Kan en specifik bok eller film åsamka barn skada? Kränka dem? Förändra någons liv?

Det vanligaste argumentet i kritiken mot förment rasism i barnlitteratur eller barnfilm har varit att man vill skona sina egna, och ibland även andras, mörkhyade barn från att höra N-ordet, se ett blackface eller en karikatyr av en muslim eller någon annan etnicitet. Man hävdar att barnen blir ledsna eller till och med kränkta. Eller snarare: barnen torde bli, eller skulle bli ifall…, borde kanske enligt den vuxne rent av bli, sårade. Ifall de visste, det som de vuxna vet… ”Vi” måste förhindra ”dem” från att få veta det! Några uttalanden från barn hörs aldrig, ty de tillfrågas inte ens. Eller möjligen efteråt, när saken redan är avgjord. 

Om det vore fråga om dokumenterande böcker föreställande dessa barn, vore argumentet givetvis riktigt, men inte i fiktion och särskilt inte fiktion av det slag som jag i blogginlägget nedan (12/9-16) kallat för ”stolpskott”. Ingen karaktär i dessa felaktigt anklagade fiktions-berättelser blir nämligen kränkt eller nedvärderad. De flesta innehåller förvisso etniska stereotyper, några rent av karikatyrer, men karikatyrer ska vara rejält överdrivna för att helt säkert begripas såsom sådana. 

Och det som en ser som en stereotyp eller fördom, ser en annan på ett helt annat sätt. En stereotyp i en bok gör inte boken stereotyp, än mindre rasistisk. Pippi Långstrump i Söder-havet eller Mustafas kiosk kan av en läsare betraktas som okänslig eller ”rasistisk”, medan en annan ser boken som antirasistisk och rebellisk eller att den skämtar med klichéer. Bibliotek ska som tur är inte ”se” alls, bara tillhandahålla information och upplevelser i mängder. Gärna ställda mot varandra.

De som startat eller deltagit i antirasistiska utrensningsaktioner verkar emellertid tro att en missvisande eller felaktig specifik bild av, eller bok om, någon eller något kan vara skadlig för en tänkt individ, en grupp eller för samhället i stort. Visst: grunda tankar och felaktiga föreställningar i största allmänhet om en viss grupp eller ett historiskt skede kan vara skadligt för individen, gruppen (både den egna och den ”Andra”) såväl som för samhället, oberoende av om de beror på rasism eller kommer sig av ren okunnighet. Ansvaret för detta ligger dock aldrig bara hos en enskild bok eller film. En specifik bok eller film kan visser-ligen bekräfta, men också utmana, en individs tänkande. Vilken bok, vilken reaktion och vilken individ går ej att förutspå och beror på andra omständigheter runt vederbörande. 

Men, säger då någon, barn förstår inte, barn är inte medvetna om ordets eller bildens historiska kontext. Barn kan inte sätta in företeelsen i dess rätta sammanhang, inte tolka. Och barn imiterar tanklöst det som de hör eller ser i fiktionen! Alla böcker och ord (”tjock” t.ex.) kan användas på ett taskigt sätt, om det nu är det mobbaren är ute efter. Förstår inte barnet ifråga de negativa konnotationerna hos ett ord eller en bild, tar det rimligen inte heller illa vid sig. Vet det inte att bilden/ordet för 80 eller 30 år sedan var rasistiskt, lär det bara slinka förbi. Först om 20-30 år förstår de dessutom visst filmerna och böckerna… ”What you didn’t know about X in Disney films” till exempel.

Dagens dam- och veckotidningar på Nätet av underhållningstyp kan ju locka hundratusentals läsare med rubriker av karaktären ”Classic Children’s Books You Didn’t Realize Were Racist” och så radas de upp: Pippi Longstocking, The Secret Garden, Peter Pan, The Chronicles of Narnia, Charlie and the Chocolate Factory, Doctor Dolittle, Sherlock Holmes etc. Inom en vecka finns samma artikel i Expressen och/eller Aftonbladet. Men om man nu som barn inte insåg detta, var böckerna då ”rasistiska”? 

Mina bloggföljare vet att jag alltid brukar framhålla tolkningens och perspektivets betydelse… Att tolka är inte så annorlunda än att jämföra, förutsett att man har något att jämföra med. Barn, om några, är ena baddare på att jämföra: ”Det är orättvist att…” Fast bara vissa tros ha förmåga att tolka och bearbeta motsägelsefulla intryck.

Ålderism, klassism och elitism

Att barn inte skulle förstå eller ens kan förstå, åtminstone inte vissa barn, är ett vanligt förekommande uttryck för både ålderism eller adultism (vuxnas missuppfattning att vuxna alltid är överlägsna barn) och klassism (att tillhörighet till hög samhällsklass automatiskt gör vederbörande överlägsen). I frågor om rättvisa och förtryck, är nog barn ur underklassen mer kompetenta. Malena Janson skriver dock (Sydsvenskan 18/5-16) apropå debatten om Jan Lööfs bilderböcker med stereotypa etniciteter och med hänvisning till en annan medelklass-debattörs inägg (veckan innan) om att barn och vuxna väl kan samtala om det lästa:

”Tyvärr fungerar nog inte denna pedagogiska metod särskilt väl i verkligheten. I dessa kulturmedelklasshem lär barnen med all rätt protestera högljutt mot dylika godhjärtade men vansinnigt irriterande brechtianska avbrott. Och i övriga hem (det vill säga de allra, allra flesta) och förskolor saknas ofta kunskaperna, språket, tiden, orken och/eller lusten att placera de konstiga araberna och de jättelika afrikanerna i dess historiska kontext. Vidare kan vi väl inte förutsätta att böckerna alltid upplevs i vuxet sällskap?” 

Jansson är dock bara emot nyutgivning av böcker med ”unkna stereotypa skildringar av vissa folkslag”, inte mot placeringen av befintliga sådana i arkiv, samlingar och forskningsbiblio-tek: ”De är viktiga tidsdokument som möjliggör för kommande generationer att ’bläddra sig bakåt genom historien’.” Att på så sätt förhindra möjligheten till ”bläddring” i sådana nutidsdokument redan nu, är enligt henne tydligen att ”visa de barn som växer upp i Sverige på 2010-talet respekt. Att praktisera artikel 31 i Barnrättskonventionen, som slår fast alla barns rätt till 'lämpliga och lika möjligheter' att 'till fullo delta i det kulturella och konst-närliga livet'”. 

http://www.sydsvenskan.se/2016-05-09/de-konstiga-arabernas-och-jattelika-afrikanernas-tid-ar-forbi-i-svensk-barnlitteratur

Att förvägras rätten att ta del av en viss bilderbok tolkas alltså som liktydigt med att ”till fullo delta”! Till fullo! Newspeak?  

De slutsatser som jag drar av detta är tre: 1) Barn, som är denna ”kommande” generation redan nu, ska inte få möjlighet att förstå förrän de inte längre är barn; Rättelse: förrän de inte längre är medelklassbarn… Ty 2) nuet och historien ska enbart vara tillgängliga för den elit som släpps in i arkiv, samlingar och forskningsbibliotek; 3) ”Att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” tolkas som att detta idag bara utgörs av ”ideologifria” och rasismfria kvalitetsstämplade uttryck, eftersom dessa ju inte är undanstoppade eller föremål för censur. Detta riskerar att göra att läsaren inte tar del av dem med tillbörlig försiktighet, ja, vaksamhet. De har ju redan tankebefriande godkänd-stämpel.

Sådan elitism och klassism i antagandet att barn och vuxna från vissa samhällsklasser eller miljöer inte kan förhålla sig till fiktion och ta till sig somt men förkasta annat, utan måste ha friserade, färdigklippta, tvättade versioner för att ej bli skadade eller skadliga, påminner om nedvärderande rasism. Lika förminskande är det att tro att barn nödvändigtvis måste se sig själva speglade exakt så som de är på ytan, och inte kan upptäcka djupare likheter med en karaktär eller vara intresserade av ”de Andra”.

Ingen bok eller film kan förändra världen – däremot läsning 

Beträffande att barn skulle imitera det som de hör eller ser i fiktionen blir min fråga i så fall: Imiterar de allt? Varför apar de dumma när de vill retas bara efter alldeles specifika ting, specifika ord, i denna fiktion? Varför så selektivt? Jag hävdar att de redan vet att detta är sårande och nu blir påminda om det och stärkta i sin taskighet, ifall någon i närheten reagerar ”känsligt”. Det är då inte boken eller filmen som pratar och sårar, utan oschyssta ”kamrater”. Detta ger ett utmärkt tillfälle att tala om saken, både i skolan och i hemmet.

En annan invändning lär vara föreställningen att en enskild bild eller bok i både positiv och negativ mening visst kan förändra en människa eller världen. Också detta menar jag är ett föga belagt påstående. Jo, jag hör dig: judekarikatyrer, Mein Kampf, Bibeln, Koranen, etc… Miljoner människor har bevisligen tagit skada av idéer i dem, men inte enbart av skrifterna i sig utan av de ideologier som byggts upp utifrån dem och propagerats av människor i närmiljön. Fast även dessa tre skrifter har ju tolkats högst olika och beroende av sin samtid i övrigt. De läs(t)es inte heller precis av ensamma i avskildhet, utan som ett av flera inslag i gemensamma riter.

Nej, min övertygelse är att ingen bok i sig kan förändra en människa eller världen, däremot kan läsning det – läsning av många böcker och andra texter, begrundade, diskuterade och ställda mot varandra och mot egna erfarenheter. Böcker påverkar inte oss, utan vi och vad vi hittills varit med om och tidigare läst – och kommer att läsa – påverkar vår tolkning av texten ifråga. Vi påverkar boken och bilden. Dessa tre böcker förolämpar till exempel min intelligens bara om jag tillåter det ske. Blir jag då inte sårad å andras vägnar, när jag läser dumheterna i dem? Särskilt barn är kanske ännu inte starka nog att stå emot vissa böckers fördomsfulla bilder och idéer? Visst kan barn inbland bli ledsna och sårade.

Att bli sårad eller ledsen är emellertid inte detsamma som att ta skada. Bättre är förstås att bli arg. Inte minst medför ilska att vi blir högst känsliga mot det som i verkligheten är orätt-färdigt, vilket driver fram agerande för att åtgärda reella orättvisor. ”Starka känslor” erhållna från böcker och filmer brukar ju annars vanligtvis uppmuntras. Psykologerna har kommit fram till att det är just ilska, och inte politiska ideologier, som uppmanar till handling mot missförhållanden och orättvisor (se mitt blogginlägg 10/12-15 om känslornas psykologi, utifrån filmen Insidan ut).

Att känna sig kränkt är inte motivering nog för utrensning

Att man tar illa vid sig av en viss bok eller bild är alltså inte anledning nog till att utradera den. Man får helt enkelt titta åt ett annat håll och knyta nävarna i fickan. Tror föräldern att vederbörandes barn skulle bli sårat, är det förälderns uppgift att inte köpa eller låna boken ifråga. Har barnet ändå stött på den, innebär föräldraskap att samtala med barnet om den obehagliga upplevelsen. Att då inte pådyvla sitt barn eller andra människor sin egen upp-fattning om dessa bilder eller ord, bara säga sin mening och ge skäl, är att visa dem respekt.

Risken för eventuella negativa psykologiska reaktioner hos potentiella mottagare är enligt min mening alltså inte något giltigt skäl till att censurera eller rentvätta, vitmena eller svart-måla böcker eller filmer. Oavsett om det kallas för uppdatering, modernisering, textaktua-lisering, gallring, magasinering, utrensning, eller är fråga om självcensur, språkkosmetik, ordexorcism, bildklorin, historisk plastikkirutgi eller motiveras med ”respekt” för någon viss etnicitets-, köns- eller läggningsgrupp som blivit eller kan bli ”sårad”, är det en styggelse.

Att tala i termer av att en viss bok, eller utseendet på en fiktiv karaktär, i sig skulle vara kränkande innebär en kränkning av alla människors kapacitet att tänka, tolka, reflektera, samtala och agera.