Funderar på att sluta kalla mig feminist…

När det ännu efter 50 år av diskussioner och aktiviteter visar sig vara nästan omöjligt för så många – mest män, men även yngre kvinnor – att begripa vad feminism egentligen innebär idag, är jag på vippen att ge upp. Åtminstone ”min” sorts feminism handlar inte om enbart kvinnors rättigheter. 

Visst är kvinnor som grupp i alla samhällen underordnade män som grupp, men en feminist är inte detsamma som en ”kvinnosakskvinna”. Feminism fokuserar inte kvinnor och defini-tivt inte enskilda kvinnor, utan rör relationerna mellan könen.

Tanken på mitt ”avhopp” väcktes när Dagens Nyheter i fjol (förstås på internationella kvinnodagen 8/3…) hade en rundfråga om vad patriarkatet idag innebär. Till och med transmannen Lukas Romson varnade för att ”feminismen bara [blir] något för ciskönade, heterosexuella, vita medelklasskvinnor”. Jag är visserligen en vit, heterosexuell cisperson, men definierar mig inte som medelklass. Är dock utan egen förskyllan kvinna. Fast ifall feminism ”bara blir” det som Romson befarar, är ju upp till bland annat honom. Och mig.

Feminism är inget enbart ”kvinnligt perspektiv”

Nästa droppe i bägaren kom sedan, när jag såg att även en välutbildad och annars reflekte-rande äldre bloggande man, som jag brukar finna ha kloka åsikter, enligt min mening tycks ha helt missuppfattat innebörden av feminism. Eller åtminstone fortfarande har en helt annan, som jag uppfattar det föråldrad, syn på saken:

”’Är du feminist?’ Första gången jag fick frågan, för många år sedan nu, svarade jag nej. Jag tänkte att jag som man var diskvalificerad, att jag inte kunde göra anspråk på att företräda ett kvinnligt perspektiv, att bara en kvinna kunde göra det på ett trovärdigt sätt. Men feminister i min vänkrets har övertygat mig om att man kan se saken på ett annat sätt. Att en feminist är en person som, oavsett kön, menar att ett kvinnligt perspektiv måste få ett ökat genomslag i samhället. Och det menar jag. Så får jag frågan idag svarar jag: ’Javisst!’.”

Både män och kvinnor kan förvisso vara lika goda feminister. Men kvinnor är helt sonika människor och bör fullt ut erkännas som sådana. Feminism är därför som jag ser det ett mänskligt perspektiv… 

Sedan svänger pendeln tillbaka igen, när jag t.ex. läser en krönika av Expressens Britta Svensson (61 år), där hon (25/3-16) – tydligen stolt – framhåller att hon aldrig kallat sig feminist: 

”Själv kallar jag mig inte "feminist" som en beteckning, jag anser att den är över-spelad sedan länge. Det är absolut självklart i Sverige i dag genom lagstiftning och andra regleringar att män och kvinnor har samma mänskliga rättigheter. Om man med feminism menar lika rättigheter för kvinnor så är den redan genomförd som politisk idé.”

”Jasså, i vilket Sverige lever individliberaler som hon i?!”, reagerar jag då. Kanske ska jag trots allt fortsätta beteckna mig som feminist…

Allra mest misströstar jag dock när jag läser bloggar tillhöriga unga ”manshatande” ”femi-nister” som t.ex. skriver att ”feminism = kvinnokamp. Inte människokamp. Inte manskamp”. Jag har länge för försökt intala mig att ”de vill nog bara provocera, är troligen bara ute efter uppmärksamhet och många följare”, men tror tyvärr inte längre det. Detta ovan är inte någon acceptabel precisering av feminism, inte ens gammaldags kvinnokamp, utan närmast fråga om sexism från kvinnornas sida.

Så jag börjar luta åt att istället beteckna mig som ”anti-patriarkal”, eftersom etiketten ”feminist” får så många att tro att jämställdhetsivraren bara inskränker sig till kvinnors rättigheter, historia och kulturprodukter. Dagens feminism bör vara en anti-patriarkal rörelse, syftande till att underminera det system som både kvinnor och de flesta män lider under.

Istället välja beteckningen ”anti-patriarkal”?

Istället kunde jag alltså börja kalla mig anti-patriarkal, ty även män misstror ”patriarker”. Men existerar fortfarande verkligen något patriarkat?! Vad menas egentligen?

Patriarkat = ett hierarkiskt samhälle där (äldre) män dominerar maktpositionerna. Det har sina förlegade rötter i maktstrukturen inom en familj, där fadern sågs som husets herre, bestämmer över hustru och barn, men där även hustrun medverkar till denna maktordning och själv härskar över barnen. Ju mäktigare en position är, desto troligare är det att en man innehar denna. Män är ledarna i offentliga angelägenheter och även den yttersta auktoriteten hemmavid. Några matriarkat med kvinnor i ledande positioner existerar inte och har av allt att döma heller aldrig gjort det.

Helt enkelt en mansdominerad könsmaktsordning: ”det politiska ekonomiskt-socialt ojämlika maktförhållandet mellan könen” som många av bägge könen lider under. En maktstruktur baserad på grupper av (äldre) mäns överhöghet eller på ett ålderdomligt tänkande. En systematisk strukturell underordning av honor som grupp i de flesta samman-hang, men även en sådan ojämställd underordning av hannar som grupp i vissa andra kon-texter. Ofta sådana i vilka de ”omanligaste” männen behandlas som om de vore kvinnor…

Det rör sig om ett system som vi alla föds in i och oavsett kön omedvetet deltar i. Därtill finns förstås även andra politiska orättfärdiga maktförhållanden, men ojämställdheten mellan könen är den första och primära, då i princip alla föds som antingen flickor eller pojkar. Patriarkatet mångfaldigar eller förstärker förstås andra förtrycksstrukturer. Slutmålet måste därför vara en jämlik och rättvis värld.

Dessa förhärskande förhållanden behöver med alla fredliga medel motarbetas, skrotas och erbjudas mer givande alternativ till. Feminismen är förstås den främsta rörelsen för att få ett slut på patriarkatet, men ordet skrämmer många som inte vet vad det politiska tankesystemet syftar på och till.

Men feminism handlar inte om enskilda individers dominans eller maktutövning. Därför ogillar jag uttrycket ”mannen som norm”, som förleder en att tro att det hela rör sig om individer. Ty som bell hooks (2009) framhållit: ”patriarkatet har inget kön.” Det vill säga: patriarkatet avser inte bara grupper av mäns dominanspositioner, utan framför allt hur institutioner, organisationer och kulturberättelser fungerar förtryckande. Enskilda män har lika svårt som enskilda kvinnor att göra något åt detta. Många tillsammans kan dock – och två kön ger förstås dubbel styrka åt kampen.

I det närmaste överallt är makten fortfarande i manshänder. ”Typiska” män får också i medieberättelser ofta representera mansmakt. Detta märks inte minst i Shrek-filmerna, där män inte bara innehar huvudrollen – som en högst rimlig motvikt till alla prinsessor hos till exempel Disney – utan parodierna fortfarande kännetecknas av ett dualistiskt tänkande om könen som försöker cementera urgamla relationsformer och synsätt samtidigt som andra förlöjligas. 

Berättelsen om prins Shrek rimmar väl med patriarkala idéer...

Kvartetten filmer om prins Shrek lyfter inte bara fram en och samme man i fyra filmer, utan mannen som alltings medelpunkt. Ingen av Disneys prinsessfilmer handlar exklusivt om henne och ingen av dem har fått någon enda biouppföljare, än mindre någon del III och IV… Shrek behöver inte heller kämpa särskilt mycket utan bara får makt, vinner utan att egentligen behöva konkurrera och har automatiskt kontroll. Manlig dominans råder och bara män kan regera. Patriarkatet är inte heller här fråga om explicita försök av enskilda män att dominera kvinnor, utan det finns helt sonika successionsordningar och särskilda regler…

Män har heller aldrig behövt vara snygga eller välbyggda för att agera hjälte. De härskar ändå. Även om Shrek inte är macho, är han en alfa-hanne, ty ser ut som och beter sig som en ”riktig karl”. Patriarkal maskulinitet kräver att ”riktiga män” ska bevisa sin manlighet genom att, precis som i första Shrek-filmen, idealisera ensamhet och avsaknaden av band. Ensamhet och kärlek går inte ihop, visar visserligen filmsviten till sist. Kärlek, barn och ett spännande liv är däremot tydligen svårförenliga.

Män ger sig ut i världen på äventyr, kvinnor stannar hemma. Pojkar är ju pojkar… Filmse-rien utmynnar fortfarande i ett dualistiskt genustänkande, där könen har motsatta egenska-per, intressen och roller och där männen leder, medan kvinnorna är stödjande och tar hand om barnen. Shrek är inte så omsorgssugen eller bra på att uttrycka sina känslor för Fiona, men det ska ju en man inte behöva vara… Filmerna ifrågasätter inte föreställningarna om en traditionell kärnfamilj. Shrek tycks vara homofob och filmerna är fulla av transfobiska skämt. Patriarkatet drabbar både män och kvinnor.

För att än en gång citera bell hooks (2004, i min översättning):

”Visionär feminism är en klok och kärleksfull politik. Den har sina rötter i kärleken till den manliga och kvinnliga varelsen och vägrar att privilegiera någondera framför den andra. Den feministiska politikens själ är åtagandet att göra slut på patriarkal dominans över kvinnor och män, flickor och pojkar. 

Kärlek kan inte förekomma i ett förhållande baserat på dominans och tvång. Män kan inte älska sig själva i en patriarkal kultur, om hela deras självuppfattning är beroende av underkastelse under patriarkaliska regler. När män anammar feminis-tiskt tänkande och dito praktik, som betonar värdet av ömsesidigt växande och självförverkligande, ökar deras emotionella välbefinnande. En äkta feministisk politik för oss alltid från träldom till frihet, från kärlekslöshet till kärlek.”

Jag ska nog ta mig ytterligare en funderare, ifall nu etikett råkar efterfrågas…

Referenser

hooks, bell: The Will to Change: Men, Masculinity, and Love, New York: Atria Books 2004

hooks, bell: Teaching Critical Thinking: Practical Wisdom, London: Routledge 2009

Donald Trumps favoritfilmer – och filmer som Citizen Trump kanske borde se…

Mig veterligt har Donald Trump bara agerat i två barnfilmer. I Ensam hemma II: Vilse i New York (1992, Chris Columbus) blir han i en scen tillfrågad av Macaulay Culkins 10-årige karaktär Kevin om vägen till receptionen i lyxhotellet Plaza Hotell. Med osedvanligt vänlig röst svarar Trump, i egenskap av sig själv som hotellets faktiske ägare, ”Down the hall, to the left”. 

Fastighetsmagnaten ser här visserligen en aning förbryllad ut över att en ensam 10-åring tydligen ska bo där, men pojken är ju vithyad och välklädd. Den som själv tagit hand om barn skulle dock förmodligen ha frågat ”är du ensam” eller ”har du gått vilse, kommit bort från dina föräldrar?”. (Visst, då hade det kanske inte blivit någon komedi… Fast beror ju på barnets svar, inskrivet i manus.)

Donald Trump spelar en mer fiktiv roll, men ändå rollbesatt helt i överensstämmelse med privatpersonen, i en ny version av de ”klassiska” kortfilmerna Our Gang (1929-1938): Busungarna/The Little Rascals (1994, Penelope Spheeris). Där föreställer han en oljepamp och far till storyns bortskämde lille rike, nyinflyttade kille vid namn Waldo, med privat-chaufför i Rolls Royce. Trumps karaktär har ytterst få repliker, men säger utan självironi till exempel ”Waldo, you’re the best son money can buy”. Här verkar Trump inte ha några ekonomiska band till produktionsbolaget och heller inte förstå antydningar om hotell-magnatens egen syn på barn och pengar.

Det är förvisso inte för dessa filmer som Trump har/haft en stjärna på Hollywoods Walk of Fame, utan för sin medverkan i tv-serien Celebrity Apprentice. En man utklädd till gatuar-betare förstörde den delvis förra veckan, men stjärnan ingjuten i trottoaren är nu visst åter-ställd igen. Det var inte första destruktionsförsöket det senaste året, utan stjärnan har till exempel vanställts av ett hakkors, omgivet av en liten och lättforcerad mur… 

Förvånansvärt nog är dock de bägge komedierna med barn i huvudrollerna inte Trumps egna favoritfilmer. 

Trumps egna favoritfilmer

Hösten 2012 hade filmwebbsidan Movieline en intervjuserie med framgångsrika personer om deras filmsmak (Digiacomo 2012). Listan nedan är Donald Trumps favoritfilmer, inklusive hans egna motiveringar:

1. Citizen Kane (Director, Orson Welles; 1941): ”It is one of the greats of all time. The acting, the story, the production values are all superb. The fact that it was Orson Welles’ first feature film is also impressive, and the mystery of Rosebud in the midst of a narrative about a business power play gives it further resonance. Hard to beat.”
2. The Good, the Bad and the Ugly (Director, Sergio Leone; 1966):  ”It’s tough. It’s real. It’s well done. The music is unforgettable. The characters are well developed and sometimes remind me of some of the types I’ve had to deal with over the years in business. No weak points here.”
3. Gone with the Wind (Director, Victor Fleming; 1939): ”It’s a classic. It has stood the test of time. For me, it’s a love story combined with a time in our country’s history that was pivotal in our evolution. The scope of the storytelling is tremendous.”
4. GoodFellas (Director, Martin Scorsese; 1990): ”Great entertainment, with a stellar cast and terrific direction.  The intensity propelled the story forward and the 'business’ and how it was handled was impressive.”
5. The Godfather (Director, Francis Ford Coppola; 1972): ”Another classic, as was The Godfather: Part II. The story is riveting and the characters were perfectly cast and directed. The family aspect intrigued me as did their business and history.”

Trumps preferenser vad gäller vuxenfilmer är kanske inte så uppseendeväckande. Många filmexperter har exempelvis i 50 års tid röstat fram Citizen Kane/En sensation som tidernas främsta. Senast blev den dock 2:a vid Sight & Sounds röstning gjord av expertisen, omsprungen av Hitchcocks Studie i brott/Vertigo från 1958, med Gudfadern – många yngres favorit – på 21:a plats. Påfallande är att (minst) fyra av Trumps fem favoritfilmer handlar om och/eller kommenteras av honom i business-termer. 

Starka, oempatiska, neurotiska män

Ingen av affärsmännen kan emellertid sägas vara särskilt förebildlig. Alla fem uppvisar förstås starka, risktagande män som inte viker för hårt motstånd från kvinnor eller från lagens företrädare. I alla är världen en kamp på liv och död, i vilken hårda, maskulina och neurotiska män tar hem spelet.

I Den gode, den onde, den fule ska väl Clint Eastwoods karaktär ”Blondie” på jakt efter en guldgömma visserligen föreställa den ”gode”, men är snarare den minst onde och minst fule. Precis som Trump säger sig känna igen affärsmän som han haft att göra med, anser han troligen att han själv mest påminner om revolvervirtuosen ”Blondie”. I en YouTube-video (från 23/1-16) hävdar han sig rent av ha så lojala väljare att han kunde ”stå mitt i gatan Fifth Avenue och skjuta någon – och jag skulle ändå inte förlora några röster!”. 

https://www.youtube.com/watch?v=rMmiLWDpCno

Trump begriper tydligen inte (?) att han med detta uttalande idiotförklarar sina anhängare. I valet 2016 kan ”Blondie” Trump däremot till skillnad från förebilden inte dela guldet med konkurrenten, men kanske tar han hem hela potten – även om Hillary Clinton intar presi-dentposten. Presidentkampanjen lär onekligen ha ”superba produktionsvärden” för affärs-mannen Trump, som vill skapa en egen nyhetskanal på tv. 

GoodFellas/Maffiabröder, om falskspel och våld, handlar trots titeln inte heller om några schyssta snubbar, utan om inskolningen av en gangster, med en fru som förförs av dennes glamourösa livsstil, som också visar sig inkludera en älskarinna. Känns det igen? Hand-lingen rör sig om gangsterns uppgång och fall, då denne till sist måste konstatera att han tvingas leva resten av livet som en lättlurad fårskalle: ”I'm an average nobody. I get to live the rest of my life like a schnook.” 

Även den manipulativa, självupptagna och materialistiska Scarlett O’Hara i den rasistiska Borta med vinden kan ju sägas främst ledas av ett slags affärstänkande. Denna målmedvetna affärskvinna är precis som Trump gift tre gånger och har förstås en älskare. Gudfaderns handling torde vara välkänd…

Citizen Trump kalkerad på Citizen Kane?

Presidentkandidaten verkar som synes rent av ha använt flera av dessa filmer som sitt eget livsmanus, men utan att riktigt begripa att filmerna faktiskt kritiserar levnadssättet. Hans oförmåga att tolka framför allt Citizen Kane är dock varken komisk eller oviktig, utan lär till exempel påverka även amerikanska barn och kanske också barn i andra länder negativt, som ju inte lyckas undgå glimtar av mannen som kan hota deras framtid. Ett antal amerikanska skribenter (Audi 2016; Bailey 2016; Reynolds 2016) har kommenterat Trumps fem-i-topp-lista och påpekat många egenheter – såväl som likheterna mellan presidentkandidatens och tidningsmogulens liv och ideologi.

Redan tio år före Movielines 5-i-topp-lista intervjuades Donald Trump för en dokumentär-film av en filmare vid namn Errol Morris, för ett projekt kallat Movie Move men som aldrig fullföljdes. Tanken var att intervjua ”world leaders and cultural figures” just om den film som dessa personer mest beundrade. Trump ingick tydligen i endera av dessa kategorier… Materialet resulterade emellertid i en kortfilm visad på Oscarsgalan 2002, i vilken Trump visserligen inte nämner någon av de fem filmerna ovan utan talar om ”seeing King Kong try and conquer New York”.

https://www.youtube.com/watch?v=BEsoSR2npes 

Citizen Kane (1941) sammanfattad med några få ord (Audis 2016a) av lathetsskäl: Efter att ha ärvt en förmögenhet, inriktar sig 25-årige Charles Foster Kane på tidningsbranschen. Han inser instinktivt att han, genom att kontrollera pressen kan skapa opinion i masskala och tänja på sanningen bäst han vill. Han lyckas genom marknadsföring skapa ett mäktigt medie-imperium. Men det räcker inte, utan han vill lyckas inom politiken och ställer upp i valet till guvernör för delstaten New York, men mest som en språngbräda till Vita Huset. 

USA – en bananrepublik?

På sina valmöten skryter Kane förtjust om sina opinionssiffror och lovar, efter att ha vunnit, sätta sin motståndare Jim Gettys i fängelse, ty han betraktar denne som ett redskap för etablissemanget: “Here’s one promise I’ll make and ”Boss” Jim Gettys knows I’ll keep it. My first official act as governor of this state will be to appoint a special district attorney to arrange for the indictment, prosecution, and conviction of “Boss” Jim W. Gettys!”

Låter det bekant? Hade du glömt att du sett filmen, eller blandar du kanske ihop den med en viss valkampanj? Trump sa ju under den andra tv-sända debatten (9/10-16), om Hillary Clintons användning av en privat e-mailserver när hon var utrikesminister, så här:

"I didn’t think I’d say this and I’m going to say it, and I hate to say it. … If I win, I am going to instruct my attorney general to get a special prosecutor to look into your situation because there has never been so many lies, so much deception. There has never been anything like it and we're going to have a special prosecutor.” 

När Hillary Clinton replikerade att det var ”awfully good that someone with the tempera-ment of Donald Trump is not in charge of the law in our country,” tillade Trump “Because you’d be in jail.” Trump vet uppenbarligen inte att en amerikansk president inte kan ”instruera” eller ge Attorney General något i uppdrag.

Eric Holder, en f.d. Attorney General, svarade genast att Trumps yttrande i sig gjorde Trump olämplig för ämbetet. Juridikprofessorn vid Harvard Law School Laurence Tribe hävdade att det att ens hota med något sådant var “incompatible with the survival of a stable constitutio-nal republic”. Att verkligen göra det, skulle innebära en handling som kunde leda till riks-rätt. Laurence Tribe, professor i Constitutional Law vid Harvard Law School, framhöll att något sådant uppdrag inte faller inom en presidents makt. Andra menade att något sådant bara kan förekomma i bananrepubliker och diktaturer.

http://fortune.com/2016/10/10/donald-trump-special-prosecutor-hillary-clinton/

Ännu en parallell är att Gettys, innan han i kampanjens slutskede läcker nyheten om Kanes sexaffär, varnar Kane att denne hädanefter inte ens ska bli vald till hundfångare. Också detta är en uttryck som Donald Trump använt, både om Clinton, om New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg och om rivalen i primärvalet, senatorn Marco Rubio.

http://www.masslive.com/entertainment/index.ssf/2016/10/citizen_trump_-_similarities_b.html    12/10-16

Filmuttolkaren Trump 

Några år efter Oscarsgalan, offentliggjorde dokumentärfilmaren Morris dock en längre bit ur intervjun med Trump, där denne får fundera kring Citizen Kane. ”King Kong” Trump verkar denna gång ovanligt reflekterande, men för den skull inte särskilt djup. Fast han ser en kon-flikt eller skillnad mellan att ackumulera förmögenhet och att vara lycklig:

”Citizen Kane is really about accumulation. And at the end of the accumulation, you see what happens. And it’s not necessarily all positive. I think you learn in Kane that maybe wealth isn’t everything. He had the wealth; he just didn’t have the happiness. The table getting larger and larger and larger with he and his wife getting further and further apart as he got wealthier and wealthier, perhaps I can understand that…. Wealth isolates you from other people.”

Jason Bailey (2016) påpekar att Trump emellertid i nästa andetag tycks nedvärdera betydelsen av att vara lycklig, när den numera republikanske presidentkandidaten säger “There was a great rise in Citizen Kane. And there was a modest fall. The fall wasn’t a financial fall, the fall was a personal fall, but it was a fall nevertheless.” 

Charles Foster Kane dör alltså ensam och olycklig, omgiven enbart av sina ägodelar och längtande efter barndomens enkla glädjeämne som att åka kälke. Detta kan väl rimligen inte kallas ett ”mindre misslyckande” utan utgör ju Kanes tragedi, framhåller Bailey. Men Donald Trump tycks tolka filmen som en story om en man som skulle ha glatt sig mer åt sina pengar! OCH: som skulle ha skaffat sig en annan kvinna!

Angående scenen vid det stora middagsbordet som en symbol för det tilltagande avståndet mellan Kane och hans första fru, begriper Trump nästan detta, men säger sedan: “The relationship that he had was not a good one for him. Probably not a great one for her, although there were benefits for her” (Baileys egna kursiver). Med andra ord: Trumps världsbild i ett nötskal, menar Bailey. Visst, Kane var en emotionellt otillgänglig och otrogen make, men vad spelar det för roll då frugan ju fick leva i lyx. Då han hon väl inget att klaga över?!

I slutet av intervjun frågar Errol Morris Trump vilket råd denne skulle ha gett Kane, om han hade kunnat. Här avslöjas, enligt Bailey, Trumps tolkning av filmens budskap allra tydligast. Trump svarar nämligen omedelbart: ”Get yourself a different woman!” Filmen vill alltså inte säga att rikedom korrumperar, inget om materialismens fälla, inget om motsättningen i Den amerikanska Drömmen. Heller inget om medierna inflytande, inte att makt korrumperar. Nej, läxan, enligt mannen som nu är inne på sin tredje fru, och vars enda oföränderliga filosofi är uttalat kvinnoförakt, är tydligen att Kane höll fast vid brudarna alltför länge! 

Här finns förstås flera paralleller: Kane och Trump ärvde bägge förmögenheter (ja, Trump fick vid 20 års ålder ”bara ett ’litet lån’ på 14 miljoner dollar” – motsvarade dagens $ 31 – av pappa), de byggde bägge imperier (i tidningar respektive fastigheter), hade respektive har stora mediedrömmar, blev enormt rika, lät uppföra enorma ”slott” eller minnesmärken över sig själva (Xanadu respektive Trump Tower & Trump Plaza m m), saknar empati. Och deras första äktenskap slutade efter makens otrohetsaffär med en ung artist som mannen föga framgångsrikt försökte göra till stjärna. Och bägge försökte sig på en karriär inom politiken. Kane misslyckades efter att hans otrohetsaffär utnyttjades av konkurrenten. Hur Trumps kvinnoaffärer inverkar, vet vi förstås ännu ej.

”Brudtärnan Trump” bakom Clintons brud?

Nyhetsuppläsaren/berättaren i Citizen Kane säger i inledningen ”In politics – always a bridesmaid, never a bride. Kane, molder of mass opinions as he was, in all his life was never granted elective office by the voters of his country.”

Den fiktive och reelle (?) kandidatens kampanjstilar är så lika att det ligger nära till hands att se det som att Trump medvetet eller omedvetet utagerar sin inre Charles Foster Kane. Kane talar ständigt om konkurrenten ”Boss” Jim Gettys ungefär som Trump gjorde om sina republikanska medtävlare “Lyin’ Ted” [Cruz] och “Little Marco” [Rubio] och skryter om hur alla oberoende opinionsmätningar visar att han kommer att vinna. Något politiskt manifest, någon policy har Kane dock inte: “I’d make my promises now, if I weren’t too busy arranging to keep them.” Det är onekligen aningen mer avancerat än Trumps löjligt vaga löfte om att “We’ll have so much winning if I get elected, that you may get bored with winning.” 

Charles Foster Kane ordade ständigt om hur han talade för alla de svaga som själva inte kunde, samtidigt som han föraktfullt betraktade dem som en pöbel som han kunde få att ”tänka precis som han ville”. Han framställde sig som en sanningssägare som försvarade de kuvade, vars plikt det var att hjälpa “the working man, the underprivileged, the underpaid, and the underfed”. Till och med hans egen gamle och ende vän Jed Leland säger dock att Kane aldrig trodde på något annat än sig själv. Leland säger till Kane:

“You talk about the people as though you owned them … As long as I can remember, you’ve talked about giving the people their rights, as if you could make them a present of liberty… When your precious underprivileged really get together… oh, boy. That’s going to add up to something bigger than your privilege, then I don’t know what you’ll do. Sail away to a desert island, probably, and lord it over the monkeys.”

Kane avskedade givetvis Leland.

Donald Trump talar likaså ständigt om hur de ärliga, enkla, hårt arbetande amerikanerna utgör hans väljarbas. Han gör smart nog valet till en strid mellan landsbygd och storstad. Vid förlust är det då möjligt att ”there will be blood”. Frågan är, om Donald Trump har någon egen Leland och ifall han i så fall redan avskedat vederbörande…

”Fraud at polls!” –  ”The election is rigged”

Kane blev p.g.a. sexskandalen i kampanjens slutskede aldrig guvernör. Följande dag löd hans tidningars huvudrubriker ”FRAUD AT POLLS!” Oegentligheter i vallokalerna har också Trump talat om. Dessutom om att ”valet är riggat” genom en oheligt allians mellan medierna och etablissemanget.

Den ene manusförfattaren till Citizen Kane, likaledes i huvudrollen som protagonisten, Orson Welles, har beskrivit Kane som korrupt och motbjudande. Och som en man som missbrukar sin makt över populärpressen, publicerar osanningar, kan tillhandahålla ett krig på Kuba för att sälja mer lösnummer, ifrågasätter lagens integritet och förkroppsligar det som Welles allra mest avskyr. Trump däremot tycks identifiera sig med eller åtminstone beundra Kane. 

Anthony Audi (2016a) ser själv Trump som en modern Faust: en man som i sin jakt efter pengar, berömmelse och makt förlorar sin själ. Han menar att manusförfattarna till En sensation, Welles och Herman Mankiewicz, skrev en parabel om amerikansk fascism. Fascism kan i USA bara ha en underhållande demagog, påminna om Hollywood och inte direkt likna Hitler eller Mussolini. 

”Den briljante entreprenören” Trump, som talar med Tony Schwartz i Trump: The Art of the Deal (2015) beskrivs där som ”America's foremost deal-maker”, men säger själv: ”You can’t con people, at least not for long”… “You can create excitement, you can do wonderful promotion and get all kinds of press, and you can throw in a little hyperbole. But if you don’t deliver the goods, people will eventually catch on.”

Frågan är, hur länge “for long“ idag är. Charles Foster Kane kunde inte ”leverera” och det verkar heller inte som att Donald Trump kan, inte bara vad exempelvis byggandet av en mur mot Mexico anbelangar, och det helt helt utan kostnad. Fast han har ju sina slott att dra sig tillbaka till. Kanske också någon kälke. I hans fall hjälper det dock förmodligen inte med att ”skaffa sig en annan kvinna”.

If You Don't Like These Films, Trump, You’re Fired!

Anthony Audi (2016b) har även intervjuat dokumentärfilmaren Errol Morris om dennes möte med Donald Trump 2002. Bland annat om hur Trump uppfattade ”Rosebud”, namnet på barndomens älskade kälke, som i slutscenerna kastas på den brinnande brasan som skräp. Enligt Morris svarade Trump på frågan varför metaforen fungerar: 

”I don’t know why it works, but it works. After all, Steven Spielberg paid a lot of money for it, so it must work. Paid a lot of money, maybe seven figures, six figures.”

Donald Trump borde få några helt gratis förslag till bättre filmkaraktärer att identifiera sig med eller tolka på ett mer insiktsfullt sätt.

Michael Reynolds (2016) föreslår en handfull filmer som Donald Trump kunde ha nytta av att se och kanske också kunde lära något av. Det är visserligen filmer som också de uttrycker värderingar som ifrågasätter Trumps världsbild, så han lär väl tolka också dessa rätt fritt. Ändå är det kanske värt ett försök runt jul, med exempelvis There Will be Blood (2007, Paul Thomas Anderson) om en sociopat till affärsman som förstör alla familjeband och slutar ensam i sin version av Trump Tower. Den hänsynslöse Plainwiev besitter också han ”folk-lig” retorik och kan redan i början av 1900-talet en hel del om PR-tekniker.

Andra av Reynolds förslag till (anti-)Trump-filmer är bl.a. den rumänska filmen 4 Months, 3 Weeks & 2 Days (2007, Cristian Mungiu) om följden av en illegal abort. Likaså The Age of Stupid (2009, Franny Armstrong) om effekterna av klimatförändringar. Detta är ju två av de ämnen som Trump också uttalat sig om. 

Du kan säkert själv göra filmlistan längre!

Referenser

Audi, Anthony: Donald Trump modeled his life on cinematic loser Charles Foster Kane, October 26, 2016a

http://lithub.com/donald-trump-modeled-his-life-on-cinematic-loser-charles-foster-kane/

Audi, Anthony: Errol Morris on the time he filmed Donald Trump missing the point, 

October 27, 2016b

http://lithub.com/erroll-morris-on-the-time-he-filmed-donald-trump-missing-the-point/

Bailey, Jason: What Donald Trump Didn’t Learn From His Favorite Movie, ‘Citizen Kane’, April 28, 2016 

http://flavorwire.com/573601/what-donald-trump-didnt-learn-from-his-favorite-movie-citizen-kane 

Digiacomo, Frank: If You Don't Like These Films, You're Fired! Donald Trump Picks Five Favorite Flicks For Movieline, Movieline September 19, 2012

http://movieline.com/2012/09/19/if-you-dont-like-these-films-youre-fired-donald-trump-picks-five-favorite-flicks-for-movieline/

Reynolds, Michael: Five films that Donald Trump should watch, The Conversation August 4, 2016

https://theconversation.com/five-films-that-donald-trump-should-watch-62064

Trump, Donald & Schwartz, Tony: Trump: the Art of the Deal, New York: Ballantine Books 2015

SHREK-filmerna är totalt manscentrerade: Från trumpet ensamtroll till utled familjefar

De som lyft fram Shrek-tetralogin som progressiv eller rent av feministisk, har sällan betonat huvudkaraktärens positiva egenskaper. Han anses visserligen lära barn att tycka om sig själva, oavsett hur de ser ut. Betydligt oftare framhävs dock prinsessan Fionas roll därvidlag. Alla vet ju att män tillåts se ut hur som helst, men ändå landa pangbruden… 

Är det verkligen tillräckligt för att göra filmsagan föredömlig, att trollet ska föreställa hjälten, att hjälparen är till föga hjälp, det inte finns någon drömprins och att prinsessan dessutom är vaken redan från första början? Jag har alltid förundrats över att de flesta menar att Shrek-filmerna är så progressiva. Behöver huvudkaraktären som ger barnfilmerna deras titel inte vara någon särskilt positiv figur? Är det ens fråga om barnfilmer? 

Shrek själv är ganska självisk, surmulen, grinig, nedvärderar sin vän åsnan och är rätt sarkastisk. Ful som ett troll med ordentligt tilltagen kroppshydda, men ändå älskad av Fiona. Trots det är det Shrek som i USA använts som språkrör för anti-fetma-kampanjer. Han har uppmanat barn att röra på sig minst en timme om dagen, fastän han samtidigt gjort reklam för sockrade frukostflingor, läsk, kakor och godis. Hur är det då med titelfigurens övriga sidor? Utvecklas han till exempel som man under de nio år som förflyter?

Shrek 1 (2001): Ljuv musik uppstår 

I den första Shrek-filmen är träsktrollet en ung man med sitt eget, om än ensliga och smutsiga, krypin där han kan göra precis vad han vill. Skrämma folk i den intilliggande byn, till exempel. Han verkar rätt nöjd med sitt enkla liv, men längtar nog ändå efter sällskap. Han får visserligen en vän och följeslagare i åsnan. 

Shrek är rätt stereotypt ”manlig” i jämförelse med åsnan: rå och grov, aggressiv, stark, modig, handlingskraftig och oromantisk. Åsnan är godhjärtad, men efterhängsen, ”omanlig”, ganska feg och konflikträdd. Shrek känner till en början inget ansvar för någon annan, så han kan bege sig ut och upptäcka världen, slåss mot drakar och ta på sig uppdraget att – för en annans räkning – rädda en prinsessa.

Prinsessan Fiona är hans direkta motsats: vacker, adlig och rik, men har även en något mer schrecklich sida. Hon ser nattetid ut ungefär som träsktrollet, fast sötfulare. Shrek inser, med hjälp av kompisen åsnan, pö om pö prinsessans sanna värde. Han blir mer romantisk, om än inte mindre taskig mot Åsnan, eller fysiskt svagare, mindre modig eller mindre oreflekterat ”handlingskraftig”. Ensamtrollet lär sig lagom till The End att också han vill bli accepterad och älskad. Och att älska Fiona, den perfekta kvinnan för honom. Fula och lyckliga till-sammans för resten av livet, alltså?

Shrek 2 (2004): Hantera svärföräldrarna och släkten

Njae, även Shrek får ju på köpet svärföräldrar… De ordnar galamiddag för det nygifta paret. Hur ska han få även dem att se bortom hans fel och ”brister”? Värdig deras dotter? Att hon nu också likt hans själv blivit ett träsktroll, det kommer de väl att skylla på honom? Han är inte heller någon rik prins… Både klass- och ”rasklyftor” att överbrygga, med andra ord.

Shrek tror därför inte att det är någon god idé att träffa kungen och drottningen. De inbillar sig ju att dottern gift sig med prins Drömming. Men eftersom de förälskade nu är gifta, är det Fiona som ”bestämmer”, så besöket blir ”förstås” av. Alla brudar och brudgummar gifter sig dessutom alltid med hela den älskades släkt… Fast Shrek ids nu inte anstränga sig att visa svärföräldrarna de goda sidor, som uppenbarligen övertygade Fiona om hans kvaliteter, trots det föga trolska utseendet. Visserligen brukar en svärfar normalt sällan leja någon att döda svärsonen.

Ska en ung kille klara övergången från man till make, måste han dock lära sig svälja sin stolthet och fixa avspänning och nedrustning inom släkten. Om inte annat för hustruns skull… Består detta mognadsprov, gör förstås även Shrek till slut. I Shrek 2 är det sedvanliga mönstret vad könsroller anbelangar alltså ännu tydligare. Vi ser ett ytterst typiskt par med samma relationsproblem vid högtider och fester som alla andra.

Shrek 3 (2007): Hemska tanke: barn! Far, jag?? Ansvar?! Nej, fy!

I Shrek den tredje är Fiona visst inte med, fast vem är då gravid? Jo, förresten, hon syns nog till en smula i början och mot slutet. Inledningsvis dör hennes far kungen, men här råder sannerligen ingen kvinnlig tronföljd, utan manligt styre. Detta ifrågasätts aldrig, utan här väljs utan minsta pip patriarkalt styre. Shrek ska bli tronföljare, inte änkedrottningen eller Fiona. Fiona stödjer dock idén, men Shrek vill inte alls vara kung. Han beger sig därför tillsammans med två polare ut på resa, för att hitta en ersättare i Fionas kusin, tonårige losern Arthur från Arthur-legenden, så att denne istället kan bestiga kungatronen. Ur genussyn-vinkel är detta nog den mest tveksamma av samtliga fyra Shrek-filmer. (Visserligen i hård konkurrens med film nummer 4…)

Resor, frihet, äventyr är ju inget för kvinnor. Kvar i hamn lämnar han Fiona, som ropar ut till honom på skeppet att hon är gravid. Hon har tidigare försökt pejla Shreks inställning till att skaffa barn, men eftersom denne inte ägnat faderskap en tanke, fattar han inte alla hennes antydningar. Eller kanske gör han just det, innerst inne, men vill inte ta det till sig. Möjligen är detta det verkliga skälet till att bege sig iväg?

Shrek har visserligen ”utvecklats” från surt träsktroll till älskad och älskande make och blivit accepterad av det övriga samhället, så det är väl tillräcklig förändring? Är det inte förståeligt att han behöver tid att smälta tanken på faderskap och öva sig på unge Arthur i att ta hand om barn? Motvilligt vänjer Shrek sig vid den skrämmande tanken att livet hädanefter kom-mer att förändras. Men varför tycks det ta längre tid för honom än för Fiona? Är han mer trögtänkt? Till slut accepterar han givetvis bördan. Treans trailers skräckmusik och sprutande barnspya ur barnvagnen, likt en isländsk gejser, antyder hur Shrek ser på detta att bli far. Men måste faderskap innebära trillingar?

Hur är det då med Fiona i Shrek 3: låg hon kanske till sängs under hela havandeskapet? Nej, i slutet finns en påklistrad ”feministisk” kampscen, där prinsessan tillsammans med ett antal hånade Disney-prinsessor försöker rädda Shrek & Co från den onde prins Drömming och dennes skurkgäng. I en parodi på kvinnligt självförsvar och stridskonst, tillåts Fiona och de dessförinnan föga sympatiskt framställda prinsessorna Snövit, Askungen, dennas styvsyster, transvestiten Doris, och den nyvakna skönheten Aurora ta sig an den onde prinsen och hans hantlangare. 

Från att ha varit stereotypa prinsessor med ”typiskt kvinnliga” drag genomgår de en oför-klarlig transformation och beslutar sig för att slåss, efter att först ha krigssminkat sig, slitit sönder sina kläder och förevigat myten om den brända BH:n – som de facto aldrig brändes vid protesten 1968. Meningen med kampscenen är enbart att publiken ska skratta åt dem: passiva prinsessor blir oförklarligt aktiva – för en mans skull… Se så komiskt det är med våldsamma kvinnor!

Man kan omöjligen kalla denna scen för ”feministiskt”, annat än som en version av feminism som är konstruerad av män som ofarlig eller rent av sexig och därmed acceptabel. Ingen kvinna skulle komma på idén att spränga klänningen eller vara tvungen ha tatuering eller krigsmålning för att slåss. Denna för män godtagbara parodiska ”feminism” förutsätter dock att kvinnorna först avsagt sig sin ”feminina” sida och alla feminina uttryck. De till och med leds av en transvestit och har övertagit ”typiskt manliga” sätt att kämpa. Vad händer för övrigt med prinsessorna efteråt? De bara försvinner, när rätt man återfått kommandot. Patriarkatet förblir obestritt.

Shrek 4 (2010): Hjälp, ska detta föreställa mitt resterande liv?!

Lugn och frid kännetecknar inledningsvis familjelivet i Shrek for Ever After/Nu och för alltid, ”trots” tre barn. Men nästa dag är likadan, och nästa, dagen därpå och nästkommande likaså… Visst, Shrek älskar sin familj och de honom, men var livet inte tänkt att erbjuda mer än så här? Hur blev allt så monotont? Men så har trillingarna födelsedagskalas. Inte så monotont, kanske, men kaotiskt, bullrigt, stökigt, andras ungar är verkligen outhärdliga! Shrek är nära att explodera, men försöker som en far ska behålla sitt lugn, ha allt under kontroll. Fast ingen tycks respektera hans storhet och storlek längre… Till sist bryter han ihop och ger upp en jättetrollvrål, som först tolkas som på lek av de övriga, men till slut förstör han verkligen kalaset.

Han skäms förstås, avskyr sig själv, sticker hemifrån och träffar ett avtal med djävulen, om än i sagofigursgestalt. Shrek byter en dag ur sitt förflutna som fruktat träsktroll mot en dag nu, men den djävulske Bullerskaft är (än så länge) smart nog att välja den dag då Shrek föddes. I ett alternativt universum får Shrek onekligen skrämma lite bybor, men inser snart risken för att han aldrig funnits, aldrig träffat Fiona eller fått några barn. När denna dag är över, kommer därmed inte bara Shrek utan hela hans familj att sluta existera. Åsnan hittar emellertid ett kryphål i kontraktet med den djävulske: detta ogiltigförklaras ifall Shrek och Fiona förenas i den Sanna Kärlekens Kyss.

Shrek lyckas hitta den fortfarande förhäxade Fiona, som dock flytt ur sin fångenskap i tornet. Men hon är desillusionerad och cynisk vad gäller ”sann kärlek” och nu en ”rebelledare”, mer intresserad av att bekämpa Bullerskaft än av kyssar. Precis i sista sekunden före deadline kysser Fiona givetvis honom ändå, nu förälskad i honom tack vare den uppoffring för andra som han visat i kampen mot Bullerskaft. Shrek återvänder till födelsedagskalaset precis innan han fick sitt utbrott. Denne omfamnar nu familj och vänner, med nyvunnen insikt om vad han trots allt har.

Filmvetare känner förstås igen handlingen från Frank Capras It’a a Wonderful Life/Livet är underbart (1946), men berättelsen är fullt begriplig för vuxna även utan denna kunskap – om de nu hinner se mer än halva filmen, när de hela tiden måste förklara handlingen för barnen. Shrek inser helt enkelt att en värld utan honom inte hade varit densamma, det vill säga: lika bra… Fiona skulle till exempel ha varit bitter och cynisk. 

Nu är hon, till skillnad från Shrek, tydligen glad och nöjd över monotona dagar med jobbiga ungar. Hon tycks inte alls sakna tiden före barn och familjeansvar. Hon förekommer knappt i denna film heller, annat i en tänkt alternativ, av Shrek framfantiserad, verklighet. Fiona känner i ”verkliga livet” inte ens till sin revolution mot Bullerskaft och tillåts inte ha några egna upproriska fantasier. Hennes aktiva motståndskämpardagar finns alltså inte ”i verklig-heten”. Hon visar heller inga andra tecken på tankar på någon mer privat frihetskamp eller äventyr. 

”Lycklig i alla sina dagar” gäller alltså tydligen bara för träsktrollmödrar, inte familjefäder instängda i hemmet. Som hela filmserien, fokuserar denna den tredje uppföljaren mannens önskningar, dilemman och intressen. Snacka om genusstereotyper! Patriarkaliskt är dess rätta namn!

Normbrytare och normbärare

Men ironin, parodin och humorn då? Är inte hela poängen med parodierna att först visa på traditionella figurer och stereotyper, för att sedan vända upp-och-ned på dem? Självklart, men som jag skrev i första Shrek-inlägget (den 12 september) är parodier inga oskyldiga texter, utan förstärker ofta vissa ting samtidigt som de ifrågasätter andra. Det publiken specifikt noterar och minns är inte sällan bara normbrotten, medan konventionerna smyger med utan att väcka någon större uppmärksamhet. De är ju så ”självklara” och invanda… Ett belägg för detta utgör redan recensionerna, som i sin tur leder in åskådarna på okritiska spår.

Dessutom är parodi och ironi ytterst ”vuxna” kulturprodukter och stilfigurer. För att begripa avsikten med en parodi måste åskådaren vara väl förtrogen med det som förvrängs eller reageras mot. Det är inte barn under 8-9 år i detta fall. Dessa fyra är således inga barnfilmer, utan mansfilmer riktade till mer eller mindre vuxna människor.