SHREK är inte ett dugg progressiv! Film som blundande istället för ögonöppnande kulturpedagogik

Som jag tog upp i föregående blogg, reproducerar Shrek-filmerna i hög grad normativa föreställningar om genus, heterosexualitet och relationerna mellan könen. Den första filmen, Shrek (2001) inhöstade året därpå en Oscar i kategorin bästa animerade långfilm. Den har av en engelsktalande publik röstats fram till historiens bästa barnfilm, trots sitt enligt mitt för-menande tveksamma innehåll. 

I förra inlägget konstaterades att Fiona i sin människoform onekligen omdefinierar traditio-nella sagors feminina prinsessroll, men att hon när hon blir träsktroll inte behåller sin mer ”feministiska” kraft. Hon förlorar då sitt självförtroende som tydligen bygger på en snygg yta och förvandlas tyvärr mer än enbart fysiskt. Hon äger nu inte de potentiellt frigö-rande sidor som hon har dagtid. Eftersom hon till slut blir ett dygnetrunttroll i och med Shreks bekräftande kyss, resignerar Fiona till att bli mer traditionellt tyst och timid. Hon förlorar i hög grad sin särskilda makt och styrka. 

Men varken denna film eller de tre övriga i Shrek-serien säger att alla storlekar och utseen-den är vackra, utan att både Shrek och träsktrolls-Fiona anses fula av alla andra, men trots sin fulhet älskar varandra. Det behövs magi eller förtrollning för att någon ska förälska sig i dem, ”trots” deras utseende. Budskapet är inte alls att ”du kan vara tjock och vacker”, även om många tolkar filmerna så. Fiona och Shrek är bara vackra på insidan, blir kontentan. Dessutom förknippas fetma och fulhet med kroppsfunktioner, toaletthumor och andra oattraktiva handlingar såsom träsktrollens matvanor. 

I de tre efterföljande filmversionerna är Fiona framför allt Shreks hustru. Därför har somliga betvivlat att Shreks fru Fiona verkligen är någon positiv förebild för de tjejer som inte över-ensstämmer med traditionella skönhetsideal typ ”prinsessor”. Med sitt nya yttre framställs Fiona ju inte längre ens som en människa. Den negativa stereotypen har helt enkelt ersatts av en annan och lika skadlig stereotyp. Budskapet blir att bara en lika fet eller ful människa kan förmås älska en. 

Filmen förevigar dessutom myten att kvinnor behöver älskas av en man för att ha självför-troende och känna sig stark. I ”det lyckliga slutet” blir Fiona i sedvanlig ordning räddad av Shrek, trots att hon borde kunna rädda sig själv, denna gång inte undan evig sömn, döden eller ett odjur utan räddad från sig själv och sin människoidentitet (Zdeb 2012). Därmed bekräftas ju i själva verket att skönhet ger makt. 

Saknar en kvinna ett vackert yttre, kan bara en man ge henne styrka. Kanske endast en arbetarklassig, ovårdad, burdus man? Även mer ”feminina” män såsom Farquaad hånas ju i Shrek för sin bristande maskulinitet. Denne lever tydligen inte upp till de manliga idealmåt-ten i flera avseenden och är dessutom – eller – därför en ond människa. Eftersom människor är monstruösa, måste Fiona välja träsktrollsidentiteten.

Monstren som motbilder mot monstruös kroppskult

Filmens huvudkaraktärer uppvisar onekligen en motbild till dagens monstruösa kroppskult och möjligen applåderas även träsk-Fionas accepterande av sina (djuriska?) drifter. Men filmen utgör inget brott mot kulturella normer. Shreks sista tredjedel är just av det slag som inledningsscenen på dass förlöjligade: en traditionell romantisk kärlekssaga, i vilken kvinnan ska införliva mannens livsstil. Visserligen inleder hon här en klassresa nedåt, både till hans klass och hans ”ras”, även om få tycks ha tagit efter just detta budskap. Dagens mode med rutiga skogshuggarskjortor är ju också det bara yta.

Kontentan blir således att även monster inte är mer än människor, fast ändå av en aningen bättre sort. Men vart har Fionas inledande karatefärdigheter tagit vägen, när hon bäst behöver dem mot slutet?

Även om det att föredra att det inte rör sig om ”kärlek vid första ögonkastet” finns formeln även här, men i mer beslöjad form. Skenhelighet, kallar jag det. Shrek bara låtsas bryta mot tabun i barnfilm och på ett sätt som går över barnens huvuden och enbart visar hur barnsliga den vuxnare publiken är. 

Hur kan ”folk”, recensenter inkluderade, vara så blinda att de inte ser det? Filmens yttre look manipulerar åskådaren till att blunda eller överse med alla traditionella, konventionella värderingar. Shrek spinner vidare på sagokonventioner och sagofilmsintriger, snarare än omkullkastar exempelvis sagoberättelsers sedvanliga romantiska manus.

Hur lyckas Shrek-filmerna förblinda åskådarna?

Kanadensarna Elizabeth Marshall & Özlem Sensoy (2009) har tagit sig an uppföljaren, Shrek 2 (2004, Andrew Adamson, Kelly Asbury & Conrad Vernon), som vad gäller intäkter var ännu mer framgångsrik än ettan. Shrek 2 börjar för ovanlighetens skulle efter ”happily ever after”, när paret Shrek och Fiona återvänder från bröllopsresan. De ska nu besöka prinsessan Fionas föräldrar i slottet och Shrek oroar sig för mötet. Han tror sig inte precis passa in. Prins Charmigs onda gudmor försöker dessutom sabotera träsktrollens äktenskap och ersätta Shrek med Prins Charmig. 

De bägge forskarna har undersökt varför deras 22 studenter, hälften blivande lärare och andra halvan studenter i barnlitteratur, tycker att Shrek 2 är en bra barnfilm, fast samtidigt en film för alla åldrar, och läser in ”girl power” i den. (Hela 19 av dem hade redan innan kursens visning sett filmen en första gång.) Studenterna fick den öppna uppgiften att skriva ned dels sina egna reaktioner på filmen, dels vad de skulle vilja förändra i filmen ifall de hade möjlighet. 

Forskarna menar precis som jag, men till skillnad från studenterna, att filmens normativa diskurser om genus och sexualitet agerar förklädda till ”girl power” (Marshall & Sensoy a a). Här ersätts visserligen svaga prinsessor med starka kvinnor, i ett försök att utmana traditionella sagolektioner rörande femininitet. Under sken av feminism, förstärks dock i själva verket normativa idéer om heterosexuella unga kvinnor.

Tveksam kulturpedagogik

Detta resulterar i en tveksam kulturpedagogik, som studenterna emellertid okritiskt sväljer, blir forskarnas/lärarnas förvånade upptäckt. Med ”kulturpedagogik” avses här detta att undervisning och lärande äger rum på en mängd olika ställen inklusive biograf och således inte bara i skolan. Vad ”lär man sig” då som åskådare av filmen? 

Shrek 2 börjar för ovanlighetens skull efter ”happily ever after”, när paret Shrek och Fiona återvänder från bröllopsresan. De ska nu besöka prinsessan Fionas föräldrar i slottet och Shrek oroar sig för mötet. Han tror sig med rätta inte precis komma att passa in. Prins Charmigs onda gudmor försöker dessutom sabotera träsktrollens äktenskap och ersätta Shrek med Prins Charmig. 

Studenterna betraktar filmen främst utifrån att den är tänkt för barn. De ser likheter mellan Shrek & Fiona och barn, och menar att filmens toalettskämtsnivå tilltalar barn, som också de ju ”är lite som träsktroll”. De många sexuella anspelningarna tros barnen däremot inte förstå, utan dessa roar nog bara vuxna… Eftersom filmen ses som en barnfilm, letar studenterna aktivt efter didaktiska inslag och en ”moralläxa”, som de tolkar som att ”kärlek övervinner allt” och ”tro på dig själv!”. Dessa goda budskap urskuldar tydligen – eller skymmer – de mer försåtliga, men rådande, ideologierna i filmen om exempelvis könat agerande (a a).

Det enda potentiellt skadliga i Shrek 2 som studenterna kan se, är inte hur filmen för sin humor förlitar sig på heterosexism, eller hur unga kvinnor i slutändan även här bara är intresserade av giftermål. De ogillar bara sexskämten… Barnen tros dock ”som tur är” vara alltför ”oskuldsfulla”, för att begripa sig på den sexualiserade humorn. Inte minst eftersom filmen tycks ge exempel på ”girl power”, föses all kritik av filmens ytterst traditionella normativa heterosexuella femininitet gärna undan.

Individfokus istället för fokusering på relationer och strukturer

Forskarna/lärarna såg Fiona som en enbart pseudo-feministisk karaktär. Vad var då skälet till att studenterna inte höll med dem, utan läste in nya och friska framställningar av starka kvinnliga karaktärer? Jag vill mena att det rör sig om de senaste decenniernas tilltagande individfokusering, unga människors självupptagenhet och stegrade krav på att själv ta sig fram i livet. Detta får till följd att man ställer individer istället för relationer och grupper i centrum. 

Marshall & Sensoy framhåller istället enbart egenskaper hos själva filmtexten. Dels upp-märksammas att Fiona utseendemässigt tycks bryta mot den traditionella prinsesstereotypen, att de flesta kvinnokaraktärerna är starka och självständiga, samt att humor används för att framställa komplexa idéer om genus (a a).

För studenterna innebar ”female power” detsamma som 1) att Fiona uppvisar fysisk styrka (kan martial arts, hur hon nu kunde lära sig det instängd i tornet: hon hivar t.ex. iväg sin konkurrent om Shrek, en kurvig sjöjungfru, ut till havs – för att på detta sätt i sexuell tävlan vinna ”sin man”); 2) Fiona tar också själv till sig ”typiskt” pojkaktig/manlig badrumshumor: pruttar, rapar, använder ej servett, d.v.s. anpassar sig i realiteten till sin makes sätt; 3) Fiona ”tar kommandot” och använder – i privatsfären – sin ”auktoritet”: hon ”bestämmer vart skåpet ska stå”, till exempel att de visst ska åka till hennes föräldrar (a a). Men det är ju Shrek som visar sig få rätt, när han t.ex. med sin ”manliga intuition” menade att det vore en dålig idé att besöka svärföräldrarna. Så mycket för kvinnomakt, med andra ord. 

Dessa a-typiska prinsessdrag är inte bara ytliga, utan upprepar samtliga motsatserna mellan maskulint och feminint i den traditionella heterosexualitetens tjänst, om än nu i form av rollomkastningar. Så värst mycket med reell makt har de i vart fall inte att göra, utan upp-rätthåller normativa könsrelationer. Fiona använder inte sina tuffa tjejgrejer i syfte att nå oberoende, eller i annat egenintresse än att få sin käre Shrek. Den ”naturliga ordningen” är återställd…

Fiona blir genast svag och gråter, när Shrek och kungen bråkar vid föräldrarnas middag för paret. Och hon lämnas ensam kvar när Shrek sticker iväg med sina kompisar. Hon förblir priset i en manlig tävlan, oavsett om hon räddar sig själv eller inte. Hennes väl tilltagna barm uttrycker väl sinnebilden för den modersgestalt hon snart ska bli.

Socialt förtryck typ sexism framställs likaså som enbart handlingar gjorda av onda individer, istället för som det är fråga om: relationer som strukturerar idéer om könade handlingar och värden. Och just missuppfattningen av förtryck som isolerade handlingar, snarare än som system, politiskt stödda normativa praktiker…

Slutsats? Antydd ”girl power” leder till faktisk girl powerlessness. Makt är alltid relationell, bygger på handlingar och inte på utseenden. 

Referenser

Marshall, Elizabeth & Sensoy, Özlem: The same old hocus-pocus: pedagogies of gender and sexuality in Shrek 2, Discourse: Studies in the Cultural Politics of Education 30 (2009):2, s.151-164 

Zdeb, Victoria: Peeling the Onion: Feminism, the Media, and Unchanged Fairy Tale Discourses Beneath the Surface of Shrek, 19 March 2012