Funderar på att sluta kalla mig feminist…

När det ännu efter 50 år av diskussioner och aktiviteter visar sig vara nästan omöjligt för så många – mest män, men även yngre kvinnor – att begripa vad feminism egentligen innebär idag, är jag på vippen att ge upp. Åtminstone ”min” sorts feminism handlar inte om enbart kvinnors rättigheter. 

Visst är kvinnor som grupp i alla samhällen underordnade män som grupp, men en feminist är inte detsamma som en ”kvinnosakskvinna”. Feminism fokuserar inte kvinnor och defini-tivt inte enskilda kvinnor, utan rör relationerna mellan könen.

Tanken på mitt ”avhopp” väcktes när Dagens Nyheter i fjol (förstås på internationella kvinnodagen 8/3…) hade en rundfråga om vad patriarkatet idag innebär. Till och med transmannen Lukas Romson varnade för att ”feminismen bara [blir] något för ciskönade, heterosexuella, vita medelklasskvinnor”. Jag är visserligen en vit, heterosexuell cisperson, men definierar mig inte som medelklass. Är dock utan egen förskyllan kvinna. Fast ifall feminism ”bara blir” det som Romson befarar, är ju upp till bland annat honom. Och mig.

Feminism är inget enbart ”kvinnligt perspektiv”

Nästa droppe i bägaren kom sedan, när jag såg att även en välutbildad och annars reflekte-rande äldre bloggande man, som jag brukar finna ha kloka åsikter, enligt min mening tycks ha helt missuppfattat innebörden av feminism. Eller åtminstone fortfarande har en helt annan, som jag uppfattar det föråldrad, syn på saken:

”’Är du feminist?’ Första gången jag fick frågan, för många år sedan nu, svarade jag nej. Jag tänkte att jag som man var diskvalificerad, att jag inte kunde göra anspråk på att företräda ett kvinnligt perspektiv, att bara en kvinna kunde göra det på ett trovärdigt sätt. Men feminister i min vänkrets har övertygat mig om att man kan se saken på ett annat sätt. Att en feminist är en person som, oavsett kön, menar att ett kvinnligt perspektiv måste få ett ökat genomslag i samhället. Och det menar jag. Så får jag frågan idag svarar jag: ’Javisst!’.”

Både män och kvinnor kan förvisso vara lika goda feminister. Men kvinnor är helt sonika människor och bör fullt ut erkännas som sådana. Feminism är därför som jag ser det ett mänskligt perspektiv… 

Sedan svänger pendeln tillbaka igen, när jag t.ex. läser en krönika av Expressens Britta Svensson (61 år), där hon (25/3-16) – tydligen stolt – framhåller att hon aldrig kallat sig feminist: 

”Själv kallar jag mig inte "feminist" som en beteckning, jag anser att den är över-spelad sedan länge. Det är absolut självklart i Sverige i dag genom lagstiftning och andra regleringar att män och kvinnor har samma mänskliga rättigheter. Om man med feminism menar lika rättigheter för kvinnor så är den redan genomförd som politisk idé.”

”Jasså, i vilket Sverige lever individliberaler som hon i?!”, reagerar jag då. Kanske ska jag trots allt fortsätta beteckna mig som feminist…

Allra mest misströstar jag dock när jag läser bloggar tillhöriga unga ”manshatande” ”femi-nister” som t.ex. skriver att ”feminism = kvinnokamp. Inte människokamp. Inte manskamp”. Jag har länge för försökt intala mig att ”de vill nog bara provocera, är troligen bara ute efter uppmärksamhet och många följare”, men tror tyvärr inte längre det. Detta ovan är inte någon acceptabel precisering av feminism, inte ens gammaldags kvinnokamp, utan närmast fråga om sexism från kvinnornas sida.

Så jag börjar luta åt att istället beteckna mig som ”anti-patriarkal”, eftersom etiketten ”feminist” får så många att tro att jämställdhetsivraren bara inskränker sig till kvinnors rättigheter, historia och kulturprodukter. Dagens feminism bör vara en anti-patriarkal rörelse, syftande till att underminera det system som både kvinnor och de flesta män lider under.

Istället välja beteckningen ”anti-patriarkal”?

Istället kunde jag alltså börja kalla mig anti-patriarkal, ty även män misstror ”patriarker”. Men existerar fortfarande verkligen något patriarkat?! Vad menas egentligen?

Patriarkat = ett hierarkiskt samhälle där (äldre) män dominerar maktpositionerna. Det har sina förlegade rötter i maktstrukturen inom en familj, där fadern sågs som husets herre, bestämmer över hustru och barn, men där även hustrun medverkar till denna maktordning och själv härskar över barnen. Ju mäktigare en position är, desto troligare är det att en man innehar denna. Män är ledarna i offentliga angelägenheter och även den yttersta auktoriteten hemmavid. Några matriarkat med kvinnor i ledande positioner existerar inte och har av allt att döma heller aldrig gjort det.

Helt enkelt en mansdominerad könsmaktsordning: ”det politiska ekonomiskt-socialt ojämlika maktförhållandet mellan könen” som många av bägge könen lider under. En maktstruktur baserad på grupper av (äldre) mäns överhöghet eller på ett ålderdomligt tänkande. En systematisk strukturell underordning av honor som grupp i de flesta samman-hang, men även en sådan ojämställd underordning av hannar som grupp i vissa andra kon-texter. Ofta sådana i vilka de ”omanligaste” männen behandlas som om de vore kvinnor…

Det rör sig om ett system som vi alla föds in i och oavsett kön omedvetet deltar i. Därtill finns förstås även andra politiska orättfärdiga maktförhållanden, men ojämställdheten mellan könen är den första och primära, då i princip alla föds som antingen flickor eller pojkar. Patriarkatet mångfaldigar eller förstärker förstås andra förtrycksstrukturer. Slutmålet måste därför vara en jämlik och rättvis värld.

Dessa förhärskande förhållanden behöver med alla fredliga medel motarbetas, skrotas och erbjudas mer givande alternativ till. Feminismen är förstås den främsta rörelsen för att få ett slut på patriarkatet, men ordet skrämmer många som inte vet vad det politiska tankesystemet syftar på och till.

Men feminism handlar inte om enskilda individers dominans eller maktutövning. Därför ogillar jag uttrycket ”mannen som norm”, som förleder en att tro att det hela rör sig om individer. Ty som bell hooks (2009) framhållit: ”patriarkatet har inget kön.” Det vill säga: patriarkatet avser inte bara grupper av mäns dominanspositioner, utan framför allt hur institutioner, organisationer och kulturberättelser fungerar förtryckande. Enskilda män har lika svårt som enskilda kvinnor att göra något åt detta. Många tillsammans kan dock – och två kön ger förstås dubbel styrka åt kampen.

I det närmaste överallt är makten fortfarande i manshänder. ”Typiska” män får också i medieberättelser ofta representera mansmakt. Detta märks inte minst i Shrek-filmerna, där män inte bara innehar huvudrollen – som en högst rimlig motvikt till alla prinsessor hos till exempel Disney – utan parodierna fortfarande kännetecknas av ett dualistiskt tänkande om könen som försöker cementera urgamla relationsformer och synsätt samtidigt som andra förlöjligas. 

Berättelsen om prins Shrek rimmar väl med patriarkala idéer...

Kvartetten filmer om prins Shrek lyfter inte bara fram en och samme man i fyra filmer, utan mannen som alltings medelpunkt. Ingen av Disneys prinsessfilmer handlar exklusivt om henne och ingen av dem har fått någon enda biouppföljare, än mindre någon del III och IV… Shrek behöver inte heller kämpa särskilt mycket utan bara får makt, vinner utan att egentligen behöva konkurrera och har automatiskt kontroll. Manlig dominans råder och bara män kan regera. Patriarkatet är inte heller här fråga om explicita försök av enskilda män att dominera kvinnor, utan det finns helt sonika successionsordningar och särskilda regler…

Män har heller aldrig behövt vara snygga eller välbyggda för att agera hjälte. De härskar ändå. Även om Shrek inte är macho, är han en alfa-hanne, ty ser ut som och beter sig som en ”riktig karl”. Patriarkal maskulinitet kräver att ”riktiga män” ska bevisa sin manlighet genom att, precis som i första Shrek-filmen, idealisera ensamhet och avsaknaden av band. Ensamhet och kärlek går inte ihop, visar visserligen filmsviten till sist. Kärlek, barn och ett spännande liv är däremot tydligen svårförenliga.

Män ger sig ut i världen på äventyr, kvinnor stannar hemma. Pojkar är ju pojkar… Filmse-rien utmynnar fortfarande i ett dualistiskt genustänkande, där könen har motsatta egenska-per, intressen och roller och där männen leder, medan kvinnorna är stödjande och tar hand om barnen. Shrek är inte så omsorgssugen eller bra på att uttrycka sina känslor för Fiona, men det ska ju en man inte behöva vara… Filmerna ifrågasätter inte föreställningarna om en traditionell kärnfamilj. Shrek tycks vara homofob och filmerna är fulla av transfobiska skämt. Patriarkatet drabbar både män och kvinnor.

För att än en gång citera bell hooks (2004, i min översättning):

”Visionär feminism är en klok och kärleksfull politik. Den har sina rötter i kärleken till den manliga och kvinnliga varelsen och vägrar att privilegiera någondera framför den andra. Den feministiska politikens själ är åtagandet att göra slut på patriarkal dominans över kvinnor och män, flickor och pojkar. 

Kärlek kan inte förekomma i ett förhållande baserat på dominans och tvång. Män kan inte älska sig själva i en patriarkal kultur, om hela deras självuppfattning är beroende av underkastelse under patriarkaliska regler. När män anammar feminis-tiskt tänkande och dito praktik, som betonar värdet av ömsesidigt växande och självförverkligande, ökar deras emotionella välbefinnande. En äkta feministisk politik för oss alltid från träldom till frihet, från kärlekslöshet till kärlek.”

Jag ska nog ta mig ytterligare en funderare, ifall nu etikett råkar efterfrågas…

Referenser

hooks, bell: The Will to Change: Men, Masculinity, and Love, New York: Atria Books 2004

hooks, bell: Teaching Critical Thinking: Practical Wisdom, London: Routledge 2009