Jag är, som en del av mina trogna läsare troligen märkt, bekymrad över att betydligt fler idag tycks bry sig om frigående höns och att kor tillåts komma ut på grönbete, än oroade över den stadiga minskningen av barns lektid. Barn ska nu undervisas redan i förskolan och testas allt tidigare, betygsättas och ställas både stora förväntningar och hårda krav på. Trots att inga belägg finns för att detta skulle öka deras kunskapstillägnande på längre sikt.
Barn lever numera i ett övervakningssamhälle betydligt mer än någonsin tidigare och mycket mer än vad vuxna gör. Tiden och utrymmet för lek minskar hela tiden. Snart är det bara digitalt som barn och unga kan leka och få vara ifred utan övervakning.
Jag intervjuades om detta i fredagens (3/3-17) UR Skolministeriet, som kan lyssnas till på
På 8 minuter hinner man förstås inte säga allt man vill och har man heller ingen koll på vad som väljs ut av en dryg timmes intervju. På den egna bloggen har man dock denna förmån. Där har jag ju redan gjort i några dussin inlägg om vikten av lek, men att tjata sig blå mot vuxnas favoritsysselsättning, interventionen i barns egna göranden, kan aldrig göras nog ofta.
Mer tid och plats för frigående barn!
Jag propagerar där för i sanning fri lek, utan behov av förledet ”fri” eller någon ”hjälp” i form av vuxnas välmenande ”stödjande” – men begränsande – ramar, som dessutom föga sanningsenligt motiveras med att barnen då kan leka ”vad de vill”. Fast förstås inte vad de vill, utan utifrån ett begränsat val mellan två rum eller två roller. Vissa barn sägs numera behöva vuxnas stöd för att hitta på en lek, vilket barn tidigare emellertid själva klarat av i åtminstone hundratals år.
Barn lär sig förvisso redan på skötbordet leksignaler av vuxna, i tittut-lekar där den vuxne med överdriven min och röst visar att det hela bara är på lek, när föräldern kittlas eller försvinner ur synbilden ett par sekunder. Men så snart barnet är över ett år och befinner sig tillsammans med ett annat barn, klarar det av att leka helt själv även om vuxna inte alla gånger lyckas uppfatta det hela som lek.
”Lekfullt lärande” är inte lek, tvångslek är absolut inte lek, av vuxna påtvingade lekkompi-sar blir heller ej lek, lika lite som undersökande tillsammans med en vuxen är fråga om lek – även om barn i sin egen lek onekligen undersöker, särskilt innan de börjar med själva lekandet.
”Vurmen för fri lek” är heller ingen falsk, idealiserad föreställning om att leken inte skulle påverkas av samhällets normer, ty leken påverkas givetvis av allt möjligt i sin samtid, men inte genom direkta ingrepp under själva lekandet. Den som talar sig varm för lekens egenvärde – och det gör de allra flesta som skriver om lek annat än möjligen i pedagogiska sammanhang – hävdar enbart att barn ska ha rätten att styra över sin lek själva, utan vuxnas direkta inblandning. Resten av dagen får ju vuxna styra och hjälpa och stimulera och lotsa och påverka och fostra.
Det är alls inget tvång för pojkar att leka med pojkar, eller för flickor att leka lika enkönat, ifall vuxna ej går emellan med sina ”förslag”, och just förskolebarn är den grupp i samhället som leker över könsgränserna mer än någon annan åldersgrupp. Vuxna män är också de i sina fritidsnöjen tillsammans mer med andra vuxna män, om vi bortser från familjerelaterade fritidsaktiviteter med hustrun/sambon/partnern eller fadern tillsammans med barnen. Detta oavsett hur genusmedvetna de än är.
Den som styr leken på skolgården är heller ingen ”bully”, utan en av kamraterna godkänd lekledare tack vare sina goda lekidéer. Så vi gör nog bäst i att lyssna till FN:s barnrätts-kommitté, vars ledamöter består av expertisen på området som dessutom till sina årliga sammanträden bjuder in de forskare som anses vara de ledande och genomfört de senaste studierna.
Hur förklarar genuspedagogerna för övrigt att de själva lyckades överskrida sina handikap-pande könsbegränsningar? Vem lotsade dagens föräldra- och morföräldrageneration mot att komma till insikt om genusbegränsningarna, när de själva växte upp utan hjälp av några genuspedagoger? Skulle dessa vuxna gå med på att paras ihop med en arbetskamrat som fick bestämma varannan dag, oavsett vederbörandes kunskaper och goda idéer? Varför tillåts vuxna göra så med barn? Nej, genuspedagogik har inget i förskoleleken att göra och har inte heller belagts ha några långtidseffekter.
Alltså:
Lämna åtminstone leken ifred!
Varför är det så viktigt att barn får leka i fred utan vuxen inblandning, utan dyrkan av det jag kallat för interventionsparadigmet, när vuxna blandar sig i allt som barn gör. Jag hävdar att barn måste få ha åtminstone ett område fritt från vuxen insyn, där de dels kan få reagera på all den fostran de i övrigt är föremål för under dygnets övriga vakna timmar. Dels är det bara tillsammans med jämnåriga och utan vuxen inblandning som barn verkligen lär sig det allra viktigaste här i livet. Barnen lär sig själva och socialiserar varandra!
Vi vuxna överskattar vår egen roll något alldeles enormt, vad gäller vår inbillade inverkan på barns utveckling. Vi tror att det är VI som fostrar och utbildar barnen, men vi ger dem bara mat, kläder, förhoppningsvis kärlek, beskydd och tak över huvudet. Det enda, eller åtminstone bästa, som föräldrar i övrigt kan göra är att se till att barnen har kamrater, goda och nära kamrater som tar hand om resten.
Men vuxna tror sig vara förebilder… Ändå har barnen helt andra preferenser än föräldrarna vad beträffar kläder, prylar, musik, intressen. Barn influeras av andra barn, det gäller inte minst beträffande deras genusstereotypa lekar, som inte alls handlar om förberedelser för vuxna kvinnors och mäns genus utan om klarläggandet av barnens flick- respektive pojk-identitet nu. Detta har jag också tagit upp tidigare (18/-16) Barn är biologiskt skapade för att under många år växa upp tillsammans med andra barn.
I alla kulturer föredrar barn över 4 år att hellre vara tillsammans med andra barn än med vuxna. Helst utom vuxnas syn- och hörhåll. Barn lär sig nästan allt viktigt i livet från andra barn, inte från vuxna, bland annat på dessa fem områden:
1. Att samtala – äkta kommunikation
Bara tillsammans med jämnåriga kan barn lära sig att samtala! I alla andra relationer talas de till. Det talas mycket om att vuxna ska samtala jämlikt med barnen, men barn och vuxna är aldrig jämlika, hur än vuxna försöker. Vuxna kan bara inte tänka bort att de är överlägsna barnen. Hur välmenande och pedagogiska vuxna än är när de ställer frågor till barn, är frågorna inte uppriktigt menade utan ställda för att undervisa. En vuxen frågar 2-3-åringen vad en bild i bilderboken föreställer, eller vilken färg leksaken har, utan att själv vara ett dugg intresserad av svaret. Detta är undervisning. Jag tror inte att något barn nånsin på liknande sätt frågat ett annat barn om namnet på färgen, såvida barnet inte är blint.
Vuxnas s.k. frågor, inklusive pedagogers och lärares ”frågor” är inga reella frågor utan tester. Vuxnas kommentarer är nästan alltid fråga om fostran eller undervisning, åtminstone alltför sällan fråga om genuint intresse för barnets tankar. Barn berömmer inte heller varand-ras prestationer på det överväldigande sätt som vuxna ofta gör och som barn snabbt genom-skådar.
I (relativt) jämbördig lek med andra barn samtalar och förhandlar barn däremot med varandra, utan avsikter att förhöra den andre eller undervisa kompisen. Detta är mer likt vuxnas inbördes samtal.
2. Träna oberoende
Med början redan i 2-årsåldern förbereder sig barn för sitt oberoende. I 4-5-årsåldern börjar de vilja dra sig undan vuxna, för att tillsammans syssla med sitt utan vuxen inblandning. Man börjar nu också skämta om vuxnas dumheter, eller tillsammans överträda vuxnas regler. Inte minst populärkulturen handlar om denna sak, men om detta ska jag inte skriva (ännu) en bok…
3. Våga göra saker/vara modig
Vuxna har svårt att tillåta barn att pröva på riskfyllda eller potentiellt farliga saker (ser faror i allt – och här kan jag verkligen tala av egen erfarenhet…) som till varje pris ska förhindras. Barn lär i alla tider ha prövat på farliga saker när vuxna ej haft dem inom synhåll: klättrat i träd, jumpat på isflak, gått balansgång över avgrunder.
Den norska professorn Ellen Beate Sandseter i Trondheim, med inriktning mot barns fysiska aktivitet och hälsa, har tillsammans med kolleger och doktorander identifierat sex olika risk-kategorier som redan 2-3-åringar finner spännande och som barn inom rimliga gränser bör få pröva på: höga höjder, hög fart (i rep, gungor, karuseller, på cykel, kick-bike, snowboard etc), farliga verktyg (knivar, pilar & bågar), farliga naturkrafter (eld, vattendrag), mäta sina kroppskrafter (t.ex. i brottningslek och då särskilt att vara den i underläge!), samt att försvinna/gå vilse (Sandseter & Kennair 2011).
Få av dessa testas verkligen på allvar med vuxna i hälarna. Tidig bekantskap med dessa spännande ting får enligt de norska forskarna en ”antifobisk effekt”. Kollegan Rasmus Kleppe i Oslo har till och med undersökt rikstagande bland ännu yngre barn. Ettåringarnas riskutmaningar är förstås aningen annorlunda och kan röra sig om att kravla sig upp på en hög stol, vilket vuxna troligen inte tänker på i termer av risk, kasta sig ned på en madrass eller våga sig på att resa sig upp för första gången (Kleppe m.fl. in press 2107). Risklek är, förutom kul i sig själv, värdefull på så sätt att man i denna lär sig att inte ta alltför stora risker.
4. Börja ifrågasätta eller modifiera vuxnas värderingar
Redan i riskleken ifrågasätter barn de vuxnas ofta överdrivna säkerhetstänkande (jag erkänner mig högst skyldig till säkerhetsfobiska tvångstankar, så fort jag ser t.o.m. främ-lingars barn i potentiell fara!), eller ”säkerhetsöverskottet” som Sandseter kallar det. Vuxna ger dessutom intrycket att regler är satta i sten, inte kan förändras. I leken utmanas, förhand-las och förändras lekreglerna hela tiden. Barnen löser för det mesta själva sina inbördes pro-blem, utan inblandning av lekdomare. I leken utmanas också vuxenvärldens övriga synsätt, men i detta fall med stöttning av kompisen. Detta är i själva verket en första lektion i demokrati! Rent av en lektion i början till samhällsförändring!
Slutligen toppar vi förstås allt detta med lekens allra viktigaste bidrag, nämligen träningen i jämlikhet:
5. Komma överens med jämnåriga, på jämbördig fot: bli jämlikar
Leken ska förstås inte idealiseras, exempelvis såsom helt jämlik, för det är den inte alltid eller ens ofta. Maktrelationer förekommer i all interaktion, men det avgörande är att få till stånd så liten maktklyfta som möjligt. Med andra ord: inte som i barn-vuxen-relationer interagera över ett enormt maktgap. Barnen befinner sig i enormt underläge tillsammans med vuxna i en dominansrelation.
Ty det blir ingen lek, om barnen inte lyckas samsas genom kompromiss, givna handicap, eller annan jämlikhetssträvan. Det är inte lek, ifall någon tvingas vara med i den eller måste göra på ett visst sätt. Ibland vill man förstås leka en annan lek än lekens ledare bestämt, eller göra på ett annat sätt, men värdet av att vara med i leken och kunna påverka utgången överväger alltid i fallet med lekdeltagande i – i sanning fri – lek.
Barn måste lära sig komma överens med andra såsom jämlikar, förhandla med dem som inte har makt över en i form av överlägsen storlek, styrka, status, erfarenheter eller med suverän kontroll över barns tillgång till resurser. Detta sker allra bäst i lek. Det råder givetvis makt-skillnader också mellan barn i deras lek, men den är som sagt mindre.
Jämlikhet kan barn bara öva på riktigt med andra barn! Inte minst i lekförhandlingar, där barnet måste ta hänsyn till det andra barnets önskningar, till exempel ompröva sina förslag så att de går hem bättre, för annars går lekkompisen därifrån. Här tränar sig barnet i att bli mindre självcentrerad. Barn som dominerar leken à la envåldshärskare är aldrig omtyckta. De som blir lekledare, blir detta därför att de är de mest demokratiska och bra på att t.ex. fördela roller till alla.
Detta är också en av anledningarna till att barns kommunikation med andra barn är mer äkta och uppriktig än så kallade samtal med vuxna, liksom skälet till att barn kan öva oberoende, risktagande och ifrågasättande med andra barn betydligt bättre än tillsammans med vuxna.
När undervisning klampar in på den reella lekens område minskar möjligheterna till dessa fem träningsområden för barns utveckling livsviktiga ting. Lek är definitionsmässigt FRI från vuxeninblandning, inget ”medel” eller ”verktyg” att ”bruka” för läroplanssyften eller andra moden.
Referenser
Sandseter, Ellen Beate Hansen & Kennair, Leif Edward Ottesen: Children’s risky play from an evolutionary perspective: The anti-phobic effects of thrilling experiences, Evolutionary Psychology 9 (2011):2, s.257-284
Kleppe, R., Melhuish, E., & Sandseter, E. B. H.: Identifying and characterizing risky play in the age one-to-three years. European Early Childhood Education Research Journal (kommer i nr. 3/2017)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet är många saker jag inte håller med om i denna bloggpost. Barn lär sig hela tiden i alla situationer. Om leken styrs vid vissa tillfällen för ett syfte att höja en förmåga eller förändra dynamiken i en grupp skadar inte det den "fria leken".
SvaraRaderaMed argumentet att vi vuxna inte behövs mer än omsorg för barnen undrar jag hur vårt samhälle ser ut som det gör. Varför bor vi inte i grottor och ritar hällristningar fortfarande? Jo... för att vi har en kultur som berikar våra liv och gör att vi har allt från skriftspråk, sagor och historier. Om inte de vuxna är kulturbärare för detta hur ska barn ta del av den fantastiska barnkultur och skatt som vi har?
Pedagogik handlar om att utveckla människor i alla deras åldrar och berika individen med förmågan att utveckla sig själv.
Jag är nyfiken på vad författaren exempelvis tänker kring en bok som "flugornas herre" där barn berövas både kultur och vuxna.
Det är genom att utmanas som vi utvecklas. Detta sker i den fria leken som såväl i den styrda "undervisningen". Jag tror inte varken du Margareta eller jag skulle vara de vi är utan människor i vår omgivning som utmanat oss att prestera i olika situationer.
Att vuxna ibland väljer lekkamrat för att i vissa stunder bryta könsmönster i lekar eller prova lek mellan barn som inte vanligen leker med varandra är både utvecklande och utmanande för barn vilket leder till social kompetens och kanske nya kamrater i den fria leken dagen efter. Precis som vuxna hsr barn olika styrkor och svagheter. Detta gäller speciellt den sociala förmågan. Om inte vuxna, tillika förskollelärare tar ett ansvar att utveckla barnen så att vi kan kompensera för varandras olikheter så lär vi oss inte. Jag tror du inte ställer upp på argumentet att barn kan välja bort matematik eller svenska i skolan för att de inte vill eller att vuxna inte tar ett ansvar för elever som har svårigheter att skriva eller läsa "då de lär sig av sig själva". Varför ska vi då argumentera för detta med barnens sociala förmåga?
Just för att barn lär sig i alla möjliga situationer, ska inte OCKSÅ deras lek styras. Att vuxna inte behövs för annat än omsorg skriver jag inte, utan nämner även tillgång till goda kamrater och föräldrakärlek, som jag menar inkluderar insikten om att barn också måste få slippa oss ett tag och ha egna privata områden.
SvaraRaderaDu tycks med ”kultur” bara mena vuxnas kulturuttryck, men barn har i åtminstone 2 500 år haft en egen barnkultur, inkluderande egna lekar och berättelser, som kommenterat vuxenkulturen och skämtat med den. (Det finns grekiska och romerska belägg för detta, vilket jag skrivit om på annat håll.) Det är i denna barnkultur med dess upproriska inslag som samhällets förändringspotential legat. Det mottas ytterst sällan väl av vuxenvärlden, ifall eleverna härmar eller skämtar med läraren.
Jag har inte påstått att pedagogik inte ska få existera, utan bara inte i få tränga in i leken. Flugornas herre är en barnfientlig och vidrig bok, som jag som f.d. svensklärare haft stort utbyte av att höra ungdomar dissa. Eleverna har inte minst insett att boken inte är någon dokumentär.
Den ”utmaning” som äger rum i en vuxendominerad lek är så ojämlik, att barnet har ytterst svårt att utvecklas. Är det något område som barn lyckas prestera på, så är det just i leken.
Skulle du således själv gilla att jag tvingade dig att leka, till exempel med mig (förvisso också kvinna..) eller med någon man du starkt ogillar? Visst, vi tvingas arbeta med sådana människor, men lek ska definitionsmässigt inte vara barns arbete.
Förskolebarn väljer sällan i sin lek aktivt bort någon av det motsatta könet. Det finns dessutom så många andra olikheter som behöver kompenseras för och som skolan lyckas dåligt med, t.ex. att kompensera för klasskillnader. Matte och svenska är inte sociala förmågor, utan formella kunskaper som inte är jämförbara med dem som lärs ut i svenskämnet och andra skolämnen.
Jag hade önskat av hela mitt hjärta att vuxna velat styra leken mer när jag var liten. Jag var blyg och vågade inte ta för mig. Därav var jag ofta ensam. Jsg fick ofta kommentarer som "hon vill vara ensam" av vuxna som inte tog ett ansvar. Jag var 5 år... man är ibte stor då och har ingen aning om sin egen kapacitet eller hur man ska lösa sociala problem.
SvaraRaderaSå svaret är ja. Jag önskar att vuxna placerat ihop mig med dig eller någon jag inte gillade. För hur överbryggar man förutfattade meningar om andra om man inte samtalar med varandra? Vid samarbetssvårigheter kan du ibte alltid lägga över ansvar för det på en femåring om de inte har verktyg för det. Verktyg de får våde via undervisning som via fri lek. Men att tro att alla barn utvecklar verktygen av sig själva är något naivt och jag kan inte tänka mig att forskning skulle stödja det ställningstagandet.
Du har mycket bra saker Margareta men här är det något som du bör fundera kring. Jag slåss för barnens fria lek varje dag i mitt jobb. Den är viktig. Men underskatta inte en förskollärares kraft att utveckla barn socialt via sociala processer och styrda lekar.
Handlingskraftiga och sociala barn föds inte, de skapas genom social och kulturellt utbyte i samspel med vuxna och barn där de vägleds av kompetenta vuxna. Lita på förskolans kompetens kring detta!
Det har visat sig att det är ytterst svårt att som vuxen verkligen minnas hur man kände sig som barn eller tänkte då, eller snarare att det inte går. Forskning inom olika discipliner har länge dragit den slutsatsen. Idag visar även den nyaste minnesforskningen, att allt som man tror är minnet av något ursprungligt, i själva verket omskapas och nyskapas varje gång man tänker på det. Inte minst formar våra aktuella känslor hur vi ”minns” det förflutna… (Om detta har jag 10/12-15 skrivit på min blogg i samband med filmen Insidan ut.)
SvaraRaderaDet vore dock förmätet av mig att påstås att du har fel, men kan med samma grad av korrekthet hävda att du inte skulle ha velat bli hopparad med mig. Ty jag var också ”blyg” och gick ända upp i tredje klass inte ned från skolans yttertrappa (”bron” kallade vi det på den tiden i norra Västerbotten) för att vara med de andra. Jag tvingades dock ut på bron, fastän jag helst ville vara inne… Jag hade ingen önskan att vara med de andra barnen och avskydde redan då uttrycket ”ta för sig”. Jag ville iaktta de andra – och efter ytterligare ett par år var jag lekledaren. Det kan ta olika tid för olika personer att bli ”social” i vuxen mening. Fast sociala är vi alltid så länge vi varit i kontakt med andra människor - också då vi inte är tillsammans med dem så är vi det i tankarna till exempel.
Jag menar att förskollärares kraft att utveckla barn socialt självfallet kan äga rum i andra situationer förutom leken, liksom att komma med ett lekuppslag om en möjlig roll för den som är utanför – och tydligt visar att vederbörande vill in – förstås inte alltid är fel. Men att säga till den ”blyga” (som likt i ditt fall förutsätts vara tjej) att bli till exempel fotbollsspelare tror jag inte är någon framgångsväg.
Alla barn är socialt kompetenta i den bemärkelse att de är det gentemot något annat. Social kompetens är med detta en normativ beskrivning av en anpassning till sin miljö och de krav som ställs. Där håller jag med dig.
SvaraRaderaVad jag tror du missat är hur mycket som ändrats sedan du och jag var små. Skolan och dess pedagogik ser inte likadan ut, barn leker inte på samma sätt som förut och förändringarna i samhället har gjort att barn behöver stöd och guidning som aldrig förr. Vi lever i en tid där lydnadskulturen har dött och ersatts med relationer och ömsesidighet mellan barn och vuxna. När du och jag tänker tiolbaka på "undervidning" ser vi kanske elever i raka rader som tyst arbetar utefter lärarens instruktioner. Så ser det inte ut längre! Den oro du känner kring att "puttas ut" eller "styras upp" vid fri lek är inte ett problem jag ser i min vardag och stämmer inte med kurslitteratur jag läst vid min utbildning. Den fria leken ÄR under attack och behöver försvaras... men inte från undervisning, stöttning och coachning från vuxna. Snarare tvärt om!
Idag har vi en hel arsenal av verktyg att ge våra elever för ett mer rikt och utvecklande liv. Tänker exemepelvis på LAB (Hejlskov) eller CPS (Ross Greene) och en massa fler. Klart dessa ska läras ut och i en social kontext till våra barn så att de kan utvecklas än mer i samspelet med varandra.
Några boktips om just social kompetens, fri lek och vikten av vuxnas ansvar för barns utveckling:
Prof. Terje Ogden - Social kompetens och problembeteende i skolan - kompetensutvecklande och problemlösande arbete
http://www.bokus.com/bok/9789147051366/social-kompetens-och-problembeteende-i-skolan-kompetensutvecklande-och-problemlosande-arbete/
Prof. Jonas Aspelin - Sociala relationer och pedagogiskt ansvar
http://www.adlibris.com/se/bok/sociala-relationer-och-pedagogiskt-ansvar-9789140668882?gclid=CjwKEAiArvTFBRCLq5-7-MSJ0jMSJABHBvp0KDljC9p5rB-q5XBZaIWhm8XncLNuJ-RbcZTy9oCX2xoCajLw_wcB
Prof. Robert Thornberg - Det sociala livet i skolan, socialpsykologi för lärare
http://www.bokus.com/bok/9789147105434/det-sociala-livet-i-skolan-socialpsykologi-for-larare/
Jag har visserligen inte varit lärare (i grundskoleklassrum) sedan 1997, men videofilmat lekande förskolebarn och iakttagit mina egna barnbarn, och tror inte att leken förändrats så värst till sin grundläggande karaktär de senaste decennierna – även om det digitala och ”interaktiva” tillkommit vad gäller många lekapparaters funktionssätt.
SvaraRaderaÄr det något som jag däremot lagt märke till alltsedan jag 1968 första gången arbetade som lärare och ända till 2015 då jag slutade (på alla stadier, alltifrån B1-skolans första klasser till universitetet), inklusive de fyra terminer pedagogik som jag studerade i Uppsala, är att pedagogik aldrig verkar förändras i grunden! De allt krångligare importerade begreppen uppdateras förvisso…
Lydnadskulturen dog väl redan på 70-talet? Och inte var eleverna tysta 1997!
Det framgår inte vad du själv menar att den fria leken idag onekligen BÖR försvaras från, så det kan jag inte kommentera. Med ”undervisning” menar jag i förskolesammanhang det som Skolverket nu förordar, luddigt förvisso.
Lågaffektivt bemötande avser väl inte andra än dem som (över)etiketterats ha autism, ADHD, utvecklingsstörning? Dem och deras lek har jag aldrig uttalat mig om. inte heller om de lärare som gått kurser i Samarbetsbaserad Problemlösning. Jag betraktar inte heller genusstereotyp lek i förskolan, som är det jag uttalat mig om, som något problembeteende.
Gå ut i en park i valfri förort i städerna Malmö, Göteborg och Stockholm kl. 1600 en solig måndag och räkna antal barn som leker ute "fritt". Fina lummiga parker för spring och lek som inte längre används.
SvaraRaderaJag såg en bild över en och samma innergård tagen 1975 och 2015 en solig våreftermiddag i Stockholm. Du kan gissa vilken av bilderna som innehöll lekande barn!
Barbro Samuelsson är ordförande för IPA och har skrivit böcker om gårdslekar. Hon är fd parkleksansvarig i Stockholm (på den tiden parklekar fanns på riktigt). Hon bad mig fråga ett barn i 10-års åldern hur många grupplekar de kan och hur ofta de leker dem. Efter 3st försök på olika barn kan du igen gissa svaret...
Prova det själv och säg sedan igen att leken inte har förändrats på senaste 30 åren. Fråga dig sedan varför så kommer du närmare ett svar på problemet som jag ser det. Vem var det som lärde dig bro bro breja eller att hoppa hage exemepelvis? Var har kedjan brustit någonstans?
Aha, då förstår jag vad du syftar på! Men att barn inte syns till utomhus i parker och andra friytor (som väl ej ens finns längre, utan byggts bort) är ju inte barnens fel. Städerna är inte längre konstruerade för att inrymma barn, utan mest till för bilar, kontor och affärer. Andra vuxenpåverkade ting är ju att barn ej tillåts gå ensamma många meter hemifrån, p g a föräldrars oro för alla faror, reella såväl som inbillade.
SvaraRaderaMen att dagens barn inte kan grupplekar av det gamla folkleksslaget är inte så konstigt. Dessa har barn länge bara lekt tillsammans med vuxna och på vuxnas initiativ: under julfester, i förskolan, i parkleken. Så fort vuxna avlägsnat sig, har barn lekt annat - inte lekarna med "vuxenbaciller" i sig.
Det är dessutom naturligt att dessa traditionella lekar så smått förändras från generation till generation, men de finns ofta kvar än idag på skolgårdar, fast under andra namn och smått omgjorda. Detsamma gäller ramsor, sånger etc som alltid har uppdaterats, men ändå haft kvar sin grundläggande struktur. Det finns mycket engelsk skolgårdsforskning som visar att lekarna är desamma, men nu getts populärkulturella namn och referenser. Dessutom gått inomhus, in i datorspelen...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag tänkte skriva något men Alexandra tog orden från min mun. Man känner att man nästan håller med dig Margareta men så kommer den här undertonen av vuxenförakt in i det du skriver. Det som en slags nya "gröna vågen" -liberalism. Man får känslan av att du ser barnet som en ohämmad och idyllisk varelse fri från den hemska vuxenvärlden som likt klampande troll kommer och förstör barndomen och den okonstlade fria leken med sina "vuxenbaciller". Varifrån kommer denna syn? Är den verkligen sann?
SvaraRaderaSom pedagog i hjärta och själ är det kulturell och kognitiv utveckling vi både i skola och förskola ska arbeta med. Barn behöver både undervisning OCH fri lek. De behöver också träna både kommunikation OCH samspel även med vuxnas hjälp och inflytande. Det finns en enorm kraft i den fria leken. Men även jag säger att du inte ska underskatta pedagogers kompetens. När någonsin anses det bra att lära dig förmågor utan inflytande eller stöttning av en mer kunnig person? Vi slänger inte in en bok med andragradsekvationer i ett rum med 15-åringar och ber dem lösa problemet själva. När vi lär oss cykla, läsa, simma, springa gör vi det i samspel med vuxenvärlden som coachar och guidar oss. Ingen föreslår att vixna "smittar" barn när de lär sig något. Men vid fri lek... ka då är vuxna livsfarliga! Så svartvit är inte världen och så fungerar inte människan.
Jag rekommenderar också Jonas Aspelins bok som verkligen summerar det relationella lärande på 2000-talet!
Jag undrar också vad du tycker om detta blogginlägg under. Valda lekkamrater och styrd lek med syftet att utveckla barnens relationella kompetens. Är det skadligt menar du?
SvaraRaderahttps://kooperativt.com/2016/10/28/lar-par-i-forskolan/
Det som står där är väl helt OK som pedagogik, men jag skulle inte kalla det för lek.
RaderaMen "skadlig" har jag väl inte kallat styrd "(o)fri lek", utan bara att det inte är fråga om den så livsnödvändiga leken...
Synd, Niclas, att du inte ger några exempel på mitt påstådda "vuxenförkakt", så att jag både kunde bli medveten därom och svara dig.
SvaraRaderaVad gäller att vuxenvärlden skulle vara hemsk, är det alls inte min åsikt. Den har väl dessutom aldrig varit bättre än för närvarande, så vi går mot en bättre framtid för alla. "Vuxenbacillerna" var tänkt som en metafor likt "tjej-" och "killbacill"-snacket, men beskriva vad folklivsforskare/etnologer funnit: att barn gärna kan leka gamla folklekar, men inte när vuxna ej satt igång dem.
Som pedagog själv sedan 45 år tillbaka säger jag inte, vad jag minns, ont om undervisning - bara inte i och genom leken. Jag skriver ju: "Den som talar sig varm för lekens egenvärde – och det gör de allra flesta som skriver om lek annat än möjligen i pedagogiska sammanhang – hävdar enbart att barn ska ha rätten att styra över sin lek själva, utan vuxnas direkta inblandning. Resten av dagen får ju vuxna styra och hjälpa och stimulera och lotsa och påverka och fostra" = undervisa! Ingenstans skriver jag att hela dagen ska vara fylld med lek, bara att den tid som avsetts till lek ska vara LEK. Jag anser dessutom att vuxna inte är kunnigare på lekområdet än barn. Vuxna leker i stort sett aldrig på egen hand och behöver heller inte, eftersom de har mer utvecklad reflektionsförmåga, kunskaper och erfarenheter och inte minst makt som gör att de inte behöver "bearbeta" lika mycket av dagens undervisning. Men som sagt: jag dissar inte undervisning! Skulle jag då ha varit lärare i 45 år?????
Ska läsa Aspelin när jag får tid!
Med dina förtydlingar håller jsg med dig Margareta. När man läste bloggposten första gången lät det som du kritiserade all social "lekträning" eller styrd lekaktivitet som exempelvis gårdslekar som Alexandra nämde i pedagogiskt syfte. Jag häller med om att både säkerhetstänk och vuxnas inblandning och övervakande öga inskränker den fria leken och att det inte är bra för barns utveckling.
SvaraRaderaJag tänker bara att det ena inte utesluter det andra och att det kan finnas en övertro på att fri lek ska lösa ALLA problem och uteslutande utveckla barn till handlingskraftiga samhällsmedborgare (fri lek utvecklar massor och löser det mesta dock!).
Bra att vi närmar oss samsyn, Niclas!
SvaraRaderaVuxnas LEKFULLA träning har jag verkligen inget emot och menar som sagt att det inte får ta över barns LEK, samt att "fri lek" mycket riktigt inte kan lösa genusproblematiken t ex. Inte ens barn lär vilja UTESLUTANDE ägna sig åt lek!