Mig veterligt har Donald Trump bara agerat i två barnfilmer. I Ensam hemma II: Vilse i New York (1992, Chris Columbus) blir han i en scen tillfrågad av Macaulay Culkins 10-årige karaktär Kevin om vägen till receptionen i lyxhotellet Plaza Hotell. Med osedvanligt vänlig röst svarar Trump, i egenskap av sig själv som hotellets faktiske ägare, ”Down the hall, to the left”.
Fastighetsmagnaten ser här visserligen en aning förbryllad ut över att en ensam 10-åring tydligen ska bo där, men pojken är ju vithyad och välklädd. Den som själv tagit hand om barn skulle dock förmodligen ha frågat ”är du ensam” eller ”har du gått vilse, kommit bort från dina föräldrar?”. (Visst, då hade det kanske inte blivit någon komedi… Fast beror ju på barnets svar, inskrivet i manus.)
Donald Trump spelar en mer fiktiv roll, men ändå rollbesatt helt i överensstämmelse med privatpersonen, i en ny version av de ”klassiska” kortfilmerna Our Gang (1929-1938): Busungarna/The Little Rascals (1994, Penelope Spheeris). Där föreställer han en oljepamp och far till storyns bortskämde lille rike, nyinflyttade kille vid namn Waldo, med privat-chaufför i Rolls Royce. Trumps karaktär har ytterst få repliker, men säger utan självironi till exempel ”Waldo, you’re the best son money can buy”. Här verkar Trump inte ha några ekonomiska band till produktionsbolaget och heller inte förstå antydningar om hotell-magnatens egen syn på barn och pengar.
Det är förvisso inte för dessa filmer som Trump har/haft en stjärna på Hollywoods Walk of Fame, utan för sin medverkan i tv-serien Celebrity Apprentice. En man utklädd till gatuar-betare förstörde den delvis förra veckan, men stjärnan ingjuten i trottoaren är nu visst åter-ställd igen. Det var inte första destruktionsförsöket det senaste året, utan stjärnan har till exempel vanställts av ett hakkors, omgivet av en liten och lättforcerad mur…
Förvånansvärt nog är dock de bägge komedierna med barn i huvudrollerna inte Trumps egna favoritfilmer.
Trumps egna favoritfilmer
Hösten 2012 hade filmwebbsidan Movieline en intervjuserie med framgångsrika personer om deras filmsmak (Digiacomo 2012). Listan nedan är Donald Trumps favoritfilmer, inklusive hans egna motiveringar:
- Citizen Kane (Director, Orson Welles; 1941): ”It is one of the greats of all time. The acting, the story, the production values are all superb. The fact that it was Orson Welles’ first feature film is also impressive, and the mystery of Rosebud in the midst of a narrative about a business power play gives it further resonance. Hard to beat.”
- The Good, the Bad and the Ugly (Director, Sergio Leone; 1966): ”It’s tough. It’s real. It’s well done. The music is unforgettable. The characters are well developed and sometimes remind me of some of the types I’ve had to deal with over the years in business. No weak points here.”
- Gone with the Wind (Director, Victor Fleming; 1939): ”It’s a classic. It has stood the test of time. For me, it’s a love story combined with a time in our country’s history that was pivotal in our evolution. The scope of the storytelling is tremendous.”
- GoodFellas (Director, Martin Scorsese; 1990): ”Great entertainment, with a stellar cast and terrific direction. The intensity propelled the story forward and the 'business’ and how it was handled was impressive.”
- The Godfather (Director, Francis Ford Coppola; 1972): ”Another classic, as was The Godfather: Part II. The story is riveting and the characters were perfectly cast and directed. The family aspect intrigued me as did their business and history.”
Trumps preferenser vad gäller vuxenfilmer är kanske inte så uppseendeväckande. Många filmexperter har exempelvis i 50 års tid röstat fram Citizen Kane/En sensation som tidernas främsta. Senast blev den dock 2:a vid Sight & Sounds röstning gjord av expertisen, omsprungen av Hitchcocks Studie i brott/Vertigo från 1958, med Gudfadern – många yngres favorit – på 21:a plats. Påfallande är att (minst) fyra av Trumps fem favoritfilmer handlar om och/eller kommenteras av honom i business-termer.
Starka, oempatiska, neurotiska män
Ingen av affärsmännen kan emellertid sägas vara särskilt förebildlig. Alla fem uppvisar förstås starka, risktagande män som inte viker för hårt motstånd från kvinnor eller från lagens företrädare. I alla är världen en kamp på liv och död, i vilken hårda, maskulina och neurotiska män tar hem spelet.
I Den gode, den onde, den fule ska väl Clint Eastwoods karaktär ”Blondie” på jakt efter en guldgömma visserligen föreställa den ”gode”, men är snarare den minst onde och minst fule. Precis som Trump säger sig känna igen affärsmän som han haft att göra med, anser han troligen att han själv mest påminner om revolvervirtuosen ”Blondie”. I en YouTube-video (från 23/1-16) hävdar han sig rent av ha så lojala väljare att han kunde ”stå mitt i gatan Fifth Avenue och skjuta någon – och jag skulle ändå inte förlora några röster!”.
Trump begriper tydligen inte (?) att han med detta uttalande idiotförklarar sina anhängare. I valet 2016 kan ”Blondie” Trump däremot till skillnad från förebilden inte dela guldet med konkurrenten, men kanske tar han hem hela potten – även om Hillary Clinton intar presi-dentposten. Presidentkampanjen lär onekligen ha ”superba produktionsvärden” för affärs-mannen Trump, som vill skapa en egen nyhetskanal på tv.
GoodFellas/Maffiabröder, om falskspel och våld, handlar trots titeln inte heller om några schyssta snubbar, utan om inskolningen av en gangster, med en fru som förförs av dennes glamourösa livsstil, som också visar sig inkludera en älskarinna. Känns det igen? Hand-lingen rör sig om gangsterns uppgång och fall, då denne till sist måste konstatera att han tvingas leva resten av livet som en lättlurad fårskalle: ”I'm an average nobody. I get to live the rest of my life like a schnook.”
Även den manipulativa, självupptagna och materialistiska Scarlett O’Hara i den rasistiska Borta med vinden kan ju sägas främst ledas av ett slags affärstänkande. Denna målmedvetna affärskvinna är precis som Trump gift tre gånger och har förstås en älskare. Gudfaderns handling torde vara välkänd…
Citizen Trump kalkerad på Citizen Kane?
Presidentkandidaten verkar som synes rent av ha använt flera av dessa filmer som sitt eget livsmanus, men utan att riktigt begripa att filmerna faktiskt kritiserar levnadssättet. Hans oförmåga att tolka framför allt Citizen Kane är dock varken komisk eller oviktig, utan lär till exempel påverka även amerikanska barn och kanske också barn i andra länder negativt, som ju inte lyckas undgå glimtar av mannen som kan hota deras framtid. Ett antal amerikanska skribenter (Audi 2016; Bailey 2016; Reynolds 2016) har kommenterat Trumps fem-i-topp-lista och påpekat många egenheter – såväl som likheterna mellan presidentkandidatens och tidningsmogulens liv och ideologi.
Redan tio år före Movielines 5-i-topp-lista intervjuades Donald Trump för en dokumentär-film av en filmare vid namn Errol Morris, för ett projekt kallat Movie Move men som aldrig fullföljdes. Tanken var att intervjua ”world leaders and cultural figures” just om den film som dessa personer mest beundrade. Trump ingick tydligen i endera av dessa kategorier… Materialet resulterade emellertid i en kortfilm visad på Oscarsgalan 2002, i vilken Trump visserligen inte nämner någon av de fem filmerna ovan utan talar om ”seeing King Kong try and conquer New York”.
Citizen Kane (1941) sammanfattad med några få ord (Audis 2016a) av lathetsskäl: Efter att ha ärvt en förmögenhet, inriktar sig 25-årige Charles Foster Kane på tidningsbranschen. Han inser instinktivt att han, genom att kontrollera pressen kan skapa opinion i masskala och tänja på sanningen bäst han vill. Han lyckas genom marknadsföring skapa ett mäktigt medie-imperium. Men det räcker inte, utan han vill lyckas inom politiken och ställer upp i valet till guvernör för delstaten New York, men mest som en språngbräda till Vita Huset.
USA – en bananrepublik?
På sina valmöten skryter Kane förtjust om sina opinionssiffror och lovar, efter att ha vunnit, sätta sin motståndare Jim Gettys i fängelse, ty han betraktar denne som ett redskap för etablissemanget: “Here’s one promise I’ll make and ”Boss” Jim Gettys knows I’ll keep it. My first official act as governor of this state will be to appoint a special district attorney to arrange for the indictment, prosecution, and conviction of “Boss” Jim W. Gettys!”
Låter det bekant? Hade du glömt att du sett filmen, eller blandar du kanske ihop den med en viss valkampanj? Trump sa ju under den andra tv-sända debatten (9/10-16), om Hillary Clintons användning av en privat e-mailserver när hon var utrikesminister, så här:
"I didn’t think I’d say this and I’m going to say it, and I hate to say it. … If I win, I am going to instruct my attorney general to get a special prosecutor to look into your situation because there has never been so many lies, so much deception. There has never been anything like it and we're going to have a special prosecutor.”
När Hillary Clinton replikerade att det var ”awfully good that someone with the tempera-ment of Donald Trump is not in charge of the law in our country,” tillade Trump “Because you’d be in jail.” Trump vet uppenbarligen inte att en amerikansk president inte kan ”instruera” eller ge Attorney General något i uppdrag.
Eric Holder, en f.d. Attorney General, svarade genast att Trumps yttrande i sig gjorde Trump olämplig för ämbetet. Juridikprofessorn vid Harvard Law School Laurence Tribe hävdade att det att ens hota med något sådant var “incompatible with the survival of a stable constitutio-nal republic”. Att verkligen göra det, skulle innebära en handling som kunde leda till riks-rätt. Laurence Tribe, professor i Constitutional Law vid Harvard Law School, framhöll att något sådant uppdrag inte faller inom en presidents makt. Andra menade att något sådant bara kan förekomma i bananrepubliker och diktaturer.
Ännu en parallell är att Gettys, innan han i kampanjens slutskede läcker nyheten om Kanes sexaffär, varnar Kane att denne hädanefter inte ens ska bli vald till hundfångare. Också detta är en uttryck som Donald Trump använt, både om Clinton, om New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg och om rivalen i primärvalet, senatorn Marco Rubio.
http://www.masslive.com/entertainment/index.ssf/2016/10/citizen_trump_-_similarities_b.html 12/10-16
Filmuttolkaren Trump
Några år efter Oscarsgalan, offentliggjorde dokumentärfilmaren Morris dock en längre bit ur intervjun med Trump, där denne får fundera kring Citizen Kane. ”King Kong” Trump verkar denna gång ovanligt reflekterande, men för den skull inte särskilt djup. Fast han ser en kon-flikt eller skillnad mellan att ackumulera förmögenhet och att vara lycklig:
”Citizen Kane is really about accumulation. And at the end of the accumulation, you see what happens. And it’s not necessarily all positive. I think you learn in Kane that maybe wealth isn’t everything. He had the wealth; he just didn’t have the happiness. The table getting larger and larger and larger with he and his wife getting further and further apart as he got wealthier and wealthier, perhaps I can understand that…. Wealth isolates you from other people.”
Jason Bailey (2016) påpekar att Trump emellertid i nästa andetag tycks nedvärdera betydelsen av att vara lycklig, när den numera republikanske presidentkandidaten säger “There was a great rise in Citizen Kane. And there was a modest fall. The fall wasn’t a financial fall, the fall was a personal fall, but it was a fall nevertheless.”
Charles Foster Kane dör alltså ensam och olycklig, omgiven enbart av sina ägodelar och längtande efter barndomens enkla glädjeämne som att åka kälke. Detta kan väl rimligen inte kallas ett ”mindre misslyckande” utan utgör ju Kanes tragedi, framhåller Bailey. Men Donald Trump tycks tolka filmen som en story om en man som skulle ha glatt sig mer åt sina pengar! OCH: som skulle ha skaffat sig en annan kvinna!
Angående scenen vid det stora middagsbordet som en symbol för det tilltagande avståndet mellan Kane och hans första fru, begriper Trump nästan detta, men säger sedan: “The relationship that he had was not a good one for him. Probably not a great one for her, although there were benefits for her” (Baileys egna kursiver). Med andra ord: Trumps världsbild i ett nötskal, menar Bailey. Visst, Kane var en emotionellt otillgänglig och otrogen make, men vad spelar det för roll då frugan ju fick leva i lyx. Då han hon väl inget att klaga över?!
I slutet av intervjun frågar Errol Morris Trump vilket råd denne skulle ha gett Kane, om han hade kunnat. Här avslöjas, enligt Bailey, Trumps tolkning av filmens budskap allra tydligast. Trump svarar nämligen omedelbart: ”Get yourself a different woman!” Filmen vill alltså inte säga att rikedom korrumperar, inget om materialismens fälla, inget om motsättningen i Den amerikanska Drömmen. Heller inget om medierna inflytande, inte att makt korrumperar. Nej, läxan, enligt mannen som nu är inne på sin tredje fru, och vars enda oföränderliga filosofi är uttalat kvinnoförakt, är tydligen att Kane höll fast vid brudarna alltför länge!
Här finns förstås flera paralleller: Kane och Trump ärvde bägge förmögenheter (ja, Trump fick vid 20 års ålder ”bara ett ’litet lån’ på 14 miljoner dollar” – motsvarade dagens $ 31 – av pappa), de byggde bägge imperier (i tidningar respektive fastigheter), hade respektive har stora mediedrömmar, blev enormt rika, lät uppföra enorma ”slott” eller minnesmärken över sig själva (Xanadu respektive Trump Tower & Trump Plaza m m), saknar empati. Och deras första äktenskap slutade efter makens otrohetsaffär med en ung artist som mannen föga framgångsrikt försökte göra till stjärna. Och bägge försökte sig på en karriär inom politiken. Kane misslyckades efter att hans otrohetsaffär utnyttjades av konkurrenten. Hur Trumps kvinnoaffärer inverkar, vet vi förstås ännu ej.
”Brudtärnan Trump” bakom Clintons brud?
Nyhetsuppläsaren/berättaren i Citizen Kane säger i inledningen ”In politics – always a bridesmaid, never a bride. Kane, molder of mass opinions as he was, in all his life was never granted elective office by the voters of his country.”
Den fiktive och reelle (?) kandidatens kampanjstilar är så lika att det ligger nära till hands att se det som att Trump medvetet eller omedvetet utagerar sin inre Charles Foster Kane. Kane talar ständigt om konkurrenten ”Boss” Jim Gettys ungefär som Trump gjorde om sina republikanska medtävlare “Lyin’ Ted” [Cruz] och “Little Marco” [Rubio] och skryter om hur alla oberoende opinionsmätningar visar att han kommer att vinna. Något politiskt manifest, någon policy har Kane dock inte: “I’d make my promises now, if I weren’t too busy arranging to keep them.” Det är onekligen aningen mer avancerat än Trumps löjligt vaga löfte om att “We’ll have so much winning if I get elected, that you may get bored with winning.”
Charles Foster Kane ordade ständigt om hur han talade för alla de svaga som själva inte kunde, samtidigt som han föraktfullt betraktade dem som en pöbel som han kunde få att ”tänka precis som han ville”. Han framställde sig som en sanningssägare som försvarade de kuvade, vars plikt det var att hjälpa “the working man, the underprivileged, the underpaid, and the underfed”. Till och med hans egen gamle och ende vän Jed Leland säger dock att Kane aldrig trodde på något annat än sig själv. Leland säger till Kane:
“You talk about the people as though you owned them … As long as I can remember, you’ve talked about giving the people their rights, as if you could make them a present of liberty… When your precious underprivileged really get together… oh, boy. That’s going to add up to something bigger than your privilege, then I don’t know what you’ll do. Sail away to a desert island, probably, and lord it over the monkeys.”
Kane avskedade givetvis Leland.
Donald Trump talar likaså ständigt om hur de ärliga, enkla, hårt arbetande amerikanerna utgör hans väljarbas. Han gör smart nog valet till en strid mellan landsbygd och storstad. Vid förlust är det då möjligt att ”there will be blood”. Frågan är, om Donald Trump har någon egen Leland och ifall han i så fall redan avskedat vederbörande…
”Fraud at polls!” – ”The election is rigged”
Kane blev p.g.a. sexskandalen i kampanjens slutskede aldrig guvernör. Följande dag löd hans tidningars huvudrubriker ”FRAUD AT POLLS!” Oegentligheter i vallokalerna har också Trump talat om. Dessutom om att ”valet är riggat” genom en oheligt allians mellan medierna och etablissemanget.
Den ene manusförfattaren till Citizen Kane, likaledes i huvudrollen som protagonisten, Orson Welles, har beskrivit Kane som korrupt och motbjudande. Och som en man som missbrukar sin makt över populärpressen, publicerar osanningar, kan tillhandahålla ett krig på Kuba för att sälja mer lösnummer, ifrågasätter lagens integritet och förkroppsligar det som Welles allra mest avskyr. Trump däremot tycks identifiera sig med eller åtminstone beundra Kane.
Anthony Audi (2016a) ser själv Trump som en modern Faust: en man som i sin jakt efter pengar, berömmelse och makt förlorar sin själ. Han menar att manusförfattarna till En sensation, Welles och Herman Mankiewicz, skrev en parabel om amerikansk fascism. Fascism kan i USA bara ha en underhållande demagog, påminna om Hollywood och inte direkt likna Hitler eller Mussolini.
”Den briljante entreprenören” Trump, som talar med Tony Schwartz i Trump: The Art of the Deal (2015) beskrivs där som ”America's foremost deal-maker”, men säger själv: ”You can’t con people, at least not for long”… “You can create excitement, you can do wonderful promotion and get all kinds of press, and you can throw in a little hyperbole. But if you don’t deliver the goods, people will eventually catch on.”
Frågan är, hur länge “for long“ idag är. Charles Foster Kane kunde inte ”leverera” och det verkar heller inte som att Donald Trump kan, inte bara vad exempelvis byggandet av en mur mot Mexico anbelangar, och det helt helt utan kostnad. Fast han har ju sina slott att dra sig tillbaka till. Kanske också någon kälke. I hans fall hjälper det dock förmodligen inte med att ”skaffa sig en annan kvinna”.
If You Don't Like These Films, Trump, You’re Fired!
Anthony Audi (2016b) har även intervjuat dokumentärfilmaren Errol Morris om dennes möte med Donald Trump 2002. Bland annat om hur Trump uppfattade ”Rosebud”, namnet på barndomens älskade kälke, som i slutscenerna kastas på den brinnande brasan som skräp. Enligt Morris svarade Trump på frågan varför metaforen fungerar:
”I don’t know why it works, but it works. After all, Steven Spielberg paid a lot of money for it, so it must work. Paid a lot of money, maybe seven figures, six figures.”
Donald Trump borde få några helt gratis förslag till bättre filmkaraktärer att identifiera sig med eller tolka på ett mer insiktsfullt sätt.
Michael Reynolds (2016) föreslår en handfull filmer som Donald Trump kunde ha nytta av att se och kanske också kunde lära något av. Det är visserligen filmer som också de uttrycker värderingar som ifrågasätter Trumps världsbild, så han lär väl tolka också dessa rätt fritt. Ändå är det kanske värt ett försök runt jul, med exempelvis There Will be Blood (2007, Paul Thomas Anderson) om en sociopat till affärsman som förstör alla familjeband och slutar ensam i sin version av Trump Tower. Den hänsynslöse Plainwiev besitter också han ”folk-lig” retorik och kan redan i början av 1900-talet en hel del om PR-tekniker.
Andra av Reynolds förslag till (anti-)Trump-filmer är bl.a. den rumänska filmen 4 Months, 3 Weeks & 2 Days (2007, Cristian Mungiu) om följden av en illegal abort. Likaså The Age of Stupid (2009, Franny Armstrong) om effekterna av klimatförändringar. Detta är ju två av de ämnen som Trump också uttalat sig om.
Du kan säkert själv göra filmlistan längre!
Referenser
Audi, Anthony: Donald Trump modeled his life on cinematic loser Charles Foster Kane, October 26, 2016a
Audi, Anthony: Errol Morris on the time he filmed Donald Trump missing the point,
October 27, 2016b
Bailey, Jason: What Donald Trump Didn’t Learn From His Favorite Movie, ‘Citizen Kane’, April 28, 2016
Digiacomo, Frank: If You Don't Like These Films, You're Fired! Donald Trump Picks Five Favorite Flicks For Movieline, Movieline September 19, 2012
Reynolds, Michael: Five films that Donald Trump should watch, The Conversation August 4, 2016
Trump, Donald & Schwartz, Tony: Trump: the Art of the Deal, New York: Ballantine Books 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar