Regeringen föreslog nyligen att 11-14-åringar från och med mars 2017 på bio ska kunna se filmer med 15-årsgräns, förutsatt att de ”ledsagas” av en vuxen. Man kan undra vad det egentliga skälet är. Åtminstone skulle jag vilja veta varför.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke refereras (av t.ex. svt.se och DN) ha motiverat den nya ledsagarregel med ett därmed förmodat ökat biogående:
”förhoppningsvis ser man mer film tillsammans och man har fler samtal om den filmen man har sett tillsammans med den vuxna, säger kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) till Ekot” (svt.se 4/10-16).
Kulturministerns pressekreterare Kristoffer Talltorp sägs för sin del (enligt Sydsvenskan 4/10-16) för TT ha förklarat det som att ”Vi tycker att fler vuxna ska se på film tillsammans med sina barn”.
Det blir uppenbart att kulturministern talar sig varm för bioupplevelser såsom att föredra framför att se samma film i soffan hemmavid, allt enligt filmbranschens slogan ”Film är bäst på bio”. Fler vuxna ska alltså se mer film tillsammans med (sina) barn. För barnens skull? Och avses verkligen vilka filmer som helst? Eller har man huvudsakligen haft svenska filmer i åtanke? Eller snarare: svenska filmskapare?
Tidigare har staten under ett helt sekel velat inskränka barns biogående, ja, kallat det för deras biospring… Filmer har setts som en kulturfara. Nu talas det tvärtom i Lagrådsremissen i termer av barns rätt till ”kultur” och till ”information”, med hänsyftning på just biofilm. Vackra ord, onekligen.
Men syftar orden verkligen på omdiskuterade filmer som Blair Witch (Adam Wingard, 2016), Don’t Breathe (Fede Alvarez, 2016) eller typ Breaking Dawn 2 (2012). Eller kanske främst på svenska filmer såsom John Hron (2016, Jon Pettersson), Förbjuden kärlek (2016, Anders Wahlgren), Min faster i Sarajevo (2016, Goran Kapetanovic) eller den senast omdebatterade åldersgränsen för Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna (2016)?
Detaljerad innehållsförteckning lär behövas
Vilka av dessa filmer ovan vill 11-14-åringar självmant se? Är meningen att föräldrarna ska ta med sina barn en helgkväll, för att ha skola även på fritiden? För att garantera återväxten av en framtida konstfilmspublik? Skulle unga i dessa åldrar vilja gå på filmer typ Hunger Games eller någon del av The Twilight Saga ledsagade av föräldrarna? Är det inte snarare med kompisar?
Om nu 11-12-åringar ska kunna avgöra om de verkligen är intresserade av att se den film som föräldern föreslår, måste väl både de och föräldern ha detaljerad kunskap om vad filmen innehåller och hur detta är gestaltat. Statens Medieråds information om filmers innehåll och form lär behöva byggas ut ordentligt och göras ytterst explicit. Således en hel del spoilers?
När jag 1993-2000 i egenskap av regeringen utsedd ledamot av styrelsen för Statens Bio-grafbyrå försökte bidra till att avskaffa filmcensuren, föreslog jag som alternativ ett slags innehållsdeklaration ungefär som på matvaror. Det kunde exempelvis utformas som symboler, eller som en tregradig skala för det som idag på svengelska slappt kallas för ”grafiskt” om exempelvis våld: sådant som i bild är framställt realistiskt och detaljerat. Allvarsgraden är inte minst avgörande: är framställningen realistisk/naturalistisk, komisk eller rent av extremt överdriven och lekfull (typ animation)?
Av remissinstanserna har exempelvis Barnombudsmannen och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor oroat sig just för skadliga våldsskildringar och vill i tillägg ha kvar en strikt 15-årsgräns för vissa filmer. Således vid sidan av den nya ledsagarregeln. Inte bara våld utan även knivar, blod, skräck och sex/porr preciseras i andra länders beslutsmoti-veringar. Kanske kommer krav på sådant även hos oss? Andra som ingivit remissvar har befarat att det är svårt att bevisa att ledsagaren verkligen är barnets förälder och inte bara någon tillståndslangande vuxen, funnen utanför biografen. Pedofilmisstankar kan säkert vädras.
Samtyckesregel borde ingå i förslaget!
Förslaget motiveras alltså med att konsekvenserna för barn och unga blir ökad ”tillgång till kultur” och information. Den fråga jag ställer mig är dock ”VEMS kultur?” Handlar det inte om vuxenkulturen som ännu en gång ska premieras på bekostnad av barns och ungas rätt till sin egen kultur? Det borde kanske införas något slags samtyckesblankett, där barnet bekräftar att det verkligen VILL se filmen ifråga?!
Men är det inte minst de svenska filmskaparna, filmbolagen och biografägarna vars intressen det är tänkt ska främjas? Film- & TV-Producenterna, Sveriges Biografägareförbund och Sveriges Filmuthyrareförening har visserligen avstyrkt förslaget, eftersom de sett en fara i att en utvidgning kan öppna upp för en diskussion kring att strängare åldersgränser bör införas. Å andra sidan ska åldersklassificeringen nu bli avgiftsfri och fler barn lockas in på barnskildringar och vuxenfilm, varför den nya lagen således innebär minskade kostnader för tillståndskort, ökade biljettintäkter och minimal risk för att granskningsärendet ej ska vara avgjort innan filmens premiärdag kommer.
Ännu en gång tas beslut förment ”för barnets bästa”, för att i själva verket gynna vuxen-världens intressen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar