De senaste tio åren har anklagelser om etniska, ja, t.o.m. rasistiska, stereotyper i svenska barnböcker återkommande dykt upp. Kraven på åtgärder har varit del av en internationell aktion, som Internet givetvis underlättat. Inte bara kärt barn har många namn, utan också utrensningarna. Ord har stått mot ord: modernisering, uppdatering, gallring, magasinering mot vitmening, språkkosmetik, ordexorcism, censur.
I Sverige har det varit uppochnervända världen, då det inte varit experter på barnlitteratur utan antirasistiska föräldrar som stått för kritiken. Ungefär som i karnevalen, har eleven här tillrättavisat läraren för att inte ha upptäckt något blackface eller några oacceptabla etniska stereotyper. Aktivisternas kritik har inte bara riktats mot ord eller illustrationer i nyutkomna bilderböcker som Stina Wirséns med deras svarta Lilla Hjärtat, utan även mot 70-100 år gamla verk.
Pippi Långstrump har alltsedan 2006 i exempelvis Norge och Tyskland varit en av måltavlorna för kraven på textingrepp. Nu även genomförda i Sverige. Ord som ”negerkung” och ”negerprinsessa” har bytts ut, böcker har kortats och med hjälp av kritiska föreläsningar fortsätter än i dag reningsbaden och upprensningsarbetet. Men anklagelserna har oftast bottnat i översättningar som förvrängt de svenska originalen.
Till skillnad från tystnaden från svenska forskares sida, har inte minst i Tyskland akademiker inom olika discipliner skärskådat Pippi-trilogin. Det har dock rört sig om forskare inom kritiska vithetsstudier, feministisk teologi och Afrikavetenskap (Maureen Eggers, Eske Wollrad, Stefanie Reuter) som väckt störst internationell uppmärksamhet med sina invändningar mot böckerna. Avsaknaden av vana att analysera och tolka barnlitteratur har mycket riktigt varit iögonfallande. Jag ska här ta mig en närmare titt på den eventuella hållbarheten hos kritikernas argument.
År 2015 fyllde Pippi-karaktären 70 år, vilket Rabén & Sjögren firade med ett samlingsverk med det, enligt baksidestexten, ”mesta och det bästa av Pippis äventyr” och nya ”färglagda och restaurerade” versioner av Ingrid Vang Nymans ursprungliga illustrationer. Men vad är förändrat eller borttaget – och varför – i Boken om Pippi Långstrump? Jag menar att förlaget efter författarens död tagit alltför starkt intryck av framför allt de engelskspråkiga utrensningsoperationerna.
Förvisso har böcker alltid reviderats av förlag och/eller författaren själv och även tidigare har exempelvis Astrid Lindgren i samband med nyutgåvor gjort smärre justeringar, men att förändringarna är resultatet av direkta kampanjer mot ett ord eller en illustration är någonting nytt. De tre böckerna från 1945-1948 mötte de första 25 åren ingen kritik för förment rasism eller kolonialism. Ett ord som ”neger” som översättning av ”Negro” var nämligen under 40-60-talet en neutral beskrivning, den enda som då användes om en svart människa. Men hur ska dagens Facebook-grupper kunna veta det? Och vet man det, vill man tydligen ändå försköna historien och se den med nutida glasögon.
Norden mer rasistiskt än USA?
Redan den fösta amerikanska och första brittiska översättningen 1950 respektive 1954 hade bytt ut ordet ”neger” mot ”kannibal” i Pippi Longstocking som alltså blir ”kannibalprinsessa”. Var Sverige efter kriget kanske särskilt rasistiskt? Nej, av dussinet olika översättningar till norska, danska, finska, färöiska, isländska mellan 1946 och 2014 har samtliga utom den isländska nyöversättningen från 1970 sitt språks direkta motsvarighet till ”neger” i pappa Efraim Långstrumps kungatitel (Surmatz 2005). Detsamma gäller även fem bearbetade tyska utgåvor 1949-2008. Var ”Negro” på 50-talet möjligen oacceptabelt för svarta i USA och Storbritannien? Nejdå, beteckningen var där den föredragna ända in på 70-talet. Jag ska mot slutet återkomma till, de enligt min mening verkliga, skälen till de engelskspråkiga ordaly-delserna.
Dessförinnan ska jag göra punktvisa nedslag med exempel på det slags kritik som riktats mot trilogin, framför allt från tyska forskares sida. De är trots allt de skarpaste och har väckt global uppmärksamhet. Jag ska då ställa deras fördömanden mot nödvändigheten av att läsa i kontext, samt lyfta fram helt andra tolkningsmöjligheter än de valt. Först ut med antydningar om rasism var visserligen svenskan Kik Reeder (1974), en (tyskfödd) scripta och författare av en ”romansuccé” i Damernas värld.
Artikeln om sexism och rasism i Pippiböckerna, som var hennes enda försök i den kritiska branschen, var möjligen påverkad av den tyska diskussionen. Texten ”Pippi Longstocking – Feminist or anti-feminist?” utgår från den engelska tolkningen med dess påhittade kannibaler, vilka sedan får utgöra artilleriet – mot Lindgren! Artikeln har trots sina uppenbara brister, exempelvis avsaknad av analys, tryckts om i flera antologier och okritiskt refererats till i ännu fler.
Exempelvis av den svenska barnlitteraturprofessorn Maria Nikolajeva (2006:50), som en av flertalet gånger hänvisande till Reeders text skriver: ”Pippi has also repeatedly been accused of racism, as she is happy to become a ’cannibal princess’ and even considers painting her face with shoe polish to look black”. Vilken logiken bakom detta ”even” är, förutsätts vara så solklar att den inte ens behöver utvecklas. Men låt mig ändå göra det, och börja med den i originalet onekligen värsta meningen, som direkt inbjudit till rasismanklagelser, eftersom den så ”uppenbart” för tankarna till blackface.
Pippi i blackface?
Vid första anblick blir man idag förstås chockad, när man läser Pippis dagdrömmeri före avresan till söderhavsön. Hon säger (1946:128) att hon ska bli en så fin ”negerprinsessa”, med ringar i öronen och en större ring i näsan och…
”…ha en egen neger, som blankar mig med skokräm över hela kroppen varje morgon. Så att jag blir lika svart som dom andra negrerna. Jag bara ställer ut mig till borstning om kvällarna på samma gång som skorna”.
I utgåvan från 1969 är N-ordet mildrat till ”en egen kurredutt” och i de nyaste versionerna tryckta 2009 och 2015 har förlaget försökt rädda ansiktet med hjälp av en mer passiv konstruktion: ”Jag ska låta blanka mej med skokräm”, som inte utsäger vem som ska utföra svartmålningen. Den engelska översättaren Marianne Turner skrev här att en ”cannibal” ska göra denna sotning, men skippade (1956/2006:104) ordalydelsen ”så att jag blir lika svart som de andra negrerna”. Frågan är om Turner därmed kom undan associationer till svart hudfärg, då skokräm sällan förekom i andra nyanser. I nästa mening frågar dessutom Annika om det svarta verkligen blir vackert till Pippis röda hår, så inte heller den brittiska versionen undkommer syftet med färgningen.
Den amerikanska översättningen av Florence Lamborn 1957 hoppade helt sonika över meningen och tvingades därmed skippa ytterligare sju rader. Efter 2009 har även den tyska översättningen här förändrats, till att ”negerprinsessan” blir en ”Taka-Tuka-prinsessa” (=Kurreduttprinsessa): jag ska ”låta blanka mig” så att jag blir lika svart som ”de andra”, punkt.
Lindgrens ursprungliga ordalydelse leder onekligen lätt tankarna till blackface, i kombination med Pippi som ”slavägare”. Bortsett från att detta sedan faktiskt aldrig äger rum när hon stigit i land på Kurrekurreduttön i nästa bok (Pippi Långstrump i Söderhavet), där hon abso-lut inte vill ha några tjänare eller underdåniga: kan det finnas några förmildrande omständigheter, annat än att detta är en övergiven 9-årings önskedröm? En tolkningsmöjlighet vore, att prinsessor i fiktionen brukar ha tjänare och på en ö med svarta invånare torde dessa vara svarta. Man kunde även hävda att Pippi här objektifierar sig själv, gör sig till en sak jämförbar med skor.
Fast det skulle också vara möjligt att tolka den drömmande Pippi positivt, som:
- ett sätt att helt enkelt vilja vara likadan som kurre(kurre)dutterna, vara med i utanförskapets gemenskap (1); eller
- ett sätt att symboliskt framhålla att skillnaderna bara existerar på ytan och lätt kan åtgärdas med lite skokräm (x); eller
- ”omvänd rasism”, där inte vit utan svart hudfärg är eftersträvansvärd (2).
Huruvida jag slutligen landar i 1:a, kryss eller 2:a, ska jag inte avgöra än. Varken här eller när Pippi får sot i ansiktet gör hon sig dock lustig över de svarta. Annars har ju blackface inom underhållningen använts i en maskerad som betonat olikheten mot ”normaliteten”. Pippi tycks tvärtom vilja ingå i söderhavsöns normalitet, upphäva skillnader.
Kurredutt = Cannibal?
I Pippis fantasi eller förhoppningar är, på sidan 2 i bok I av trilogin, den förmodat drunknade pappa Efraim alltså vid liv och ”negerkung”. Först cirka 300 sidor senare, mot slutet av bok II, dyker Efraim faktiskt upp och leker med i konungaleken. I del III är pappa kungen fortfarande perifer, men det är just mot hans benämning som kritikerna kunnat ena sig: ”king of all the cannibals”/”King of the Cannibals Isles” respektive ”Cannibal King” blir då de anglofona tolkningarna av Lindgrens kungatitel, som sedan fortplantat sig till översättningarna i Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, liksom till spanska, katalanska, baskiska, arabiska och seyschelleisk-kreolska m.fl. språk som gått via de engelskspråkiga (Surmatz 2005).
I Tiina Nunnallys nya översättning av Pippi Longstocking (2007:8) kallas kannibalkungen Efraim (som själv käkar människor?) emellertid för ”King of the Natives”, ungefär ”infödingskung”, och Pippi ”native princess”, trots att hon ju långt ifrån är infödd. I den franska översättningen används 1951 inte heller ”negerkung”, utan de ”inföddas kung”: ”roi des indigènes”, men i andra passager förekommer ”kung hos negrerna”/”roi chez les Nègres”. I den franska nyöversättningen 1995 dyker det engelska lånet ”kannibalkung” åter upp. på Afrikaans kallas han ”människoätarkung”, fast förståeligt nog bara fram till dess Efraim landstiger på ön.
Används då inte människokäkarordet också i de svenska böckerna? Jo, men bara i figurerna Pippis och (indirekt) Efraims tal, medan berättaren (≈Astrid Lindgren) inte gör det, till skillnad från i de engelskinfluerade tolkningarna. Pippi och de bägge kompisarna leker (i P L går ombord) ”någorlunda bekvämt” skeppsbrutna på en liten ö nära Villa Villekulla, med hjälp av Tommys uppslag från Robinson Kruse. Pippi skjuter där på låtsas osynliga ”kannibaler” med den pistol hon hittat i en sjömanskista på vinden.
I den amerikanska översättningen från 1957 har Lamborn här ”cannibal”, trots att hon 1950 kallar Efraim för ”cannibal king” och Pippi ”cannibal princess”. Den brittiska översättaren Turner 1956/2006 har här likaså, precis som året därpå i sin beteckning för de fredliga invånarna på söderhavsön, ordet ”cannibal”. Avses verkligen samma slags figurer på de bägge öarna på hundratals mils avstånd från varandra? Pippi skjuter i vart fall inga kurredutter när hon möter reella sådana…
Inte bara Pippi kan dra skepparhistorier utan brås på pappa Efraim, som i ursprungsversionen (och ännu i den svenska tryckningen från 1969:102) berättar att kurredutterna först hade tänkt äta upp honom, när han flutit iland efter att ha spolats överbord. Då de såg hur oerhört stark han var, utnämnde de istället honom till sin kung. En superstark sådan kan ju alltid vara bra att ha… I min svenska upplaga tryckt 2009 (och förstås i samlingsutgåvan från 2015) är denna mening med dess implicita kannibalassociation helt borttagen. Författaren Lindgren är givetvis lika ansvarig för figurernas som för berättarens ordval, men det är ändå stor skillnad om ett ord läggs i munnen på en lekande, fantiserande eller skämtande karaktär, respektive om det uttalas av narratorn.
Ännu i PL går ombord (2009:79-80) är det i en av Pippis skrönor ”hottentotter i Australien”, som enligt henne inte ”får dö i lunginflammation”, för att svenska skolböcker då kommer att ange felaktigt invånarantal. Det har förstås aldrig bott några ”hottentotter” i Australien Den svenska samlingsutgåvan (2015:112) har dessa ersatta av ”urinvånare” i Australien: ”Någon borde säga till urinvånarna att dom uppför sig så att det inte blir fel i era läxböcker”, säger Pippi nu. I nordisk barnkultur har såväl kannibaler som hottentotter, till skillnad från aboriginer, varit mytologiska, icke-faktiska figurer. Den nya versionen blir mer ”likgiltig” och mer ”rasistisk”, om än på skoj… Den tyska versionen P L geht an Bord (1986:117) har ”bättre ordning” på geografin: ”wie viele Hottentotten es in Afrika gibt”. År 2009 är hottentotternas exakta hemvist dock ej omnämnd auf Deutsch.
Ljuger alla i Belgiska Kongo? Snarare de i Kenya? Egypten?
Pippis skröna om det oupphörliga ljugandet i Belgiska Kongo är bara ett exempel på alla de påståenden om egendomligheter bland invånarna i ett tjugotal länder, som Pippi tar till för att förklara och relativisera sina egna, eller kontrastera svenska, besynnerligheter. Frågan uppstår genomgående vilka som är mest underliga eller exotiska, svenskarna eller de ”Andra”. I Egypten går – enligt Pippi – alla baklänges, i Bortre Indien på händerna, i Amerika är dikena proppfulla med ungar, etc. Särskilt detta med ”förklaringen” till Pippis eget ”ljugande” tycks dock ha orsakat obehag – eller rent av tagits som sanningsutsaga.
Vad säger då Pippi? Jo, hon medger att det är fult av henne att ljuga, men urskuldar sig med att ”i Belgiska Kongo finns det inte en endaste människa, som talar sanning. Dom ljuger hela dagarna [… från 7.00 till solnedgången, så ni] får försöka förlåta mig och komma ihåg, att det bara beror på att jag varit lite för länge i Belgiska Kongo” (1945:14). Lamborn gjorde redan 1950 den belgiska kolonin självständig, då hon här översatte till enbart ”the Congo”.
Eske Wollrad hävdar (2010:67) att Pippi här skyller sin lögnaktighet på kongoleserna. Hon inser visserligen att ”lögnhistorierna” inte är sanna, men menar ändå att denna skröna syftar på stereotypen för ”den ljugande, obildade, primitive ’Andre’”. Till och med för små barn är det dock uppenbart att det som Pippi här, och om alla andra nationaliteter, säger bara är påhitt. För en vuxen som kallar det lögn, kunde man påpeka hur självmotsägande supertjejen här är. Kanske t.o.m. påminna om filosofins sanningsparadox? Om alla i X ljuger och Pippi varit för länge i X och hon därför säger att de i X ljuger – talar hon då sanning?
Onekligen är Afrika och Sydamerika aningen överrepresenterade i Pippis skepparhistorier, men snarast som exempel på länder som svenska barn hade minst kännedom om på 40-talet. I Tyskland ställde bestämningen av lögnens förmenta urkälla till med problem och olika utgåvor har haft olika länder som mästare i ljugargrenen. Belgiska Kongo (1949) ändrades i de i tyska versionerna 1965 och 1974 till Nicaragua, men 1988 till Nigeria, som 2001 istället blev Kenya (Surmatz 2005).
Astrid Surmatz kommenterar (2005:158) med rätta, att ingreppen visar att Pippis lögnhistoria tydligen togs efter bokstaven, varvid de gamla statsbeteckningarna kunde tolkas som postkolonialt högmod. De behövde tydligen avkoloniseras och anpassas med viss tidsmässig fördröjning. (I Olle Hellboms tv-serie Pippi flyttar in (1969) är ljugandet – eventuellt p.g.a. skäl – förlagt till Egypten.)
Menar Pippi att svart hud är smutsig?
En annan skröna som ofta lyfts fram såsom rasistisk, är den där Pippi går på kafferep (1945:134-135) och driver med de ”fina damerna”, som beklagar sig över sina klumpiga, tjuvaktiga och ohygieniska hembiträden. Pippi fabulerar om sin (inbillade) mormors hemhjälp:
”Malin var så in i vassen lortaktig, så det var en fröjd att se det, sa mormor. Mormor trodde i det längsta, att hon var en negerflicka, för att hon var så mörk i skinnet, men det var minsann den mest tvättäkta lort alltihop.”
Jag uttyder detta som att mormor länge tog Malin för svart, men till slut förstod att pigan var en föga renlig vit ung kvinna från landet, som aldrig lärts detta med hygien. Hudfärgen var alltså en fröjd för ögat, även när – eller trots att – den inte var äkta och oavsett innehavarens etnicitet. Att det var en fröjd att se snusket ska förstås tolkas som Pippis sedvanliga toppande med motsatsen till tanternas överdrifter, när de ondgör sig över sina hembiträden.
Detta uttalande om en ung vit kvinna har dock tolkats som om det avsåg en ren ”negress” vars hud påminde om en ingrodd ”ariers”, alternativt en lortig svart kvinna, eller så att ”alla ’negrer’ alltid är” smutsiga eller ser dyngiga ut. Detta sker via då – den ytterst barnfjärran – kännedomen om ”djupsinnigheter” såsom talesättet om omöjligheten ”to wash a Negro white”.
Med andra ord, som om det stod att mormor tagit Malin för ”neger” p.g.a. hennes smutsiga hud, när det faktiskt står: utifrån hennes mörka hud. Mormor, som väl förmodas aldrig ska ha sett en svart människa, trodde in i det längsta att Malin var just det, men insåg slutligen att det var äkta lort. För att i sedvanlig upprorisk anda vända på saker och ting, låter Lindgren Pippis ”mormor” gilla smuts och porslinskrossning och sörja att Malin sedan rymmer och går till sjöss: ”Synd på en så prima piga, sa mormor”.
Florence Lamborns amerikanska version (1950:124f) hoppar helt sonika över referensen till ”negerflicka” och värderingen av hudfärgen, men skriver om mörk hy: ”a very dark complexion”. I Edna Hurups brittiska översättning av Pippi Longstocking (1954:92) har mormors reaktion gjorts till den rakt motsatta: inte någon fröjd, utan en fasa att beskåda! Dessutom är tiden som mormor tog Malin för svart förlängd ända till slutet: ”Martha was so filthy to the core, it was a fright to see, grandmother said. She thought to the very end that Martha was a negro-girl ’cause her skin was so dark, but it was all genuine washable dirt.” Tala om rasism!
Föga förvånande har flera länders översättare som sneglat på de engelskspråkiga tolk-ningarna fått problem. Den arabiska versionen (1996) har samma felöversättning, med rakt motsatt innebörd mot den svenska: ”Hon var orimligt smutsig. Människor blev rädda om de såg henne, som min mormor sa” (Göth 2012:21-22). I den sydafrikanska Afrikaans-versionen finns ingen explicit jämförelse med ”negro-girl”, utan det står bara att ”Marlin var så smutsig att mormor sa det var en riktig fröjd att se henne. Länge trodde mormor att Marlin hade mörk hudfärg, men i ärlighetens namn var det bara smuts som kunde tvättas bort” (Annas 2011:46, i min översättning från engelskan av hans översättning från Afrikaans).
I den franska nyöversättningen 1995 (av Alain Gnaedig) tas den smutsiga svenska hushållerskan Malin för ”Africaine”. Den tyska översättningen har bibehållit mormors ”fröjd”. Astrid Surmatz (2005:130) tycks dock mena att smutsen, oavsett syftning, hur som helst kommer att förknippas med svarta, snarare än med svensk lantbefolkning, varifrån pigor som sagt rekryterades. Med andra ord: utgöra en variant av skämtet om att "negrer" inte kan tvätta bort sin hudfärg, men att "vita" människor faktiskt kan tvaga bort sin smuts. Men ännu värre borde det väl då vara, invänder jag, ifall vita nu inte gör det?
Även om resonemanget rent av kan ha varit antirasistiskt menat, ett försök att vända på diskursen, tar det enligt Surmatz (mail 1/7-16) icke desto mindre avstamp i samma koloniala diskurs och lyckas inte helt bryta med denna. Jag vill ändå påstå att det här snarare skämtas med ”ren och skär” svensk underklassmuts, särskilt sett i ljuset av Pippis och trilogins i övrigt solidariska syn på svarta. Oavsett vilken tolkning som är rimligast, finner läsande barn föreställningen att hudfärg skulle gå att tvätta bort löjlig.
”Kafferepet”, vid sidan av ”Pippi börjar skolan”, det allra roligaste kapitlet i den första boken finns överhuvudtaget inte medtaget i samlingsutgåvan 2015, förment med ”det mesta och det bästa”. Det är inte svårt att gissa varför.
Underkastar sig de svarta självmant de vitas överhöghet?
Också i övrigt påstås trilogin enligt de kritiska rösterna krylla av rasifierade föreställningar om svarta och vita (Eggers 2006:383ff). Med rasifierade utsagor och framställningar menas sådana som förknippar detta att vara vit eller svart med värderande attribut som konstruerar maktskillnader. Det kan ske med hjälp av ras- eller hudfärgsmarkörer, olika åtskiljanden, skillnadsskapande, hierarkisering med (vanligtvis) vita i toppen, eller så genom uteslutning eller minimering av den ”Andra” etnicitetens förekomst.
Kritiken går här, förutom det som redan berörts, bland annat ut på jämförelser av figurers språklig kompetens (flytande vs bruten kurreduttiska/svenska) eller bostadsstandard (lerhydda vs ”ordentligt hem” i egen tvåvåningsvilla). Men de svarta barnen talar (enligt Lindgren (1948:102)) ”kurrekurreduttiska med stor färdighet” och ett par av barnen är inte oävna på svenska. Den ena av dem, Moana, ”glömmer” den brittiska översättaren Turner (1957/2006:64) (därför?) att kalla svart. Att söderhavsöbarnen förvisso inte vet vad ”postförskott” betyder, är väl snarare en kritik av svenska företeelser, än av Moana och Momo. Pippi bryter likaså på deras språk… Kritikerna betonar förstås heller inte att det är ensamt i Villa Villekulla, medan hyddorna är ”hemtrevliga”/”cosy”.
Att nästan alla ovanliga beteenden i Pippis skrönor skulle vara förlagda till Tredje världen anses det också nedvärderande, trots att de bara är snäppet konstigare än hennes egna. Likaså att 9-åriga Pippi får fantisera om att pappa överlevt och givetvis blivit ”negerkung” på den N-ö han råkat flyta iland på. Att han i dotterns önskedröm tydligen också haft sådant flyt, att han fått med sig en europeisk kungakrona, ger inga tolkningsuppslag – typ ett barns sagoinfluerade fantasi. När Pippi framhåller att hon, trots avsaknad av skolgång, som ”negerprinsessa” ska klara att ”styra över” svarta är ännu ett förment ”belägg”. Exempelvis Stefanie Reuter tycks tro att prinsessor regerar vid sidan av kungen.
Inte minst kontrasterandet av svart kontra vit, och då särskilt svarta undersåtar kontra vit hövding (över ynka 126 stycken söderhavsöbor), uppfattas nedvärderande. Förringande av de svarta, ska kanske tilläggas, trots att Efraim säger att detta antal är precis så många som han klarar av att ”hålla reda på”. Till och med en annars så klok person som socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (2007) framhåller den minst tilltalande aspekten hos P L i Söderhavet vara ”det implicita ideologiska budskapet att de infödda/infödingarna (”natives”) är oförmögna att styra sig själva”. De är tydligen ivriga att som sin hövding installera förste bäste vite man som dyker upp. Eriksen själv betonar dock inte ”bäste”, d.v.s. det faktum att Efraim först fått kvalificera sig genom sin enorma styrka och ”slitit av en palm med bara händerna”.
Inte heller ger kritikerna några exempel på vari detta ”regerande” skulle bestå, förutom att kung Efraim sjunger och ljuger vid kvällsbrasan, varvid kurredutterna tydligt genom sitt sätt att trumma visar att de visst förstår när hövdingen fabulerar. Det enda ”styrande” läsaren hör talas om är, att kung Efraim seglar iväg 50 mil för att, förvisso med kurredutternas pärlor som betalningsmedel, handla åt dem och som belöning får snus till sig själv. Han är ingen kolonisatör utan en sjörövare, som i vart fall ej stjäl från söderhavsöborna. Pirater torde väl snarare röva från kolonisatörernas handelsskepp? Det är troligen därifrån Pippis kappsäck full med guldpengar kommer. Efraim är heller ingen av litteraturens alla ”upptäcktsresande”, som ”upptäcker” den ö som invånarna själva tydligen inte ”upptäckt”.
Enbart det faktum att kurredutterna – bara i översättningar, märk väl – istället för N-ordet kallas för infödda eller urinvånare, har också föranlett kritik. Mot Lindgren, som själv inte använder ordet… Det påpekas, med rätta, att engelskans ”natives” och tyskans ”Eingeborene” för ursprungsbefolkningen har en kolonial biton. Ordet ”inföding” härstammar från en slav- eller kolonial kontext och används bara om invånare i Afrika, Asien, Nord- och Syd-amerika. Inte ens samer har väl betecknats infödingar?
Pippis kritik av rasistiska föreställningar – också det rasism?
Kurreduttbarnen är till och med så underdåniga, att de tror att vit hud är finare än svart, framhåller de kritiska. Barnen har således svalt det kolonialistiska tänkesättet rakt av? Lindgren skriver ju (1948:97-98):
”Under tiden nalkades de små svarta kurrekurreduttbarnen Pippis tron. Av någon obegriplig anledning hade de fått för sig, att vitt skinn var mycket finare än svart, och därför kände de sig fulla av vördnad, ju närmare de kom Pippi och Tommy och Annika. Pippi var ju dessutom prinsessa. När de kommit ända fram till Pippi, kastade de sig allihop på en gång på knä framför henne och böjde pannorna mot marken. Pippi skuttade kvickt ner från tronen.
– Vad ser jag, sa hon. Leker ni sakletare här också? Vänta, så får jag vara med! Hon la sig på knä och nosade runt på marken.”
Efter att Pippi inte hittat så mycket som en knappnål, sätter hon sig igen, varpå alla öbarn åter böjer sina huvuden. Pippi frågar då om de tappat något. En pojke, som lärt sig lite svenska från Efraims förra besök på ön, förklarar varför de knäfaller för henne: ”Du vara micke’ fin vit prinsessa.” Pippis reaktion: ”Jag ingalunda vara micke’ fin vit prinsessa, sa Pippi på bruten kurrekurreduttska. Jag vara i stort sett bara Pippi Långstrump, och nu jag giva absolut katten i det här tronandet” (a a:99-100, min kursiv).
I Marianne Turners brittiska ”översättning” (1957:63) är berättarens (≈Lindgrens) anti-rasistiska formulering ”av någon obegriplig anledning hade de fått för sig, att vitt skinn var mycket finare än svart” struken – bortcensurerad! Detsamma gäller amerikanen Gerry Bothmers version två år senare (1959:73). Han hoppar också över att Pippi är vit och kurredutterna svarta. De knäfaller enligt hans mening enbart av det skälet att Pippi är prinsessa. Där står bara om hur vördnadsfulla undersåtarna är. Hela förloppet görs ju därmed rasistiskt! I de tyska versionerna (före 2010) finns denna förundrade mening kvar, men kommenteras överhuvudtaget inte av de kritiker som förfasar sig över ”de små svarta Taka-Tuka-barnens” vördnad.
Enligt Rolf Annas (2011:46, min översättning) lyder texten 1975 översatt till Afrikaans: ”av en eller annan anledning känner de [svarta barnen] att det måste vara mycket underbart att ha vit hud och var därför t.o.m. mer vördnadsfulla ju närmare de kom Pippi, Tommy och Annika.” Annas tillägger att Afrikaans-översättningen överlag försöker undvika att referera till ras, men att de svartas beundran av vit hud passade 70-talets Apartheid-ideologi väl (a a:45-46).
Borttagande av svart, och även vit, gäller för övrigt på åtskilliga ställen även i Turners brittiska och Bothmers amerikanska version. Här ersätts t.ex. ”svarta barn” med ”ö-barn” (Turner 1957:53) och ”de vita barnen” blir ”de tre barnen” (a a:116) och de svarta blir för Bothmer bara ”barn” (och utan Lindgrens ”svarta ansikten i vilka tänderna lyser”), då det tycks anses vara omöjligt att Pippi skulle se fram emot att leka med svarta barn. Turner gör till och med kolonisatörer av svenskarna, när Lindgrens skämtsamma ord (1948:93) om ”kurredutternas nya nationalsång på dragspel, ’Här komma de svenske med buller och bång!’” – en barnsång i flera svenska skolböcker på 20-40-talet – översätts med erövrarens ”Here the conquering hero comes!” (Turner 2006/1957:60). Del III handlar givetvis inte alls om några imperialistiska barnfantasier om erövring, tillskansande av ”infödingarnas” rike-domar, eller evig fritid i orört paradis.
En gång i varje del av trilogin har denna gånglåt med text av seminarieläraren Gottfrid Sjöholm (1918) dykt upp. Barnvisan ifråga sjungs först (1945:44) av Tommy, skumpandes runt på Pippis häst i hennes trädgård, och sägs i del II vara ”Tommys älsklingssång” (1946:127), men så mycket till erövring är det sannerligen varken i sångtexten eller i del III fråga om. Sjöholms text förekom i minst fyra populära sångböcker för skolbruk utkomna 1918-1948, därtill i dussinet upplagor och välkänd för dåtidens barn. Hans visa i Barnens textbok till sånger under de första skolåren valda och ordnade närmast i anslutning till undervisningen i hembygdskunskap (1918) lovsjunger i själva verket den svenska naturen. ”De svenske” tåga nämligen ”till blomstren i skog/till äng och åker, till harv och till plog/till drillande lärka, till lekande bäck/till skuttande ekorre, käck, ja, så käck”.
Hur tolkar kritikerna då det faktum att Pippi inte låter kurreduttbarnen dyrka henne? Jo, en vit figurs antirasism är ändå alltid rasism! Det anses hur som helst vara fråga om en rasistisk framställning, som förutsätter att svarta barn skulle ha internaliserat rasism och att vita barn ”automatiskt är överlägsna svarta” i demokratiskt hänseende, genom att genomskåda denna vantro. Fast det gäller ju ej Tommy och Annika. Som Wollrad (2010:70) framhåller: Pippi är den enda i böckerna som är rasismkritisk. Också det är enligt teologen tydligen fel. Eggers (2006:386) låtsas inte ens om att Pippi opponerar sig mot underdånigheten, eller att författaren/berättaren skriver ”av någon obegriplig anledning”. Eggers lyfter bara fram konstruktionen av de svartas ”naturliga regerbarhet”.
Det är väl snarare något att berömma? Rent av värd beundran? Pippi är ju ”dessutom prinsessa,” därtill en superstark prinsessa, som redan föregåtts av sitt fantastiska rykte och nu när hon anländer ses bära en häst plus en tjock far av skeppet. Vem torde inte ”dyrka” en sådan supertjej? Även vissa vita feminister niger för övrigt inför drottning Silvia – för att inte tala om inför Queen Elizabeth…
Är det bättre vilja vara Disneyprinsessa än ”negerprinsessa”?
Speglar då inte mycket av det som jag tagit upp ”konstruktionen av den Andre” såsom underlägsen, exotisk eller åtminstone konstig? Böckerna innehåller onekligen en stor portion andrafiering, men frågan är: främmandegörande av vem/vilka? Här är det snarare människorna vid Östersjön som framställs som främmande och märkliga, inte de på ön i Söderhavet. Konstruktionen av västerländskhet och representationen av vita svenskar och deras kultur utfaller ytterst sällan till ”vår” fördel.
I P L i Söderhavet beskrivs världen inte i termer av att ”vi vita svenskar” eller västerlän-ningar skulle vara bättre än ”de Andra”. Visst: Pippi är smartare och bättre på att lösa problem såsom pärltjuvs- och hajbekämpning, men hon framställs ju som ett unikum. Inte bara totalt annorlunda än söderhavsöbarnen, utan även i jämförelse med Tommy och Annika. Heller inte löjlig eller komisk som tjocke ”kung Efraim”, med all säkerhet föga ”majestätisk” i sin bastkjol, inte heller farlig och ”ond” som de vita pärltjuvarna. ”De Andra” av mörk hudfärg utgör däremot inga hot, är heller inga objekt för välgörenhet, inte framställda som barn. Om de nu inte är barn, och inte ens då skildrade som naiva. Mest naiv, eller rent av infantiliserad, i del III är väl ”kung” Efraim?
Pippi har ingenting negativt att säga om de svarta barnen, däremot en hel del ofördelaktig om vita barn, för att inte tala om beträffande patetiska svenska vuxna: poliser, lärare, medelklasstanter, fäder som sticker från sina barn, etc. Hon ser fram emot att få leka med kurreduttbarnen. Väl där, leker sedan alla barnen mycket riktigt jämlikt, utan att hudfärg spelar någon som helst roll. Andra dagens morgon beger sig hela barnskocken iväg ned till stranden och alla kastar av sig sina höftskynken, som den svenska barntrion redan på Hoppetossa lagt sig till med.
Efter badet rullar alla sig i den vita sanden och Pippi, Tommy och Annika kommer överens om att svart skinn ”skulle ha varit mycket bättre att ha […] för det såg så lustigt ut med vit sand på svart botten”. En av de nyfikna kurreduttbarnen ber så Pippi berätta om ”vita barn i vita barns land”. Amerikanen Bothmer översatte 1959 detta så: ”Tell us about the children in the northern land you come from.” Pippi berättar i den svenska versionen på bruten kurrekurreduttiska att ”vita barn älska pluttifikation” och ”bliva rent av från vettet, om inte vita barn varje dag få stor dos pluttifikation” (1948:103-104). Skolbarnen påstås gråta annars.
Hon förklarar sedan på svenska vad detta är för något, men när den svarte killen fortfarande undrar, ger hon exemplet 7x7=102, trots att summan enligt Tommy är helt fel. Pippi insisterar dock, ty på Kurrekurreduttön med dess ”mycket frodigare klimat” blir det 102. De svarta barnen tycker inte bara att pluttifikation är konstigt, utan finner också de beskrivna svenskarna märkliga och Pippis häst vara ett exotiskt djur. Även exotismen är här jämlikt fördelad.
Pippi frodas verkligen på söderhavsön (som för övrigt i senare utgåvor förkortas till Kurreduttön, vilket ansetts ”mindre förlöjligande”). Hon vill, som vi minns, inte bara bli lika svart som kurredutterna, hon vill bli ”lika svart som de andra negrerna” (min kursiv)! Andra flickor drömmer om att bli (som) Disneyprinsessor, Pippi å sin sida om att vara en jättefin ”negerprinsessa”: utan kläder, men med ringar i öronen och näsan. Detta säger hon inte som något skämt eller som ännu en skröna, utan först ”drömmande” och därefter ”hänfört” (1946:129). Skulle hennes önskan att vara svart prinsessa vara fel på något vis? Kanske ha en undanträngningseffekt på andra svarta prinsessor? Till skillnad mot kung, kan det emellertid finnas flera prinsessor sida vid sida.
I sitt utanförskap är det förståeligt att Pippi drömmer om likhet. Men varför skulle det vara ”rasistiskt” att önska sig vara en ”negerprinsessa” hellre än skitsnackande ”fin vit dam” eller sjörövare? Pippi såsom mörkhyad prinsessa skulle väl snarast höja motsvarande reella barns status? Fast det är troligt att även detta skulle anses rasistiskt, ifall nu en vit tjej gör det… Det skulle i vart fall ha avsevärt påskyndat produktionen och gillandet av svarta prinsessdockor, om läsarnas uppmärksamhet istället riktats åt det hållet.
Vithet – ett sjukdomstillstånd och en nära döden-upplevelse?
Svart skinn är inte bara fint. Genomgående antyder Lindgrens berättelse att vit hud och blekhet är ett slags sjukdomstillstånd – eller tecken på att man knappt är vid liv. I bok II fantiserar Pippi inför Tommy och Annika om vad hon ska leka och samtala om med de ”små kurredutterna” (1946:122-124). Ironin är som vanligt nära. Kanske ska hon berätta för dem om ”dom små vita barna” i en världsdel långt borta:
”’Ni kan inte tro, såna rara ungar det bor där’, ska jag säga. ’Dom är vita som små änglar över hela kroppen utom på fötterna, dom blåser i lergök och – bäst av allt – dom kan pluttifikation’. Fast då kanske dom små svarta kurrekurreduttbarna blir alldeles förtvivlade över att dom inte kan någon pluttifikation?” (a a:124, kursiv i original).
Det visar sig öbarna sedan mycket riktigt inte bli. År 2015 (s.154) är epitetet ”dom små svarta” före kurreduttbarna ändå borttaget.
Halvvägs in i bok III närmar sig den svenska barntrion Kurrekurreduttön. De dubbla undertröjor som modern vid avresan ropat åt syskonen att ta på, har de skalat av sig. De är nu två ”nakna, bruna ungar med var sitt skynke om magen” (1948:91-92): ”Inga bleka kinder mer! Friska och brunbrända och piggögda.” Till hemresan är Tommy och Annika så bruna, att man ”nästan inte kunde se någon skillnad på dem och kurrekurreduttbarnen” (1948:142).
Vithet kan här rent av ses som symbol för en sjuk värld, med barn som lämnas ensamma eller på barnhem, tvingas sitta still hela dagarna och lära sig meningslös pluttifikation och där vuxna vita män försöker stjäla Pippis pengar eller ta till våld mot barn, för att roffa åt sig deras pärlor. ”Normalt” och ”civiliserat”, kallas detta visst. Medan det förment är ”underutvecklat” av de barn som dyker efter pärlorna, att inte ha ”köpt” marknadsekonomins idé om tillgång och efterfrågan, utan spelar kula med pärlorna? Vem avgör vilka som är märkliga i detta avseende, vita rika damer eller svarta barn som har kul?
Pippi – och ”mormor” – tycker ibland på goda grunder att brun hud är finare än vit. Också det brukar förvisso kallas för rasism, ty det påstås antyda att svarta bara är vackra. Inget mer… Dessutom kan den avslutande delen P L i Söderhavet givetvis, om man så vill, sägas vidareföra den romantiska myten om vacker natur och ett vackert ”naturfolks” problemfria, idylliska liv. Men varför skulle man egentligen ”vilja” det?
Detta rör sig om en berättelser för barn under 10 år som visar, ja, tydligt utsäger, att vita och svarta barn förvisso har olika hudfärg – men det vet ju vartenda förskolebarn, så varför försöka dölja eller tona ned det det? ”Trots” det är de nyfikna på varandra och leker tillsammans på ett för alla självklart och ytterst givande sätt. Astrid Lindgren berättar till och med om glädjen i att vara annorlunda. För Pippis egen del leder visserligen känslan av att inte passa in i det borgerliga svenska samhället till ensamhet. I och med övistelsen har hon dock verkligen förstått innebörden av ömsesidig vänskap och lämnar därför sitt paradis för Tommys och Annikas skull. Vänskap visar sig viktigare än likhet. Inget dåligt budskap, om man frågar mig! Fast vem gör det…
Astrid Lindgren – en förbisedd queerpionjär!
Om vi med queerkritik menar detta att skärskåda majoritetssamhället och dess förment självklara ting, är Astrid Lindgren det queeras svenska moder. Hon vänder sökljuset mot det blekt ”svenska” och sådant som ”givetvis” tagits för ”normalt” och visar på hur märkligt det egentligen är, vid en jämförelse med andra sätt att leva.
Mycket av detta går emellertid förlorat i och med det starka angloamerikanska inflytandet, via de engelskspråkiga tolkningarna. Efter millenieskiftet tillåts dessa även återverka negativt på de svenska och inte minst på utgåvan 2015. Av-rasifieringen av språket i trilogin i form av bytet av ord som ”neger” mot ”kannibal”, ändringen av hottentotter till aboriginer, undvikandet generellt av att ställa vit skinn mot svart, utbytet av ”fröjd” mot ”fasa” vid åsynen av mörk hud, överhoppandet av ”känsliga” ting, borttagandet av att det är obegripligt varför vit hudfärg skulle vara finare, valet av illustrationer, etc – allt detta är exempel på sådant som till sist också den antirasistiska kritiken i Sverige snappat upp. Sett till ordens och bildernas kontext, gör faktiskt ingreppen den nya samlingsutgåvan betydligt mer rasistisk än vad ursprungstexten – eventuellt – är. Inte minst faller det bort att Pippi faktiskt vill vara svart.
Pippi identifierar sig nämligen med ”negrerna”, passar själv inte in i normen, säger indirekt ”Jag känner mig av samma sort som ni”, tillhörig en minoritet. Möjligen hävdar hon i 60-talets franska ”översättning” med rykte om sig att vara en mycket ”fri” tolkning (men som jag inte lyckats få tag i) åtminstone med lika stor rätt som Arthur Rimbaud: ”Je suis nègre!” Jo, jag vet, det är maskulinum, men Pippi ansågs ju av Kik Reeder (1974) vara en förklädd pojke…
I Pippis fall handlar det dock inte om ”omvänd rasism”, där svart snarare än vit hudfärg generellt skulle vara bättre (om än mot vit sand), eftersom Pippi tycks mena att svart och vit hud är exakt lika fina, men i grunden rätt oviktiga, och eftersom att önskan trots allt kommer från en individ från majoritetssamhället. Alternativet 2:a i min tipsfråga ovan stämmer alltså inte. Snarare fastnar jag för en kombination av 1:a och kryss.
De 2015 nya ”restaurerade” illustrationerna i den svenska utgåvan är också de aningen av-rasifierade, så till vida att bara två av de tio svarta barnen nu har ringar i öronen och enbart de ”polynesiska” barnen syns till. De mer ”afrikanska" kurreduttbarnen från tidigare utgåvor är däremot inte medtagna. De engelska 50-talsutgåvorna har å andra sidan inga illustrationer föreställande de svarta barnen alls. I en amerikansk version från 1959 finns emellertid Louis Glanzmans konturteckning med sju knäböjande svarta med ringar i öronen, som kompensa-tion för att det inte omnämns några svarta i texten.
I övrigt har jag funnit det i stort sett omöjligt att hitta några teckningar av de mörkhyade barnen i de anglofila söderhavsversionerna ända fram till 1984, då några i vart fall syns på omslaget. I Viking Press’ påkostade samlingsutgåva från 1997 har söderhavsdelen fyra teckningar (av Michael Chesworth) av de vita pärltjuvarna, men inga alls av de svarta lekkamraterna.
Pippi själv är i USA- och UK-versioner antingen tecknad som en grov karikatyr påminnande om en 16-årig punkare, en 50-årig ungmö eller så som prydlig engelsk skolflicka hämtad direkt från gamla flickböcker. Mig veterligt aldrig ens med sot i ansiktet. Genom att i ord och inte minst i illustrationer på så sätt ytterligare fiktionalisera Pippis och hennes dröm om att bli en ”negerprinsessa”, avväpnar de engelskspråkiga versionerna 9-åringens önskan att vara som söderhavsöborna och leva där med dem. De underminerar därvid delvis också hennes sätt att ta avstånd från det beigefärgade i de blekhyades konstiga levnadssätt.
Vad ”negerkungen” Efraim anbelangar, är den förment bättre engelskspråkiga benämningen ”kannibalkung” – på honom som vid ankomsten till ön säger sig vara nära att bli uppäten av kannibalerna? – i själva verket mer kolonialrasistisk än vad N-ordet är. Anklagelser om kannibalism härstammar ju från vita kolonisatörer och användes för att demonisera de koloniserade folken eller redan befintliga ”infödda”, för att legitimera det egna barbariet.
I själva verket fråga om anglofon segregering och rasism
Ordet ”Negro” var som sagt inte tabubelagt på 50-talet, varken i USA eller Storbritannien. Skälet till omskrivningarna och ”mörkandet” av de mörkas roll i särskilt del III på söderhavsön var inte alls hänsyn till läsande svarta, eller medvetenhet om benämningens negativa konnotationer. Problemet var inte N-ordets konfliktpotential. Undvikandet av ordet och av referenser till svart kontra vit hade sin grund i amerikanska vitas önskan om fortsatt segregering utifrån hudfärg. Även i barnböckernas värld. Detsamma gällde för Sydafrikas vita läsare under Apartheid-tiden.
Samtidigt blev Pippi-böckerna mindre samhällskritiska i de engelskspråkiga länderna, i och med att den där i många vita medelklasskretsar omöjliga leken över rasgränserna i Pippi Långstrump i Söderhavet bortfiltreras. Att Pippi, Tommy och Annika jämlikt leker med ”kannibalbarn” anses mer acceptabelt, eftersom mer sagoaktigt, än ett mer realistiskt lekande med N-barn vore.
Astrid Surmatz (a a:242-243) hänvisar till ett brev till Astrid Lindgren 1959 från den amerikanska lektören vid Lindgrens förlag over there. Det innehöll en begäran om att författaren skulle gå med på att låta hudfärgen på invånarna på söderhavsön vara osagd. En annan förlagsmedarbetare, denna gång vid Macmillan, skrev 1958 likaså brev till Lindgren rörande översättningen av en helt annan av hennes texter: ”It is fatal for us to refer to color in a book, so I removed that reference: After all, the pictures show that up” (citerat efter Surmatz a a:242). I Pippi-trilogin undvek man som sagt illustrationer av de svarta helt och hållet.
Engelsmännen följde till en början bara oreflekterat storebror i hasorna. Först på 70-talet började Astrid Lindgrens brittiska bokförlag Oxford University Press och Puffin oroa sig för läsarreaktioner på ”kannibalerna”: ”Political correctness and anxiety about literary portrayals of race had now become pressing editorial concerns”, till skillnad från under 50-60-talet, konstaterar Charlotte Berry i sin avhandling utifrån en genomgång av förlagens arkiv (Berry 2013:330-331).
En chefredaktör ville även 1990 ”tastefully ‘edit’ them... Some of the bits are really embarrassing”, eftersom visst material i bok II och III var ”thought not to be quite suitable for children of the 1990s” (a a:356-357). Lindgren vägrade bägge gångerna gå med på några förändringar. Först efter författarens död, fick de brittiska förlagen möjlighet att ”modernisera”: ”the opportunity was taken to address some of the ‘un-PC’ elements of Pippi Long-stocking” – in response to changes in racial and political sensitivities as well as linguistic archaisms” (a a:354-357).
Där de anglofona tolkningarna var resultatet av vitas segregering och kommersiella hänsyn, snarare än lyhördhet för möjliga rasismtolkningar, men i och med ökad medvetenhet åtminstone på ytan blivit mindre problematiska, har förlaget i Sverige gått tagit den rakt motsatta vägen: i riktning mot rasism. Nu förringas och förminskas i Pippi-trilogin nämligen kurreduttbarnen och döljs t.o.m. delvis de svartas kompetens, ja, existens. Fyrtiotalsoriginalens jämlikhet i lek och övrig handling bleknar därmed och kontrastverkan till förmån för svarta barn och svart kultur försvagas. Någon invänder troligen att man över huvud taget inte ska kontrastera, men det går inte lura ens minsta barn att det inte existerar några färgskillnader. Avgörande är istället hur väl hudfärgerna samsas
Genom det senaste decenniets upptagenhet av att leta rasism i medietexters representationer, som det annars onekligen kryllar av, blir de antirasistiska aktivisterna blinda för hur Astrid Lindgren faktiskt andrafierar ”oss” vita och tar parti för alla svarta, oavsett ”ras”. Hon ironiserar hela tiden över vita vuxna och driver delvis även med – kulturellt skapade – alltför plikttrogna skolbarn t.ex. Däremot inte med de föreställda reella, läsande barnen. Trilogin är full av föga smickrande svensk exotism. Såväl översättare som förlagslektörer, förlagschefer, forskare och antirasistiska rensningsivrare tycks vara blinda för antikolonialismen i Pippi i Söderhavet.
Vi bör förstås även kritiskt granska de kritiska…
Återinstallera ”negerprinsessan”!
I och med det senaste decenniets upptagenhet av att hitta etniska stereotyper av minoriteter enbart, som det onekligen kryllar av till skillnad från rasistiska dito, blir de antirasistiska aktivisterna blinda för hur Astrid Lindgren faktiskt andrafierar ”oss” vita infödda och tar parti för alla svarta, oavsett ”ras”. Hon ironiserar hela tiden över vita vuxna och driver även med alltför lydiga och plikttrogna skolbarn till exempel. Trilogin är full av föga smickrande svensk exotism.
Även de kritiska behöver förstås granskas kritiskt. Översättare, förlagsredaktörer och vithetskritiska forskare såväl som gallringsbenägna aktivister av alla kulörer visar sig då inte se antirasismen och antikolonialismen i Pippiböckerna. Inte heller lyckas de sätta in de misstänkta ord och bilder som onekligen går att finna i deras tidsmässiga, geografiska, genremässiga sammanhang eller i en barnfokuserad målgruppskontext.
Inga ord är i sig är rasistiska utan själva läsningen avgör. Teorier om semantisk kausalitet kan förvisso framstå som spännande, men till texttolkning duger de föga. Rasism döljer sig inte, men visar sig inte heller, i enskilda ord.
Återinstallera därför, om än inte ”negerkungen”, så i varje fall ”negerprinsessan” i nästa upplaga!
Not
Texten är en något redigerad version av min artikel i Tidningen Kulturen (5 augusti 2016).
Referenser
Annas, Rolf: Pippi Longstocking in South Africa. Translation and Reception, s.35-49 i: Bettina Kümmerling-Meibauer & Astrid Surmatz (red): Beyond Pippi Longstocking. Intermedial and International Aspects of Astrid Lindgren's Work, London: Routledge 2011
Berry, Charlotte: Publishing, translation, archives. Nordic children’s literature in the United Kingdom 1950-2000, Ph Diss Edinburgh 2013
Eggers, Maureen: Rassifizierung und kindliches Machtempfinden – Wie schwarze und weiße Kinder rassifizierte Machtdifferenz verhandeln auf der Ebene von Identität, Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades der Philosophischen Fakultät der Christian-Albrechts-Universität zu Kiel 2005
Eggers, Maureen Maisha: Die Auswirkung rassifizierter (post-)kolonialer Figurationen auf die sozialen Identitäten von weißen und schwarzen Kindern in Deutschland, sid. 383-394 i Marianne Bachhaus-Gerst & Sunna Gieseke (red): Koloniale und postkoloniale Konstruktionen von Afrika und Menschen afrikanischer Herkunft in der deutschen Alltagskultur, Frankfurt am Main: Peter Lang 2006
Eggers, Maureen Maisha: Pippi Langstrumpf - Emanzipation nur für weiße Kinder? Rassismus und an (weiße) Kinder adressierte Hierarchiebotschaften, I: Kinderwelten. Bildung konsequent inklusiv – Vorurteilsbewusste Bildung und Erziehung (Veranstalter_in): Fachtagung: Gleichheit und Differenz im Leben von Kindern und in pädagogischen Einrichtungen. Dokumentation der Fachtagung vom 16. Juni 2008, Berlin 2008.
Épin, Bernard: Les livres de vos enfants, parlons-en!, Paris: La Farandole 1985
Eriksen,Thomas Hylland: On Negro kings and Hottentots, 10/1-07
Göth, Paulina: Pippi går på kafferep – En studie av Astrid Lindgrens stil och stilnivåer i arabisk översättning, Lund: Lunds universitet 2012
Nikolajeva, Maria: A misunderstood tragedy. Astrid Lindgren’s Pippi Longstocking books, s.49-74 i Sandra L. Beckett & Maria Nikolajeva (red): Beyond Babar: The European Tradition in Children's Literature, Lanham: Scarecrow Press 2006
Reeder, Kik: Pippi Longstocking – Feminist or anti-feminist?, Interracial Books for Children 5 (1974):4, s.1-2+13.
Reuter, Stefanie: The Debate about Racism within Children’s Books – Racist Elements within the Trilogy of Pippi Langstrumpf and White Strategies to Ignore Black/PoC Voices, 15/10-13
Sjöholm, Gottfrid: Barnens textbok till sånger under de första skolåren valda och ordnade närmast i anslutning till undervisningen i hembygdskunskap, P.A. Norstedt & söner, Stockholm 1918
Surmatz, Astrid: Pippi Långstrump als Paradigma: Die deutsche Rezeption Astrid Lindgrens und ihr internationaler Kontext, (en bearbetning av hennes avhandling), Tübingen: A. Francke 2005
Wollrad, Eske: Kolonialrassistische Stereotype und Weiße Dominanz in der Pippi Langstrumpf-Triologie, sid.63-77 i Wolfgang Benz (red): Vorurteile in der Kinder- und Jugendliteratur, Berlin: Metropol-Verlag 2010
Wollrad, Eske: Das Gift der frühen Jahre: Rassismus und Weiße Dominanz in Kinderbüchern, Münster: Unrast Verlag 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar