måndag 5 september 2016

Svenskans ”neger” för ”Negro” var neutralt på 40-talet. Förord till inläggen om rasismanklagelserna mot Pippi Långstrump

Jag var 11 år när min ett år yngre syster en dag 1959 kom hem och berättade att hon sett en [N-ordet] ”på byn” i det lilla samhället norr om Skellefteå. Det hade jag aldrig gjort… Inte heller hade tv-sändningar vid den tidpunkten ännu nått övre Norrland, så det var verkligen något ovanligt hon hade att förtälja. 

När jag hösten 1968 som stipendiat kom till ett amerikanskt universitet och skulle skriva in mig, uppmanades jag att på formuläret kryssa i antingen ”Negro”, ”Caucasian”, ”Hispanic” eller ”Other”. Jag hade aldrig mött ordet Caucasian förr, utan frågade kvinnan på Admissions Office vad det betydde och fick svaret ”White”. Upprörd fyllde jag inte i någon etnicitet alls, men kanske gjorde hon det åt mig utifrån min skandinaviska brytning. 

År 1980 kom min 5-åriga dotter hem från dagis och berättade att det börjat en ny pojke, en ”svart”. Jaha, sa jag, hurdå svart? ”Ja, han är ingen kannibal, heller!”, blev svaret. Jag kunde inte förstå varifrån hon fått ordet ”kannibal”, men misstänkte att det var från något tv-program eller kanske en bok. Någon dag senare förstod jag vad hon avsåg: det rörde sig om en chilensk flyktingpojke, med kolsvart hår och vitare hy än merparten av de övriga vita förskolebarnen.

Jag återger dessa minnen dels för att ge en bakgrund till hur [N-ordet] utan rasistiska bitoner ända in på 70-talet användes i vardagsspråket i Sverige, som översättning av det i USA då gängse ”Negro”. Således inte bara under 40-talet, då de tre böckerna om Pippi Långstrump tillkom och det i Astrid Lindgrens Stockholm förmodligen fanns minst några hundra svarta. Dels för att påminna om att barn ofta fokuserar annorlunda ting, att barn och vuxna inte sällan ger ord helt skilda innebörder och förstår varandras uttryck högst olika. 


Med nuet som facit… – modernocentrism


Inte sällan tolkas emellertid idag ord och företeelser från en helt annan historisk kontext, som om dagens människor ägde tolkningsföreträde här och nu. Detta modernocentriska synsätt har de senaste tio åren gällt exempelvis det ”faktum” att Pippis pappa är känd som ”negerkung”. Lika ofta ges ord totalt olika och t.o.m. rent personliga innebörder, men debatten fortgår ändå som om alla talade samma språk, men i själva verket går förbi var-andra. ”Rasism”/”rasistisk” och ”rasifiering”, till exempel. 

Med ”rasism” menar jag på denna blogg vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/ etnicitet har egenskaper som är specifika för just den och som gör dem underlägsnaFöljden kan bli att man beskriver och/eller behandlar dessa människor på ett nedvärderande, krän-kande eller till och med våldsamt sätt.  Till detta förtryck kommer givetvis strukturell rasism, som det dock är svårt att anklaga en specifik bok, fiktiv karaktär eller författare för. Med ”rasifiering” avser jag när detta att vara svart eller vit framhävs och förses med värderande attribut. Med andra ord: hur skillnader i makt skapas via särskiljande markörer, åtskiljande eller utestängning.

Jag ska i ett kommande blogginlägg ta upp den sentida av-rasifieringen av Pippi Lång-strump-böckerna, men först beröra ett ord som i sig ansetts vara rasistiskt, vilket jag inte kan hålla med om. N-ordet kan förvisso för somliga ge oönskade personliga associationer, men dem kan man inte pracka på andra. Annorlunda förhåller det sig kanske med konnotationer som stora grupper inom en tolkningsgemenskap är ense om. Kontexten avgör emellertid alltid och en viktig del av sammanhanget är den plats och tid som ordet tillkom i och/eller skildrar, samt adressaten. 


Från ”negro” via ”Negro” till ”person of color/POC”


I 400 år har svarta i USA bekämpat vitas våldsamma och förnedrande behandling av dem, inklusive de vitas självpåtagna och maktfullkomliga ”rätt” att benämna dem. Vad har då de svarta själva velat kalla sig? Den bästa historiska bakgrunden till amerikanska svartas egen syn på beteckningarna är kanske Lerone Bennett Jr:s artikel i Ebony Magazine (1967). Här ett utdrag ur den långa artikeln med rubriken ”What’s in a name? Negro vs. Afro-American vs. Black” (den finns i dess helhet på webben), som kan fungera upplysande:

[..] During this same period, there was an aggressive campaign for capitalization of the word "Negro." This campaign, which was led by the NAACP, peaked in 1930 when the New York Times announced that it would print the word "Negro" with a capital letter. In an editorial (March 7, 1930), the newspaper said: "In our 'style book' 'Negro' is now added to the list of words to be capitalized. It is not merely a typo-graphical change; it is an act of recognition of racial self-respect for those who have been for generations in 'the lower case.”

Although the word "Negro" became a generally acceptable designation in the l930s, there was strong opposition from militant radicals like Adam Clayton Powell, who continued to use the word "black," and from militant nationalists like Elijah Muham-mad, who continued to speak of "so-called Negroes." This opposition, inchoate and unorganized, was sharpened in the '50s and '60s by the rhetorical artistry of Malcolm X and the emergence of the Black Power movement. But MalcoIm X and the Black Power movement were reflections of a general crisis of identity which is similar in tone and urgency to the crises of the 19th century and the first decades of the 20th.

It appears, from this short historical sketch, that the word "Negro" has been a generally acceptable term in the black or, if you prefer, the Negro community for relatively short time. It appears also that there has been continuous and sustained opposition to the term. Contemporary critics of the word "Negro" say Booker T. Washington was primarily responsible for the campaign in which the word "Negro" supplanted the words "black," "colored," and "Afro-American." There is truth in this -- the Negro Year Book and the Negro Business League were Washington projects -- but it is not the whole truth. 

The movement for adoption of the word "Negro" was also given a strong impetus by militant radicals like W. E. B. Du Bois, who was one of the founders of the American Negro Academy, and militant nationalists like Marcus Garvey, who used the word "Negro" consistently and named his organization the Universal Negro Improvement Association. As a matter of fact, the classic argument in favor of the word "Negro" was articulated by W. E. B. Du Bois in a reply to a pro-African letter which appeared in the Crisis in March, 1928, and capsules the main issues in the controversy. [..]

= Ebony 23 (November 1967): pages 46-48, 50-52, 54


Martin Luther King använde ”Negro” 15 gånger i sitt tal 1963


Är W. E. B. Du Bois inte övertygande eller modern nog, kan jag påminna om att t.ex. det idag så ofta framlyfta paret Kenneth och Mamie Clark använde ordet 1947 i sin artikel om det s.k. docktestet, förment om ”Negro children’s” syn på sin hudfärg. För att inte tala om Martin Luther Kings berömda tal hösten 1963, med dess 14 gånger upprepade användning av ”Negro”: ”There will be neither rest nor tranquility in America until the Negro is granted his citizenship rights”.

Benämningen av dem med mörkare hud har alltså fluktuerat och gradvis förskjutits från ”African” till ”black”, ”colored”, ”negro”, men under perioden 1930-1975 fördrog merpar-ten svarta själva ”Negro”. Fast den sistnämnda beteckningen fick på 60-talet konkurrens av ”afro-amerikan” som dock runt 1970 också det i radikala kretsar besegrades av ordet ”Black/svart”, även om särskilt många äldre svarta under hela 70-talet ändå föredrog ”Negro”. 

I slutet av 80-talet blev ”afrikan-amerikan” istället det dominerande uttrycket, som idag ersatts av det rymligare ”POC: people of color”, vilket även inkluderar t.ex. asiater och hispanics. Nu är det till synes näraliggande ”colored people” tvärtom i USA (till skillnad från i Storbritannien) ansett som förolämpande, p.g.a. dess ursprung i vita kretsar och sammanhang. Hur POC ska översättas till svenska vet jag faktiskt inte. Det är väl ingen som ännu vågat sig på det.

Beteckningen ”Negro” levde dock länge kvar i de vitas administration och gjorde så på vissa blanketter ända fram till 2010 i den amerikanska motsvarigheten till Statistiska Central-byrån, Census Bureau, ansvarig för folkräkningen over there. På blanketten från 2010 fick man på frågan om ”ras” fylla i någon av rutorna ”white”, ”black/African American/Negro” eller ”American Indian/Alaska Native”. Vid nästa folkräkning, 2020, utlovas dock ordet ”Negro” vara borttaget.



Tiderna förändras alltså, ibland till det bättre. År 2016 kunde collegetidningen i Oregon, Oregon Daily Emerald (25/1-16), emellertid berätta att studenter där, presumtivt samhällets kloka framtid, ifrågasatt huruvida Martin Luther Kings berömda ord verkligen duger idag och är ”inkluderande nog”. Kings förhoppning att ”Negroes will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character” borde kanske bytas ut mot en mer inkluderande devis i en av universitetets byggnader? Det finns ju andra marginaliserade grupper också.



Förändrar ordexorcism och eufemismkedjor verkligen något?


För det svenska språkets del kan jag hämta belägg från den från radion så välkände profes-sorn i modern svenska, Lars-Gunnar Andersson:

”Språkforskare: ’På den tiden var ordet neutralt’

Att skriva neger i tidningen var varken ovanligt eller konstigt på 1960-talet. Först tio år senare började andra benämningar användas. […]
– På den tiden var ordet neger neutralt. Det var först på 70-talet som ordet försvann, troligtvis till följd av den amerikanska medborgarrättsrörelsens arbete, säger Lars-Gunnar Andersson, radioprofil och professor i modern svenska på Göteborgs universitet” (Borås Tidning 26/8-11 https://archive.is/bBxky )

Fransmännen har ett uttryck med innebörden att ”ju mer det förändras, desto mer förblir det som det var”. Är det inte fråga om just det, när olika ord med syftning på hudfärg med jämna mellanrum byts ut? Ska böcker därmed kanske behöva skrivas om varje decennium? Även om benämningarna på svarta människor förändras är fundamentet konstant: hudfärg har alltid varit och förblir ett kategoriseringskriterium. Inte ens dagens ”people of color” undkommer detta faktum, hur obetydlig ytan än är för att bedöma människor. Så vad leder egentligen dessa eufemismkedjor till för reella förbättringar, om ens några alls? Kan sådan ordexorcism rent av ha negativa konsekvenser?

Eufemismer är förskönande, förmildrande eller beslöjande omskrivningar, ofta för före-teelser som anses anstötliga eller tabubelagda och viktiga inslag i det som kallats för politisk korrekthet. Det ursprungligen positiva uttrycket PK förknippas numera med löjeväckande omskrivningar och dogmatiska, intoleranta åsikter. Efter ett tag överförs de negativa konnotationerna emellertid också på nyskapelsen och ordet måste återigen bytas ut. O.s.v.

Kampanjerna för utdrivande av förment rasistiska ord och bilder har det senaste decenniet varit nationella varianter av en global rörelse mot rasism och diskriminering. Kampen med fullt legitima krav på lika rättigheter för olika särbehandlade grupper har dock ofta stannat på denna ytliga ordnivå. Trots att populärkulturella yttringar varit i fokus, har någon analys och tolkning av dessa texter inte ägt rum. Istället har de kritiska hakat på olika amerikanska aktionsgruppers kampanjer mot enskilda ord och bilder. Plus ça change, plus c’est la même chose?


Historieförfalskning


I och med Internets möjligheter att ge sken av en symbolisk ”folklig resning”, har förläggare av kommersiella hänsyn börjat tumma på den s.k. konstnärliga friheten och ställa ultimatum: antingen ger vi inte ut verket, eller så ändrar du… Ibland sker detta öppet, ibland i tysthet. Det sistnämnda närmar sig enligt min mening censur, även om det i dessa fall inte är någon statlig myndighet som håller i saxen. Inget förlag tycks hänvisa till någon moraldiskussion eller textanalys, utan man har bara gjort upp ekonomiska kalkyler utifrån ”förändrade målgrupper”. Jag ska om någon dag ställa frågan ifall Rabén & Sjögren i smyg ”redigerat” Pippi-böckerna, utan att offentligt berätta annat än att man till sist 2015 gett med sig och ändrat ”negerkung” till ”söderhavskung”.

Från forskar- och upphovsmannahåll har det talats om historieförfalskning eller åtminstone historieuppsnofsning när äldre texter korrigeras. Sådan språk-kosmetik och bildretuschering är inte bara att göra våld på upphovsmänniskans rättigheter, utan att ställa sig utanför histo-riska sammanhang. På ett potentiellt farligt sätt försöker man skydda sig mot verkligheten. Hur ska man kunna förstå exempelvis Lindgrens 40-tal, om man inte får läsa om hur hennes samtid – i forskning såväl som skönlitteratur – såg på olika företeelser och använde vissa ord, som idag ingen vettig människa skulle använda om eller till någon mörkhyad man möter.

Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, har (Forskning & framsteg 15/2-15) uttryckt saken bättre än jag skulle kunnat göra, så varför inte hänvisa till honom i frågan om 

”Negerkungar” och vårt förhållande till historia


”På tal om dagens tidningsartikel att ’negerkung’ nu har raderats ur böckerna om Pippi Långstrump. Detta och liknande tilltag som blivit allt vanligare på senare år bör betraktas i ljuset av hur vi hanterar vår historia. Kunskaper om historia handlar om att man utvecklar ett dubbelt historiskt betraktelsesätt: Man måste dels lära sig att bedöma varje tid och dess yttringar utifrån de förutsättningar som då rådde, och man måste dels inse att historien för att ge mening måste ”översättas” till vår tid, och därmed till de förutsättningar som råder idag. Historien måste göras rättvisa på dess egna villkor, men om vi inte på samma gång ställer våra frågor till historien, förblir den ointressant och död. Bara det ena perspektivet duger inte [min kursive-ring, MR]. Att vara bra på historia innebär att man har ett väl utvecklat dubbel-seende.  

Men om man nu plockar bort ”negerkungar” och annat ur historien som väcker vår nutida moraliska indignation, diskvalificerar vi detta dubbla historiska betraktelse-sätt. Vi litar inte på att barn och andra Pippi Långstrumpläsare använder sina historiska kunskaper på ett klokt sätt. Kvar blir bara den trista och till och med farliga modernocentriska insikten att man var dummare förr, när man kallade människor för ”negerkungar” och annat numera nedsättande. Kan det rentav vara så att man är dummare i andra länder där man inte har samma begreppsliga klokskap som i Sverige? 

I historien, om jag ändå får tillåta mig en sådan reflexion, tillhör strategin att lägga historien och livet tillrätta genom att ta bort sådant som inte passar in i den ideologisk-moraliska ramen helt andra länder än de som Sverige normalt vill jämföra sig med. Alltså: låt stå, så förstår vi bättre både historien och oss själva”.


Eller som den före detta chefen för Svenska Barnboksinstitutet, visserligen med bristande logik, uttryckte saken när nämnda institut som förläggare 2012 ånyo gav ut Einar Nermans Gubbar med rim (ursprungligen från 1931), fastän rensad på vissa bilder: 

”Varje bok och varje bild måste ses och värderas utifrån den tid i vilken den producerades och varje människa har sedan att själv ta ansvar för sin tolkning och sitt handlande mot andra människor oavsett hudfärg, religion, kön eller etniskt ursprung.”

Detta skriver alltså Jan Hansson den 16 januari 2012 på sista sidan i nyutgåvan, utan de bägge bilder och den vers i originalet som enligt honom ”kan uppfattas som kränkande”… De problematiska bilderna fanns då visserligen på Svenska barnboksinstitutets hemsida, men togs bort efter att upplagan sålt slut. Läsarens tolkning försvåras därmed avsevärt. ”Varje människa” tycks uppenbarligen inte omfatta barn.


Ordbyten räcker inte långt


Nej, enbart genom tillkomsten av nya begrepp förändras inte den sociala verklighetens reella rasism eller diskriminering. För att det ska ske, krävs annat än språkliga ingrepp. Tvärtom kan nya, till synes mildare och mindre uppenbart förminskande, benämningar fungera som täckmantel för att göra samhälleliga missförhållanden, sociala orättvisor och fördomar mer harmlösa och osynliga. Genom försköningar av 70 år gamla texter ges, det givetvis felaktiga, intrycket av att samhället ifråga var mindre rasistiskt på den tiden. Läsaren slipper också påminnas om 40-talets såväl som dagens rasism. Det är dock en grov feltolkning av begreppet att tro, att man personligen är utsatt för rasism (i meningen kränkning) bara för att man blir ledsen eller upprörd av att se en stereotyp fiktiv bild, som man upplever ska föreställa någon ur den egna gruppen. Än mindre är man då utsatt för diskriminering. En bild i en bok kan inte diskriminera läsaren.


Det talas inte sällan om ”diskriminerande” ord, men enskilda ord är aldrig tillräckliga när man i realiteten talar om rasism. (Med diskriminering menar jag när någon faktisk individ särbehandlas negativt, enbart på grund av sin tillhörighet till en viss grupp.) Frågan avgörs av den kontext som ordet förekommer i och hur barn kan förstå framställningen. Enbart ordet ”neger” eller ”zigenare” i en historisk text är inte tillräckligt för att ropa ”rasism”, utan därutöver krävs något som antyder missaktning, ringaktning, förakt, ett ord eller en bild som framställer måltavlan som kriminell, oärlig, korkad eller på annat sätt negativt annorlunda, samt framställningens accepterande attityd till detta. Dessutom måste man väga in genren som ordet eller bilden förekommer i.

Inget barn blir dock rasist, bara för att det i en bok konfronteras med ett (enligt dem som redan känner till det) kränkande ord. Först måste barnet veta eller inse att ordet används på ett förnedrande sätt och den värderingen får – eller får ej –barnet alltid från omgivningen i övrigt. Svartvita motsatsord för t.ex. svart respektive vit hud bär i sig inga värderingar, utan är bara en av ett otal kategoriseringar som barn, för att greppa sin omvärld, är beroende av. Ifall dessa hudfärgsord är viktigare än andra motsatser typ kort-lång, blåögd-brunögd, etc får de i så fall lära sig av människorna runt dem.

Hur övriga nordiska länder, Tyskland, England, USA och Frankrike i sina Pippiöversätt-ningar mellan 1946-2014 har förhållit sig till Efraim Långstrumps konungatitel återkommer jag till i nästa blogginlägg. 



Referens

Clark, Kenneth B & Clark, Mamie P: Racial identification and preference in Negro children, sid.169-178 i T M Newcomb & E L Hartley (red.): Readings in Social Psychology, New York: Henry Holt 1947    –  finns i fulltext på

47 kommentarer:

  1. Hej Margareta!

    Jag tror jag är överens med dig i det att ord måste förstås i den kontext de förekommer. I det perspektivet är till exempel Lindgrens negerkung långt mindre dramatisk än om en negerkung skulle dyka upp i en idag nyskriven bok, och han är förstås inte heller en medvetet rasistisk beskrivning av omvärlden - i den Lindgrenska kontext han förekommer. Men innebär det verkligen att rasism inte förekommer i bokens beskrivningar av negrer?

    Jag ställer mig nämligen lite undrande till avsaknaden av reflexion i din text kring det som beskrivs av N-ordet. (Som det är nu reflekterar du nästan bara kring ordet i sig.) Vad var en "neger" för något i 40-talets Sverige? Var det en annan person, vilken som helst men med brun hud? Eller upplevdes skillnaderna som större? Var det kanske t.o.m. så att när Astrid Lindgren beskriver kurredutterna (negrerna) i sin bok, så beskriver hon en helt annan sorts människa? Fortfarande inte medvetet rasistiskt, förstås. Fortfarande med en välvilja och ett för den tiden ovanligt stort patos angående synen på negrerna som mer eller mindre lika oss. Men fortfarande ur ett perspektiv som är oss mer eller mindre främmande idag, och som utifrån våra standarder skulle uppfattas som rasistiskt, då det handlar om en syn på negern som primitiv och exotisk.

    Detta; synen på negern som primitiv och exotisk; är kärnan i problemet med n-ordet idag, då det synsättet - den laddningen - finns kvar och faktiskt delar utrymme med den lite dissociativa bokstavstolkning som endast ser ordet som en beskrivning av ett yttre attribut: Färg.

    Därmed kan Efraim inte bara ses som kung över de bruna kurredutterna, utan även över de primitiva och exotiska kurredutterna. Ett faktum som förstås inte förändras av att man byter bort negerkungen.

    Ska en bemöta rasismen i Pippi Långstrump bör en alltså se inte bara n-ordet, utan också vad det bär med sig. Och någonstans även konfrontera sig själv med det orimliga i uppfattningen att ordet neger var neutralt tills man slutade använda det.

    SvaraRadera
  2. Hej Jan!

    I just detta "förord", som ju bara är ett slags inledning till temablocket, tar jag onekligen enbart upp N-ordet, men om du läst och minns artikeln i KULTUREN berör jag där (och i en kommande längre bloggversion av den texten som är schemalagd till 14/9) Pippis och Lindgrens syn på kurredutterna som inte är mer exotisk än hur kurredutterna ser på besökarna och på "vita", svenska företeelser som de finner lika underliga som Lindgren via Pippi gör. Exotismen är föga förvånande ömsesidig.

    Men det är klart att Lindgren beskriver en delvis "annan sorts människa", en svart sådan med andra kläder, seder och ett – som de tre svenska barnen ser det – bättre liv. Samtidigt en människa ganska lik oss, visat i hur barnen leker jämlikt och gillar samma saker oavsett hudfärg. Om detta önsketänkande om en paradisö är rasism, så är givetvis skildringen "rasistisk"... Jag kallar det hellre för en barndröm om evigt sommarlov och frihet, som troligen de flesta barn oavsett hudfärg ibland drömmer. Varför skulle annars Pippiböckerna vara några av världens allra mest lästa böcker?

    Du frågar vad en N var på 40-talet och jag svarar "en svart människa helt enkelt", vars eventuella särskiljande egenskaper ännu var okända, men självfallet influerade av alla reseskildringar och romaner 1910-1948: någon både spännande och främmande, men framför allt lockade tydligen denna människas LIVSSTIL även vuxna, att döma av intresset för de många skildringarna i bok- och filmform under dessa decennier.

    Du ger själv inga exempel varken här eller i facebookdiskussionen på vad DU anser vara rasistiskt i skildringen av kurredutterna. Det gjorde och gör ingen annan heller, trots att jag på facebooktråden uttryckligen bett alla deltagare komma med ett enda exempel på vad som skulle kunna anses vara nedvärderande eller kränkande. BARA N-ordet var det som alla hakade upp sig på. Närmast kommer man att Efraim skulle vara kung över kurredutterna, vilket i boken framställs som ren nonsensmakt och skrattretande.

    När du modernocentriskt skriver att skildringen utifrån "våra standarder idag" skulle uppfattas som rasistisk ger du fortfarande inga detaljer, men framför allt är du vuxnocentrisk då du med "våra" uppenbarligen menar "våra vuxna standarder". Vad tedde/ter sig enligt barn "primitivt" i kurreduttbarnens liv? Säkerligen upplever dock dagens barn svarta som mindre annorlunda än de själva, eftersom de flesta idag har svarta skolkamrater. Så i den meningen vore beskrivningen av kurredutterna möjligen mindre annorlunda IDAG än den var i slutet av 40-talet och flera decennier därefter. Som en semesterbeskrivning av klasskamraternas forna hemland, kanske?

    Problemet är att varken du, jag eller någon annan vet hur barn tar till sig denna eller liknande berättelser, eftersom receptions- och mottagarforskning har varit undanskuffad i 25 år, till förmån för djupsinniga teoriutvecklingar och medtodfetischism samt vuxencentrering och fokus på de mest vuxentilltalande böckerna. Om detta skriver jag i PEDAGOGISKA MAGASINETs septembernummer. I stort sett ingen intresserar sig idag för barns värdering av berättelseri olika medier, bara om FÖRMODAD "påverkan"...

    Beträffande ords neutralitet så anser jag fortfarande att alla ord är neutrala till dess att någon ANVÄNDER dem och man först då kan bedöma deras pH-värde. Idag bär ordet något annat med sig än det då gjorde, men alla som vill begrava ordet för gott gör enligt min mening inte dagens barn någon välgärning. Jag anser att det är bättre att tala med barn om alla ord och företeelser och förklara dem på lämpligt avvägt sätt, än att bara sopa bort dem som de ej fanns och finns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Jag tänker t.ex. på det här med rasism. All rasism är inte våldsam. Inte heller är den alltid medvetet nedvärderande eller kränkande. Damen på bussen, som med flit sätter sig bredvid den beslöjade, afghanska kvinnan eftersom det är så intressant med människor från andra kulturer är inte rasist. Men hon agerar utifrån rasistiska bevekelsegrunder - den arabiska kvinnan är för damen inte intressant för den hon är, utan för att hon (eller snarare hennes slöja) representerar en stereotyp bild av det främmande och exotiska. Husägaren som väljer bulgariska hantverkare för att de är mer noggranna, men ändå snabba (och billiga) gör det sannolikt av pragmatiska skäl, men bilden av bulgariska hantverkare som noggranna och snabba är trots detta en rasistisk stereotyp.

      Ovanstående är två exempel på vad vi kan kalla "välvillig rasism" och jag vill mena att den exotism som präglar Lindgrens skildring av kurredutterna är exempel på detsamma. Önsketänkandet om en paradisö, som du beskriver det, bygger med andra ord på den rasistiska stereotypen om det primitiva naturfolket som inte är fångna av civilisationens bojor. "Den ädle vilden", för att använda ett rasistiskt/exotistiskt begrepp du bör känna till eller som du i annat fall lätt kan googla för att skapa dig en överblick. Det är också självklart att Efraim får en maktposition hos kurredutterna i egenskap av representant för den civiliserade människan (vilket han förstås är, sitt opolerade sätt till trots).

      Anser jag då att det är ett problem att kurredutterna beskrivs som ädla vildar eller att Efraim är deras negerkung? Nej, det gör jag faktiskt inte. Då ser jag det som mer problematiskt att en rasistisk stereotyp som den ädle vilden kan bortförklaras som föga mer än "en barndröm om evigt sommarlov och frihet". Som att det välvilliga i välvillig rasism neutraliserar det rasistiska. Det gör det inte. (Och jag tror inte heller att Lindgrens skildringar av de ädla vildarna kurredutterna är den huvudsakliga orsaken till böckernas framgång i världen. Där har vi snarare huvudkaraktären själv att tacka.)

      Det må vara modernocentriskt av mig att utgå från dagens standarder när jag beskriver rasismen i Pippi Långstrump som jag gör ovan, men vilket är ett rimligare alternativ, menar du? Väldigt lite har dessutom hänt, rasismen var välvillig då och är välvillig nu. Att kurredutterna (eller deras verkliga motsvarighet negrerna) var ädla vildar sågs som en oproblematisk självklarhet då och så är det uppenbarligen än idag. Enda egentliga skillnaden är väl att negern var kuriosa då och ett litterärt - och enligt vissa orörbart - tidsdokument idag.

      Ja, då var det det här med N-ordet. Negern har gått från att vara ett själlöst djur då den först upptäcktes, till att vara en slags människa och idag en nästan likvärdig medlem av (det vita, västerländska) människosläktet. Jag skriver "nästan" som en påminnelse om att vi fortfarande lever i en (västerländsk) civilisation där personer av annan hudfärg oavlåtligt måste röra sig genom en labyrint av glastak och -väggar. Negern är fortfarande och har alltid varit ett ord som betecknar en varelse som bara nästan är som du och jag.

      Det har faktiskt aldrig funnits en tid eller plats där "neger" varit ett ord helt tömt på värderingar, eller där det beskrivit något annat än just (ociviliserade) mörkhyade afrikaner eller personer av afrikanskt ursprung. Det har aldrig talats om negerfärgade kläder eller ens en neger-livsstil (även om den ädle vilden gör sig påmind).

      Jag vill avsluta med att påpeka att byta ut n-ordet i Pippi-böckerna inte är detsamma som att sopa bort det som att det "ej fanns och finns". Möjligen inom den snäva kontexten av Pippi-böckerna, men inte mer än så. Och det utesluter självklart inte att ordet vid lämpligt tillfälle lyfts och problematiseras. Jag må vara bekväm i att exotismen finns kvar i sin smått unkna skrud, men jag kan inte på något sätt se det som försvarbart att en nyutgåva på modern svenska behåller ett så gammaldags och förlegat ord som "neger".

      Radera
  3. Hej igen Jan!

    Jag anser inte att ditt exempel med damen på bussen är fråga om rasism, utan om uttryck för ett antagande. Vore detta negativt eller fientligt, vore det fråga om en fördom. Med ditt synsätt blir ”vita” alltid ”rasister”: när de inte sätter sig bredvid andra etniciteter såväl som när de gör det… Bara när ”vita” oreflekterat agerar som robotar (och står i bussen) kommer de tydligen undan.

    Jag anser vidare att den som agerar utifrån synen på den ”andre” såsom ”intressant” INTE gör det utifrån ”rasistiska bevekelsegrunder” utan utifrån förutfattade meningar – i ditt exempel förmodligen tankar om ett potentiellt givande samtal med den ”andra”: ”RASbaserade bevekelsegrunder” om du så vill. Damen har ingen aning om denna afganska individ är intressant i sig, så det kan heller inte vara fråga om en ”positiv stereotyp” baserad på slöja enbart. Möjligen skulle det kunna vara en positiv stereotyp utifrån antagandet om att afghanskan behärskar det svenska språket om de befinner sig i Sverige, men detta kunde förstås även kritiseras såsom ”etnocentrism”.

    Detsamma gäller husägaren som väljer den bulgariske hantverkaren utifrån en RASstereotyp – inte fråga om en rasistisk sådan (jmf skillnaden mellan engelskans ”racial stereotypes” respektive ”rasist stereotype”, som de flesta svenska antirasister inte kan hålla isär).

    På sistone har rasism visserligen av somliga getts innebörden av fördom + makt = rasism. Alla vita anses då vara privilegierade (≈ inneha ”makt”), även de fattigaste och maktlösaste. Jag kan inte se att tanten sitter inne med någon makt, såvida nu kunskapsintresse inte ska ses som ”makt”. I så fall vore det ju relativt lätt att uppnå förändring av maktbalansen mellan ”vita” och ”icke-vita”.

    Innan jag kan avgöra om Lindgrens framställning är ”välvillig rasism” eller ej, måste jag ha din precisering av rasism att bedöma den mot: rasism är således inte nödvändigtvis våldsam, inte medvetet kränkande, utan kan även vara välvillig? Nej, envisas jag än en gång. STEREOTYPER kan vara välvilliga, men aldrig rasism. Rasism innebär fortfarande att en viss ras anser sig överlägsen en annan.

    Människor är ofta fascinerade av utlänningars annorlundahet. När jag pluggade i USA kom folk fram till mig i matsalar och frågade varifrån jag kom, eftersom de såg att jag använde besticken på ett ”oamerikanskt” sätt (jag åt ej bara med gaffeln, utan höll kniven i den andra). De bad mig säga meningar på ”exotisk svenska” och i kyrkan presenterades jag som ”Swedish friend”. Hade det varit idag, hade jag kanske kunnat sitt i tv och tala om hur rasistiska amerikanerna var? (Jag är vit, ska kanske tilläggas.) När min dotter semestrade i indiska Goa kom bruna fram till henne och tog på hennes blonda hästsvans och barn kallade henne ”Barbie”. Det var alltså fråga om exotisk rasism, med ditt synsätt? Var min dotter ”den Andre”?

    Nej, att som Lindgren beskriva andras fysiska skillnader är inte rasistiskt! För att bli det, måste dessa olikheter först värderas som negativa och det sker inte i böckerna, tvärtom. Du ger heller inga exempel på att kurredutterna skulle beskrivas som ”primitiva”. Barns önsketänkande om en paradisisk sol- och badtillvaro gör alltså varje semesterresa ”rasistisk”? (fortsätter i nytt inlägg)

    SvaraRadera

  4. (fortsättning från förra svaret)
    Eventuellt i sinnevärlden verkligen existerande ”primitivitet” har barn ingen som helst aning om. Lindgrens inlevelse i detta är inte rasistisk medger du, medan MITT perspektivtagande av detsamma däremot ÄR det?! Själv tycker du dock att det är OK med beskrivningar ”ädla vildar”. Det gör inte jag, skulle aldrig använda benämningen vilde. Det finns i gestaltningen av kurredutterna ingenting ”vilt” beskrivet hos deras agerande, ej heller i min beskrivning av dem. Att jag tar dessa fiktiva karaktären i försvar kan givetvis också det betraktas som överlägsenhet, överläge, maktspråk… Att svarta idag enligt dig också de ses som ”ädla vildar” får min haka att falla. VEM gör det? Inte ens Donald Trump eller högerextremister, väl? Inte ens blir betraktade som icke-äldla vildar, mig veterligt.

    Det jag syftade på i fallet med att byta ut N-ordet som detsamma som att sopa bort det syftade på diskussionen i facebookgruppen, som vittnade om en beröringsskräck generellt i samband med ordet inom barns hörhåll. Mitt förslag vid läsningen av originaltexten ju var att vara lyhörd för om något/några barn då reagerade på ordet och i så fall ta tillfället att före en diskussion om dess betydelse förr respektive karaktär av ”svärord” och skymford – eller ännu värre – nu. Stämma i bäcken, mota Olle i grind eller vad man kan kalla det om detta lämpliga tillfälle.

    Min slutsats: 1) det finns ingen ”välvillig rasism”; 2) all rasism är negativ; 3) det exotiska är inte nödvändigtvis rasistiskt; 4) ord är i sig aldrig farliga, men måste för att användas rätt eller undvikas bli förklarade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Margareta!

      Jag uttrycker mig ibland slarvigt. Men vad gäller exemplet med kvinnan skriver jag tydligt i min senaste kommentar att hon inte är rasist, vilket du verkar ha missat. Det jag ville belysa är att även ett välvilligt, ärligt menat intresse för Den Andre kan uppfattas som kränkande. Och då detta välvilliga ärligt menade intresse bygger på rasbaserade bevekelsegrunder eller rasstereotyper, så har vi alltså en kränkning utifrån en uppfattning om ras/etnicitet, även om det inte var kvinnans intention. Hon är alltså inte rasist, men det blir ändå resultatet.

      Det är också det jag menar när jag skriver "välvillig rasism". Precis som du mycket riktigt påpekar kan rasism aldrig vara välvillig, eftersom den bygger på makt- och värdeskalor/-strukturer. Men det är så den strukturella rasismen fungerar. Att vi i en "matter-of-fact"-kontext agerar utifrån vad som framstår som självklart och naturligt att vi inte ser de här underliggande strukturerna. Att t.ex. förknippa negrer ("svarta") med kannibaler är vare sig taget ur luften eller värdeneutralt förutom i den mycket strikt avgränsade situation du beskriver i inledningen av ditt inlägg. Ingen i situationen är rasist, men agerar i en rasistisk struktur där svarta och kannibaler är (oproblematiskt) synonyma.

      Många av oss (de flesta?) fascineras av det annorlunda. Jag gör det också. Och jag framhäver gärna de vänner jag har, som kommer från de mest skilda delar av såväl samhället som världen. Självklart gör det i sig oss inte till rasister. Men om vi (jag använder ordet "vi" främst som en beskrivning av det svenska eller västerländska samhälle vi representerar) samtidigt reducerar våra medmänniskor till "racial stereotypes" á la afrikanen som försörjer sig på att hålla trumkurser o.dyl. så är vi ändå i det rasistiska och rotar. För dessa racial stereotypes skapar glastak i form av begränsningar av individers möjligheter såväl som tilltron till deras förmågor. Och varför gör vi det? En rimlig förklaring är en vilja att hålla kvar vid just det exotiska. Det där (enda?) som gör dem intressanta. Inte i alla lägen, men tillräckligt ofta för att det ska gå att ta på.

      Jag kallar dig inte rasist, Margareta. Inte mig veterligen i alla fall. Och jag använder heller inte begreppet "ädla vildar" på ett sätt som bör ha fått dig att missförstå det som att jag använder det om människor till vardags. Överlag missförstår du begreppet till synes nästan medvetet, då den ädle vilden inte alls behöver vara "vild" för att vara en ädel vilde. Begreppet har sedan det började användas varit en försök att - starkt romantiserat - beskriva hur "negern" också är människa, dock med förbehållet att det fortfarande är en primitiv, ociviliserad människoart vi talar om. Och det är det kurredutterna är. Självklart inte uttryckligen - jag utgår från att vi båda har förmågan att läsa mellan Lindgrens rader och inse att kurredutternas samhälls- och civilisationsnivå skiljer sig markant från våra diton - men att barnen förmår överbrygga dessa skillnader i egenskap av att de är just barn.

      Och vad menar jag med att kurredutterna (och deras motsvarighet negrerna) än idag oproblematiskt och självklart ses som ädla vildar? Det är en svår fråga att besvara. Det handlar om samma sak som i exemplet med kvinnan på bussen eller hos oss själva - om det lockande i det exotiska, det annorlunda. Afrikaner med "rytmen i blodet" - en till synes ofarlig "racial stereotype", men ofta ack så kränkande för afrikanen ifråga. Men det kanske tydligaste exemplet på att den ädle vilden existerar än idag hittar vi nog dock om vi istället tittar på oss själva och konstaterar hur långt från det förment naturliga vi befinner oss - såväl känslomässigt som fysiskt - jämfört med De Andra. Den ädle vilden är på samma gång underlägsen och förebild. (fortsätter nedan)

      Radera
    2. (fortsättning)

      Rasism är alltid negativ. Så långt är vi överens. Men jag vill fortfarande hävda att även välvilja och exotism kan - när de bygger på förgivettagna och rasbaserade (t.ex. "racial stereotypes) makt- och värdestrukturer - resultera i att förstärka samhälleliga, rasistiska strukturer samtidigt som de kränker individer på samma premisser (ras, makt och värde). Och, vill jag avslutningsvis påpeka, ord har en synnerlig förmåga att befästa detta.

      "Neger" har samma betydelse då (på 40-talet) som nu, men dess innebörd har blivit tydligare - inte förändrats. (Men det kanske vi gör bättre i att diskutera i kommentarerna till ditt nya inlägg istället?)

      Radera
  5. Hej Jan!

    Jag reagerade på att du, som exempel på icke-våldsam rasism, tog en dam som även enligt dig INTE var rasist… Damen hade på sin höjd förutfattade meningar om etniciteten ifråga, i form av positiva stereotyper. Jag vägrar gå med på att positiva stereotyper skulle innebära rasism.

    Du exemplifierar, till skillnad från jag som skriver om fiktiva karaktärer, med verklighetsfall och skriver om ”bussincidenten”:

    ”Och då detta välvilliga ärligt menade intresse bygger på rasbaserade bevekelsegrunder eller rasstereotyper, så har vi alltså en kränkning utifrån en uppfattning om ras/etnicitet, även om det inte var kvinnans intention. Hon är alltså inte rasist, men det blir ändå resultatet.”

    Nej, det var ingen kränkning, men du FÖRMODAR att den UPPLEVDES som kränkande av den arabiska kvinnan, som du FÖRMODAR i sin tolkning utgick från en negativ rasstereotyp. Ja, det är ju i så fall afghanskans ”fria val” att så göra, men hon kan även tolka det hela annorlunda. Att någonting i en fiktiv bok av läsaren uppfattas såsom ”kränkande” (i meningen en kränkning av läsaren själv), är enligt min mening inte en reaktion på berättelsens inneboende rasism.

    Men varför skulle det anses vara kränkande att, som jag avundsjukt önska att det även gällde mig, ha ”rytmen i blodet”? Vari ligger det överlägsna i att ha rytmiska människor som förebild? Är det negativt att ha det, lika negativt som att hävda att ”White men cannot jump”?

    Tyvärr vet vi nordbor alltför litet om afrikaner, men kan jag hjälpa att jag tycker att de svarta som jag ser i nyhetsinslag från något afrikanskt land (och även de i den där botswanska fiktionsserien om en kvinnlig privatdetektiv, Kvinnornas detektivbyrå hette den väl?) verkar så lugna och vänliga? Jag tror därmed inte att invånarna har detta ”i blodet” eller att det är ”exotiskt”, utan har tolkat det som ett resultat av en lugnare livsstil, eller följden av ett varmare klimat som inte direkt inbjuder till jäkt och stress. Hur detta eventuellt går ihop med rytm vet jag inte, men finge vi mer berättelser från denna del av världen skulle stereotyperna åtminstone bli fler och i konflikt. Idag är det inte så svårt eller dyrt att nå ut med sådana berättelser på t.ex.YouTube.

    Jag anser vidare att det inte existerar någon ”rasism utan rasister”, utan att det som då åsyftas med abstrakt rasism är (ofta omedvetet) medlöperi i RASDISKRIMINERING. Det vill säga: medlöperi i institutionaliserad ”liberal” rasojämlikhet. Blir detta medvetet och därmed uppenbart för fler, kan kraven på staten bli mer framgångsrika, t.ex. för ett återförstatligande av skolan och klassblandade och etnicitetsblandade skolklasser. Det ”fria skolvalet” är rasdiskriminerande och klassdiskriminerande. Däremot förändras inget genom luddiga begrepp eller fokusering på individer på bussen eller i villan, såvida dessa individer inte är uppenbart rasistiska gentemot andra individer eller grupper. Det talar mitt blogginlägg om reaktionerna på Pippi Långstrump inte om.

    (fortsättning i nästa svar)



    SvaraRadera
  6. (Fortsättning från förra svaret)

    Och så till det här med förment ”ädla vildar”. De som åsyftas har enligt Steven Pinker (2002) i stor utsträckning varit just våldsamma, vilket Donald Trump förvisso anser att svarta även idag är – utan att vare sig kalla dem för ädla eller vildar. Men att/om jag och du och andra vuxna kan läsa mellan raderna är ointressant här, eftersom det enda viktiga enligt mig är att barnläsarna inte ser kurredutterna som primitiva, ociviliserade människor utan att deras ”civilisation” (också det ett barnfjärran begrepp) enligt Pippi faktiskt är att föredra framför vår västerländska dito.

    VARJE benämning för en etnicitet, eller hemmahörighet i ett svensk landskap annat än ditt eget, är också en ”beteckning av en varelse som bara nästan är som du och jag”. Men VARFÖR skulle alla vara precis som du och jag?! Det vore väl inte bara trist utan outhärdligt?

    Jag anser att alla, även Donald Trump innerst inne, inser att afrikanen som försörjer sig medelst trumkurser är betydlig MER än bara trumlärare och alls inte reducerad till enbart detta. När du sedan talar om glastaken för denne ("trumläraren" alltså), så hyser jag trots min politiska hemvist större hopp till arbetsgivare än att tro att den som tar emot ansökningsblanketter och gör jobbintervjuerna, ifall afrikanen söker jobb som engelsklärare eller fritidspedagog, BARA ser en trumma framför sig. Kanske är den jobbsökandes CV skrivet på fläckfri engelska? Det borde väl vägas in särskilt, men inte bara, i fallet med engelsklärarjobbet? Får denna person sedan ändå inte jobbet, utan det ges till en sämre kvalificerad vit, är det ej rasism utan fråga om rasdiskriminering och möjligt att anmäla till DO.

    Min konklusion:


    - Jag vill fortfarande hävda att välvilja och exotism utifrån positiva rasstereotyper inte behöver bygga på individers (medvetna eller omedvetna) delaktighet i makt- och värdestrukturer. I vart fall inte mer än vad varje positivt omdöme mellan två individer bygger på ett över- respektive underläge, även i fallet med man-kvinna, kvinna-man, vuxen-barn, chef-anställd, läkare-patient o.s.v.
    - De tillhöriga en majoritetsetnicitet är dock onekligen i egenskap av samhällsmedlemmar med rösträtt förmånstagare i diskrimineringssituationer.
    - Jag har fortfarande svårt att inse att denna sorts välvilja (till skillnad från t.ex. välgörenhet) skulle kränka den som uppfattas äga en god egenskap.

    Bygger den förutfattade meningen däremot på en föreställning om den ”berömmandes” högre värde (enbart p.g.a. etnicitetstillhörighet), än den som den som får berömmet anses ha, är det givetvis rasistiskt.

    Jag kan heller inte se hur ett ord som N-ordet skulle ha kunnat bli ”tydligare” i sin konnotation, utan att därmed samtidigt förändras till sin innebörd./Margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen, Margareta!

      Den bussåkande kvinnan är, såvitt jag vet, en fiktiv karaktär i en fiktiv situation. Det är i alla fall så jag använder henne och därför blir det konstigt när du dels tolkar det som en verklig händelse (kanske var jag otydlig) och därtill avfärdar hennes reaktion som en förmodan från min sida och (antar jag du menar) dessutom en ganska osannolik sådan.

      Jag har faktiskt lånat kvinnan av Hanna Wallensteen, som i sin tur använder henne i sin föreläsning "Så lagom svensk" för att exemplifiera situationer där vår avsikt är att "vara trevliga och öppna, men bara uppfattas som klumpiga, fördomsfulla eller rasistiska" (ur beskrivningen av föreläsningen). Även i hennes exempel BLIR kvinnan kränkt - inte för att hon blir uppmärksammad som exotisk och annorlunda i den specifika, aktuella situationen, utan för att det är så hon blir bemött i princip hela tiden. Som att det enda hon är, är exotisk och annorlunda. Hanna själv vittnar om liknande upplevelser, då hon är adopterad från Etiopien och vuxit upp som den mörkhyade i rummet (en i sammanhanget både lämplig och relevant parafras på elefanten i rummet).

      Vidare, vad gäller "ädla vildar" utgår jag från Aleksander Motturis resonemang i "Etnotism" (2007), där han gör en poäng av att den ädle vilden - vild eller ej - från det att begreppet myntades varit en varelse (egentligen en svart afrikan) som står närmare naturen och det "sanna" än den förment civiliserade vite mannen, och att begreppet bör förstås i sitt exotifierande sammanhang där dessa djupgående skillnader i Den Andres själva natur jämfört med vår egen blir överordnade de eventuella likheterna. Bilden av den ädle vilden rymmer alltså en slags civilisationskritik, inte alls olik den som förekommer i Lindgrens skildring av kurredutterna, vars civilisation som du själv beskriver det "enligt Pippi faktiskt är att föredra framför vår västerländska dito".

      Det är också hos Motturi jag har hämtat mina trevande försök att beskriva hur en helt vanlig person enbart på grund av sitt utseende och sin härkomst (eller "racial stereotypes" om du föredrar det uttrycket) förutsätts vara inte bara musikalisk utan dessutom kunna traktera ett specifikt instrument och därmed också mer eller mindre hänvisas till en försörjning i den branschen. Detta beskriver dock Motturi bättre och mer utförligt än jag.

      (fortsättning nedan)

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    3. (fortsättning från ovan)

      En avslutande svada om exotism är på sin plats, om inte för annat, så för att försöka sätta punkt för den här delen av diskussionen och ge plats åt relaterade diskussioner i anknytning till dina andra inlägg på det aktuella temat:

      Det främmande/exotiska hos en annan människa, oavsett vad det är vi finner främmande/exotiskt, blir ett problem först när/om hon reduceras till att BARA vara detta främmande/exotiska av en majoritet av sin omgivning och över tid. Det är alltså inte alls jämförbart med att åka på en semesterresa till Främmande Land och låta lokalbefolkningen hänföras över ens blonda kalufs eller blå ögon. Det är jämförbart med att bo i Främmande Land och inte ens kunna gå till affären och handla mat utan att bli pillad på håret eller stirrad på varannan meter. Varje dag.

      Exotism är inte heller jämförbart med att få beröm för något man är bra på, eller en god egenskap man besitter. Det är jämförbart med att få beröm eller uppskattning för att en t.ex. har "rytmen i blodet" (eller någon annan racial stereotype) fast personen som visar sin uppskattning inte har en aning om så ens är fallet.

      Vi kan faktiskt slå fast att det inte ligger något exotistiskt överhuvudtaget i att berömma någon för en viss kompetens eller god egenskap, utan att exotismen kräver att personen i fråga dessutom omfattas av en eller flera "racial stereotypes" som avviker från normen/majoriteten i det samhälle hen lever i, och att berömmet tar sin utgångspunkt i dessa "racial stereotypes".

      Trots alla "om" och "men" och "kanske", där de här människorna som utgör mål för din och min välvilliga exotism inte behöver känna sig kränkta på något sätt, så upplever många ändå hur den här välvilligheten - kanske t.o.m. just för att den upplevs av oss som välvillig - förminskar och kränker dem dagligen. Det är också i mottagandet som makt- eller värdestrukturerna blir som tydligast.

      Vi är förstås inte mer än människor och vi kommer fortsätta reagera på det vi finner annorlunda, spännande - exotiskt. Det är om inte en rättighet, så i alla fall en oundviklighet. Men vi får inte bli så självupptagna i detta att vi glömmer hur självklart det är för oss att kunna vara/bli en i mängden. För en "neger" eller en kvinna i slöja (för att inte tala om burka) är det en emellanåt närmast ouppnåelig lyx. Fråga Hanna Wallensteen.

      Vad gäller vår nuvarande diskussion tror jag att vi båda sagt ungefär det vi har att säga. Vi angriper frågan om rasism från väldigt olika utgångspunkter, alternativt ser vi likadant på just rasism, men drar åt olika håll vad gäller vidare tolkningar, implikationer och konsekvenser. Det är bra och antagligen en av anledningarna till att diskussionen blivit både spretig, innehållsrik och… ...lång. Jag har aldrig tidigare blivit varse att Blogspots kommentarsfält har en teckenbegränsning!

      Trevlig helg!

      /Janne

      Radera
  7. Nej, Jan den bussåkande damen är ingen fiktiv KARAKTÄR i en fiktiv situation i meningen FIKTIONSberättelse likt Pippi Långstrump, utan en av dig föreställd person i en tänkt REELL händelse, som du konstruerar utifrån en kombination av (förmodligen) verkliga vittnesbörd och sedan använder som ett slags verklighetsbaserat belägg – utan att ifrågasätta om de är det.

    Huruvida Wallensteen i sin tur bygger exemplet på en liknande verklig händelse vet jag inte, men kanske gör också hon precis som du nu. I vart fall rör det sig uppenbarligen inte om en scen hämtad ur någon roman. Att Hanna W eller en eventuellt faktisk annan kvinna bakom exemplet blev kränkt är förvisso möjligt. Men som du själv skriver sker det inte utifrån just denna specifika händelse, utan för att hon mött denna positiva STEREOTYPA reaktion så ofta förr. Att hon i detta fall uppfattar intresset för det annorlunda som en kränkning, gör för den skull inte denna händelse till rasistisk: inte till någon nedvärdering av kvinnan för hennes slöjas skull.

    Kvinnan med slöja har också själv ett ansvar för att inte ENBART bli uppmärksammad som annorlunda eller exotisk och kunde till exempel själv initiera ett samtal med sin medpassagerare. Motturi anser väl att människor idag inte bör identifiera sig utifrån sin etniska identitet enbart, eller överbetona sin skillnad?

    Beträffande uttrycket ”den ädle vilden” så är också det en positiv stereotyp, om än en myt och förvisso exotisk (i meningen ”ovanlig”, snarare än ”besynnerlig”), men alls inte fråga om rasism. Jag kan inte se att det varken när myten tillkom eller i dessa ekologiska dagar kan anses negativt eller nedvärderat att leva i samklang med naturen, eller att den ”västerländska civilisationen” än idag skulle kunna uppfattas som särskilt civiliserad.

    Den ädle vilden har som sagt setts som ett slags okorrumperat föredöme. Det är en romantisk myt skapad på 1600-talet, men inte om svarta afrikaner utan om nordafrikanska muslimer. Det är möjligt att Motturi hävdar att denna exotifiering – gjord av romantiska fiktionsförfattare snarare än av vetenskapsmän – ursprungligen skulle ha förklarats som den svarte afrikanens ”själva natur”, en ”inneboende godhet”, och sådana tankar vill man förstås ta avstånd från.

    Hur detta hänger ihop med trummor vet jag inte, men en person som erbjuder sig vara trumlärare förutsätts väl vara musikalisk? Eller sker rekryteringen genom att den kursansvarige går ut på gatan och väljer ut ett visst utseende och en viss nationalitet? Har sådana människor förtur framför andra sökande, är det väl tvärtom om fråga om diskriminering?

    Vad gäller ovanligt utseende eller yttre drag såsom hårtyp, är det nog svårt att göra något åt människors intresse för det otypiska (reaktionen anses rent av sitta i generna) så länge det fortfarande är ovanligt. Ju vanligare t.ex. svart hud blir i en i övrigt mest ”vit” miljö, desto mer torde reaktionen avta. Det är dock inget angrepp på eller nedvärdering den utstirrade som person. Om någon ohyfsad (förutom möjligen ett förskolebarn) pillar på håret, har man rätt, ja, kanske rent av skyldighet att säga ifrån, eller fråga vederbörande om man får pilla i deras hår också, eller för jämlikhetens skull dra dem i hästsvansen. Däremot inte snacka om nyfikenheten som rasism.

    Självklart blir det ett problem om en människa BARA uppfattas som en rasstereotyp, t.ex. reduceras till någon ”med rytmen i blodet” även på ishockeyrinken, men det kan rimligen inte vara av sin närmaste omgivning. I så fall bör man kanske byta vänner? Ju mer nära vi kommer en människa, ju mer vi vet om vederbörande, desto snabbare vittrar stereotypen bort. Ifall en människa som inte hört en spela något instrument säger en så korkad sak, är det kanske bäst att ha överseende med dennas dumhet. Varför inte vältra sig i att inombords kunna känna sig överlägsen?! (Fortsättning i nytt..)

    SvaraRadera
  8. (fortsättning av förra):

    Jag håller dock fullständigt med dig om att vi, infödda vita (gissar jag även i ditt fal) som råkat födas i Sverige, inte har någon anledning att känna oss välvilliga utan enbart bör sträva efter att behandla andra oavsett yttre egenskaper schysst. Självupptagenhet är emellertid något som jag rekommenderar alla oavsett var och när man är född att motarbeta. Min upplevelse är dock att särskilt unga människor idag inte alls vill vara en i mängden. På sin höjd vill man vara likadan som andra av sin specifika sort, oavsett vad denna sort är (och här talar jag inte bara om hudfärg, etnicitet, sexuell läggning, etc, utan beträffande allt möjligt), men en sort som helst bör vara så liten och exklusiv som möjligt.

    Jag tror att just vi två ser likadant på rasism och dess konsekvenser, men vi anser olika ting falla in under etiketten. För mig måste rasism vara fråga om något nedvärderande eller nedsättande, som säger att en etnicitet automatiskt är överlägsen en viss annan etnicitet. Applicerat på individnivå: att en individ inom den som överlägset sedda etniciteten därmed automatiskt är överlägsen en individ inom den andra. (Därtill kommer förstås abstrakt rasism, även kallad strukturell, men individers del och handlingsutrymme i denna typ är ytterst knivig.) Du tycks inrymma även rasstereotyper och diskriminering i begreppet rasism, medan jag vill skilja ut dessa som en mildare respektive olaglig form av olikabehandling.

    Inte heller jag visste att det fanns en längdbegränsning, men fortsättningssvaren måste väl även tyda på engagemang samt intressant ämne – och inte bara spretighet?

    Trevlig helg du med!

    /Margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Margareta!

      Hade det varit bättre om jag valt ett exempel ur en roman eller skapat en helt och hållet fiktiv situation för att illustrera min poäng? Nej, jag kan faktiskt inte tro det. Inte minst då poängen på anmodan tydliggjorts i mina följande kommentarer.

      Poängen, och här skiljer vi oss alltså åt, är att jag lägger ett större ansvar på damen - vi kan faktiskt kalla henne Prussiluskan - trots att hon i allt hon säger och gör har de allra bästa av intentioner (faktiskt inte helt olikt vår Lindgrenska Prussiluskas godhjärtade försök att sätta Pippi på barnhem, även om det exemplet saknar den rasmässiga/etniska dimensionen), medan du finner det nödvändigt att påpeka att kvinnan med slöja bär ett inte obetydligt ansvar (för att inte drabbas av goda intentioner som slår fel - liksom Pippi månne bär ett ansvar för att inte Prussiluskan ska behöva framstå som ett överbeskyddande störningsmoment?).

      Och ja, visst har främlingen i främmande land ett eget ansvar för att inte förbli främling, men vilken blir främlingens upplevelse av minskat främlingskap om hen känner ett outtalat krav på att initiera samtal med okända människor varje gång hen åker buss eller sitter på ett fik? Och - framförallt - är det rimligt att jag som icke-främling bemöter främlingen med det kravet eller förväntningen?

      Den ädle vilden oavsett vilken del av Afrika hen stammar från eller hur mörk hens hud är, är inget okorrumperat föredöme och vår civilisation är varken sämre eller bättre än någon annan form av civilisation. Och just därför - för att muslimska nordafrikaner är som folk är mest, bara annorlunda från dig och mig, så blir den "positiva" stereotypen och romantiserade bilden till ett problem som snarare bidrar till att underblåsa främlingskap än att skapa förutsättningar för bekantskap.

      Och hur hänger det ihop med trummor, nu igen? För att förklara det kort och med en liknelse så är kopplingen afrikaner - trummor av samma sort som kopplingen mellan kvinnor och sömnad, män och maskiner, homosexuella och schlager... I vissa fall har man förstås tagit det till sig, men det förhindrar inte att det är FÖRDOMAR det handlar om och att de representanter som är bra på att trumma eller sy, eller som tycker om maskiner eller schlager inte behöver utgöra en majoritet av gruppen i fråga.

      Det här med att vara en i mängden är en helt annan diskussion, känner jag. I undersökningar av reklam nu och för ca 50 år sedan (om jag minns rätt - läste om detta i ett nummer av Fronesis i somras) kan man t.ex. se att medan den dåvarande reklamen talade till mottagarens känsla av individualitet, talar reklamen idag till mottagarens känsla av samhörighet. Det vill säga att vi idag fostras till individer i så stor utsträckning att vi måste "köpa" upplevelsen av samhörighet i form av t.ex. Apple- eller Android-telefoner, KRAV-märkt (eller inte), X-box eller Playstation, Svenskt eller importerat o.s.v., medan "dåtiden" var präglad av en så stark samhörighet (familjen, samhället) att det vi istället behövde "köpa" var vår individualitet. Men som sagt, den frågan är en lång , filosofisk utläggning i sig och kanske bör hoppas över?

      Jag tror inte att vi nödvändigtvis gör olika (formella) definitioner av t.ex. rasism, diskriminering, kränkning, olikabehandling m.m., men att vi har olika sätt att dra skiljelinjer mellan dessa trots allt relaterade områden. Jag ser de här gråzonerna (t.ex. mellan racist och racial stereotyping) som väldigt viktiga, och jag är övertygad om att vi inte kan ha det ena utan att ha det andra. Racial stereotyping är t.ex. beroende av att de synliga skillnader som målas upp har en inre substans och inte bara ligger på ytan, medan racist stereotyping vore oerhört svårt att förmedla om inte de djupgående rasåtskillnader man menar existerar, även går att manifestera i synliga skillnader.

      Jag delar absolut din uppfattning angående vårt engagemang och intresse för ämnet/ämnena. Väl mött!

      /Janne

      Radera
    2. Hej igen Janne!

      - Självklart blir det en annorlunda reaktion på en händelse som tycks hämtas ur vardagen, speciellt om den anses självupplevd av talaren. Varför skulle annars sådana exempel så ofta lyftas fram av talare eller debattörer (som du)?

      Pippi är 9 år och den afgahnska kvinnan vuxen, varför vi kan ställa andra krav på henne vad initiativ och ömsesidighet anbelangar. Jag har dock inte påstått att kvinnan med slöjan VARJE gång måste prata med den som sitter bredvid och tror inte heller att risken för att drabbas av goda intentioner så värst ofta är särskilt stor. Men vill man integreras, kan man också själv givetvis bjuda till ibland. Det är dock inget outtalat krav eller någon förväntan från min sida, bara ett uppslag. Ditt förslag är tydligen att bägge håller sig på varsin kant. Du ger i vart fall inget förlag till alternativt handlingssätt för damen. (Intressant skillnad förresten mellan dam och kvinna…)

      Beträffande ”den ädle vilden” så är vi nog ej oense, men jag tror faktiskt inte är många associerar svarta med trummor. Jag har då aldrig gjort det, men det krävs minst en enkät för att utreda den saken. Att svarta + trummor skulle vara jämförbart med kvinnor + sömnad eller män + maskiner går jag inte med på, då de senare är socialiserade eller påtvingade färdigheter med miljarder belägg. Däremot kan jag kanske, men bara kanske, se kopplingen mellan fördomarna/myterna om ”rytmen i blodet” (även avseende kvinnor?) + afrikaner respektive homosexuella (eller väl bara bögars?) + schlager. Jag skiljer dock mellan stereotyper och fördomar/myter. En stereotyp är en fördom + åtskilliga belägg. FÖRDOMAR är förutfattade meningar, medan STEREOTYPER är generaliseringar som bygger på samspelet mellan en fördom och erfarenheter som upplevs stödja fördomen ifråga: man har mött många exempel som onekligen bekräftar uppfattningen. Relationen är gissningsvis 1:50.

      Beträffande att vara en i mängden, eller en i den exklusiva gruppen, syftade jag inte på konsumtion utan på minsta gemensamma nämnare i fallet med ”identiteter”. Alla unga lyfter idag fram det som särskiljer dem inte bara från ”Svensson”, utan från till synes i grunden likadana jämnåriga. Det räcker inte längre med att vara muslim, utan nu vill man betona att man är lesbisk muslim. Vad gäller musiksmaker finns nu samtidigt 50 olika varianter av sådant som för en 20-40 år äldre ter sig som samma genre. På 50-60-talet hade man bara två alternativ: antingen arbetarklassig Elvis-fan, eller så för medelklassbarn Tommy Steele som sin idol.

      Vad Orlics artikel i Fronesis anbelangar, om att reklam tidigare talade till mottagarens känsla av individualitet, men idag till mottagarens känsla av samhörighet. Det vill säga att reklamen idag skulle erbjuda gemenskap i en tid av individualism och skapa samhörighet mellan de människor som brukar varan. Jag håller (förstås!) inte med honom heller… (Förstås) inte heller med Nina Björks tolkning, när hon avfärdar denna gemenskapstanke som stöld av mänsklig längtan. Jag skrev i min bok TV-REKLAMEN – VÅR TIDS MYTER (2003), efter en analys av en månads tv-reklaminslag, att reklamfilmerna givetvis inte skapar eller bidrar till samhörighet mellan brukarna av varan, men ändå håller drömmen om gemenskap och tid ute i naturen vid liv – i en tid då ingen har tid eller möjlighet att vara ute i naturen, såväl som avskyr sitt jobb som ska betala alla de prylar som det görs reklam för. Den visar hur verkligheten inte är. Fungerar precis som socialistisk realism i 30-talets sovjetiska konst och litteratur gjorde, då den skulle avbilda livet och verkligheten: som de BORDE vara. (fortsätter i nästa!)

      Radera

    3. (fortsättning från föregående)

      Du menar att det inte kan förekomma rasistiska rasstereotyper utan förekomsten av rasstereotyper. Det är förvisso en truism, men det leder inte automatiskt över till aktiviteten att ge stereotypen ”mervärde” på ett rasistiskt sätt, i meningen förse stereotyperna med nedvärderande, förnedrande eller dylika negativa påståenden eller attribut. Det som alltså sker är sammanförandet av rasstereotyp + ytterligare en association, som måste vara negativ och påstådd av den som stereotypiserar. Du anser, enligt min mening felaktigt, att ”racial stereotyping” inte bara avser ytliga skillnader hos t.ex en SVART människa, utan även tros motsvaras av mer djupgående olikheter, medan ”racist stereotyping” då är motsatsen: påstådda djupgående rasskillnader vore svåra att hävda om det inte också syntes ytliga skillnader, t.ex. beträffande hudfärg, hår, etc. Återigen måste jag påminna om den viktiga åtskillnad som jag ovan gör mellan stereotyper och fördomar. Stereotyper är fördomar som bekräftats av gjorda iakttagelser, till skillnad från fördomar. En RASstereotyp kan förvisso vara ett påstående om iakttagna yttre tecken såväl som om iakttagna ”inre” egenskaper eller beteenden, men är INTE en kombination därav utan i så fall två-tre olika stereotyper. En RASISTISK stereotyp bygger inte på någon iakttagelse av en SVART människa utan är en (förmodligen) VIT människas fördom om en svart. Du sammanblandar alltså stereotypens objekt och stereotypiseringens subjekt.

      Nu ska jag värma upp inför dagens tre fotbollsmatcher!/Margareta

      Radera
    4. Hej! Ber om ursäkt för uppehållet. Åkte till Huddinge på kräftskiva och resten är - som de säger - historia.

      Vi har klarlagt att ansvaret för integration ligger hos samtliga parter. Jag bör kanske ytterligare klarlägga att mitt exempel med kvinnan inte var avsett att beskriva vare sig ett "fel" eller "rätt" sätt att närma sig integration, men att det önskvärda resultatet av en lyckad integration impliceras som att - drastiskt uttryckt - ingen människa på bussen uppfattas av sina medpassagerare som en "etnisk utstickare". Det är självklart inte synonymt med skapandet av en jämngrå massa där ingen är intressant, utan snarare ett försök att åstadkomma en buss fylld med individer som är individer på andra premisser än en gång rasmässiga - idag kulturella eller etniska - egenskaper. Än en gång förtydligar jag, eftersom du hittills tenderat att missförstå/dra alltför långtgående slutsatser om vad jag försöker säga, att jag inte menar att dessa en gång rasmässiga - idag kulturella eller etniska - egenskaper skall förpassas till den påtvingade osynlighetens rike, utan endast att de - i den bästa av världar - skall ses som irrelevanta för bedömningen av hurdan den person är, som jag har bredvid mig på bussen.

      Med andra ord vore mitt "förslag till alternativt handlingssätt för damen" vara att söka kontakt med kvinnan på andra premisser än hennes ras/kultur/etnicitet. Eller låta det vara. (Det är ju inte direkt så att vi svenskar rent generellt tenderar att inleda samtal med främlingar på bussen, och jag tror varken kvinnans eller damens bidrag till integrationen i stort står eller faller med deras eventuella samtal på bussen.)

      Jag beklagar att exemplet med trummor fått ta så stort utrymme. Det viktiga är förstås inte huruvida afrikaner som försörjer sig på/identifieras som trumspelare är en oproportionerligt stor grupp inom gruppen invandrade afrikaner eller inte. Det centrala är snarare påståendet om att afrikaner (i större utsträckning än andra) har "rytmen i blodet" och hur mycket denna förutfattade mening/rasstereotyp påverkar just afrikaners fri-/möjligheter att röra sig i samhällskroppen på samma premisser som icke-afrikaner.

      Jag menar alltså, liksom Motturi, att så länge det sker en inskränkning i rörelseutrymmet som går att hänvisa till en specifik rasstereotyp, så har vi ett problem. Detta trots att det inte handlar om att nedvärdera, förnedra eller på annat sätt (medvetet) förse personen med någon form av negativ association, utan "bara" leda in hen på ett specifikt, rasstereotypt spår. "Om du är afrikan, följ den gula markeringen."

      Det är inte ett angrepp på en enskild individ, utan en inskränkning av en hel grupps rörelseutrymme på grundval av en eller flera rasstereotyper. Är det verkligen så att du inte ser ett problem här, eller är det användandet av r-ordet som blockerar din vy? (Motturi föreslår just därför att vi istället för rasism talar om etnotism. För även om innebörden i orden är densamma, menar han, är r-ordet så stigmatiserat (och stigmatiserande) att det i sig kan förhindra dialog.)

      Och så en parentes: Orlic (ja, det var den texten jag menade) beskriver ganska tydligt att reklamen inte erbjuder gemenskap per se, utan just matar drömmen om gemenskap i en tid då gemenskap (av det slag som erbjuds) är i princip ouppnåeligt.Som jag tolkar er är ni i stort sett överens om detta. Att det sedan mynnar ut i en samtidigt strävan att vara unik/exklusiv visar väl bara på den inre konflikt som råder, där gemenskapen bygger på vara just unik. Kanske är det därför jag hellre kallar mig "dagisfröken" än "förskollärare" samtidigt som jag är beredd att ta strid för att det heter "förskola" och inte dagis.

      Radera

  9. Hej igen!

    Det är jag som ska be om ursäkt, eftersom jag inte förrän nu söndag morgon upptäckte din nya kommentar.

    Rasstereotyper existerar, ja, likt massor av andra stereotyper och vi människor är en kombination av en stor uppsättning stereotyper, med bara ett litet personligt stuk som garnering. Som jag ser det finns ingen kärnidentitet, inga in-divider, ”inga odelbara”, bara divider möjliga att dela upp i stereotyper om situationen så kräver. När gör den då det? Inte i interaktion på nära håll.

    Hur man sedan ”känner sig” är en annan femma. Man har möjlighet att betona vissa sidor av en själv såsom viktiga, oavsett vad andra ser. Man skapas inte helt av sin omgivning, utan man har möjlighet att själv avgöra om andras syn på en som t.ex. främst någon med ”rytmen i blodet” stämmer eller ej. Jag har då aldrig åkt någon buss full av individer, även om alla varit helvita och talat landsbygdens dialekt. Dock märkt avsaknaden av medelklassmän som busspassagerare…

    Med detta vill jag säga att dagens myckna snack om identitet är en dimridå. Ras/etnicitet liksom genus och sexualitet är egentligen relativt oviktigt, avgörande är klass och ekonomi. Fattiga vita infödda har lika svårt som afrikansvenskar och muslimer att ”röra sig i samhällskroppen på samma premisser som” svenska akademiska antirasister. Deras tal om ”vithetsprivilegiet” är också ideologi. (Jag får återkomma till dagens klassblindhet i något kommande blogginlägg, måste först hitta ett sätt att få in barnperspektivet i det. Tips?)

    ALL besatthet idag av ens egna förmodade unika egenskaper, inte bara besattheten av ”den Andres” utseende eller ursprung eller religion, är problematisk. Skillnadstänkandet appliceras däremot aldrig explicit på den mellan sig själv och fattiga oavsett ”ras”. Identitetspolitiken bekämpar inte precis etnotismen…

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Jag skulle nog påstå att att även möjligheten att påverka andras syn på en aldrig kan förekomma speglingen i Den Andres syn. Jaget blir till i mötet med andra, som det heter, och i bästa fall kan jaget prestera motbevis till exempelvis (ras)stereotypen om att jaget har "rytmen i blodet" eller damens syn på att jaget är exotisk (annorlunda, avvikande).

      Jag har "rytmen i blodet"/är exotisk tills motsatsen bevisats - av mig. Jag som subjekt bär alltså bevisbördan och kan rimligtvis inte motbevisa något förrän jag förvandlats till Objektet (och först då även blivit Subjektet) och jag varseblivits vad som måste motbevisas.

      Visst är ras/etnicitet, liksom genus och sexualitet, på ett sätt oviktiga faktorer i det att klass och ekonomi är två av de riktigt tunga faktorerna vad gäller möjlighet till inflytande i/makt över samhällskroppen. Men samtidigt är det inga helt irrelevanta frågor och jag håller inte heller med om att de saknar betydelse. Jämför vi t.ex. "fattiga vita infödda" med lika fattiga invandrade etniska grupper, går det att se en skillnad i inflytande/möjligheter mellan dessa, där de infödda har vissa givna fördelar, som inte bara handlar om en större förtrogenhet med svensk byråkrati och sociala myndigheter.

      Jag tror ändå att en kan skilja identitet från etnotism och andra oåterkalleligen segregerande synsätt. Det är trots allt olikheter av helt separata digniteter att identifieras som t.ex. hårdrockare eller att som arab, eller mellan att vara antirasist eller att vara vit. Medan araben och den vite inte har andra val än att vara det och fortsätta vara det, kan hårdrockaren byta musikstil lika lätt som hen byter strumpor, liksom antirasisten kan tröttna på sitt engagemang och börja samla frimärken istället.

      Och däri ligger den viktiga skillnaden. Stereotyper som bygger på ras/etnicitet går inte att värja sig emot på samma sätt som andra stereotyper och därmed bör de också tillskrivas ett större inflytande, t.ex. som faktorer i fråga om inflytande/makt i samhällskroppen.

      Och - därmed blir frågan om kurredutternas etnicitet större än enbart Pippis förhållningssätt till dem. Jag förstår och kan hålla med om att Pippi själv bemöter dem med både respekt och likvärdighet, liksom att det aldrig var en intention hos Astrid Lindgren att exotifiera det fiktiva naturfolket i fråga. Men det räcker inte som försvar för att "bevara" en älskad barnbok i sitt ursprungsskick. Inte när försvaret innebär att föräldrar/högläsare bör vara beredda att ge en förklaring som både du och jag är väl medvetna om kan pågå i vad som synes en smärre evighet. Det är varken rättvist mot läsaren/lyssnaren eller boken.

      Radera
    2. Pågå en smärre evighet "utan att egentligen leda till något uppenbart konstruktivt", var tanken att det skulle ha stått i näst sista meningen. För även om jag (och du, hoppas jag) ser ett värde i den här diskussionen, så tror jag inte min 10-åring skulle känna detsamma. ;)

      Radera
  10. Vårt meningsutbyte – om eventuell rasism i Pippi L – inleddes med ditt
    exempel på något som inte var rasism utan EXOTISM, då damen på bussen fann afghanskan med slöja etniskt annorlunda och DÄRFÖR intressant. Men damens välvilliga intresse UPPLEVDES som en KRÄNKNING.

    Sedan blev en rasstereotyp till ”välvillig rasism” som inte var välvillig, utan fråga om rasism. Fast varken Pippi L, Astrid L eller bokens framställning var rasistiska, utan ha ”oproblematiska” beskrivningar. Således ingen KRÄNKING? Bara jag är tydligen ”(rasistiskt?) problematisk” eftersom jag påstås ”bortförklara en rasistisk stereotyp i form av ’den ädle vilden’”. Jag känner mig därmed KRÄNKT.

    Jag ansåg dock stereotypen vara en RASstereotyp enbart. Jag hävdar till att kurredutterna inte framställs som primitiva eller ociviliserade, utan som jämbördiga med de vita barnen eller som att de lever ett bättre liv än svenska skolbarn gör. Kurredutterna KRÄNKS inte. Det finns i boken inget romantiskt över denna gestaltning.

    Ett förutfattat antagande eller en FÖRDOM om att en svart människa har ”rytmen i blodet” sades sedan, hur uppskattande denna förutfattade mening än var, enligt dig vara KRÄNKANDE för att den UPPLEVDES som välvillig, eftersom välvilja tolkas som förminskande. TROTS att den svarte person som ville ha jobbet som musiklärare fick jobbet, tack vare denna förmodade kompetens. Både illvilja och välvilja är alltså kränkande…

    Sedan kom du in på önskescenariots SLUTMÅL: resultatet av en lyckad integration. Nämligen att ingen på en buss med olika etniciteter ska uppfattas som ”etnisk utstickare”, utan som en samling INDIVIDER som UPPLEVS som intressanta, utan att detta beror på att de är kulturellt eller etniskt annorlunda. Hur detta intressanta annorlunda då ska framgå säger du inte, men kanske ska alla resande uppträda och sedan bedömas à la Idol innan samtal inleds? De övriga kanske känner sig kränkta, ty bortvalda?

    Mitt förslag till att KÄNNA sig ICKE-KRÄNKT var att hävda att man SJÄLV bestämmer ifall de som inte känner en vet bättre än man själv gör beträffande vem eller hur man är, eller vad man främst vill se sig som. Jag skrev: ”Man skapas inte helt av sin omgivning, utan man har möjlighet att själv avgöra om andras syn på en såsom t.ex. främst någon med ’rytmen i blodet’ stämmer eller ej.”

    Att ha rytmen i blodet BEHÖVER inte tolkas som kränkande eller utesluta att man också har andra kvaliteter eller fler annorlundaheter. Man KAN vara svart, muslim, rytmisk och hjärnkirurg – och fattig, ty arbetslös p g a språksvårigheter i ett nytt land. Dessa fem bitar är olika viktiga i skilda sammanhang. Den fattiga biten verkar för de flesta antisrasistiska aktivister dock vara rätt ointressant, jämför med mantrat ras/etnicitet, kön, sexualitet etc. Visst, ja, klass… Det är dessa gruppidentiteter som identitetsPOLITIK fokuserar. Att någon betraktas som hårdrockare (eller inte) är ingen lagstadgad diskrimineringsgrundande ”identitet”. Inga lagar mot fattigdom dock…

    Nu senast svarar du att ”möjligheten att påverka andras syn på en aldrig kan förekomma speglingen i Den Andres syn”. Jag tolkar ditt ”förekomma” som att det betyder ”komma före”. Men det handlar inte alls om att påverka andras syn på en själv eller prestera motbevis mot deras partiella tolkning av en, utan hur man själv ser på sig själv. Om självbilden skulle fluktuera utifrån alla våra dagliga möten med andra, skulle vi alla bli schizofrena. JAGET reagerar snabbt på möten med andra, medan SJÄLVET reflekterar över både jaget och andras reaktioner på jaget.

    Ingen behöver visa upp sin avsaknad av rytm. Man kan t ex VÄLJA att inom sig skratta åt att andra tror det om en, eller så välja att se sig som kränkt såsom varande ”typisk svart”… Man kan även välja att vara unik: ”unikt orytmisk svart”, om det nu är unikhet man är ute efter. Eller så veta att den egna rytmkänslan är utmärkt, men en förhållandevis oviktig bit av ens person.(ff)

    SvaraRadera
  11. (fortsättning av ovan)

    Visst har intersektionalitetssnacket fått folk att se skillnader i möjligheter, såtillvida att t.ex. infödda fattiga har givna fördelar framför invandrade fattiga. Därmed inte sagt att detta automatiskt rör sig om rasism eller diskriminering. Definitivt inte om KRÄNKNING i vart fall, som endast kan vara fallet beträffande individ och inte av hel grupp. Ett klassperspektiv och en klasspolitik fokuserar däremot LIKHETERNA mellan dessa bägge fattiga grupper.


    Som du sett av versalerna ovan (som inte betyder att jag skriker, utan ska ses som kursiver eller betoningar om du hörde min röst) har kränkning förekommit flertalet gånger. Idag tycks nämligen mycket av det som kallas för rasism egentligen handla om hur någon känner sig. Då har vi enligt min mening fjärmat oss från det som vår (och många andras) diskussion startade som: huruvida något är uttryck för rasism eller ej. Kurredutterna är ej kränkta, men den som antingen känner igen sig i dem – eller så inte alls gör det – kan i bägge fallen känna sig kränkt. Alla måste ta ansvar för sina egna känslor, eller i fallet med småbarn: de föräldrar som är nära barnet.

    Men nästan inga exempel har presenterats på att läsande/lyssnande barn under 10 år personligen känt sig förolämpade eller förödmjukade av verbala eller bildliga framställningar i en påhittad berättelse skriven för länge sedan.

    Denna lektion ovan är inte det som föräldrar föreslogs ge 6- eller 10-åringar som hörde eller läste Pippi L i Söderhavet, utan budordet (”Du skall icke missbruka N-ordet, ty mamma/pappa/fröken/rektorn kommer inte att lämna den ostraffad som gör det”) i denna nya antirasistiska religion. Eller bara en förklaring med innebörden att ”förr använde man N-ordet om svarta, men nu är det ett dumt ord ungefär som ett svärord och den som blir kallad det blir jätteledsen”.

    Här har lärare förberett dagens barn senast från förskoleklass om vad man absolut inte får göra och säga. Kanske redan pedagoger i förskolan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi måste verkligen klargöra det här med rasism. Oavsett benämning (rasism, exotism, etnotism - ja, t.o.m. rasstereotyp...) handlar det om samma grundläggande synsätt: Idén om att det existerar essentiella skillnader mellan grupper av människor och att dessa skillnader är stora nog att vara relevanta i kategoriseringen av dessa grupper. Förkroppsligade egenskaper som inte går att byta ut.

      Ett bemötande på ovanstående premisser ÄR rasism, vare sig den är medveten eller inte och dessutom oavsett hur den som bemöts reagerar på bemötandet. Detta är viktigt - inte minst för vår diskussion.

      Påståendet att afrikaner har rytmen i blodet är alltså ett i grunden rasistiskt påstående (för även en STEREOTYP om ras bygger alltså på uppfattningen att raser såväl existerar som är relevanta), oavsett hur det används eller vilka konsekvenser det får. Förhindrar det att (den afrikanske) hjärnkirurgen får ett arbete hen är utbildad för, är det ett uttryck för rasism. Men detsamma gäller om hen lyckas få jobb som trumlärare, om det sker just på premissen att hen i egenskap av afrikan nog har rytmen i blodet, för det har ju afrikaner, snarare än hens faktiska kompetensnivå.

      Den ädle vilden har förstås en mer historisk klang, då de flesta "vildar" idag snarare beskrivs som islamistiska terrorister och inte på något sätt går att se som ädla. Men under den tidsperiod termen var mer gångbar (vilket den fortfarande var då Pippi Långstrump författades) var den en romantiserad beskrivning av en slags ofördärvad naturmänniska - ett för den vite mannen ouppnåeligt ideal just eftersom hen var en "vit man". Igen ett exempel på en bild sprungen ur idén om rasåtskillnad. Och ja, det är problematiskt att du söker bortförklara "den ädle vilden" liksom andra uppfattningar om ras (t.ex. rasstereotyper) som irrelevanta för diskussionen eller som neutrala (icke-rasistiska), med argumentet att de har en förment positiv konnotation.

      Men det är inte avsikten som förvandlar uppfattningen om ras till rasism - det är uppfattningen om ras i sig själv som är rasism.

      Du använder ordet "kränkt" i betydligt större utsträckning än mig, och det synes mig dessutom att du tolkar mina utsagor om att en KAN BLI kränkt som att en BLIR kränkt och att det är i själva kränktheten som rasismen blir rasistisk, men så är alltså inte fallet. Förvisso är det möjligt att kränkas av att reduceras till sin ras/etnicitet, men det är inget krav för att det ska handla om rasism. Inte heller menar jag att du som betraktare måste se alla på en buss som intressanta(?) eller göra ett förnedrande urval á la "Idol" för att undvika en rasiststämpel. Jag skriver att "(d)et är självklart inte synonymt med skapandet av en jämngrå massa där ingen är intressant, utan snarare ett försök att åstadkomma en buss fylld med individer som är individer på andra premisser än en gång rasmässiga - idag kulturella eller etniska - egenskaper." Det vill säga; en behöver inte göra en grej av att det sitter en utlänning på bussen. Det ska kunna vara (är i den bästa av världar) en vardaglig händelse. Men det förstår du ju säkert, även om ditt tillspetsade svar får det att se ut som om jag uttryckt mig helt obegripligt.

      Å andra sidan missförstår(?) du även det jag skriver om hur Jag blir till i mötet med Andra. Jag talar inte om någon schizofren fluktuation i självbilden - vilket du vill få det till - men dock ett ständigt omförhandlande av upplevelsen av såväl jaget som självet, liksom frånvaron av ett orört jag (eller själv). Dock minskar förstås utrymmet för omförhandling med åldern och mängden gjorda erfarenheter och det krävs alltmer för att rubba självbilden efterhand tiden går. Det ligger mycket i uttrycket att man inte kan lära gamla hundar att sitta.

      Radera
    2. (fortsättning)

      En av poängerna med kränkthet är att det inte är ett val. Svaret på ett givet bemötande är förstås möjligt att välja, men inte den känslomässiga reaktionen. En ytterligare poäng angående just kränkningen är att, vilket jag också skriver ovan, den inte är nödvändig för definitionen av t.ex. rasism. Det kan t.o.m. vara så att jag kan vara utsatt för (ras)diskriminering, men så van vid det att jag varken uppfattar diskrimineringen eller den kränkning det torde innebära att bli/vara diskriminerad. Det innebär dock varken att diskrimineringen inte existerar, eller att jag valt bort kränkningen av egen, fri vilja. Däremot kan jag alltså, vilket jag inleder stycket med, välja hur jag skall svara på den.

      Men som sagt handlar rasism om helt andra saker än bevekelsegrunder eller känslor, så ovanstående får väl ses som en parentes. Rasism handlar, för att parafrasera din egen definition av begreppet, om "vanföreställningen att det finns (människo)raser/etniciteter med egenskaper som är specifika för just dem".

      Så strunt egentligen samma om kurredutterna blir kränkta (kan fiktiva personer verkligen bli kränkta? Har de ens känslor?), eller t.o.m. om en eventuell läsare blir kränkt, förolämpad eller förödmjukad av att läsa om negrer och kurredutter. Det viktiga(ste) är trots allt inte reaktionen. Frågan är inte heller huruvida Pippi eller Astrid skulle vara rasister, utan främst om det går att hitta beskrivningar eller beteckningar i Pippi som signalerar “ras” på ett sätt som helt enkelt inte är gångbart idag.

      Att hävda att n-ordets förekomst i Pippi är ett tydligt exempel på just en sådan signal om ras som inte är gångbar idag är varken "intersektionalitetssnack" eller symtom på någon ny "antirasistisk religion" som satt en ny agenda för vad som är rätt/fel. Det är främst ett tecken på att samhället utvecklats i en - om man så vill - antirasistisk (men det går lika bra att kalla det “humanistisk”) riktning, där känsligheten för vad som är ok att säga om andra människor har förskjutits.

      Professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld har reflekterat över just detta i ett inlägg (http://ulfbjereld.blogspot.se/2013/01/varfor-ar-det-provocerande-att-pasta.html) på sin blogg, där han bl.a. använder det som argument för att (den explicita) rasismen minskat, eftersom den anti-rasistiska normen har gått från att reagera på korsbränningar utanför asylboenden i början av 1990-talet till att nuförtiden (2013) visa sig “i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet ‘negerboll’ till ‘chokladboll’ till protesterna mot Stina Wirséns karaktär Lilla Hjärtat” (och till diskussionen om negerkung Efraim Långstrump, bör väl tilläggas). Jag håller inte riktigt med honom i hans slutsatser, men han beskriver förskjutningen väl.

      Det råder alltså inga budordsliknande förbud om vad man får och inte får säga, men toleransen för användandet av “ett dumt ord ungefär som ett svärord” som användes/används om svarta, och som kan göra mottagaren “jätteledsen” är mycket lägre idag än tidigare, och använder man n-ordet skapar det överlag negativa reaktioner. Jag tänker att vi båda tycker att det är både bra och rimligt.

      Även om såväl kritik som försvar av t.ex. just Pippi eller Lilla Hjärtat eller Jan Lööf’s illustrationer och böcker inte sällan nått mycket höga tonlägen och polariserade ställningstaganden, menar jag alltså att kärnan i diskussionerna ändå kännetecknas av en samsyn om att de här skildringarna med rätta inte är så oproblematiska som de en gång varit. Och att den rimliga lösningen varken är bokbål å ena sidan eller ultrakonservatism å den andra, utan en slags medelväg.

      Hur tänker du dig att den medelvägen ska se ut, om revideringar av gamla utgåvor är uteslutet (vilket är den ståndpunkt jag föreställer mig att du representerar)?

      Radera
  12. Jag går med på att rasism och etnotism (ifall liktydigt med rasism) används som om de avsåg essentiella och negativa skillnader. Däremot är vi inte överens om att exotism eller rasstereotyper skulle vara fråga om det. De bägge sistnämnda rör inte någonting grundläggande, men kan användas som en initial kategorisering som både kan avse positiva och negativa ting. Om jag säger att ”amerikaner är tjocka” är det ej fråga om rasism eller ens etnotism.

    Jag hoppas att jag inte behöver bedyra att jag verkligen inte tror att raser existerar i biologisk mening? (Se t ex min bok Lilla hjärtat är en mullvad…) Alla som de senaste 5 åren talat mer än någonsin om rasism såväl som antirasism ger ”ras” en icke-biologisk innebörd. Har de alltså ägnat så mycket tid åt något som anses irrelevant? Men OM nu t ex svartas reaktion på bemötandet är oviktigt, varför talas det i så fall alltid om hur ordet eller den visuella gestaltningen upplevs och ”känns”? Då kan vi väl skippa alla vittnesbörd om KRÄNKNING?

    Så varför har du exemplifierat med hur det KÄNNS att förmodas ha ”rytmen i blodet”? Ingen som använder det uttrycket tror ju att rytmen verkligen sitter i blodets egenskaper eller i DNA. Man kan socialiseras in i att reagera på musik och somliga kan kanske vara tondöva, men ingen människa är rytmdöv (se på småbarn under 4 år!). Av någon melankolisk vintermörkeranledning har merparten av etnosvenskar föredragit ”orytmisk” musik. Med ditt synsätt blir kinesers påstående att vita européer är orytmiska eller icke-melodiska ett uttryck för rasism. Är det också fråga om etnotism-rasism när amerikaner hävdar att svenskar är stela eller norrlänningar tystlåtna? Med ditt synsätt kan man hädanefter inte uttala sig om någon nationalitet eller annan grupp än den egna, varken negativt eller positivt. Är tystnadskulturen inte redan alltför förödande?

    Förhindrar den förutfattade meningen hjärnkirurgen från att få ett jobb som vederbörande är meriterad för, p g a att anställningsmänniskan bara ser en trumma framför ögonen, är det inte fråga om rasism utan ren och SKÄR dumhet. Om trumläraren inte får trummisjobbet trots visad bra rytmkänsla är också detta vit idioti, ifall anställaren nu är vit. KAN även vara diskriminering, ifall någon sämre anställts.

    Till uttrycket ”den ädle vilden”, som ju DU introducerat i sammanhanget: kurreduttbarnen framställs inte i något romantiskt skimmer, kunde ha varit på svensk mark en mycket varm sommarmånad. Pippi och hennes pappa visar just att de mycket väl kan/kunde ha uppnått detta ”vilda” ideal. Pappa stannar. Pippi återvänder bara för att ej göra kamraterna Tommy och Annika ledsna: hon, den förr mer själviska, har av sin vistelse bättre lärt sig vad kamratskap är. Inte av några ”ädla vildar” utan genom en lång, givande samvaro. Rasskillnad är för övrigt inte identiskt med ditt ”rasÅTskillnad”. Du får helt enkelt leva med att ej omvända min syn på att de svarta i Söderhavet inte alls framställs negativt. Det enda du har gett som exempel är att Efraim säger sig vara kung, vilket jag kontrat med att inte ens en 7-åring tar detta på allvar, så löjlig som denne framstår. Mytoman kanske, kung nej! Fast jag håller med dig om att goda intentioner ändå kan vara fråga om rasism, men inte i just dessa böcker.

    Beträffande antalet gånger ”kränkt/kränkning” används, har jag sammanfattat dem från alla dina inlägg. Varför ta upp att någon KAN bli kränkt, om du inte vill säga att risken är överhängande? Om kränkthet – i en diskussion om rasism utifrån ”N-ordet” – är oviktigt, varför har du då introducerat den? Nu vill du överge den… Bra! (forts)

    SvaraRadera
  13. (Fortsättning från förra)
    Du inledde med att säga att all rasism inte är kränkande eller negativ, trots att handlingen sker utifrån rasistiska bevekelsegrunder. Jag invände att rasism alltid är negativ och nedvärderande. Du skrev senare att även välvilligt intresse baserad på etnisk skillnad kan uppfattas som kränkande. Agerar damen utifrån ”rasistiska bevekelsegrunder” (=motiv, drivkrafter), när hon visar intresse, bara för att afghanskan känner sig uppfattad som en typisk representant för sin beslöjade grupp?? Jag hävdade att man själv måste ta ansvar för sina ”upplevelser” och inte automatiskt tro andra om det värsta.

    Du anser att man inte har valet att känna sig kränkt eller ej. Det är dock en vanföreställning att känslor inte skulle behöva tolkas av intellektet. Bara kräkreflexer kan slå sig förbi förnuftet. Men jag vägrar att överhuvudtaget tala om kränkningar i fallet med fiktion, medan du bara drar upp faktiska kränkningar.

    Sedan citerar du bara halva min definition av RASISM, men väljer bort mina viktiga avslutande ord: "vanföreställningen att det finns (människo)raser/etniciteter med egenskaper som är specifika för just dem”: ”OCH som gör dem UNDERLÄGSNA”. Det är inte detsamma som den slutsats du drar: ”om det går att hitta beskrivningar eller beteckningar i Pippi som signalerar “ras” på ett sätt som helt enkelt inte är gångbart idag.” Såsom just ”N-ordet”. Ja, en liten grupp människor tycker det är oacceptabelt idag och utger sig då för att tala för alla med svart hud… De kan och bör ifrågasättas, särskilt om det sker neutralt beskrivande i en historisk kontext. N-ordet för övrigt inte alls är identiskt med hur ”the N-word” anses oacceptabelt i USA, utan där avses ”N-gga”. Även många svarta själva over there tycker att det är en pseudodebatt/dimridå även i fallet med skymordet och oviktigt, i jämförelse med att debattera svartas fattigdom t ex.

    Att något inte är ”gångbart” just i år, gör det för den skull ej automatiskt till rasism. Att någonting är möjligt att TOLKA som rasism innebär inte heller med nödvändighet att det också ÄR det. Att just N-ordet, som än i dag är OK i USA, nu blivit tabu i Sverige är väl ännu ett uttryck för samma okunskap om det engelska språket som sammanblandningen av ”racial stereotype” för rasstereotyp respektive ”racist stereotype” för en rasistisk sådan.
    Ingen har sagt att ordet ska användas om människor idag, när dessa tar illa upp. Reell rasism motverkas av helt andra handlingar än av stämplingen av enstaka ord. ”Signaler” om människors ”känslighet” för fattigdom glöms t ex bort när ordstrider får skymma sikten.

    Att den faktiska rasismen verkligen har minskat, är då inte tack vare begravandet av N-ordet, som mer är ett tecken på just känslighet inför något som idag KALLAS för rasism. Jag låter Bjereld själv, 3 år senare, svara dig:

    ”Nej, vi kan inte sorglöst och mekaniskt återpublicera gamla böcker som om ingenting hänt sedan de först gavs ut. [..] Vi kan heller inte skriva om historien genom att radera ut de stereotyper som präglat tidigare epoker i mänsklighetens historia. Det är ofta bättre att offensivt och frimodigt låta stereotypa bilder och texter ligga till grund för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans.”
    http://ulfbjereld.blogspot.se/2016/05/om-jan-loofs-bilder-och-debatten-om.html

    Intoleransen mot vissa ord, och mot ett dubbelt historiskt betraktelsesätt som inte är ensidigt nu-fixerat, är onekligen stor 2016. Min ”medelväg” är den som jag i blogginlägget 5/9 citerade historieprofessorn Klas-Göran Karlsson företräder:

    ”Man måste dels lära sig att bedöma varje tid och dess yttringar utifrån de förutsättningar som då rådde, och man måste dels inse att historien för att ge mening måste ”översättas” till vår tid, och därmed till de förutsättningar som råder idag. Historien måste göras rättvisa på dess egna villkor.”

    Denna ”översättning” behöver inte alls vara så komplicerad, så att ej barn kan förstå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Margareta! Jag vill (återigen) tacka dig för att du i vår diskussion hjälpt mig se hur otydlig jag kan vara och hur lätt jag har för att utgå från att du delar samma förförståelse som jag och därmed kan urskilja det jag "glömmer" uttrycka då det för mig är underförstått.

      Vi är överens om det förkastliga i rasism. Jag har dock uttryckt mig extremt otydligt om jag skrivit att rasism inte behöver vara nedvärderande eller negativ. Det jag har menat är att rasism inte behöver UPPLEVAS som nedvärderande eller negativ (men förstås ändå vara det). Att vara överens om det negativa i rasism är dock bara en sak. Vi har nämligen olika sätt att förhålla oss till gränsdragningen mellan å ena sidan den tydliga, EXPLICITA rasismen och den gråzon som ligger strax utanför - ungefär som en långgrund sandbotten. Var slutar badstranden och var börjar sjön? Vågorna överlappar varandra och slår in över stranden.

      Jag vill här klargöra att jag inte gick in i diskussionen som representant för åsikten att "Pippi är rasist". Även där är vi nämligen överens - självklart är hon inte det. Men för att koppla åter till min strandliknelse så ser jag det som värdefullt att de som idag bär ett publicistiskt ansvar för återutgivningen av Pippi-böckerna står en bit ut i vattnet, snarare än torrskodda uppe på stranden.

      Det är även här ute i vattnet (där jag också befinner mig) som Motturi placerar sin etnotism när han förklarar att den segregation och maktordning som tidigare gjorts naturlig och självklar genom rasbegreppet ännu upprätthålls genom att begrepp som "kultur" och "etnicitet" appliceras på samma grupper i samma syften med samma antydan om en ofrånkomlig essentialism som rasismen innebar då begreppet fortfarande var neutralt. (Ja - eller nej - ordens egentliga innebörd är förstås en annan, mildare, men Motturi och jag talar om användningen.)

      Varför står vi då där och plaskar? Jo, för att det är här "initiala kategoriseringar" om t.ex. amerikaner, svenskar, romer, asiater eller svarta skvalpar runt. De här RASstereotyperna om olika folk som kan låta ofarliga, men som samtidigt ger legitimitet åt själva kategoriseringen av människor utifrån folkslag/kultur/etnicitet/ras. Nästa steg, alltås. Det är nämligen inte bara "initiala kategoriseringar" du ger exempel på, det är omdömen, värderingar (amerikaner = tjocka, norrlänningar = tysta, vita européer = orytmiska, svenskar = stela)

      Är vi stela, du och jag? Är det en neutral beskrivning av vår "svenskhet"? Eller är det en så generaliserbar "sanning" att dess värderande innebörd neutraliseras och blir "fakta"? Är stereotypen om stela svenskar rimlig, och om vi inte tycker det, varför då inte putta den närmare stranden och gränsen för - om inte den formella definitionen av rasism - så åtminstone närmare gränsen för vad som är ett tolererbart sätt att uttrycka sig om en grupp (eller om en individ som av den som yttrar sig utsetts till representant för en grupp)? Behöver vi kunna yttra den här typen av “initiala kategoriseringar”? Har de ett värde i sig som jag missar? Eller är det så som “tysthetskulturen” (vad är egentligen det? Vilka ingår i den?) antyder, att kan vi inte uttala oss i svepande, generaliserande stereotyper, så kan vi inte uttala oss alls? Kanske är vi så mycket mer begränsade än jag vill tro, att vi saknar förmågan att finna några andra sätt att uttrycka våra olikheter än genom värderande omdömen om Den Andre som grupp. (forts.)

      Radera
    2. (forts.)

      Det är dumheter att påstå att jag introducerat kränkthetsaspekten i vår diskussionen. Inte minst i skenet av att du i din egna definition av “rasism” själv gör kränkningen till en möjlig följd av att utsättas för rasism, samt din insikt att “neger” ÄR ett ord som kränker (“enligt de som redan känner till det”) och att kränkningen, bl.a. utifrån användningen av n-ordet, är den centrala frågan i ditt av mig förmodade angrepp mot det av dig förmodade angreppet på Pippi Långstrump. Angreppet, som alltså beskrivs av dig som anklagelsen om rasism, som jag egentligen menar är uppmärksammandet på risken för ett oreflekterat förmedlande av värderingar som passerat bäst-före-datum redan innan dagens högläsande föräldrar ens fötts.

      Du vidhåller att den känslomässiga reaktionen är ett val? Att intellektet kan sätta ord på den känsla jag har, och till och med få mig att “känna om”, är en sak - till exempel kan jag brusa upp över någon i mitt tycke kränkande formulering i det du skriver, men sedan omvärdera min reaktion i skenet av att din text som helhet säger något helt annat. Men att intellektet skulle ge mig möjlighet att redan initialt VÄLJA min känslomässiga reaktion är en helt annan uppfattning.

      Att jag parafraserar (ej citerar) endast en del av din definition av rasism är dels för att det är uttryckligen just DIN definition (i motsats, för övrigt, till en “allmän definition” - en kan undra varför du valt att göra på just det sättet?), och dels för att den del jag parafraserar är det enda som krävs för en definition; att det existerar (människo)raser/etniciteter med egenskaper som är specifika (i ett essentiellt sätt att förstå det) för just dem. Värderingen är sekundär, och sett till det ovanstående faktum(?) att känslomässiga reaktioner är ett val sannolikt ointressant. Kan en VÄLJA att bli kränkt (eller ta illa upp) av en rasstereotyp bör det knappast ligga avsändaren till last?

      Jag ser ingen motsättning mellan det jag försöker säga och det Bjereld skriver. Boken - verket - förändras över tid, inte genom att själv förändras utan genom att dess omgivning förändras. En harmlös bilderbok eller uppskattad saga finner sig plötsligt vara ett underlag “för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans” (Bjereld) och det måste få konsekvenser. Antingen för boken eller för dess målgrupp. Eller för båda.

      Du talar ju själv (och via K-G Karlsson) om en medelväg där historien behöver “översättas” för att ge mening. Så eftersom nuvarande “översättningar” inte faller (dig) i god jord, hur skulle du då vilja att Pippi Långstrump “översattes”? Finns det några andra argument än “det är inte rasism” som försvarar ett återinförande av n-ordet?

      Själv tänker jag att den antirasistiska aspekten av Pippi Långstrump är relativt perifer, medan hennes fantasifullhet, självständighet och antiauktoritära drag löper i röda trådar genom hela produktionen. De varken står eller faller med pappa negerkungens vara eller icke vara. Jag tänker därför också, slutligen, att Pippi Långstrump som underlag för samtal och diskussioner om rasism, om vår historia och om vårt sätt att leva tillsammans vore ett ganska trist sätt att förvalta hennes arv på.

      Radera
  14. "Kränkning” förekom i mitt blogginlägg endast i definitionen:
    ”Med ’rasism’ menar jag på denna blogg vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/etnicitet har egenskaper som är specifika för just den OCH som gör dem underlägsna. Följden kan bli att man beskriver och/eller behandlar dessa människor på ett nedvärderande, kränkande eller till och med våldsamt sätt.”

    Men du ifrågasätter att jag, till skillnad från de flesta som inte klargör vad de lägger in i sina ord, gör det! Just därför blir debatterna så långa och meningslösa, när alla talar förbi varandra. Jag reagerar på bruket av vanligt förekommande ord, som visar sig vara använda på högst personliga sätt. Jag hävdar ej att min definition är den rätta, utan är tydlig för att läsaren ska förstå vad JAG menar.

    Nu definierar DU äntligen vad du menar med rasism, varpå fortsatt diskussion oss emellan blir onödig: ”Rasism handlar [..] om ’vanföreställningen att det finns (människo)raser/etniciteter med egenskaper som är specifika för just dem’.” Detta är enligt min mening en definition av OKUNSKAP.

    Du motiverar din frisering av min avgörande slutdel med att min (suspekta) definition skulle stå i motsats till någon ”allmän definition”. Här en annan definition, från Antirasistiska Akademin (se särskilt punkterna 4 + 5):

    1 människosläktet kan delas in i olika raser, folkgrupper;
    2 individens, gruppens eller samhällets ras- eller folkgrupptillhörighet utgör dess ’väsen’;
    3 dessa väsen bestämmer och förklarar skillnader i egenskaper, förmågor, begåvningar, färdigheter o s v mellan olika raser, folkgrupper eller individer;
    4 utifrån dessa ’väsen’ kan man identifiera ’över-’ och ’underlägsna’ folkgrupper, raser, och individer samt rangordna människosläktet från högre till lägre; och
    5 att människor därefter kan behandlas därefter med hänvisning till dessa ’väsen’.

    http://www.antirasistiskaakademin.se/rasism/

    Mitt och deras ord ”underlägsna” och VÄRDERINGEN – som du nu menar är en helt oviktig del i rasism – motsvaras i andra definitioner av talet om positionerna i hierarkier. Över- och underlägen alltså, och åtföljande behandling utifrån vem som anser sig högst uppe och därmed med rätt att göra vad den vill mot dem under sig.

    Men du hävdar att det ”enda som krävs” för en definition av rasism är vanföreställningarna om essentiella skillnader. Att ”värderingen är sekundär”. Några av landets namnkunnigaste antirasistiska forskare, kunde alltså ha slutat efter punkt 3?

    Du gick när du inledde vår diskussion med på att varken Lindgrens beskrivning av Efraim eller ordet ”N-kung” var rasistiska, men ställde frågan ”Men innebär det verkligen att rasism inte förekommer i bokens beskrivningar av negrer?” Med din äntligen presenterade version av rasism blir det begripligt att du egentligen bara menar ”essentiella egenskaper” och då blir mitt svar fortfarande NEJ. Rasstereotyper förvisso, men stereotyper avser ej essentiella drag. (Se min stereotypskolas lektioner 1/2-16 och följande.)

    Ja, stereotyper har i åtminstone tusentals år uppenbarligen HAFT ett värde, för att bringa ordning i mötet med nya bekantskaper. I sedvanligt modernocentrisk anda tror du emellertid att vi människor idag, i en allt komplexare värld, skull klarats bra utan dem. Men du lyfter fram VÄRDERINGEN i stereotyper som någonting primärt (trots att de bara är förstahandsintryck som motsägs av fortsatta kontakter med gruppen), men tycker värderingar är sekundära när de förekommer i rasistiska vanföreställningar, TROTS ATT dessa inte omvärderats innan de ger upphov till förnedrande behandling!

    Både Bjereld och jag menar att vi inte ska radera ut äldre tiders stereotyper, utan ”offensivt och frimodigt” samtala om dem. Jag avsåg med mitt tänkta återinsättande av ”N-prinsessa” JUST att Pippis ”antiauktoritära drag” och hennes enorma popularitet – inte minst hur hon leker med ord och avväpnar dem – skulle kunna fungera ypperligt i ett sådant sammanhang.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Följden kan bli...", men behöver inte bli det. Antirasistiska Akademins punkter fyra och fem beskriver rasismens "matter-of-fact" - den logiska förlängningen av punkterna ett, två och tre - det vill säga uppfattningen om existensen av människoraser/folkgrupper med "skillnader i egenskaper, förmågor, begåvningar, färdigheter". Det handlar därmed inte om värderingar som sådana, utom om förment neutrala beskrivningar av skillnader som explicit målar upp en hierarkisk bild där raser - beroende på vilka förmågor man är intresserad av och vilken utgångspunkt (läs: etnocentrisk bas) man har - har sina givna platser.

      Det är detta jag menar när jag sätter fingret på punkterna ett till tre och hävdar att värderingen är sekundär. Punkt fyra och fem är att se som oundvikliga konsekvenser och därmed omöjliga att undvika, men samtidigt (just därför) överflödiga för en definition av kärnan i rasism. Kärnan, som utgörs av att, som Antirasistiska Akademin uttrycker det, “den förutsätter, eftersöker och nitiskt försöker identifiera skillnader mellan kollektiv”.

      Det finns förstås ingen värdeneutral rasism, även om rasismen själv ser sig som sådan i sin pseudovetenskapligt förmenta neutralitet. VÄRDERINGEN ligger inbäddad i den egna världsbilden och färgar alltså även de godaste av intentioner, vilket var min poäng från början (därav exemplet med kvinnan och damen på bussen). Så emedan du i vår diskussion hävdade att en god intention (liksom en exotistisk syn på Den Andre, liksom bilden av den ädle vilden) inte kan vara rasistisk (“Nej, envisas jag än en gång. STEREOTYPER kan vara välvilliga, men aldrig rasism”, “Jag vägrar gå med på att positiva stereotyper skulle innebära rasism”) och att i den händelse mottagaren upplever sig kränkt så är det ett val från hens sida (“det är ju i så fall afghanskans ”fria val” att så göra”, “Det är /.../ en vanföreställning att känslor inte skulle behöva tolkas av intellektet. Bara kräkreflexer…”), menade jag att intentionen inte är relevant utanför den kontext den rör sig inom - i just det här fallet: Rasism. Det räcker alltså inte att enbart definiera en intention som “god”. För även du inser ju att det är möjligt att förhålla sig positivt nyfiken till en människa av UNDERLÄGSEN ras/etnicitet, t.ex. i bilden av hen som exotisk. Ja, kanske till och med idealisera vissa egenskaper och i samma veva generera en bild av en ädel vilde. Och det är fortfarande inom ramarna för en rasistisk kontext där “vi” mer eller mindre oreflekterat ser oss som en del av den mänskliga civilisationens krona, samtidigt som vi har att göra med en god intention och en positiv (om än samtidigt nedvärderande) värdering.

      Kan du förresten påminna mig igen om hur en RASstereotyp särskiljer sig från en stereotyp och hur en RASstereotyp inte handlar om RAS? Jag känner att jag inte riktigt förstår hur du menar där. Jag förstår inte heller hur du kan dra den långtgående slutsatsen att jag, i mitt ifrågasättande av RASstereotyper, ifrågasätter ALLA slags stereotyper. Jag vet att jag utelämnar förleden RAS i stycket där jag gör ifrågasättandet, men i sin helhet (just det här omfattar väl högst två stycken) framgår det ändå tydligt att ifrågasättandet handlar om just RASstereotyper (som beskriver t.ex. folkgrupper/etniciteter/nationaliteter). Diskussionen rör specifikt rasism, vilket inte går att jämföra med olikheter, stereotyper eller fördomar i gemen.

      (forts.)

      Radera
    2. (forts)

      Jag menar inte heller att man MÅSTE revidera äldre verk för att “anpassa” dem, men ser tydligen andra konsekvenser än du i de fall det inte sker. Som förvandlingen av en barnbok till ett samtalsunderlag. Jag ser också - och jag antar att det egentligen är där våra synsätt skiljer oss åt, snarare än i våra alltmer detaljerade och svåröverskådliga definitioner av definitionen av rasism, vilken vi i allt väsentligt ändå har gemensam - ett viktigt värde i att aktivt motarbeta (igen befinner jag mig i min strand-analogi) rasism, snarare än att vänta tills den syns.

      Det är nog också därför jag har lättare än du att acceptera en revidering av t.ex. n-ordet i Pippi, liksom jag har svårare än du att acceptera dess förekomst (i Pippi). Emedan du vill se det som att revideringarna skett på felaktig grund - missuppfattningen att där förekommer rasism, ser jag det snarare som att revideringarna skett på grund av RISKEN för rasism i de ordval och beskrivningar som ligger i linje med den vidgning av rasismbegreppet (till att även omfatta etnicitet, kultur, folkslag m.m.) som skett sedan böckerna skrevs.

      Nåväl, jag känner som du också gett uttryck för, att vår diskussion nog gått ett varv för mycket och att ingen av oss längre har särskilt mycket mer att tillföra, annat än att söka bemöta varandras påståenden om den andres avsikter, åsikter och insikter samt rätta till förmodade missförstånd/feltolkningar. Lite olyckligt var det att vi kom bort från grundfrågan om Pippi men kanske var det oundvikligt sett till våra olika utgångspunkter i förståelsen av rasism?

      Jag vet att jag ställer en mängd frågor och motfrågor ovan. Jag tänker ändå låta denna kommentar bli mitt avslutande inlägg i den här diskussionen. Mina ståndpunkter har vridits och vänts på och det finns inte mycket mer jag kan tillägga som jag inte redan lagt till i en eller annan kommentar. Du är självklart fri att besvara mina frågor och bemöta de påståenden jag gör ovan (jag hoppas främst på en reflektion kring skillnaden mellan RASstereotyp och stereotyp, vilken jag frågar om ett par stycken längre upp i texten), det är ju trots allt din blogg och ditt inlägg, men förvänta dig inga fler svar från mig i just denna tråd. Jag är klar nu.

      Väl mött!

      /Janne

      Radera
  15. Hej Janne!

    Jag anser att punkterna 1-3 finns förutsatta och inbakade i mina ord ”vanföreställningen att alla tillhöriga viss ras/etnicitet har gemenskaper som är specifika för just den”. Vad du lägger in för (eventuell) invändning i citatet av mina efterföljande ord ”Följden kan bli” förblir för mig oklart. (DU menar väl också att rasism leder till något?). Jag anser att de skillnader i färdigheter och förmågor som man tror sig upptäcka resulterar i såväl positiva som negativa stereotyper, varför vissa av dessa således måste värderas såsom viktigare än andra olikheter. Hierarkin uppstår inte av sig självt, bara för att olikheter upptäcks.

    Att ”identifiera” förment ”över- och underlägsna grupper” är enligt min mening fråga om just värdering. Rangordning är inte heller någon värdeberäkning som kan överlämnas åt en dator. Värderingen är således långt ifrån sekundär. Även AA har orden ”kan man”, t.o.m. två gånger, men de betyder inte som du tycks tro ”är det möjligt/oundvikligt att” utan ”ger man sig tillåtelse att”. Utan punkterna 1-3 blir förstås 4+5 meningslösa, men du tycks ta för givet att de skillnader som upptäcks hos andra alltid är till den egna gruppens fördel. Så är det ju inte. Ett framsteg är i vart fall, att du äntligen tillstår att hierarkisering utgör en avgörande komponent. Hierarkisering utan värdering lär ej existera.

    Ifall damen på bussen upplever afghanskan med slöjan som potentiellt intressant samtalspartner, tyder det enligt min mening inte på att hon värderar sin egen person som överlägsen utan jämbördig. Jag ser det inte som något ”god intention” utan som uppriktigt intresse. Kontexten är inte ”rasism”, utan ”alltför tyst bussresa i Sverige”. Du har förvisso rätt i att man teoretiskt KAN vara intresserad av någon som man anser underlägsen, exotisk, ädel vilde, men VARFÖR utgå från att detta är avsikten OCH i reaktionen utgå ifrån att afghanskan själv ÄR, eller behöver uppleva sig som, underlägsen? Det enda alternativ som du ger dessa kvinnor – såväl som samtliga etniciteter i landet – är total separatism.

    Du frågar sedan om jag kan säga ”hur en RASstereotyp särskiljer sig från en stereotyp och hur en RASstereotyp inte handlar om RAS?”. Jag förstår ej din fråga, eftersom det är uppenbart att en rasstereotyp rör påstådda och i viss mån iakttagna egenheter hos en viss ras/etnicitet, men i övrigt inte är annorlunda.

    Så äntligen till det som min text handlade om: revideringen kontra att låta ”Negerprinsessan Pippi” bryta tabut mot N-ordet idag. Jag anser att det kvarblivandet/återinsättandet av ordet skulle kunna avväpna ordet såväl som ”undervisa” om dess betydelse i mormors och farfars barndom. Och klargöra att ord generellt ändrar betydelse. Du anser tvärtom att borttagandet är bra, p.g.a. risken för att N-ordet skulle läras ut till barn eller legitimeras såsom acceptabelt invektiv.

    Hur detta skulle kunna bli en logisk följd förstår jag inte, då positiva ord om en älskad Pippis önskningar om att bli svart rimligen inte passar för hån eller skällsord. Men jag kan förstås inte utesluta något, men i så fall är det det pris som måste betalas för yttrandefrihet och demokrati. Man avskaffar inte rasismen genom att sudda ut ord som idag – i Sverige och Europa – felaktigt tros motsvara det i USA onekligen tabubelagda ”N-word”.

    Nu ägnar jag istället två inlägg åt Simpsons!

    Hälsningar
    Margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade ju som avsikt att avsluta detta, men jag kan inte låta bli att göra ett par påpekanden.

      En invändning jag har mot din definition av "rasism" är - som jag redan tidigare påpekat - att du gör den till DIN. Vad hade gått dig förlorat genom att t.ex. använda Antirasistiska Akademins definition istället?

      Invändningen mot "följden kan bli" är att denna potentiella följd får alldeles för stort utrymme i din fortsatta tolkning av såväl rasismbegreppet som revideringen av Pippi. Du avfärdar alla mina försök att hävda att även förment positiva rasstereotyper, framförda i all välmening, faller under rasismdefinitionen såsom varande exempel på ”vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/etnicitet har egenskaper som är specifika för just den”.

      Och detta är ju också ett av argumenten i ditt försvar av negerkungen och -prinsessan; dels att n-ordet på den tiden var neutralt och därmed inte ett inslag i en rasistisk syn på världens beskaffenhet. Det vill säga "inte rasism" för att de potentiella följder DU väljer att ange i DIN definition inte ingår i just den bilden. Men också att rasismanklagelserna i skenet av DIN definition blir förlorar sin giltighet, samt blir ängsliga och alltför känsliga för aktuella, ideologiska strömningar i samhället.

      Värderingen är SUBJEKTIV, emedan en uppdelning i över- och underlägsna grupper på grundval av "vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/etnicitet har egenskaper som är specifika för just den” är en del av vanföreställningen och således uppfattas som OBJEKTIV av alla som - medvetet eller omedvetet - köpt in sig i sagda vanföreställning. Det är möjligt att skillnaden är oviktig (för dig), men för mig är distinktionen betydelsefull, eftersom den visar på samma princip som frågan om "välvillig rasism" gör; att rasismen inte behöver vara ett medvetet, illvilligt val, eller - för att vända lite på det - att rasisten inte behöver vara ett medvetet, illvilligt as.

      Jag ger inget alternativ till kvinnan och damen på bussen. "Total separatism" är din egen slutsats. Mitt enda syfte med den bilden var att söka beskriva hur välvillig rasism kan se ut. Jag misslyckades uppenbarligen fatalt. Jag tillstår förvisso att det är svårt att se framför sig en värld helt utan "vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/etnicitet har egenskaper som är specifika för just den”, men den svårigheten är ju å andra sidan inte ett argument för att bevara just dessa vanföreställningar och det var inte heller mitt syfte att här måla upp en bild av ett kommande, antirasistiskt Utopia.

      Min fråga om RASstereotyper kom sig av just den sak du nämner. Å ena sidan en slags stereotyp som liksom "att man beskriver och/eller behandlar dessa människor på ett nedvärderande, krän-kande eller till och med våldsamt sätt" följer av rasism. Eller, för att vara tydligare, är en ASPEKT av - snarare än en följd av - rasism. Å andra sidan - sett till hur mitt ifrågasättande av just RASstereotyper (i min förrförra kommentar) får ett svar från dig som om jag talat om stereotyper i allmänhet - något helt naturligt (och oproblematiskt).

      Och så slutligen nej. Jag gör inte kopplingen att ett borttagande av n-ordet är bra "p.g.a. risken för att N-ordet skulle läras ut till barn eller legitimeras såsom acceptabelt invektiv". Den kopplingen gör du åt mig. Det jag faktiskt säger är att ett borttagande av n-ordet i Pippi ökar möjligheterna för boken att tas emot på ett sätt mer likvärdigt hur den togs emot av sina läsare när den först kom ut, medan ett "bevarande" av n-ordet skulle förändra bokens karaktär från barnbok till samtalsunderlag, och då i betydelsen att tyngdpunkten skiftar från det förra till det senare - inte i ett kontrasterande antingen-eller perspektiv.

      Förändra för att bevara.
      Bevara för att förändra.

      Radera
  16. Jag äger ingen definition utan förklarade bara för min texts begriplighets skull hur jag uppfattar det: ” Med ”rasism” menar jag på denna blogg vanföreställningen att…”. Att jag ej citerade AA, berodde på att jag, då jag skrev inlägget i augusti, ännu inte sett deras sajt, utan letade runt lite först när du hade invändningar mot min definition och fann flera som liknande min (t ex även Forum för levande historias), men tyckte att AA av dig borde upplevas som mest auktoritativ.

    Om inte revideringen av Pippi, gjord utifrån föreställningen om att N-orden annars får följder, är central – för att inte tala om FÖLJDERNA av rasism – och bör få stort utrymme, fattar jag inte varför någon bryr sig eller varför vi båda skriver. Du har inte visat att mina ”potentiella följder” skulle vara annorlunda än de följder som Antirasistiska Akademin underförstått syftar på.

    Som jag hela tiden skrivit är positiva rasstereotyper onekligen också de exempel på vanföreställningar, men alla vanföreställningar är inte rasism, utan kan t ex vara schizofreni eller religiös tro. Den ”rasism” som blir resultatet av positiva stereotyper finns inte hos den som omfattar stereotyperna, utan bara hos den som är föremålet för den positiva värderingen och inbillar sig att även detta är rasism. Rasism på helt olika sidor alltså, i fallet med negativa stereotyper (hos rasisten/förövaren) vs ”rasism” hos den positivt uppfattade (offret, som jag därmed INTE jämställer med en schizofren eller psykotisk person eller tungomålstalande).

    Som du kanske sett av mina övriga inlägg på temat var det mesta under 40-talet ”inslag i en rasistisk syn på världens beskaffenhet”, men i så fall räcker inte utrensning av enstaka ord utan då borde hela Pippi L i Söderhavet och de övriga nordiska barnböcker och sånger som jag där tar upp brännas på bål för att undanröja detta. Brännas tillsammans med alla tidningsartiklar, skolböcker, vuxen skönlitteratur, etnologisk och antropologis forskning om svarta etc från den tiden. Förhoppningsvis inklusive de texter som inte framställde rasism som en konsekvens av slaveriet, utan felaktigt hävdade att rasism gav upphov till slaveri. Först kom slaveriet, som behövde legitimeras av rasism.

    Jag tror mig ingenstans ha förnekat att 40-talet var mer rasistiskt än dagens samhälle är, men framför allt var medvetenheten då av många skäl mindre (få invandrade, befolkningens lägre skolutbildning generellt, betydligt mindre tillgång till globala medier m m), men just Pippi-boken var snarast en motröst mot dåtida rasistiska föreställningar tack vare Pippi-karaktärens anti-akuktoritära egenskaper.

    Uppdelningen i över- och underlägsna är INTE någon del av vanföreställningen utan nästa steg, som väljer att fokusera de som man ser särskiljande NEGATIVA egenskaperna, snarare än de andras företräden. Att vissa grupper skulle vara under- eller överlägsna är förvisso också det en vanföreställning, men en separat sådan.

    Om du verkligen använder ”emedan” korrekt (d v s med innebörden ”eftersom”) och likaså använder ”på grundval av” med den vanliga betydelsen av att ”bygga på något” – och därmed inte kan vara en del av det som det sägs bygga på – så begriper jag helt enkelt inte vad du vill säga med ditt stycke som börjar ”VÄRDERINGEN är…”.

    Menar du däremot ”medan” ≈ ”däremot”, har jag nyss svarat att det är fråga om två skilda vanföreställningar, med mellankommande val och värdering. Har något av oss hävdat att rasstereotyper skulle vara en FÖLJD av rasism? Rasister använder sig av ”väl” valda rasstereotyper för att motivera sin överordning, men rasism BEHÖVER inte bli följden av iakttagna rassärskiljande stereotyper.

    Klargörande blir dock dina avslutningsord om skillnaden mellan oss: du vill förändra Pippi-texten genom att ta bort N-ordet, jag vill ha kvar ordet för att förändra dess idag negativa klang och göra Pippi till språkrör för en positiv innebörd. Du vill ”Förändra texten för att bevara dess ursprungsinnebörd”, jag vill ”Bevara texten för att förändra samhället”./Margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var alltså en lite slarvig definition av rasism du använde dig av. Fair enough - kanske kan det t.o.m. förklara varför den här diskussionen ser ut som den gör? Tyvärr påverkar ju definitionen också, vilket jag även skrev i min förra kommentar, ditt följande resonemang i bloggtexten. Kanske borde du ha lutat dig på åtminstone NÅGON mer generell definition än vad just du menar med ordet?

      Följderna du beskriver är inte annorlunda, men de är heller inte de enda följderna av rasism (eller som jag vill mena det, de enda ASPEKTERNA av rasism. Men då mina envisa försök att presentera andra aspekter, som att t.ex. hävda att även förekomsten av RASstereotyper (och, underförstått, bruket av dessa RASstereotyper) också ingår i begreppet hela tiden avfärdas av dig - nu senast genom att sätta citationstecken kring ordet "rasism" och föra över ansvaret på mottagaren av RASstereotypen, som dessutom "inbillar sig att även detta är rasism". Ett par stycken längre ner fortsätter du förklara att rasism och RASstereotypi “är fråga om två skilda vanföreställningar” och att “rasism BEHÖVER inte bli följden av iakttagna rassärskiljande stereotyper” (jag tolkar det sistnämnda som en omskrivning av RASstereotyper).

      Ditt resonemang går alltså ut på att man kan agera mot en annan människa inom ramarna för "vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/etnicitet har egenskaper som är specifika för just den" (i princip punkt 1-3 i AA's definition och basen i den definition du använder), men att det INTE är rasism, annat än i mottagarens inbillning, så länge avsändaren har en positiv avsikt och inte själv är medveten om att det är rasism?

      Menar du alltså att den positiva avsikten neutraliserar underlägsenheten? Och vad är egentligen rasism? Är det en känsla eller upplevelse? Är det pseudovetenskap? Ett strukturellt maktmedel i paritet med klass och kön? Är det en följd av vanföreställningar om essentiella skillnader mellan människor eller är det själva vanföreställningen? Är det kanske alla dessa aspekter på samma gång? Är det kanske t.o.m. möjligt att vara rasist utan att vara rasist? (Ja, jag vill nog hävda det, men just den halvt filosofiska frågan hör bara halvt hit och kan lämnas därhän för den här gången.)

      Och måste vi antingen lämna allt orört eller bränna det på bål? Nästan ingenstans, utom hos just de som - likt dig - vänder sig starkt emot revideringar av äldre verk (eller om det t.o.m. är så att det nästan uteslutande rör revideringar där risken/rädslan för rasism står i skottgluggen) ser jag dessa påståenden om förslag att bränna eller förbjuda vissa böcker och den hållningen är varken nyanserad eller öppnar för egentlig diskussion. Jag tror på en medelväg även när det handlar om revideringar av böcker.

      Jag är övertygad om att i likhet med att vetenskapliga verk i nyutgåvor både revideras och får tillägg, just för att bibehålla relevans och aktualitet, så är det även möjligt att göra med de skönlitterära verk där det kan anses motiverat.

      Du förnekar kanske inte rasismen på 40-talet, men du hävdar å andra sidan redan i titeln till detta inlägg att "neger" var ett neutralt ord på den tiden och återkommer ständigt till detta att så länge beskrivningar av andra människor utifrån "vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/etnicitet har egenskaper som är specifika för just den" var övervägande positiva, så var de därmed "rasism" snarare än Rasism. Ja, medvetenheten var självklart mindre och just därför går det att läsa Pippi som en dåtida antirasistisk trevare - en utmaning av rådande rasistiska normer. Men gör man det låter man henne inte stå på helt egna ben längre. Hon måste bli det där diskussionsunderlaget jag nämnt tidigare, eller som du kallar det: En text “för att förändra samhället”. Oavsett hur vi beskriver det, hör jag inte klangen av en text som är tillgänglig för alla.

      Och ja, jag menade “däremot” (Jag har en reflex att slänga in ett “e” när jag skriver “medan”.)

      /Janne

      Radera
  17. Du har inte visat att min definition är varken slarvig eller avvikande från andras! Självfallet menar jag att negativa RASstereotyper INGÅR i rasismen, när jag skriver ”Med ’rasism’ menar jag på denna blogg vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/etnicitet har egenskaper som är specifika för just den OCH som gör dem underlägsna.”

    Vad skulle jag ANNARS mena med ”egenskaper som är specifika för just den (förment) underlägsna gruppen”???????? Citattecknet runt ”rasism” i mitt förra svar avsåg den subjektiva upplevelsen, eller enligt min mening obefogade känsligheten, att uppfatta alla rasstereotyper som en fråga om rasism. Rasism kan enligt min mening bara vara något som finns hos den som hyser negativa stereotyper (”rasisten”, om du så vill), inte användas av eller om dennes förmenta offers upplevelse, ej på hur någon känner sig kränk även av vänliga handlingar.

    Din nästa fråga lyder:

    Ditt resonemang går alltså ut på att man kan agera mot en annan människa inom ramarna för "vanföreställningen att alla tillhöriga en viss ras/etnicitet har egenskaper som är specifika för just den" (i princip punkt 1-3 i AA's definition och basen i den definition du använder), men att det INTE är rasism, annat än i mottagarens inbillning, så länge avsändaren har en positiv avsikt och inte själv är medveten om att det är rasism?

    Mitt svar är JA, men bara fram till och med ordet ”inbillning”: nämligen i de fall då de egenskaper och förmågor som man tror att den andre har är fråga om en positiv stereotyp. Man rangordnar då den andre i (visserligen momentant) ÖVERläge gentemot en själv. KÄNNER sig därmed den andre som underlägsen, är detta dennes frihet att så göra, men inget bevis för rasism.

    Din nästa fråga (efter 36 blogginlägg!) är ”Vad är rasism? En känsla eller upplevelse?”

    Jag har hela tiden hävdat att rasism är fråga om VANFÖRESTÄLLNINGAR, fördomsfull okunskap, ingen känsla eller upplevelse (varken hos rasisten eller föremålet för dennes okunnighet). Sedan kan sådana vanföreställningar förstås byggas ut till ideologier och ja, det finns dessutom en strukturell variant, ”fördomar + makt”. Som jag skrev i blogginlägget om ZOOTROPOLIS (30/8): ”makten att ägna sig åt systematiska diskriminerande handlingar via samhällets mäktiga institutioner”.

    Men vilken INDIVID har egentligen sådan makt, eller möjlighet att göra något åt detta, annat än genom att försöka påverka i offentligheten samt rösta i val och i bästa fall och steg för steg långsamt och till slut även påverka makthavarna?

    Den enda revidering jag kan tänka mig i äldre skönlitterära verk avsedda för en bredare läsekrets gäller i fallen med ett idag obegripligt språk. Så ateist jag än är, värjer jag mig även mot uppdateringarna av psalmverser. Jag behöver väl inte ens motivera att reviderade vetenskapliga skrifter ej är jämförbara.

    Användningen av beteckningen ”neger” i mitten av 40-talet var inte mer ”rasistiskt” än vad bruket av ”svart” var på 70-talet, eller vad ”person of color” idag är i USA, som svenskan väl ej har någon motsvarighet till än. Fast benämningen ”svart” är nu kanske också den ”rasistisk”, eftersom dagens låtsasanti-rasism has moved on till nästa eufemism i den eviga kedjan? Vem vet vad det ska heta om 5-10 år…

    Som barnkulturforskare sedan 40 år tillbaka kan jag med viss tyngd säga att ALL barnlitteratur, barnfilm etc i grunden ÄR just samhälleliga ”diskussionsunderlag”./Margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då det - i din mening - är obefogat att uppfatta alla rasstereotyper som frågor om rasism, hur menar du då, i en utvidgning av det resonemanget, att man ska uppfatta de rasstereotyper som - i din mening - INTE är frågor om rasism? Vad är de rasstereotyperna? Jag frågar detta, eftersom även rasstereotypen i sin konstruktion utgår från den grundläggande vanföreställningen om existensen av essentiella skillnader mellan olika människor (tidigare uttryckt som "ras", men idag även som "etnicitet" eller "kultur").

      Frågan du väcker hos mig är med andra ord om det verkligen kan finnas ras utan rasism, eller, som jag frågade mig i mitt förra (elfte) inlägg; vad rasism egentligen är? (Och det är förstås inte så att jag inte vet vad rasism är - det är en reaktion på innehållet i ovanstående stycke, liksom frågan då den ställdes förra gången var en reaktion på i princip detsamma.)

      JAG lägger rasismens springande punkt i just vanföreställningen om rasers existens - med allt därav följande segregationstänk (hur värderingarna ser ut är ointressant, vilket jag har skrivit tidigare. Kanske blir det uttalandet tydligare nu?) som SYMTOM på sagda vanföreställning; den synliga rasismen i dess olika former: Nedvärderande, kränkande, berömmande, exotifierande, idealiserande, rangordnande, strukturell o.s.v.

      DU, å andra sidan, verkar snarare lägga denna springande punkt i följderna OCH hur de tar sig uttryck, vilket alltså innebär att, som jag konstaterar ovan, alla följder av vanföreställningen om rasers existens inte nödvändigvis är rasism och samtidigt att vanföreställningens betydelse är avhängig hur den förstås. En hos betraktaren positiv egenskap som att t.ex. ha “rytmen i blodet” blir därmed inte rasism i dina ögon, även om beskrivningen bygger på en vanföreställning om att så är fallet FÖR ATT den betraktade tillhör en specifik människoras. Det må vara en vanföreställning (om ras), men inte rasism - om jag förstår dig rätt?

      Det är också därför jag inte förstår dig alls, misstänker jag.

      Sedan en sista, retorisk fråga: Om du nu med den tyngd du säger dig ha med 40 år som barnkulturforskare verkligen vill hävda att “ALL barnlitteratur, barnfilm etc i grunden ÄR just samhälleliga ‘diskussionsunderlag’”, borde det då inte ÄVEN gälla en reviderad upplaga av Pippi Långstrump?

      Månne leder den kanske inte till de diskussioner du önskar, eller leder diskussionerna på det sätt du önskar, men kanske leder den ändå till diskussion (jag avser då inte de metadiskussioner som förs på bloggar som denna eller på andra debattforum).

      Månne har det producerats mer barnkultur i ämnet sedan Pippi publicerades för första gången? Kanske är en del av den t.o.m. bättre ämnad för diskussion idag än vad Pippi är? Jag tänker t.ex. på Simpsons.

      Radera
  18. Jag har redan tidigare sagt att de icke-rasistiska rassterotyperna är överdrifter och renodlingar utifrån vissa faktiska iakttagelser, men för den skull inte fråga om nedvärderingar av de andra eller överlägsenhetskänslor för egen del. Dock iakttagna skillnader, precis som sådana iakttas inom den egna rasen/etniciteten.

    Att undgå upptäckten av gruppskillnader har som sagt inte gjorts de senaste två-tre tusen åren och just yttre olikheter beträffande ras/etnicitet är ju särkilt svåra att missa, men lycka till vad gäller att få folk att vara blinda för att sådana grupper ej existerar! Fast några icke-uppblandade ”raser” i strikt mening finns förvisso idag ingenstans på jorden och exempelvis de flesta amerikaner är väl svarta, om "en-droppe-blod-regeln" skulle gälla.

    Beträffande Pippi och mitt påstående att “ALL barnlitteratur, barnfilm etc i grunden ÄR just samhälleliga ‘diskussionsunderlag’”, borde det då inte ÄVEN gälla en reviderad upplaga av Pippi Långstrump?

    Svaret är ja, men fördelen med en icke-reviderad Pippi, EFTER en debatt som jag förgäves hoppades få ingång, vore att diskussionen då skulle bli TYDLIGARE framlyft. Inte minst i egenskap av barnist föredrar jag (över)tydlighet så att diskussionen även når barnen.

    Och ja, det har producerats mer barnkultur med liknande diskussion, men den är aningen för svår för barn under 10-12 år.

    Härmed har jag satt mitt i vår diskussion. Vill du absolut ha sista ordet, är det fritt fram. /Margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för erbjudandet. Jag vill i så fall avsluta vår diskussion med påpekandet att det är förrädiskt att, på det sätt du gör ovan, sammanblanda vanföreställningen "raser" med andra former av gruppindelningar, inte minst när du börjar tala om "icke-rasistiska rasstereotyper" och "icke-uppblandade raser". Hur blandar man något som inte existerar? Och varför skulle avfärdandet av (vanföreställningen) ras innebära en strävan efter att helt "undgå upptäckten av gruppskillnader"?

      Sådana stickspår grumlar synfältet och gör det svårare att "se" rasismen samtidigt som det också blir lättare att (av några av misstag, av andra med avsikt) avfärda den som förment rasism, vilken egentligen bara är överkänslighet hos den utsatte.

      Det grumlar även diskussionen, som blir spretig och otydlig och ger intrycket att den inte leder någonvart, då den ene pratar om "rasism" när den andre pratar om "rasstereotyper", och när den ene pratar om "rasstereotyper" pratar den andre om "stereotyper". Och så vidare.

      Vi vill båda få igång diskussioner om rasism och hur vi bäst bemöter den, men våra vägar följer olika vindlingar. Gott så.

      Det har onekligen varit en intressant månad.

      /Janne

      Radera
  19. Du sa i förrförra inlägget att det var ditt sista, men återkom sedan igen. Jag gör nu detsamma trots att jag sist sade mig inget mer ha att tillägga, eftersom du fortfarande har frågor riktade till mig.

    Hela vårt diskussionsutbyte inleddes med att du menade att Söderhavsö-bokens beskrivningar av kurredutterna var rasistisk. Du lade ”rasismens springande punkt i just vanföreställningen om rasers existens”. Men du måste ju ändå själv ha menat att kurredutterna framställdes som eller var en ras, ifall beskrivningen av dem var rasistisk. Nu skriver du att ras inte existerar! Du säger dig veta vad rasism är, men frågar dig (och mig?) om det verkligen kan finnas ras utan rasism. Självklart, även om beteckningen då skulle var en annan. Som om rasbegreppet skulle vara min uppfinning, när jag skriver en artikel som reaktion på "rasismborttagandet" från Pippiböckerna!

    Nästa steg var att jämställa ras/etnicitet. Jag tog då några andra grupper ≈ etniciteter som jämförelse. Jag kan berätta att det även finns grupper INOM raser/etniciteter. När man säger att ”svarta är bra på basketball” avses inte ALLA asiater, ”asiater är ena baddare på matte” avser ej heller ALLA från asiatiska länder.

    Att det existerar ”raser” är inte mitt påhitt, utan vi förhåller oss båda i grunden till amerikanska uppfattningar och orden rasrelationer, ”racial”, racism etc. är som sagt inte något jag introducerat i barnboksdebatten.

    Det är således svarta i USA och annorstädes som inbillar sig att det existerar raser. Kan det finnas anti-rasism om det inte finns rasism, utifrån indelningar i ras/etnicitet?, blir min motfråga De flesta vita amerikaner (inklusive The Simpsons) har idag någonstans bakåt bland sina förfäder ”afrikanska” gener i sig.

    Men du verkar fixerad vid just Pippi och har ej reagerat på de övriga blogginlägg om rasism/antirasism som jag skrivit. Det är uppenbart att du inte har något till överst för Pippiböckerna, som enligt dig utspelar sig i en värld som är så främmande, att läsningen riskerar att bli till historielektioner.

    Varför har i så fall inte miljontals barn världen över under 70 år reagerat avståndstagande från läxan? Vad skulle göra just post-millennibarn särskilt allergiska mot historiekunskaper?

    I fortsättningen får du hitta någon svart amerikansk anti-rasistisk bloggare och klargöra för vederbörande att ras inte alls existerar!/Margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Herregud, Margareta!

      Det existerar inga olika människoraser. Det är en pseudovetenskaplig vanföreställning eller myt. Detta beslutades av UNESCO redan 1950 och lutar sig mot ett gediget stöd inom den medicinska forskningen, som gång på gång slår fast detta. Den genetiska variationen MELLAN grupper är för liten, samtidigt som den INOM grupper är för stor för att det ska gå att definiera biologiska (rasmässiga) skillnader/likheter på vetenskaplig grund.

      Professor Robert Wald Sussman ger en kort sammanfattning av detta och det följande av dig angivna dilemmat "hur kan det finnas rasism om det inte finns några raser" i en artikel i Newsweek: http://europe.newsweek.com/there-no-such-thing-race-283123?rm=eu (Boken han refererar till ligger för övrigt på mitt skrivbord och väntar på att läsas i sin helhet.)

      Det finns alltså inga "afrikanska" gener att tala om. Vi behöver inte förhålla oss till ord om ras (rasrelationer, rasism, rasifiering m.m.) som om deras blotta existens innebär att ras finns. (Det är som att uttrycket "herregud" skulle utgöra bevis för Guds existens.) De orden uttrycker istället en segregation i samhället (där även klass är en faktor) som bygger på att den här vanföreställningen (som inte bara kallas det, utan faktiskt ÄR en vanföreställning) fortfarande är djupt rotad i det mänskliga psyket (Sussman talar om en inlärningsprocess som pågått i 500 år) och påverkar såväl individuella relationer som samhälleliga processer (s.k. "strukturell rasism").

      Detta, snarare än en fixering vid Pippi Långstrump (som för övrigt haft en väldigt undanskymd plats i vår diskussion), är orsaken till vår långa diskussion, och hade jag i ett tidigare skede blivit varse att din okunskap och bristande insikt kring rasbegreppet var så grundläggande kunde många missförstånd (kanske) ha undvikits.

      Och ja, jag anser fortfarande att Pippi är mer historia än samtidskommentar, även om många aspekter (dock inte just den som är föremål för ditt inlägg) kan ses som tidlösa, och vad gäller Lindgrens produktion i stort håller jag såväl Emil som Ronja och syskonen Lejonhjärta högre än flickan i fråga.

      Slutligen, vad gäller ämnet ifråga (rasism, fördomar eller hur du vill formulera det) anser jag dessutom att en TV-serie som The Simpsons idag gör betydligt mer för att öppna både barns och vuxnas ögon än vad Pippi förmår, oavsett om hon visar sig i reviderad eller ursprunglig kurreduttklädsel.

      Radera
  20. Skrev i all hast fel ovan, där det står om rasstereotypen "svarta är bra på basketball" så avses förstås inte alla SVARTA...

    SvaraRadera
  21. Herregud, Janne!

    Ska du nu, efter 42 diskussionsinlägg, undervisa mig om att raser ej existerar?! Vad tusan har vi egentligen ordat om i snart en månad?

    Redan i mitt inlägg den 21/9 skrev jag: ”Jag hoppas att jag inte behöver bedyra att jag verkligen inte tror att raser existerar i biologisk mening? (Se t ex min bok Lilla hjärtat är en mullvad…) Alla som de senaste 5 åren talat om rasism såväl som antirasism ger ”ras” en icke-biologisk innebörd.”

    I Mullvadsboken skriver jag således (s.37):
    ”Ras/rasifiering/rasialisering: Precis som alla övriga identitetsskärvor i vår mång­­­­fasetterade identitet (med ett undantag: biologiskt kön) är ”ras”/etnicitet inget särskiljande faktum eller någon egenskap, utan en SPRÅKLIG ETIKETTERING. Ras­­­­etiketten är inte stabil, utan växlar med sammanhanget i tid och rum, och ”ras” exi­sterar bara i interaktion med andra av förment finare ”ras”.
    Rasifie­ring syftar på hur oftast verbala, men även visuella eller auditiva (t ex musik), ras­mar­­­­körer tillskrivs medlemmar ur minoritetsgrupper av mäktiga överordnade (d.v.s. oftast ”vita”) grupper, i syfte att utöva symbolisk makt eller dominera. Ras är inte bio­lo­gi eller egen­ska­per, utan hur någon ses av majoritetsmedlemmar eller domine­rande sam­hälls­­skikt.”

    DU har å andra sidan introducerat kränkningen av afghanskans ras/kultur/etnicitet och ordat om ”rasbaserade bevekelsegrunder”. Du har alltså skrivit mångordigt om sådant som ej existerar! VARFÖR då?!

    Ett avsnitt av Simpsons gick ut på uppenbarelsen att familjen långt tillbaka hade en svart anfader, en slav, Virgil tror jag han hette. En gen är en av 30 000 biologiska ärftliga egenskaper som människor av alla slag har.

    Din värdering av Pippi, Emil, Ronja och syskonen Lejonhjärta delas varken av världens barn eller av den barnlitteraturvetenskapliga expertisen (dit jag dock ej räknar mig, men som tillräckligt intresserad för att bry mig om barns reception).

    Simpsons är som sagt alltför djupsinnig för de åldrar som faktiskt kan begripa Pippiböckerna. Som du minns från den förskolepedagogiska diskussionen menade flera att Simpsons väl ej är nåt för barn.

    Kan vi inte lägga ner det här nu?, bönar Margareta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en lektion verkade behövas.

      Du skriver att du vet att raser inte existerar i biologiskt hänseende. Och att "ras" (liksom i många avseenden även begrepp som etnicitet och kultur) används på ett sätt som antyder essentiella (inneboende, nedärvda) skillnader mellan människor. Du vet även att rasifiering, liksom rasism, handlar om att skapa och befästa maktstrukturer.

      Men har du verkligen förstått innebörden i detta?

      För samtidigt som du säger dessa saker, verkar du inte se hur problematiskt det är med stereotyper som bygger på just “ras”. Du ger i vår diskussion flera exempel på hur du tycks helt omedveten om hur RASstereotypers blotta existens ger legitimitet åt vanföreställningen om ras och hur de - eller acceptansen för dem - drar en rak linje mellan ras och rasism/rasifiering/rasialisering. Du vägrar dessutom erkänna att n-ordet är en i alla hänseenden integrerad del i detta större sammanhang och behöver behandlas som sådant. Du ger faktiskt i många av dina formuleringar intrycket att “ras” kan vara ett rimligt - ja, nästan naturligt - sätt att dela in människor på. Så länge inte intentionen är att kränka, nedvärdera eller skada.

      Som om rasism bara är en slags rasstereotyp avart. En feltolkning av begreppet eller snarare ett missbruk av det. Men att "ras" i sig - trots att det alltså är en vanföreställning (och att vi är överens om just det) - skulle vara neutralt i grunden och därmed möjligt att använda.

      Du skriver som sagt att du vet att raser inte existerar i biologisk mening, ändå gör du en poäng av att familjen Simpson, liksom "de flesta vita amerikaner", har genetiskt, afrikanskt påbrå (i Simpsons fall är det förstås dock fiktivt). Varför? Vad bevisar det? Och varför uppmanar du mig att "hitta någon svart amerikansk anti-rasistisk bloggare och klargöra för vederbörande att ras inte alls existerar"? Vad betyder ens den uppmaningen?

      Nu lämnar jag diskussionen (den här gången lovar jag att göra det på HEDERSORD). Du får dock sista ordet om du vill, för jag önskar gärna få ovanstående saker klargjorda ytterligare i den mån det är möjligt.

      Radera
  22. Jag kan ej hålla med om stereotyper av något enda slag, inklusive de om ”ras”, skulle skänka legitimitet åt någonting som allmänt erkänns som korkat eller åtminstone som en mycket inskränkt beskrivning. Vanföreställningar av typen stereotyper är idag alla över 12 år medvetna om är ytterst missvisande eller partiella beskrivningar och inget som man kan bygga en helhetsbedömning eller kränkning på. Det var värre förr, när det inte var så allmänt diskuterat och godtaget att stereotyperna var mycket förenklande. Varje 10-12-åring vet också att rasism är idiotiskt.

    När jag överförde mitt svar från ett annat dokument föll tyvärr detta stycke nedan bort, vilken onekligen gjorde Simpson-referensen obegriplig:

    Uppfattningen om vad som varit ansett som ”svart ras” har visat sig föränderligt. I en pamflett publicerad 1864 om ”rasblandning” Miscegenation: The Theory of the Blending of the Races, Applied to the American White Man and Negro hävdades att irländska immigranter “was originally of a colored race, and has all the fervid emotional power which belongs to a people born in or near the tropics. His long habitation north, however, and the ignorance in which he has been kept by misgovernment, have sunk the Irishman below the level of the most degraded negro.” (sid.30-31) Hela pamfletten kan läsas på:
    https://longislandwins.com/columns/immigrants-civil-war/lincoln-and-the-superiority-of-the-negro-over-the-irish/

    Jag fortsatte därefter med hänvisningar till det jag tidigare tagit upp i blogginlägget ”Myten om ’Docktestet’” (20/5-16), nämligen att testets berömda svarta forskarpar Kenneth och Mamie Clark (1947) förklarade att även om samtliga barn i deras studie var ”negrer”, var en femtedel av dem så ljusa i skinnet, att de med Clarks’ egna ord var ”praktiskt taget vita”/”practically white” (a a:170). Sedan länge tillämpades i USA nämligen rasbestämningsregeln ”a single drop of blood”, vilket innebar att en människa med någon avlägsen anfader från Afrika i lagens mening klassades som svart, trots att vederbörande var ”osynligt svart”.

    Regeln tillämpades i vissa av USA:s delstater ända in på 1960-talet. Hade denna praxis om ”osynlig svarthet” fortfarande idag tillämpats hade flertalet till synes ”vita” amerikaner klassats som svarta. Saken diskuterades en hel del bland mina universitetsstuderande vänner i slutet av 60-talet. Många tillhöriga olika etniska grupper i USA talar än idag om sig själva i dessa termer.

    DÄREFTER skulle meningen om Simpson-avsnittet komma, men inte för att "bevisa" någonting, utan visa på orimligheten att med ögonen särskilja ”raser”: ”Ett avsnitt av Simpsons gick ut på uppenbarelsen att familjen långt tillbaka hade en svart anfader, en slav, Virgil.”

    Varför jag uppmanade dig att "hitta någon svart amerikansk anti-rasistisk bloggare och klargöra för vederbörande att ras inte alls existerar”? Jo, jag fick intrycket av att du försökte få mig att förstå att det överhuvud taget inte går att använda ord som ”ras”, ”svart”, ”vit”, ”Negro” för att man därmed skulle skapa/legitimera rasism.

    Idag när rasismen av allt att döma är mindre än någonsin tidigare i historien talar man mer än någonsin om ”ras” och rasism. Jag anser att det just finns ett orsakssamband däremellan och att påverkansriktningen går från det myckna talet om företeelserna till minskningen av rasismen.

    Men Du vill tydligen inte att man ens i förklarande sammanhang ska använda de tabubelagda orden och särskilt inte tala med barn om ”ras”, N-ordet och rasism därför att historielektioner inte är kul…/Margareta

    SvaraRadera
  23. "Men Du vill tydligen inte att man ens i förklarande sammanhang ska använda de tabubelagda orden och särskilt inte tala med barn om ”ras”, N-ordet och rasism därför att historielektioner inte är kul…"

    Skitsnack. Ovanstående exempel, där du lägger ord och åsikter jag inte har i munnen på mig, är både lågt och fult.

    SvaraRadera