mer eller mindre historiska filmer som anses vara familjefilmer.
Detta under förutsättning att filmerna nu inte läses ur ett barns perspektiv: att analysen av exempelvis Rännstensungar uppvisar skepsis beträffande huruvida barn verkligen tros ha begripit att upplösningen ändar i ”saltsjöbadsanda”, eller att konsthandlaren (eventuellt) ska föreställa jude, utifrån sitt efternamn Wendel. Om barn däremot inte begrep/begriper detta, läses filmen enligt min mening inte som en barnfilm och är således inte heller någon barn-film. Dock en film som även barn sett.
Gränsväkteri eller gränsövergångar? Och vems gränser?
Som synes hittar jag inte många programpunkter om barnkultur. Såtillvida kan nästan alla onekligen påstås befinna sig ”i barnkulturens gränsland” – och samtidigt nästan ingen i barnkultur… Gränser är dock framför allt uppställda mot barns synpunkter, t.ex. avseende var gränsen ”för vad som är lämpligt för barn att ta del av” går. Varför alltid fokusera vad vuxenvärlden anser? Inget sägs heller om de gränser som barnen själva i sin kamratkultur uppställer mot vuxna.
Samma svepande påstående frestas jag göra om BIN-Nordens tvådagarskonferens i Oslo fyra månader tidigare (10-11/11-16). Inte heller där var jag förstås, utan uttalar mig bara uti-från konferensprogrammet. ”BIN” står för ”Barnkulturforskare I Norden” och jag har själv länge varit med i detta nätverk, som namnet till trots inrymmer ytterst få barnkulturforskare bland de 200 medlemmarna. Temat var denna gång ”Fears and Pleasures in Nordic Child-hoods” och av cirka 25 paneluppträdanden samt 25 papers uppdelade på sju paper sessioner skulle jag uppskatta att cirka en femtedel verkligen rörde barnkultur. Det var dessutom mycket mer ”fears” än ”pleasures”, särskilt fråga om vuxnas rädsla och farhågor.
Programpunkterna säger nästan mer om vuxenkulturen än om barnkulturer. Barnen för-svinner om inte ned i djupa slukhål, så blir i vart fall utestängda med hjälp av vuxna gräns-vakter. Det är visserligen inget specifikt för dessa bägge konferenser. Barn används ofta som förevändning, skyddsobjekt eller särskilt sårbara exempel på konsekvenserna av vuxna politiska beslut, när det i själva verket handlar om vuxnas försörjning, vuxen smak och vad vuxenvärlden anser.
Men just på barnkulturkonferenser och symposier i ämnet kunde man (läs: jag) väl förvänta sig att barn äntligen skulle få balansera vuxnas perspektiv och åsikter? Att diskutera barn-kultur utan hörda barnröster är att föreviga idéer om barn som jag aldrig kan ställa upp på.
Är det då inte alldeles utmärkt att åhörarna får ta del av många olika perspektiv? Absolut, men det är ju inte detta som jag kritiserat, utan att alla programpunkter påstås utgöra exempel på barnkultur, när det nästan inte syns till några spår alls av vad barnen självmant valt, tyckt och gjort. På så sätt ställer ju de vuxna sig i vägen för barnens perspektiv.
Alla symposier brukar utmynna i en antologi och jag hoppas att forskarna inför den kom-mande av redaktören verkligen uppmanas att motivera sin underförstådda definition av barn-kultur.
Är det då inte alldeles utmärkt att åhörarna får ta del av många olika perspektiv? Absolut, men det är ju inte detta som jag kritiserat, utan att alla programpunkter påstås utgöra exempel på barnkultur, när det nästan inte syns till några spår alls av vad barnen självmant valt, tyckt och gjort. På så sätt ställer ju de vuxna sig i vägen för barnens perspektiv.
Alla symposier brukar utmynna i en antologi och jag hoppas att forskarna inför den kom-mande av redaktören verkligen uppmanas att motivera sin underförstådda definition av barn-kultur.
Referenser
Bal, Mieke: Visual essentialism and the object of visual culture, Journal of Visual Culture 2 (2003):1, s.5-32.
Bjurman, Eva Lis: Barn och barn. Om barns olika vardag, Lund: Liber 1981
Fornäs, Johan: Kultur, Malmö: Liber 2012
Golden, Mark: Children and Childhood in Classical Athens, Baltimore & London: Johns Hopkins University Press 1990
Houtte, Mieke Van: Why boys achieve less at school than girls: The difference between boys' and girls' academic culture, Educational Studies 30 (2004):2, s.159-173
Inness, Sherrie (red): Twentieth-century American girls' Cultures, New York: New York University Press 1998
Mouritsen, Flemming: Legekultur. Essays om børnekultur, leg og fortelling, Odense Universitetsforlag. Odense 1996
Mouritsen, F.: Child culture – play culture. I Mouritsen F & Qvortrup, Jens (red): Childhood and Children’s Culture, Odense: University of South Denmark Press 2002, s.14-42
Mouritsen F & Qvortrup, Jens: Introduction. I Mouritsen & Qvortrup (red.): Childhood and Children’s Culture, Odense: University of South Denmark Press 2002, s.7-13
Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” — men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006
Rönnberg, Margareta: Daghemsbarn leker Tarzanfilm, Filmhäftet nr 86, 1994, s.52-54
Rönnberg, Margareta: Fernsehen als Spielen, I Heinz Hengst (red): Von, für und mit Kids. Kinderkultur in europäischer Perspektive, München: KoPädVerlag 1993, s.35-52
Rönnberg, Margareta: Skitkul! Om så kallad skräpkultur, Uppsala: Filmförlaget 1989
Rönnberg, Margareta: En lek för ögat. 28 filmer av Astrid Lindgren, Uppsala: Filmförlaget 1987
Rönnberg, Margareta: Lekeskjermen i medieverdenen, ingår i antologin Mediabarn. Barnet, bildene, orden og teknologien, Red: Ivar Frønes, Oslo 1987b, s.95-116
Rönnberg, Margareta: Vad gör barnen när vuxna inte styr? I Lars Furuland & Mary Ørvig (red): Utblick över barn- och ungdomslitteraturen, Stockholm: Rabén & Sjögren 1986, s.444-47
Rönnberg, Margareta: »Skådelek och medialekar«. I Charlotte Bøgh (red.): Småbørnsforskning i Danmark: IX. Köpenhamn 1983, s.86-107
Sparrman, Anna, Samuelsson, Tobias, Lindgren, Anne-Li & Cardell, David: The ontological practices of child culture, Childhood 23 (2016):2, s.255-271
Vallone, Lynne: Disciplines of Virtue: Girls' Culture in the Eighteenth and Nineteenth Centuries, Yale: Yale University Press 1995
Wiedemann, Thomas: Adults and Children in the Roman Empire, London: Routledge 1989
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar