Att döma av hur många förvirrade feminister missvisande och förvirrande använder begreppen, behövs till att börja med uppenbarligen en begreppsutredning: sexism är inte detsamma som könsdiskriminering.
Med sexism menas nedsättande, nedvärderande, förnedrande eller kränkande bilder, kommentarer, blickar, hånflin, gester som har sin grund i stereotypa föreställningar om hur män respektive kvinnor som grupp ”är”. Bilder och fiktiva skildringar i ord handlar inte om diskriminering.
Diskriminering är en juridisk term avseende olaglig särbehandling av livs levande människor p.g.a. kön, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, funktionsnedsättning m.m. Att diskriminera någon innebär att särbehandla vederbörande negativt, jämfört med någon annan i en jämförbar situation, utan att det finns objektivt sett godtagbara skäl för denna sämre behandling.
Sexism är således detsamma som det som stiftelsen Reklamombudsmannen kan ta upp till granskning avseende representationen av kvinnor och män. Tyvärr talas där förvisso också om ”könsdiskriminerande” reklam, men detta ord ”diskriminera” är i det fallet en direkt-översättning (eller icke-översättning…) av engelskans ord ”to discriminate” som betyder ”att särskilja” eller ”åtskilja”.
Reklam anmäld såsom förment könsdiskriminerande prövas enligt Reklamombudsmannens tre kriterier, som i stort sett är identiska med dem som det Etiska rådet mot könsdiskrimi-nerande reklam förr hade:
1. Reklam som framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt och som kan anses kränkande (objektifierande eller ”sexualiserande” reklam)
Det kan röra sig om kvinnor eller män som är framställda som blickfång enbart, utan någon koppling till den marknadsförda produkten. Utformningen av reklamen, till exempel val av modell, klädsel (eller avsaknad därav), poser och miljöer, påverkar bedömningen. Kvinnan/ mannen reducerad till en kroppsdel enbart, likställd med ett objekt, anses vara objektifie-rande och avhumaniserande – ”könsdiskriminerande”. Förekommer enbart t.ex. ett ben + stövel i reklam för stövlar, är det dock OK. Även män eller kvinnor gestaltade som idioter eller förlöjligade anses könsdiskriminerande, liksom ett ”pornografiskt bildspråk”.
2. Reklam som visar en stereotyp bild av könsrollerna och som därigenom framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt (schabloniserande reklam)
Här handlar det om att könen indelas i stereotypa fack och att reklamen anses konservera en otidsenlig syn på kvinnor och män – kränka jämställdheten och sända felaktiga signaler i ett samhälle som värnar om jämställdhet. Till exempel kvinnor som dammsuger anses föråldrat, trots att det fortfarande ofta förekommer i verkligheten.
3. Reklam som på något annat nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskrimine-rande för kvinnor eller män
Till exempel reklam som överser med våld, eller som har texten ”för riktiga män”.
Det första kriteriet är det nästan enda utifrån vilket anmäld reklam brukar fällas vad gestalt-ningen av könen anbelangar. Nummer tre verkar mest vara en restkategori för eventuella fall, så att säga för säkerhets skull.
Reklam är emellertid oftast en berättelse på gränsen mellan faktabeskrivning och fiktion – varken det ena eller det andra (se Rönnberg 2003). Kanske kan man ändå jämföra halvfiktiv reklam med animerade fiktionsfilmer. Det har i vart fall Brigit McCone (2014) gjort och här ska några av hennes påpekanden tas som utgångspunkt. Hon ställer i sin text frågan om vi kvinnor ens lägger märke till nedvärderande representationer av män eller ser dessa som nedsättande. Och huruvida förnedring av män verkligen stärker flickor och tjejer. Är sådana gestaltningar inte lika kränkande för unga män, som motsvarande är för unga kvinnor som brukar opponera sig mer? Eller förnedrande för människor oavsett ålder?
Nödställd man: ”mamsel in distress” nu ”mansel in distress”?
Jag tog i mitt förra inlägg upp alla de livräddande och mindre avgörande räddningsinsatser till mäns fromma, som kvinnliga protagonister numera står för i de animerade Disney-filmerna.
McCone hänvisar till den direkta motsatsen till alla de scener som i filmhistorien kallas för ”damsel in distress”, ungefär innebärande en ”nödställd ung fröken”, eller rent av ett våp, som inte gör några egna försök att klara sig ur sin knipa utan väntar på räddaren i nöden. Det aningen missvisande typfallet är stumfilmens unga mamsell fastbunden av skurken över järnvägsrälsen, vilket onekligen är svårt att ensam ta sig loss ur även för vilken kraftkarl som helst… Ändå har vi aldrig sett någon snabb kryssklippning mellan det annalkande tåget, en paniskt skrikande man på rälsen och en framstormande kvinna till häst.
I Disneyfilmerna från den ”nya eran” (d.v.s. från 1989 fram till idag) förekommer som sagt flera exempel på nödställda unga (såväl som äldre) män, som av den kvinnliga huvudkarak-tären behöver räddas undan dödlig fara – ”mensels in distress”. Det gäller Prins Erik såväl som Ariels förstenade far, havskungen Triton, i Den lilla sjöjungfrun (1989), Odjuret och Belles inspärrade far Maurice (som dessförinnan själv ej heller klarade av att rädda dottern) i Skönheten och odjuret (1991). Mulán räddar likaså både kapten Li Shang och förmodligen även sin sjuke far från döden och Pocahontas räddar flera gånger livet på John Smith, bland annat undan avrättning. Tiana måste för sin del rädda golddiggern Naveen från att förbli förtrollad till groda. Det finns fler exempel.
Döda(de) eller försvagade män som skäl till hjältinnans insats
Även under denna punkt är prins Erik ett typiskt exempel, efter att havshäxan Ursula tagit kontrollen över hans medvetande och känslor. Andra män som fråntas sin kraft eller makt är sjöjungfrun Ariels far Triton, Belles far, samt Jasmines far, sultanen i Aladdin. Storyn gör sig i andra fall av med den unga kvinnans far, just för att sätta igång dotterns resa ut i värl-den. Det gäller exempelvis Tiana i hennes strävan efter att förverkliga deras gemensamma dröm om en egen restaurang.
Pocahontas känner att hon måste agera stand-in för sin sjuke far och axla hans roll som soldat. Odjurets ”död” framkallar skönheten Belles insikt om sina känslor för honom, men även sin fars frigivning och ”friskförklarande”. Dessa mäns död eller nära död får enbart tjäna ett utilitaristiskt syfte. Tjejen agerar i rollen av ”typisk manlig uppoffring” i ”det godas sak”.
Den chauvinistiska nidbilden av mansgrisen
Nidbilden av en feminist finns antingen till för att driva med vederbörande eller så bevisa att den och det synsätt den representerar är helt fel. Detsamma gäller den manliga motsvarig-heten, som förstås bäst illustreras av mansgrisen Gaston i Skönheten och odjuret. Här är det fråga om en stereotyp, en överdriven framställning av en chauvinist, överfull av löjligt grova förenklingar, så primitiva att de är omöjliga att ta miste om.
Gaston framställs som en obildad, okunnig (förutom i längdspottning) muskulös karikatyr av en jätteidiot, som ändå är självsäker, sexuellt påstridig och menar att kvinnor bara är till för barnafödande. Han kidnappar folk, utövar utpressning för att få den avvisande Belle. Syftet är att framställa det föga perfekta Odjuret med liknande kroppshydda som en i jämförelse schysst och resonlig man. Den sistnämndes långt ifrån föredömliga personlighet mildras därmed.
Den onde, förföriske vampyren – en mansvamp
Den onde förföraren försöker använda sin sexualitet till att fånga kvinnor i sitt onda garn. Exempel är Jafar i Aladdin, Hades i Herkules och framför allt domare Frollo i Ringaren i Notre Dame. Det rör sig om ännu mer manipulativa, beräknande och kontrollerande män än den kvinnliga motsvarigheten, ”vampen”, som inte brukar utrustas med lika farlig social makt. Männen har samtliga hög status i sina respektive samhällen, vilket vampen mig veter-ligt aldrig har. Prinsessan Jasmine tvingas kyssa Jafar för att kunna rädda Aladdin, Hades bokstavligen äger Megaras själ, vilket han utnyttjar på ett sätt som äcklar henne, och Claude Frollo sjunger en riktigt djävulskt glödande aria om sina sexuella begär till Esmeralda i en av de hemskaste (och ”vuxnaste”) scenerna för att förekomma i en Disneyfilm.
Dessa män med skrämmande sammetslena röster och insmickrande tal använder sex som ett vapen och sänder budskapet att män är manipulativa, falska, svekfulla och sexuellt aggres-siva. Till barn?
Män som sexobjekt, ögongodis eller löjlig bakgrundsdekoration
Unga män gestaltas antingen som hypersexualiserad utsmyckning eller så som löjlig bak-grund i många av de senaste filmerna. Det rör sig antingen om en samling komiska kropps-typer såsom de i den kinesiska armén i Mulán. Mullán får här smygtitta på de nakenbadande männen och fälla kommentaren ”jag vill aldrig mer se en naken karl”. En motsvarande replik om en kvinna hade varit otänkbar. Samma män förlöjligas senare ytterligare, när de utklädda och sminkade till kvinnor ska lura sig in i kejsarens slott och tillsammans med den till man förklädda Mulán (som inte förlöjligas) ska befria kejsaren från hunnerna.
Eller så är det fråga om objektifiering av ytterst vältränade, uppumpade och sexualiserade muskelberg, med naken överkropp och iförda mycket mindre kläder än de kvinnliga motsva-righeterna haft. Till skillnad mot den uttalat tematiserade och förlöjligade bodybuildingen och kostintaget i Gastons fall, förblir det för de andra killarnas del oklart hur de egentligen uppnått sina enorma muskler. Även äldre män som Triton har muskulös bringa. Andra mer centrala välbyggda karaktärer är förstås Tarzan, kapten Li Shang, Herkules och Aladdin, som inte direkt är några spinkiga bifigurer.
Motsatsen till dessa manstyper utgörs av alla komiska eller rent av löjliga äldre, ofta tjocka och ibland förvirrade, gubbar. Listan av driftkuckun kan säkert göras längre, men jag tänker direkt på Jasmines virrige och barnslige far, sultanen i Aladdin, Belles far Maurice och Jane Porters excentriske far i Tarzan. Männen är tydligen också pratkvarnar inte bara de som ska föreställa löjliga.
Manliga pratkvarnar?
Länge har kvinnor haft rykte om sig att vara pratkvarnar och skvallerkärringar och ordet ”skvallergubbe” existerar väl knappt. Innevarande år 2016 har ett par kvantitativa undersök-ningar dock påtalat att manliga karaktärer i Disneyfilmer får mycket mer talutrymme än kvinnliga. Dels har lingvisterna Carmen Fought och Karen Eisenhauer i en förstudie enligt Washington Post (Guo 25/1-16) kommit fram till dessa skillnader under tre perioder, nämligen den klassiska perioden, renässansen och den nya eran:
The Classic era: In Snow White and the Seven Dwarfs, the women spoke as often as the men. In Cinderella and Sleeping Beauty, the women spoke more often than the men.
Renaissance Era: Men dominated the Disney princess movies from 1989 to 1998. They had 68 percent of the dialogue in The Little Mermaid, 71 percent in Beauty and the Beast, 76 percent in Pocahontas, 77 percent in Mulan, and 90 percent in Aladdin. Part of the reason behind the lack of female dialogue is because of the lack of female characters. For example, Aladdin had 20 male speaking roles and less than five for women. Most of the sidekicks in the Renaissance movies were also men.
New Age: Women had more than 50 percent of the dialogue in Tangled and 75 percent in Brave. Frozen, by contrast, had less than 50 percent of its dialogue from women. The problem is that there are nearly three times as many male characters as female characters in today's Disney princess movies.
Dels har män, enligt en annan studie av Anderson & Daniels (2016), alltifrån 98 till 69 pro-cent av all dialog (alltifrån Djungelboken respektive Pocahontas) och majoritet även i fler-talet andra filmer med kvinnliga protagonister förutom i fallet med Pocahontas’ 69 procent, t.ex. i Mulán (75% mansprat). Bara i Insidan ut (64%) och Törnrosa (med den sistnämndas många kvinnliga karaktärer: 75% kvinnodialog) är det övervikt för kvinnor som pratkvarnar. I Frost och The Incredibles/Superhjältarna (2004) är det däremot nästan jämlikt 50:50.
Är då även detta med manliga pratkvarnar också exempel på omvända könstecken? Nej, det behöver det förstås inte vara, utan procentsatsen kan bero på ett flertal faktorer, inte minst just filmernas antal karaktärer av vartdera könet.
Är maktökning via ojämlikhet verkligen någonting önskvärt?
Efter att ha påtalat dessa objektifierande eller schabloniserande representationer av män såsom hjälplösa nödställda i behov av kvinnlig räddning, som sexiga blickfång, påträngande och mäktiga mansvampar, eller förlöjligade mansgrisar – hur ska man då ställa sig till frågan om de är nedsättande? Och huruvida förnedring av män verkligen stärker flickor och tjejer? De senaste Disneyfilmerna har mötts av betydligt större gillande från feministhåll än de tidiga, i och med sina ”starka” och ”självständiga” kvinnliga huvudrollsinnehavare.
Är det så lyckat att tjejer stärks just genom en uppochnedvändning av urgamla stereotyper? Sänder det inte budskapet att tjejer och kvinnor bara kan stärkas genom att män försvagas, eller rent av ”femininiseras”? Är maktökning via nya schabloner och ojämlikhet verkligen framgångsrik eller önskvärd? I de senaste filmerna har representanter för könen fått rädda varandra och ibland till och med på ett mer ömsesidigt och jämlikt sätt. Det måste väl ändå vara den rätta vägen att gå?
Referenser
Anderson, Hanah & Daniels, Matt: Film Dialogue from 2,000 screenplays, Broken Down by Gender and Age, April 2016
Guo, Jeff: Researchers have found a major problem with ‘The Little Mermaid’ and other Disney movies, Washington Post 25/1-16
McCone, Brigit: Tropes vs. Princes: Sexism-in-Drag in Modern Disney Princess Films, Bitch Flicks 3/12-14
Rönnberg, Margareta: TV-reklamen – vår tids myter. Men könsrollskonserverande och konsumtionsfrämjande för barn?, Uppsala: Filmförlaget 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar