Hittills har ”barnfilmsambassadören” Suzanne Osten skrivit summa 22 stycken blogginlägg på den av Svenska filminstitutet inrättade särskilda ambassadörsbloggen för ”konstnärlig barnfilm”. Alla utom fyra [1] har rört det egna skapandet, fem visserligen bara indirekt. [2] Övriga 13 handlar alltså mer explicit om hennes egen barnskildring Flickan, mamman och demonerna (2016), eller så om hennes och Ann-Sofie Báránys teaterpjäs för 6-12-måna-dersbarn, Babydrama från år 2006.
När ambassadörsposten inrättades sades skälet vara att vederbörande skulle verka för ”en stark barnfilmskultur”, ”…vars främsta uppgift är att på olika sätt höja barnfilmens status. Barnfilmsambassadören hjälper oss att sprida information, kunskap och forskning om barnfilmen till beslutsfattarna och allmänheten.”
På bloggsajten förklaras ambassadörens uppdrag gå ut på att medverka i olika seminarier, konferenser och utbudsdagar arrangerade av Svenska filminstitutet; träffa lärare och elever runtom i landet och föra filmsamtal med dem; fungera som rådgivare åt de manusförfattare som så önskar; uttala sig om barn- och ungdomsfilm i medierna; planera olika publika arrangemang, till exempel filmfestivaler, filmsamtal och work-shops för såväl barn och vuxna; vara flitigt anlitad som föreläsare och workshopledare av andra organisationer än Filminstitutet, som respektive arrangör då själv betalar arvode för.
I det av Svenska Filminstitutet ”arvoderade uppdraget ingår sex stycken offentliga fram-trädanden per år samt drivandet av denna blogg”.
Manifest för en stark och livaktig barnfilmskultur i Sverige
Bloggandet är med andra ord inte det enda som ingått i uppdraget som nu pågått i 1,5 år, men upphör om ett halvår. I vad mån de övriga punkterna infriats är förstås svårare att uttala sig om. Det är väl snarast upp till Svenska filminstitutets barnfilmsansvariga att i mars 2017 utvärdera, utifrån Suzanne Ostens Manifest för en stark och livaktig barnfilmskultur i Sverige.
Enligt detta manifest ska barnfilmsambassadören emellertid arbeta för
• att alla barn i Sverige* ska få se film som får dem att inspireras, utvecklas och växa som individer, människor och världsmedborgare.
• att det ska finnas tillgång till värdefull barnfilm i alla längder, genrer och uttryck: under-hållande, undersökande, underbar film. Animerad, dokumentär och experimentell film. Dramer, komedier och skräck…
• att filmkonsten ska in på skolschemat så att alla elever i Sverige får möjlighet att se på, samtala om och själva skapa film.
• att film för barn och unga ska ges det utrymme inom kulturjournalistik, kulturpolitik, utbildning och forskning som den förtjänar.
• att alla vuxna ska veta att barn är estetiska konnässörer, att starka kulturupplevelser är bra för barn och att konstig konst inte behöver vara konstig och definitivt inte är farlig för barn.
* MED ”ALLA BARN I SVERIGE” AVSES SAMTLIGA MÄNNISKOR UPP TILL 18 ÅR, OAVSETT KULTURELL ELLER GEOGRAFISK HEMVIST SAMT EKONOMISKA, SPRÅKLIGA, FYSISKA OCH PSYKISKA FÖRUTSÄTTNINGAR.
Manifest bör inte påpeka det självklara. Manifest brukar vanligtvis vara starkare än enbart fråga om en målsättning, förutom ett ställningstagande mot någonting: i opposition mot sakernas nuvarande tillstånd. Detta ”tillstånd” ansvarade dock Svenska filminstitutet dessförinnan självt för. Manifestet som Osten skrev tillsammans med Filminstitutets ”samordnare för barn & unga”, Malena Janson, är således i opposition mot den egna verksamheten? Njae, någon nedmontering av Svenska Filminstitutet föreslås förstås inte.
Ett manifest i form av en programförklaring bör åtminstone vara kort, men därtill klart och konkret vad gäller avsikter och visioner. Skälet är förstås att det senare ska vara möjligt att avgöra i vad mån dessa tankar förverkligats, eller om framsteg i vart fall gjorts. Detta ”barnfilmsmanifest” är onekligen kort, men det utsägs aldrig exakt vad X bör/ska göra och är inte heller någon uppmaning till handling precis… Varken vad ambassadören själv ska göra eller påverka andra (vilka?) att göra går att utläsa.
Mottagaren är till exempel aldrig utpekad eller identifierad. Har Skolverket kontaktats beträffande läroplansförändringar? Högskoleverket om forskning och lärarutbildning? Kulturdepartementet och beslutsfattarna? Är det Svenska filminstitutet som ska tillse att det finns ”tillgång till värdefull barnfilm i alla längder, genrer och uttryck: underhållande, undersökande, underbar film. Animerad, dokumentär och experimentell film. Dramer, komedier och skräck”? Har man alltså inte gjort det före mars 2015? Åsyftas återinförande av barnfilmskonsulenter i det egna institutet? Krävs en inifrån utnämnd ambassadör för att utifrån påpeka detta för Filminstitutets ledning? Vem vet? Dessa fraser ovan innebär i flertalet fall just ingenting annat än vackra floskler.
Har visionerna uppnåtts eller kommit närmare?
Har då någon förändring, om än ej omstörtande, ägt rum? Huruvida alla mellan 0-18 år fått se inspirerande och utvecklande filmer, eller fler barn fått göra det 2015-2016 än åren innan, eller sett fler särskilt ”värdefulla” filmer, är omöjligt att säga. Både före och efter tideräk-ningen med barnfilmsambassadör har dock sådan film funnits. Åtminstone debatten om Ostens egen films åldersgräns på biograf har getts stort utrymme inom kulturjournalistiken, inklusive regissörens påstående att starka kulturupplevelser är bra för barn. Barn ska enligt henne ”bli skrämda av kultur” (Svt kultur 30 mars-16). Har tillräckligt många blivit det? Hennes Flickan, mamman och demonerna har i skrivande stund (12/9-16) bara setts av cirka 7 000 åskådare, osagt hur många av dessa som varit barn.
Att vuxna fått insikter om att barn är ”estetiska konnässörer” är tveksamt. Påståendet har Suzanne Osten själv snarast förnekat, då hon personligen uttalat sig starkt avståndstagande från två av de enligt barnen själva såväl som barnteve- och barnfilmsexpertisen bästa och allra mest älskade filmerna och tv-serierna. Osten säger sig på sin blogg (28/4-15) nämligen avsky Teletubbies, som hon föraktfullt kallar för ”barnvakts-tv”. Dessutom hatar hon main-streamfilm som den animerade Oscarsvinnaren Insidan ut… (bloggen 30/9-15). Regissören tycks överlag ha ett horn i sidan till barnvakter, då hon även fnyser åt Ipads som ”bästa barnvakten” (bloggen 13/4-15) och ”barnvakts-bio” (DN 12/4-16).
Teletubbies betraktas emellertid allmänt som en milstolpe och mönsterbildande för barn-tv för de yngsta de senaste 18 åren. Serien har av 100 barnredaktionschefer från 40 länder lyfts fram som en av de allra mest nyskapande tv-serierna från de senaste 50 åren (Schneid 2015). Tillsammans med Mister Rogers‘ Neighborhood, Sesame Street, BBC:s nyhetsprogram Newsround anses Teletubbies vara den kvalitativt mest nyskapande och inflytelserika i 50 års barntevehistoria. Osten har således fel: antingen är barn eller så hon är konnässör. Barn-kulturforskare världen över anser också serien vara föredömlig för de yngsta (Briggs 2006; Roberts & Howard 2004; Marsh 2000).
Ett manifest måste även innehålla någonting som majoriteten eller åtminstone många har invändningar mot, men vem vill att barn inte ska inspireras eller utvecklas av film, att det inte ska finnas tillgång till värdefull barnfilm, att barn- och ungdomsfilm inte ska ges det utrymme inom kulturjournalistik, kulturpolitik, utbildning och forskning som de förtjänar, att alla vuxna inte ska veta att barn är estetiska konnässörer eller att starka kulturupplevelser är bra för barn? Dessa punktsatser i manifestet är med andra ord meningslösa, ty intet-sägande.
Personligen menar jag visserligen att filmkonsten inte ska in på skolschemat (däremot att film ska), men den åsikten är jag tämligen ensam om.
Sällan iförd grön hatt…
Det är förståeligt att Suzanne Osten velat verka för att hennes senaste film skulle få större spridning än det fåtal som filmen ännu lockat. Mera tveksamt är emellertid om rollen som ”barnfilmsambassadör” med tillhörande blogg varit lämplig plats för detta. Syftet med uppdraget var ju att främja ALLA konstfilmskapares bästa och inte bara sitt eget.
Någon forskning om barnfilm verkar Barnfilmsambassadören heller inte ha spridit, mig veterligt aldrig ha planerat några publika arrangemang, heller inte velat delta i debatter med barnfilmforskare (i vart fall inte med mig, varken på ambassadörsbloggen eller under Bergmanveckan på Fårö i juni 2016). Däremot har hon föreläst ymnigt Norden runt om sin senaste film, utifrån det felaktiga påståendet att Flickan, mamman och demonerna skulle ha varit ”censurerad”. Föreläsare riskerar ju inte att mötas av avvikande meningar eller kritiskt motstånd, utan får på sin höjd några artiga frågor.
Men som jag framhållit många gånger förr: utan meningsskiljaktigheter är allt skapande, allt skrivande och all undervisning meningslösa. Samtal mellan likasinnade är bara underhåll-ning. Utan debatt kan aldrig någon stark och livaktig barnfilmskultur skapas i Sverige. Enbart olikartade röster ger kollektiv kraft och förnyelse. Idag saknas tyvärr helt en kritisk barnkulturell diskussion värd namnet. Den har ersatts av en okritisk konstnärskult.
Osten skrev när hon inledde sin ambassadörsblogg (24 mars förra året) att hon när hon själv agerade i egenskap av konstnär, eller bara uttalade sig som före detta professor i regi, inte skulle ha den gröna hatten på. Den gröna huvudbonaden har mycket riktigt sällan setts till ens bildligt, eftersom Suzanne Osten främst agerat som PR-agent för sig själv och sin nya film, men under flagg av att vara språkrör för barnkonstfilmen generellt:
”Jag har bestämt mig för att ha en grön hatt när jag är Barnfilmsambassadör. Då talar jag med er om film, föreläser och sitter alltså på den stolen som har att göra med det som ska höja filmens status för barn och för alla konstnärer som sysslar med barnfilm. […] När jag själv är igång som konstnär, eller bara f d professor i regi, eller privat cyklist, har jag inte den gröna hatten på!” (min kursiv).
Det är uppenbart att Suzanne Osten varit av Svenska filminstitutet sponsrad PR-agent för sig själv – ”Osten-ambassadör”.
Noter
- Avser blogginläggen 26/3-15, 30/9-15, 22/2-16, 26/4-16.
- Nämligen blogginläggen daterade 17/4-15, 13/10-15, 14/3-16, 6/4-16, 22/6-16.
Referenser
Briggs, Matthew: Teletubbies, Play and Affect, Bristol: Diss at University of the West of England 2006
Marsh, Jackie: Teletubby Tales: popular culture in the early years language and literacy curriculum, Contemporary Issues in Early Childhood 1 (2000):2, s.119-136
Roberts, Susan & Howard, Sue: Watching Teletubbies: television and its very young audience, i: Marsh, J. (red): Popular Culture, Media and Digital Literacies in Early Childhood, London: Routledge Falmer 2004
Schneid, Kirsten: Qualitätskriterien der besten Kinderprogramme der letzten 50 Jahre, TelevIZIon 28 (2015):2, s.63-67
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar