Det tysk-judiska paret Rey, Hans Augustus och Margret, har varit döda sedan 1977 respektive 1996. Trodde man i alla fall, men åtminstone mellan 1998 och 2008 har deras andar uppenbarligen fortsatt skriva nya böcker om den av Mannen med den Gula Hatten kidnappade lilla apan. Därefter har makarna tydligen varit konsulter. De ger därmed åt benämningen ”spökskrivare” en helt ny innebörd. En spökskrivare är ju annars någon som anonymt skriver t.ex. böcker i någon existerande annans namn. I detta fall är det istället reella författares gengångare, som skriver åt de anonyma spökskrivarna.
Nicke Nyfiken fyller nu i höst 75 år och det har förstås uppmärksammats en del. Däremot inte att de döda upphovsmänniskorna än idag tydligen är med och skriver nya böcker. Apan Nicke, eller Curious George, dök upp första gången 1941 och det påstås finnas 133 titlar ”av paret Rey” som sålts i 75 miljoner exemplar. Det märkliga är alltså att det förutom nyutgåvor av deras sju originalverk (1941-1966) hela tiden utkommit nya böcker, förment ”av dem”.
I Sverige är det Rabén & Sjögren som alltsedan 1999 givit ut ett flertal nya böcker med det välkända utseendet. Överst på omslaget står i de flesta upplagor i rött Margret & H.A. Rey och därunder oftast i blått respektive boktitel i kursiv, plus någon aktuell teckning med apan, allt mot en gul bakgrund. Döingarna har skrivit och/eller illustrerat titlar som Nicke Nyfiken hittar hundvalpar (1999 + 2007), Nicke Nyfiken i chokladfabriken (1999), Nicke Nyfiken flyger luftballong (2000), Nicke Nyfiken bakar pannkakor (2000), Nicke Nyfiken drömmer om tivoli (2000).
Boken om hundvalparna (2007) såväl som den om chokladfabriken är dock i själva verket illustrerad av någon på firman Vipah Interactive ”in the style of H.A. Rey”. På Rabén & Sjögrens webbsajt står dock fortfarande i oktober 2016 beträffande utgivningen 2007, att hundboken är producerad av paret Rey, fast spelföretaget Vipah Interactive är nu angiven längst ned såsom ”institution”. Vad detta nu än innebär (kanske fängelset som Nicke en gång rymde från?), är det hur som helst fortfarande vilseledande information, även om boken idag råkar vara slutsåld.
Andra gånger anges videoproducenten/multimediabolaget Vipah Interactive som ”medar-betare”. I själva boken syns då på copyrightsidan ingen information om den faktiska illustra-tören, men längst bak i boken finns förvisso – i små bokstäver och på engelska – sanningen. Nämligen att boken rör sig om en uppföljare gjord av livs levande människor arbetande på en medieinnehållsfabrik.
Vilseledande marknadsföring?
Är det inte fråga om vilseledande marknadsföring av det svenska förlaget, när det på webbsajten såväl som på böckernas framsida förtigs eller talas smått om, att de nyutgivna titlarna i minst 15 års tid inte alls varit skapade av paret Rey? Påkomna har Rabén & Sjögren visserligen efter 2009 försökt rädda sig undan den anklagelsen, genom att på böckernas omslag föra in ett litet -s syftande på copyright-ägandet av figuren Nicke. Numera står det överst inte längre att de nya böckerna är av ”Margret & H.A. Ray”, utan de presenteras som ”Margret & H.A. Rays” Nicke Nyfiken (plus titelutfyllnaden med vad apan gör i just denna bok). Frågan är ifall presumtiva köpare reflekterar över innebörden av detta lilla ”-s”, eller ens borde behöva göra det.
Exempelvis Nicke Nyfiken i chokladfabriken är alltså baserad på paret Reys karaktär, men exakt hur mycket grundad ska jag återkomma till. I just detta fall är historien dock uppenbar-ligen baserad på tv-situationskomedin I Love Lucy (1952), där Lucy och väninnan Ethel ska bevisa att de visst klarar fabriksarbetet vid löpande bandet, men slutar med att de får proppa i sig praliner för att hinna med. Enligt en recension på Buffalo-bibliotekets webbsida är Nicke-boken ifråga ett komplement till en CD-ROM animerad av just Vipah Interactive, och ordningsföljden förklarar en hel del. CD:n är det primära, boken sekundär för dessa ”inne-hållsdesigners” och speltillverkare.
Rabén & Sjögrens information är överlag motsägelsefull då böckernas omslag anger en sak, medan presentationerna på webbsidan ibland (förutom de bägge avlidna) har någon helt annan författare eller illustratör. Exempelvis Nicke Nyfiken hittar en kaninunge (1999) sägs enligt det svenska omslaget uttryckligen vara ”illustrerad av H.A. Rey” som alltså dog 1977, men det amerikanska förlaget Houghton Mifflin beskriver boken Curious George and the Bunny (1998) som ”inspirerad av en vignette i den klassiska Curious George Flies a Kite” (1958), vilket ju är något helt annat.
Marknadsföringslagens paragraf 10 säger att näringsidkare inte får ”använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande”, särskilt inte framställningar som rör ”produktens kvalitet och andra utmärkande egenskaper” eller ”produktens ursprung”. Det tycks mig ske här. Har förlagets jurister tagit ställning till det i dessa fall? Har Konsumentverket? Företeelsen borde prövas.
Förlaget tonar ner förekomsten och allvaret: ”inte så konstigt”
Företeelsen uppmärksammades 2008 i Göteborgs-Tidningen (29/1) och senare i Svensk Bokhandel (nr 5, 7/3-08), samt därefter i en liten notis i såväl Expressen (7/3) som Svenska Dagbladet/TT-Spektra (9/3). Alla nöjde sig tydligen med förlagets undanflykter. Då gällde det den nyskrivna boken God jul Nicke Nyfiken (2007), förment ”av” makarna Rey, men egentligen med text av Cathy Hapka och ”illustrerad i H. A. Reys stil” av Mary O'Keefe Young. Låt mig citera ”detektiven” Johanna Westlund som i Göteborgs-Tidningen först tog upp saken:
”Men Suzanne Öhman-Sundén, förläggare på Rabén & Sjögren, tycker inte att det här är något konstigt:
– Vi har bara följt den modell som det amerikanska förlaget använder sig av. Och vi har ju angett exakt vem som har gjort vad på andra ställen i boken: på titelsidan och copyright-sidan, säger hon.
Ja, på insidan står det ett helt annat författarnamn: Cathy Hapka.
Men varför skriver ni ut namnet Rey på framsidan när det här inte är en Rey-bok?
– Jo, det är ju en Rey-bok på sätt och vis eftersom det handlar om deras Nicke Nyfiken-figur. Det är figuren som utgör huvudsaken. Jag tror inte det är någon läsare som köper boken på grund av Reys namn, säger Suzanne Öhman-Sundén.
Men ändå har man på förlaget alltså ansett Reys namn så pass viktigt att man skrivit ut namnet – och enbart det namnet – på bokens framsida. […]
Rabén & Sjögren har dock inte tillämpat den här principen för några andra barnböcker än denna samt ytterligare en Nicke Nyfiken-bok (från 1999).
Det känns som att ni lurar läsarna?
– Det är ju Margret och H.A. Reys figur. Det känns inte som om vi luras när vi skriver ut allt det viktiga inne i boken, säger Suzanne Öhman-Sundén” (G-T 29/1-08).
Svensk lag råder i Sverige… Representanten för Rabén & Sjögren tycks ovan alltså ha häv-dat att förlaget bara gjort på detta missvisande sätt en gång tidigare (1999 och i omtrycket 2007). Jag har inledningsvis lyft fram ytterligare fem titlar från 1999 och 2000. Tilläggas kan exempelvis Nicke Nyfiken går på bio (1999), vars original tillkom 20 år efter den påstådde upphovsmannen H.A. Reys död. Kanske finns det fler, men jag har inte synat alla. Numera är förlaget istället tyst eller förvirrande om faktiska upphovsmänniskor.
År 2009 förekommer, således efter att oskicket blivit upptäckt, på omslaget ett -s bakom paret Reys Nicke Nyfiken och brandkåren och hädanefter anges på webbsajten i de flesta fall, men inte alla, vem som faktiskt står för illustrationerna (Anna Grossnickle Hines, Mary O´Keefe Young, Martha Weston), utan att det dock framgår att de är just bilderna som de får credit för. Deras namn finns bara påhängt nederst, kanske är det fråga om någon webb-redaktör på förlaget?
Mer sällan får man där veta vem som skrivit den nya texten, men någon gång står t.ex. Cynthia Platt. Om det är den berömda poeten Cynthia Plaths vålnad, en pseudonym eller en reell person är osagt. Det amerikanska förlaget har i vart fall givit ut någon sådan förfat-tare… Förvirringen är stor, då i vissa fall författaren Margret Rey görs till illustratör (av Nicke Nyfiken hos tandläkaren, 2015, i USA: 1989), eller så sägs det sedan decennier döda paret bägge fortfarande vara ”medarbetare”.
Ännu idag, oktober 2016, påstås på det svenska förlagets hemsida en ny bok kallad Nicke Nyfiken och glassbilen (utkommen så sent som 2013) vara ”av H.A. Rey”, trots att denne i 36 år döde man från graven varken varit inblandad i texten eller i illustrationerna. Upp-hovsmänniskor till Curious George & the Ice Cream Surprise (2011) är nämligen Monica Perez och Mary O’Keefe Young, varav bara den sistnämnda får credit på Rabén & Sjögrens webbsida. Inte heller Perez arbetar tydligen åt Houghton Mifflin… Även i fallet med Nicke Nyfiken – sov gott! (2014) antyds paret Rey ha återuppstått från det döda och förtigs sam-tidigt de egenliga upphovsmänniskorna.
Omskapad Nicke inte alls gjord ”i ursprungliga traditionen”
Det är en sak att köparen luras beträffande vem som skrivit bokens text eller kopierat H.A. Reys illustrationsstil, en annan och viktigare att de nya böckerna inte alls är gjorda i den ursprungliga andan. Detta trots att Rabén & Sjögrens förläggare i Expressen-notisen citeras säga ”Om man är intresserad av Nicke Nyfiken vill man ju veta att den är gjord i den ursprungliga traditionen”. Denna Suzanne Öhman-Sundén refereras också i Svenska Dag-bladet, sägandes orden ”Man omskapar inte Nicke, och det vill jag trycka på”. Jag hävdar emellertid att de nya Nicke-producenterna gör just det, omskapar alltså.
Låt oss nämligen titta närmare på de äkta sju böckerna från 40-60-talet, ställda mot dagens plagierande uppföljare. Rabén & Sjögren tycks tro att en bok är dess figur, copyrightinne-havare eller varumärket – således inte utgörs av själva berättelsen, eller hur den förhåller sig till originalet. Det lär förlagsredaktören vara ensam om. Vad kännetecknar då de gamla respektive de nya böckerna tillkomna efter 1998? Jag har för denna uppgift tagit hjälp av Daniel Greenstone (2005).
I originalet Nicke Nyfiken från 1941 luras den lilla apan av en man i gul hatt och ”safarikläd-sel” utrustad med gevär att komma ut ur sitt gömställe och bli infångad i en säck. Därefter blir den lille förd av sin kidnappare från Afrika, till vad en vuxen förmodar är USA, men i texten benämns ”hem”. Första natten tillbringas onekligen i kidnapparens hem, men efter att denne gett Nicke mat och försett honom med en pipa tobak, förbereder sig Mannen med den Gula Hatten för att överlämna apan till stadens djurpark. Under tiden leker Nicke dock med telefonen och råkar då ringa brandkåren. Han blir därför infångad av brandmän och instängd i en fängelsecell, invaderad av möss.
Nicke lyckas emellertid rymma och färdas sedan hängande i en knippe heliumballonger över staden. Texten hävdar att Nicke var rädd, men apans ansiktsuttryck är glatt. Mannen med den Gula Hatten hittar honom senare och levererar då apan till djurparken, varpå berättelsen slutar med Nicke mot en fond av andra infångade djur. Apan ser dock ut att gilla att vara instängd på zoo… Instängning och flykt ska sedan bli ett stående tema i originalen.
Daniel Greenstones tes är att framväxten av nya amerikanska barnuppfostranspraktiker avspeglas i den successiva förändringen av serien omfattande de sju ”äkta” Nicke-böckerna. Jag ska sedan hävda att detta accelererar i de så kallade ”New Adventures” tillkomna efter 1998, som alltså påståtts vara i paret Reys efterföljd. Greenstone använder den framstående historikern Peter Stearns’ historieskrivning i boken Anxious Parents (2003) som sitt jämfö-relsematerial.
Som titeln antyder, visar Stearns utifrån en mängd material (handböcker i barnuppfostran, tidnings- och tidskriftsartiklar) hur amerikanska föräldrar fåtts att tro att deras barn varit utsatta för alla möjliga faror och allt tyngre press. Detta i en tid då barn av allt att döma utsatts för mindre faror än någonsin. Farhågorna har i sin tur lett till de praktiker som idag kännetecknar helikopterföräldrar eller curling och som, menar jag, senare influerat även svenska föräldrar. Stearns visar hur den viktorianska erans föräldrar överlag uppfattade sina barn, och särskilt sönerna, som motståndskraftiga, tåliga och sega. Föräldrar i såväl USA som Europa instruerades då i att lära barnen att hantera faror, bli orädda och modiga. Mod var också det främsta värdet i 1800-talets barnlitteratur.
Föränderliga uppfostranspraktiker
Ett par decennier in på 1900-talet började emellertid amerikanska föräldrar omvärdera sitt närmande till barns rädslor. Mod som ett mål var inte längre inne, framhåller Stearns. Betoningen av mod ansågs enligt experternas manualer kunna bli alltför betungande och förlamande. Föräldrar instruerades nu istället i att minimera de faror och de skrämmande ting som barnet kunde utsättas för. I de fall då rädsla inte kunde undvikas, skulle en ansvarsfull förälder nu visa hur barnet kunde uttrycka och bearbeta sin oro. Tidigare manualer hade lärt särskilt pojkar att hålla tillbaka alla känslor, dölja sin rädsla inför kamraterna och särskilt inför fadern.
De tyskfödda judiska författarna, uppvuxna före Första världskriget utifrån de viktorianska idealen som kanske var särskilt stränga i Hamburg, slutförde i USA efter att ha undflytt nazisterna de fösta böckerna utifrån detta kärva uppfostransideal. Hans Rey hade också deltagit i Första världskriget och ”härdats” i maskulina ideal. Manuset skrevs delvis i Europa och paret Rey anlände med sina mer traditionella synsätt till ett USA i förvandling, inte minst i synen på barndom och fostran. Dessa invandrade tyskar hade dock inte när de skrev de första böckerna hunnit influeras av detta och såg därför ännu inte barn som sköra eller i behov av ständigt skydd.
De två första böckerna och i någon mån den tredje gestaltar en nyfiken liten huvudkaraktär som ivrigt och nästan helt orädd tar itu med de mest djupgående barnrädslorna: att bli övergiven, utnyttjad av vuxna, jagad av arga auktoritetspersoner och utsatt för fysiska faror. Greenstone menar, stödjande sig på Stearns, att detta avspeglade den mindre oro för barns väl och ve som kännetecknade förkrigs-USA och ännu på 40-talet dominerade i Tyskland. Gestaltningen av kidnappningen och fängslandet av Nicke är anmärkningsvärda, inte så mycket för själva handlingarnas grovhet som för Nickes obekymrade sätt att reagera på det som sker, till synes helt utan rädsla.
Efter en sex år lång vistelse i djurparken får Nicke inte bara ett, utan tre, jobb i bok nummer två, Nicke Nyfiken får ett jobb (1947, på sv. 1959). Först som diskare och fönsterputsare, senare som filmstjärna. Den inleds med att Nicke rymmer från aphuset och ser sig om i den spännande staden. Han tar sig in i köket på en restaurang, tar för sig av spaghetti och måste som betalning sköta disken. Han får därefter putsa utsidan av fönstren i en skyskrapa, men ser genom ett av fönstren några målare i ett jobb som verkar roligare. Nicke tar sig in i rummet, målar på tapeterna en djungel (med sig själv i en palm), blir upptäckt och förföljd nedför en brandstege och hoppar, men bryter ena benet. ”Rätt åt honom”, sa damen som tydligen ej ville ha någon djungel i vardagsrummet. Inget pjosk eller medlidande här, inte.
Nicke förs i ambulans till sjukhu-set och ligger där nedslagen med gipsat ben. Händelsen blir omskriven i tidningen som Mannen med den Gula Hatten köpt. Denne åker inte till sjukhuset, men ringer dit och ber dem ta väl hand om apan. Mannen tänker nämligen göra en dokumentär om Nickes liv i djungeln så fort apan är kry! Innan dess hinner Nicke berusa sig på narkosmedel, men åker till sist till filmstudion för filminspelningen med dess djungel-kulisser. Alla som tidigare varit arga på busfröet framställs slutligen som Nickes vänner, inbjudna till filmpremiären. Dokumentären visar ogenerat hur apan en gång blev tillfånga-tagen… Nicke spelar glad med. The End.
Det berörs inte explicit att Nicke, både i damens vardagsrum och på inspelningsplatsen, uppenbarligen och förståeligt nog längtar tillbaka till djungeln. Inte heller verkar Mannen med den gula fångsthatten, som beskrivs som en vän, bry sig om Nickes fysiska eller käns-lomässiga tillstånd, utan bara om hur han själv än en gång kan utnyttja apan kommersiellt.
Barnets minskade oberoende under ökande övervakning
Den tredje och fjärde boken uppvisar en gradvis urholkning av Nickes självständighet och oberoende. I bok nummer tre, Nicke får en cykel (1952, på sv.1957) bor apan nu sedan tre år tillbaka hos Mannen med den gula hatten och får av denne i present en cykel som möjliggör nya obetalda jobb – och nya misstag – för apans del. Kidnapparen och Nicke verkar vid det här laget ha utvecklat en far-son-relation och denna familj har, likt miljontals amerikaner, flyttat ut från den farliga storstaden till en förort. Nicke har därmed viss frihet att cykla runt, även om Mannen förmanar honom att hålla sig i närheten av huset. I följande böcker ska Mannen övervaka Nicke mera noga.
I bok nummer fyra, Nicke Nyfiken på rymdfärd (1967, den svenska titeln för Curious George Gets a Medal från 1957) får apan ännu ett oavlönat jobb, nu som rymdfarare. Men förstås först efter att ha ställt till med en del kalabalik i Mannens våning och i grannskapet. Denna gång dock enbart för att Nicke vill reparera en serie av föregående missöden, som han råkat orsaka. Således nu egentligen inte kalabalik därför att han är nyfiken eller vill uppleva äventyr.
En farlig rymdfärd (likt den som samma år ska beröva den ryska rymdhunden Lajka livet) oroar dock fortfarande inte rymdapan Nicke det minsta. Däremot är för första gången faders-figuren Mannen med Gula Hatten såväl som rymdexperimentets ledare professor Klokman och dennes medarbetare ängsliga och kallsvettiga, inför risken att rymdskeppet för alltid far ut i rymden med Nicke.
Nicke Nyfiken blir Nicke Försiktig
I de tre sista böckerna i originalserien har emellertid både Nicke och Mannen genomgått en total förvandling vad gäller synen på barndomens faror och rädslor, helt i linje med alltmer övervakande fostranspraktiker bland amerikanska föräldrar. Även om smärre förändringar syntes i böckerna nummer 2, 3 och 4, markerar Nicke Nyfiken flyger drake (1958, på sv. först 1997) en avgörande vändpunkt.
I och med denna berättelse och de två sista överlämnade paret Rey kontrollen till experterna inom barnmedicin och utbildning, som vid denna tid betraktade barn som sårbara och sköra. Förmodligen upplevdes de tidiga Nicke-böckernas framställning av äventyrliga faror nu som alltför skrämmande. I de tre sista böckerna är apan inte längre någon busunge, utan har för-vandlats till en ängslig och försiktig figur som ser faror överallt och är nöjd med att stanna hemmavid.
Greenstone ser förklaringar till att den nyfikna, ja, rebelliska rackarungen förvandlats till ett lekfullt barn i Hans och Margret Reys nobla avsikter, deras nya USA-influerade syn på barn, ett kommersiellt tänkande såväl som resultatet av ”Sputnikpåverkan”. En avgörande händel-se hade nämligen ägt rum efter att bok nummer fyra utkom: det ryska rymdprogrammet med Sputnik följt av Sputnik 2:s rymdhund Lajka, som medfört amerikanskt mindervärdeskom-plex.
Den amerikanska utbildningen och forskningen troddes ej längre kunna konkurrera med den ryska och utbildning blev nu en del av försvarsinsatserna. Barn skulle lära sig läsa fortare och bättre, bland annat med hjälp av barnlitteratur med begränsad vokabulär och utifrån nya läsinlärningsmetoder som betonade fonetik (bokstävers ljud) snarare än hela ord.
Nicke Försiktig blir Nicke Pedagog
Så för Nicke Nyfiken flyger drake lät sig paret Rey övertalas av läsexperter att använda en viss uppsättning ord, och bara 219 stycken, för att vara exakt (Jones 2001). Boken är mycket riktigt trist, präktig, pratig och nästan dubbelt så lång som de fyra tidigare. Den utkom kanske just därför översatt till svenska först 1997. Decenniets pedagogiska mode, utifrån tron att förstaklassare på detta sätt skulle lära sig läsa snabbare, skulle som tur var i stort sett överges inom några år.
Lika illa är emellertid att Nicke nu blivit lättskrämd och ännu försiktigare än i bok nummer tre och fyra. Mannen med den Gula Hatten instruerar här Nicke i hur och var apan ska leka. Till slut dinglar Nicke ändå efter en pappersdrake högt uppe i luften. Denna gång är Nicke till skillnad från flygturen i bok nummer ett ”förfärligt rädd” …”rädd för att aldrig komma hem igen”. Också Mannen med den Gula Hatten är paniskt rädd. Denne hyr snabbt en helikopter och hämtar ner Nicke.
I Nicke Nyfiken (1941) var det helt klart roligare än nu att flyga högt ovan marken, då hängande under heliumballongerna. Av ett flygäventyr har det 17 år senare blivit en varningssaga, där Mannen ”vet” å Nickes vägnar: ”Jag förstå att du inte vill flyga drake på länge nu.” På engelska står dessutom ”long, long time”. Nicke kommer aldrig mer att försöka sig på något tillnärmelsevis så äventyrligt. I de bägge återstående böckerna förekommer Nicke aldrig ens utomhus, förutom vid Mannens sida gående in och ut från sjukhuset.
I den sjätte boken som inte ens är översatt till svenska, Curious George Learns the Alphabet (1963), fortsatte paret Rey på det läsfrämjande, förment pedagogiska spåret, i en berättelse utan annan intrig än att Nicke lär sig läsa och skriva. Lite röra åstadkommer apan visserligen i Mannens vardagsrum och Nicke lurar även till sig en extra donut av bagaren. De bokstäver som lärs ut sker genom att de just får illustrera de faror som tycks lura överallt: alligatorer bits, bin sticks, crabbor nyps, dromedarer gör en yr o.s.v. Varningar över hela 71 allvarliga sidor…
Idén till den sjunde och sista boken kom även den från experthåll, nämligen från ledningen för barnsjukhuset i Boston, som önskade förbereda barn inför sjukhusvistelser. De ville då förstås ha en lugnande berättelse där all oro och rädsla skulle tematiseras, för att därefter kunna bearbetas. De trodde att Nicke skulle vara lämpligt språkrör, trots att rädsla för det okända gick på tvärs mot karaktärens kännetecken.
Nicke Pedagog blir Nicke Fängslad inomhus
I Nicke Nyfiken på sjukhus (1966, på sv. 1969) måste apan opereras efter att ha svalt en pusselbit. När Nicke 19 år tidigare brutit benet och ensam ligger på sjukhus, ses han aldrig gråta eller vara rädd. När han nu (till och med utrustad med snutte-boll) och efter att mycket pedagogiskt ha informerats steg för steg om vad som ska hända, är omgiven av fyra sköter-skor och Mannen, vrålar Nicke ändå högt inför sprutan. Han mår inte heller efter operatio-nen bra och är inte ens nyfiken på den nya bok som Mannen med den Gula Hatten tagit med till besökstiden. Mannen är denna gång ytterst empatisk, till skillnad från uppträdandet vid Nickes förra sjukhusvistelse då kidnapparen ej ens besökte apan.
Någon dag efter pusselbitsfjärmandet har Nicke förvisso kul med patienterna på barnavdel-ningen. Hans rullstolrace förorsakar emellertid kalabalik och krascher, med mat och porslin i en enda röra. Men vad gör det, när han på detta vis muntrar upp en dittills ledsen liten med-patient, menar sjukhusdirektören. Inget ont som inte har något (avgörande) gott med sig, blir hädanefter andemeningen. Vad än Nicke ställer till med för röra, visar det sig fortsättnings-vis i slutänden vara jättebra.
David Greenstone tolkar alltså olikheterna i skildringen av sjukhusbesöken, inte minst Mannens agerande och hur Nicke förvandlats från nyfiken, busig och modig till rädd och spak, som en spegling av hur den amerikanska medelklassens barnsyn förändrats under samma decennier. Det är frapperande hur icke-nyfiken och försiktig den en gång orädde schimpansungen som älskade äventyr blivit på 25 år. Han får knappt vara busig längre. Han har blivit ett ”oskuldsfullt barn”.
Det som benämnts nyfikenhet och bus kan förstås tolkas som någonting mer uppstudsigt eller rent av rebelliskt, även om det är svårt att uttala sig om vad de barn som tagit och tar del av berättelserna egentligen tolkar in i dem. En kritisk vuxen kan betona likheterna med slavhandel och rasism, samt fokusera hur apans ”nyfikenhet” ofta går ut på att hitta olika sätt att undkomma förföljare eller rent av fly ur olika typer av fångenskap. Berättelserna handlar inte sällan just om att vara fängslad och sedan befria sig eller bli befriad, alternativt ånyo förföljd av dem som vill infånga en igen (Cummins 1997:75-76). Nicke ges i de tre-fyra första böckerna enorm frihet, bara för att till sist åter bli fängslad. Dessförinnan har han trots allt fått visa sig ytterst kompetent och orädd.
Apans busstreck eller missöden kunde även kallas små försök till motstånd mot föräldrafos-tran (alternativt: förryck), när formeln är att Nicke blir nyfiken, gör något som ger honom problem så att auktoritetspersoner ilsknar till, varpå Nicke oftast oavsiktligt gör något som av vuxna tolkas som positivt och överskuggar den oreda apan dessförinnan ställt till med. Han blir till sist förlåten, får rent av beröm och läxan anses lärd. I viss mån påminner Emil i Lönnebergas hyss om apans odygdighet, med dess inte sällan enligt vuxna likaledes positiva följder. Apan lär sig till slut internalisera förtryckarens metoder. Också Emil spärrar ju in sig själv i snickerboa…
Det är dock inte helt säkert att dagens åhörande barn betraktar originalets Mannen med den Gula Hatten som någon fadersfigur eller beskyddare, utan snarare som en djurfångare som bara vill tjäna pengar på den lilla apan. Idag vet de flesta förskolebarn att djur mår bäst i frihet och att man inte ska lämna barn ensamma hemma. Det är förstås därför som både uppföljarna och filmerna om Nicke skrivit om bakgrundshistorien om hur apan mötte Mannen med den Gula Hatten och gjort om denne från tjuvjägare till arkeolog. Apan blir alls inte infångad i filmen från 2006, utan smyger själv ombord på Mannens båt… Om detta kunde man förstås orda mycket, om man inte redan hade brett ut sig.
Nya föga äventyrliga ”New adventures”
Den oreda och röra som Nicke ger upphov till avtar ytterligare i de nya s.k. Nicke-böckerna. Redan efter en viss inskolningstid i USA tog paret Rey i de tre sista böckerna intryck av den amerikanska expertisens syn på hur barn hade det och vad barn behövde. Dessa beskyd-dande tendenser har sedan tilltagit markant i och med ”uppföljarna” gjorda av medieinne-hållsfabriken anlitad av det amerikanska förlaget Houghton Mifflin.
Inte bara Nickes nyfikenhet har avtagit, utan ”äventyren” har också förlorat sina riskfyllda inslag. Fast i och med att berättelserna blir mer ofarliga, minskar ju samtidigt deras dragningskraft på barn. Rensas farorna ut ur böckerna, mister läsarna samtidigt upplevelsen av att deras jämlike eller stand-in klarar hoten galant. De nya böckerna avslöjar nog mer om försiktiga vuxna, än om barns äventyrliga önskningar. Numera ställer apan på sin höjd till med lite stök i köket, i affärer eller på bio, eller så blandar han på sitt eget vis om glassmaker i glassbutiken. Vad han än gör, ser en välmenande vuxen till sist någon fördel med hans hyss.
Dagens Nicke har med andra ord mindre handlingsförmåga och handlingskraft än 40-50-talens. Böckerna erbjuder inte längre några större utmaningar, varken för protagonisten eller för de åhörande barnen. I de tidigaste böckerna klarade apan sig på egen hand undan förföljande brandmän, överlistade fångvaktare, tog sig själv ned på marken från flygturen, lurade av djurskötaren nyckelknippan för att kunna fly. Han åkte ensam buss, skaffade flera jobb, räddade bortsprungna cirkusdjur, uppträdde på cirkus, deltog i rymdexpedition, fick medalj och gjorde Mannen stolt. Någon moralkaka förekom inte, fastän Nicke varit ”alltför nyfiken” och brutit mot de förbud som i barnberättelser ju bara är till för att just brytas.
När Nicke efter 17 år flög igen, denna gång efter pappersdrake, räddades han visserligen av Mannen i helikopter, men hade säkert kommit ned själv också på denna resa så snart vinden mojnat. Föräldern var nu oroligare än Nicke. I de efter 1998 nyskrivna uppföljarna (eller plagiaten?) producerade av det anonyma kollektivet Vipah Interactive har formeln förändrats till att Nicke, efter att ha råkat i minmal knipa och fått bannor, honom själv ovetandes och oavsiktligt i själva verket bedöms ha gjort någonting bra.
Han staplar till exempel en hög boktrave i bokhandeln, vilket först ogillas men sedan inhöstar beröm, för att det då blir lättare för barnen att nå högre upp på hyllorna. Eller så svingar sig Nicke i leksaksaffären (2011) i taklamporna och klättrar på hyllor, varpå en kund ger affärsägaren beröm för att ha skaffat en så vig medhjälpare som kan hjälpa barnen ta ned leksakerna. I stort sett aldrig får apan dock beröm av Mannen, utan av andra vuxna. Att här kalla Nicke för hjälte eller äventyrlig är obefogat, då inga av hans nutida räddningsinsatser är särskilt märkvärdiga eller ens avsedda.
Tillmötesgår dagens föräldrars fokus på tidiga skollärdomar
Någon gång släpps den nye Nicke Försiktig förvisso ut ur hemmet, men då i stort sett alltid tillsammans med Mannen i den Gula Hatten. Berättelsernas moral är numera övertydlig och berömmet överdrivet, när handlingen inte utgör pedagogiska lektioner för förskolebarn i exempelvis företagsekonomi. Inte bara oron för fysiska och psykiska skador, utan även för att komma efter i skolracet har ju bekymrat föräldrarna utifrån de senaste decenniernas fostrans- och skoldebatter.
Helt i tidens anda har ”författarna Reys” vålnader därför även tillmötesgått dagens curlande föräldrar, när dessa vill göra allt för att främja telningarnas skolframgångar. Vipah Interac-tives tv-serie har fokus på att lära barn vetenskap, teknik och matematik. Exempelvis medie-företagets bok Nicke Nyfiken i chokladfabriken (1999) rekommenderas följaktligen som undervisningsmaterial i ”financial literacy” till lärare för 4-8-åringar, av något som kallas för KidsEcon vid Purdue-universitetet. En lärarhandledning har där framställts, med frågor och svar som dessa:
Comprehension Questions
What is a factory?
A factory is a place where workers produce goods.
What is labor productivity?
Productivity measures how many goods or services workers produce in a period of time – usually per hour.
How did the machines in the story help the workers increase productivity in the factory?
The machines did work the workers didn’t have to do – or were unable to do. The machines helped the workers produce lots of candy each day. Also, the machines helped make the quality of the candy uniform and consistent.
How did Curious George increase the productivity of the factory?
He accidentally increased the speed of the assembly line to “Extra Fast.” This forced the workers to work very fast, and Curious George was able to help them. Even though there was now one more “worker,” we can assume that the factory’s productivity increased! That is, more chocolate was produced per worker.
What are ways that farmers use machines to increase productivity?
They use tractors, plows, reapers, combines, trucks, etc. In fact, only about two to three out of 100 workers in the United States actually work on farms! This is a dramatic increase in productivity from colonial days, when most workers were farmers.
What are ways that other workers use tools, equipment, and machines to increase productivity?
Answers will vary depending on the type of worker chosen. E.g. carpenter – hammer, saw, screw driver, drill, etc.
What are some machines that help you and your family increase productivity at your house?
Lawn mower, vacuum sweeper, electric hedge trimmer, electric drill, dish washer – all these are examples. And there are many others!
I Sverige tros barn i dessa åldrar ej kunna begripa innebörden av rasism. I USA ska 4-8-åringar däremot läras betydelsen av produktivitet…
Böckerna bara ännu en varumärkesprodukt i merchandisingen
Ja, maskiner (typ de som löpandebandframställer böckerna om Nicke) är onekligen ”hjälpsamma” och bidrar helt klart till likformighet och enhetlighet. Exakt vem maskiner egentligen hjälper, är dock en helt annan femma, med fler möjliga svar än de i materialet ovan föreslagna.
Hur vanligt är det inte med de till synes obligatoriska artiklarna om en ny films merchan-dising, det vill säga de kringprodukter som omger inte bara Disneys nya filmer utan idag de flesta stora filmbolags? Jag har däremot aldrig sett röken av någon kritisk artikel, när själva boken i sig blivit en varumärkesprodukt. Böcker anses heliga, även när de som här i själva verket är fråga om merchandisingprodukter. Termen avser ju produkter som nyttjar säregna drag från ett varumärke eller en fiktiv karaktär i kommersiellt syfte. De nyproducerade ”Nicke-böckerna” tycks mig falla under denna etikett. Så vad blir slutsatsen?
Originalet Nicke Nyfiken från 1941 skulle aldrig ha blivit tryckt om boken hade skrivits idag. Inte bara p.g.a. förekomsten av skjutvapen och tobak, utan redan infångandet av apan, färden från Afrika och instängningen i en djurpark vore omöjliga i en samtida bilderbok för de yngsta. Det sistnämnda skulle dessutom sända imperialistiska signaler och hos många vuxna föra tankarna till rasism och slavhandel. Flera forskare (t.ex. June Cummins 1997) har just fokuserat den första Nicke-bokens paralleller till slavhandeln med miljoner afrikaner och även kommenterat senare delars rasistiska övertoner.
Hade å andra sidan inte de ursprungliga böckerna betraktats som klassiker, hade de nya ”uppföljarna” förmodligen heller aldrig sett dagens ljus. Här borde förlaget ta sitt ansvar, snarare än mörka och åka snålskjuts på en nostalgisk och okritisk acceptans av vad som i grunden är merchandisingprodukter med falska aura.
Jag har här alltså snarare än möjliga vuxentolkningar inriktat mig på hur mycket s.k. aktörskap, rörelsefrihet och handlingsutrymme som Nicke getts och på böckernas relation mellan ”barnet” Nicke och ”föräldern” Mannen. Inte minst på hur denna relation allt mer kommit att troget rätta sig efter handböcker i barnuppfostran och andra insnävande expert-råd. Även om uttryck som curligföräldrar och helikopterföräldrar är relativt sentida, visar förvandlingen av Nicke Nyfiken-böckerna att företeelserna har minst 60 år på nacken. Dess-utom att Mannen med den Gula Hatten bokstavligen var först, när han hyrde helikoptern för att ta ned drakflygaren Nicke.
Frågan är dock vem dessa berättelser gagnar, förutom förlagen, och om de ens borde ges ut och i så fall då verkligen borde kallas för böcker.
PS
Jag lägger ut denna text under olika titlar, för att undersöka vad läsare fastnar för… DS
Referenser
Cummins, June: The Resisting Monkey: ”Curious George”, Slave Captivity Narratives, and the Postcolonial Condition, Ariel: A Review of International English Literature 28 (1997):1, s.69-83
Greenstone, Daniel: Frightened George: How the Pediatric Educational Complex Ruined the Curious George Series, Journal of Social History 39 (2005):1, s.221-228
Jones, Dee: “Retrospective Essay”, i: Margret Rey & H.A.Rey: The Complete Curious George, Boston: Houghton Mifflin 2001
Stearns, Peter N.: Anxious Parents: A History of Modern Childrearing in America, New York: New York University Press 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar