En jämförelse gjord av musikmagasinet The Word (december 2010) av musikerna med pop-/rocklåtarna på topp-40-listan 2010 respektive 1990 kom fram till att minst 60 procent 2010 hade en bakgrund i elitens privatskolor. Tjugo år tidigare hade nästan 80 procent av musi-kerna däremot gått i vanliga statliga skolor. Skribenten tyckte sig se slutet för ”working-class guitar heroes”.
Spelar detta då någon roll? Brodrej anspelar tyvärr på musikens nyttoaspekter och att eleverna ”får kontakt med sin sångröst och musicerande förmåga”. Förhoppningsvis sker detta taktiskt, med tanke på vad som biter på vuxna kravställare som vill att dagens barn ska klara det som de själva inte gjorde som barn. Musik är dock också glädje och inte bara toner utan även texter, med mer eller mindre samhällsrelevant innehåll.
Mig veterligt har det inte gjorts någon liknande undersökning i Sverige. Ett tips alltså!
Det finns emellertid en forskningsöversikt om deltagandet i musik- och kulturskolor (Lind-gren 2014) som visar att studier har ”identifierat klass-, köns- och etnicitetsmässiga skev-heter i rekryteringen till musik- och kulturskolor”:
”Generella mönster är att flickor deltar i verksamheten i mycket högre grad än pojkar, och att deltagandet är starkt klassbundet. Deltagandet är betydligt högre bland ungdomar från familjer med större resurser och högutbildade föräldrar. […] Det klassbundna deltagandet står i relation till ett lägre deltagande även för ungdomar med invandrarbakgrund” (a a).
Är någon längre ens förvånad över att barn från familjer med mindre resurser är underre-presenterade även i detta fall?
Referens
Forskning om kulturskolan. En forskningsöversikt av Simon Lindgren, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar