Sverige och Danmark är två grannländer som kan tyckas vara rätt lika, men där man ändå ser väldigt olika på många företeelser. Inte bara på invandring, rökning i offentliga lokaler och solidariskt finansierad varm skollunch, utan på sistone även beträffande humor i barnböcker. Självfallet är man därmed också olika i synen på ”invandrare” i humoristiska bilderböcker.
Min fråga i rubriken är föranledd av den mailbombning som Kabusa böckers förläggare hamnade i under någon vecka i april 2013, med anledning av en antirasistisk Facebook-kampanj riktad mot förlaget. Det hela gällde bilderboken Mustafas kiosk som gavs ut på svenska 11 år tidigare, men aldrig stött på liknande kritik förr, länge varit slutsåld och inte heller var tänkt att bli föremål för någon nytryckning… Även när norrmän och svenskar t.ex. velat döpa om pappa Efraim Långstrump, har danskarna ruskat på huvudet. Det har då och då även jag tyckt mig ha anledning att göra – och utan större framgång sökt efter en förklaring.
Så läste jag emellertid en intressant artikel i danska Politiken av teaterdirektören och dramatikern Martin Lyngbo, som jag snart ska redogöra för. Först dock en beskrivning av den bok som det hela gäller, ursprungligen en kioskvältare i såväl Danmark som Sverige.
Mustafas kiosk
Bilderboken Mustafas kiosk av Jakob Martin Strid utkom i Danmark redan 1999 och på svenska 2002. Författaren-illustratören är i hemlandet en välkänd vänsterman och radikal satiriker. Då boken kom ut på danska beskrevs den som vänsterorienterad, eftersom ett flertal karaktärer i de rimmade nonsensberättelserna har ”annan” etnisk bakgrund. Strid skapade bilderboken i kölvattnet av en dansk diskussion om representationen i barnböcker och som en reaktion mot att dansk barnlitteratur var helvit. Han ville göra en ”inkluderande, antirasistisk, komisk, svarta-och-vita-tillsammans-aktig bok”.
I stort sett alla figurer i de 17 illustrerade rimmen är galna, alltifrån en groda som rånar en bank med hjälp av bordskniv med kotlett på, via en vit sjörövare med kroksabel som älskar äcklig mat och handlare Grön som älskar att skjuta med pistol – men ”avväpnas” med hjälp av ett nytt jobb, som innebär att skjuta hål i ostar på ostfabriken – till kioskägaren Mustafa som drar skepparhistorier, till två små pojkars skräckblandade förtjusning. Den ene, den blonde, är bokens genomgående figur, men hans bäste vän är mörkhyad. Pojkarna och deras fäder verkar vara bästa vänner.
Först på sidorna 24 och 25 (av summa 40) återfinns Mustafa, förutom på bokens framsida. Hade bilden av honom inte valts ut till omslaget, hade troligen aldrig den antirasistiska kampanjen ens ägt rum, men en person snubblade över den på biblioteket, efter 11 års utlåning. Fast ingen av de 300 som rasade tycks ha läst hela boken. Det är ju numera vanligt att ta avstånd från sådant som man inte känner till närmre. En enda illustration räckte emellertid för att kräva att boken rensades ut, både av förlaget och från biblioteken.
Bilden föreställer alltså en mörkhyad man i turban, med stor mustasch och ring i örat bakom sin kioskdisk, på vilken en kroksabel ligger. Framför disken med hakorna mot kanten, står två storögda pojkar, en ljushyllt och en mörkhyad. De lyssnar uppenbarligen hänförda på Mustafas egenpåhittade skröna om att han en gång högg huvudet av en man, ”så det föll av och blödde”. Som med alla skrönor, försäkras det förstås att även denna historia är ”sann”. Pojkarnas och ”diktens” slutmening lyder ”Mustafas kiosk är helt enkelt formidabel!”.
Negativ stereotyp av muslimska män? Islamofobisk?
Illustrationen har som sagt anklagats för att vara en stereotyp och högst rasistisk nidbild av en muslimsk man, nej, av muslimska män generellt (trots att bara en enda syns till). Är det fråga om en stereotyp? Snarare en karikatyr av en arab, en klichébild. Rasistisk, antimus-limsk och islamofobisk? Nej, då. I vart fall inte mer än att andra karaktärer i boken i så fall lika gärna kunde få rasismkritik riktad mot sig – förutsatt att man glömmer att det rör sig om skrönor och nonsenspoesi. Hur vet man ens att Mustafa är muslim eller anhängare av islam? För att han har turban?
OM vi nu ska tolka honom som en representant för en hel grupp, trots att människor tillhöriga etniciteter i andra sammanhang istället alltid vill bli sedda enbart som individer: får muslimska män ha ring i örat? Ska de inte ha skägg? Och förstår hörskådande barn att det är en rasistisk och islamofobisk gestaltning? Nej, de skrattar bara åt tokigheterna och fokuserar på godiset på kioskhyllorna.
Ändå jämförs illustrationen med argumentet som förment besegrar alla andra argument, då den sammanlänkas med anti-semitisk litteratur från Nazityskland: skulle förlaget ha gett ut boken om karaktären varit en jude vid namn Ari med ortodoxa tinninglockar?
Humor brukar anses som någonting progressivt eller subversivt, men inte om den hånar, förminskar eller förlöjligar någon med mindre makt… Sker detta i fallet med Mustafas kiosk? Det vill säga: inom själva den illustrerade versen? Tolkningen lär bero på om man ser det faktum att Mustafa själv berättar om sin ”mordiskhet” för de hänförda pojkarna, d.v.s. ifall skrönan leder till en inkongruens-tolkning utifrån fiktionens universum. Eller om bedömningen görs utifrån en överlägsenhetstolkning som betraktar det hela som repressivt, eftersom tolkat utifrån upphovsmannavinkeln: det faktum att tecknaren/författaren/dans-ken/icke-muslimen Strid trots allt lagt orden i munnen på sin fiktiva karaktär Mustafa?
Om man tror att muslimer har humor inklusive självkritisk sådan, lär den förstnämnda tolkningen ligga nära till hands, sett i kontexten av hela bokens skämtsamma nonsens-karaktär.
En muslimsk man råkade se boken på biblioteket, en bloggare tog vid och uppmanade andra att höra av sig till förlaget med protester och krav om bottagande ur internetbokhandeln. Även att förlaget skulle se till så att boken togs bort från biblioteken! Existerar muslimsk humor? I så fall av vilket slag? Det vet nog inte bara jag utan de flesta icke-muslimer alltför lite om. Hur kan det komma sig?
”En av våra medlemmar fick syn på boken på biblioteket, säger Irfan Ibrahimovic, ordförande i föreningen Unga muslimska förebilder i Landskrona. Irfan Ibrahimovic anser att boken framställer muslimen Mustafa som en sinnessjuk mördare som skryter om en halshuggning, och att den förmedlar oacceptabla stereotyper. Förutom att vända sig till förlaget har föreningens medlemmar bett olika bibliotek att gallra ut boken, vilket man gjort i Landskrona, enligt Irfan Ibrahimovic.
– Men jag tycker egentligen inte att det är vårt jobb att kontakta biblioteken, det borde förlaget göra. De borde också be om ursäkt för att de gav ut boken 2002.”
En annan hotar på förlagets Kabusas Facebook-sida med anmälan till JK för hets mot folkgrupp. Vederbörande sade sig redan ha varit i kontakt med JK och redo att skrida till verket, ifall förlaget inte agerade i enlighet med kraven. Jag har mycket svårt att tro att JK ens skulle ta upp fallet till prövning.
Skulle ett förlag våga vända sig till ett bibliotek med begäran om att ta bort en av dess egna böcker, skulle detta med rätta väcka betydligt större rubriker än vad denna kampanj gjort. Skulle ett landskronabibliotek dessutom verkligen ha gallrat ut denna bok p.g.a. påtryck-ningar eller utifrån egen ideologisk övertygelse, vore det skandal. Det vore ren och skär censur för en kommunalt anställd bibliotekarie, alltså offentliganställd, att ägna sig åt att på detta sätt begränsa åtkomsten av information. Om biblioteket ger barn samma rättigheter som vuxna och inte vill bryta mot bibliotekslagen, ska ingen inköpt bok stoppas undan på magasin, så att bara vuxna som känner till den kan efterfråga boken. Jag hoppas att någon i staden undersöker saken närmare!
Skulle ett förlag våga vända sig till ett bibliotek med begäran om att ta bort en av dess egna böcker, skulle detta med rätta väcka betydligt större rubriker än vad denna kampanj gjort. Skulle ett landskronabibliotek dessutom verkligen ha gallrat ut denna bok p.g.a. påtryck-ningar eller utifrån egen ideologisk övertygelse, vore det skandal. Det vore ren och skär censur för en kommunalt anställd bibliotekarie, alltså offentliganställd, att ägna sig åt att på detta sätt begränsa åtkomsten av information. Om biblioteket ger barn samma rättigheter som vuxna och inte vill bryta mot bibliotekslagen, ska ingen inköpt bok stoppas undan på magasin, så att bara vuxna som känner till den kan efterfråga boken. Jag hoppas att någon i staden undersöker saken närmare!
Dansk mångtydighet kontra svensk entydighet?
Konflikten verkar onekligen illustrera vad de bägge nationerna anser vara oacceptabelt. Den danske teaterdirektören och dramatikern Martin Lyngbo gav åtminstone mig tänkvärt funde-ringar, i sin artikel ”Derfor gik der ild i Mustafas kiosk” (2/5-13). Han menar rent av att danskar och svenskar ibland bor på var sin planet, vilket redan tar sig uttryck i hur språket används.
Skillnaderna sägs ligga i de bägge språkens ambitioner. För en svensktalande är det främsta målet att säga eller skriva något som är entydigt. Drömmen är att vara klar och tydlig. För den dansktalande är ambitionen den motsatta: att kommunicera flertydigt. Entydighet är för dansken definitionsmässigt oroväckande, precis som mångtydighet är för svensken.
Mångtydighet är för danskar däremot ett sätt att skapa gemenskap. Man använder sig kontinuerligt av dolda hänvisningar till kunskaper, som bara de invigda besitter. Man visar att man förstår underfundigheten genom att gengälda med dubbeltydighet, inte med skratt eller språkligt formulerad bekräftelse. Det skulle anses för kulturellt smaklöst, allt annat än elegant. Gemenskap skapas mellan dem som begriper de dubbla betydelserna.
För en svensk boende i Folkhemmet vore en sådan strategi potentiellt exkluderande. Man måste ju tänka på de människor som inte har samma referensramar. De ska väl också vara välkomna in i samtalet?!
För en svensk boende i Folkhemmet vore en sådan strategi potentiellt exkluderande. Man måste ju tänka på de människor som inte har samma referensramar. De ska väl också vara välkomna in i samtalet?!
I fallet med Mustafas kiosk, var den gemensamma danska kunskapen enligt Lyngbo den upphetsade debatt som i decennier omgett frågan om ”utlänningar” i Danmark. De flesta vuxna danskar visste att bilderbokens författare Jakob Martin Strid är mångårig illustratör i dagstidningen Politiken, som i sin tur definitionsmässigt befinner sig i opposition mot isla-mofobi och Dansk Folkeparti. Mustafas kiosk kunde därmed omedelbart avkodas som en karikatyr av en islamofobisk kliché. Den förälder som skaffade boken kände till författarens avsikt med boken: att avdramatisera de kulturella klichéer som deras barn utan tvivel kommer att möta.
I den svenska offentligheten, menar Martin Lyngbo, finns inte motsvarande behov av att ta itu med islamofobi med hjälp av karikatyrer. Den våldsamma kulturdebatt som så länge präglat det offentliga danska samtalet är inte närvarande på samma sätt i Sverige, anser han. Ambitionen med ett flertydigt språk är heller inte uttalad eller önskvärd. I de svenska blogg-inläggen kan man läsa uppmaningar som ”Ring till förlaget!”, ”Fråga hur de ställer sig till att ha översatt en så främlingsfientlig och anti-muslimsk bok!”.
Så övertydliga uppmaningar skulle i en dansk kontext närmast upplevas som komiska, menar Lyngbo. Det skulle också vara nästan otänkbart att ett danskt förlag skulle ändra sig p.g.a. sådana krav. Det skulle betraktas som illegitim censur eller självcensur. I Sverige verkar sådana krav tvärtom vara omöjliga att tillbakavisa.
Historien om reaktionerna på Mustafas kiosk är en tragisk berättelse om hur en älskad dansk barnbok missförstås i grannlandet. Alternativt betraktat från motsatt, svenskt perspektiv: en tragisk historia om en författares och ett lands vanemässiga okänslighet och exkludering av invandrare. Oavsett vilket, är det en sorglig historia som avslöjar en kulturklyfta mellan grannfolken.
Så långt Lyngbo, som i och för sig säger sig ha fått uppslaget tre år tidigare från en fram-stående, icke namngiven svensk teaterregissörs analys av olikheterna – och visserligen som förklaring av skillnaderna mellan de främsta svenska respektive främsta danska dramatiker-nas särdrag. Så kanske är idén därför alltför entydig?
Jag tror att det ligger något i alla tre förklaringarna. Men när jag läser verserna på sidorna 18-19 i Mustafas kiosk, tror jag att Jakob Martin Strid själv var mer inne på Martin Lyngbos förklaringsförsök:
”Mörkerland är ett märkligt land/tro det eller ej
Natten är ljus som dagen/och dagen svart som nej
Folk ser klart på mörka dagen/men är blinda i nattljusets timma
Så tänder de sina mörkerlampor/och låter mörkerljuset glimma.”
Om Mörkerland syftar på Sverige eller Danmark? Det avgör förstås läsaren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar