Redan i den första Pippi-boken från 1945 är Pippi övertygad om att pappa Efraim inte alls drunknat utan är ”negerkung” i Söderhavet, men det förblir oklart om hennes bägge kompisar och läsaren kan lita på henne härvidlag – eller överhuvudtaget. Hon drar ju genomgående fantasifulla skrönor. Önskefantasin ”besannas” dock mot slutet av den andra och byggs ut i den tredje boken, Pippi Långstrump i Söderhavet. Inte heller när denna utkom 1948, tycks någon ha reagerat på förledet ”neger-” eller på framställningen av de mörkhyade i bilderboken ifråga. Ja, ingen verkar ha upprörts förrän de allra senaste åren.
Till skillnad från den beryktade debatten runt den första Pippi-boken anförd av pedagogik-professorn John Landquist, om Pippis påstådda olämplighet som förebild för barn, hade recensenterna 1948 få invändningar överhuvudtaget mot söderhavsbeskrivningen. Landquist sa heller inget om N-ordet och hyste (enligt dennes levnadsbeskrivare, idéhistorikern Ingemar Nilsson, 2009) – i motsats till Astrid Lindgren – sympatier för Hitler, som ju till skillnad mot Pippi stod för disciplin, plikt, lydnad och rasism. Lindgren driver rent av med Hitler, i form av Schtarke Adolf och den tyska brytningen hos cirkusdirektören, som introducerar detta ”onderverk”, som ännu ingen ”besägrat" innan Pippi i cirkuskapitlet (1945ff).
De senaste 10 åren har emellertid också Pippi-figuren, som en av flera barnboksfigurer, kritiserats för att vara ett uttryck för, eller ge uttryck åt, rasism. Hur ska man förklara denna förändrade syn? Är anklagelsen rimlig? Och varför kommer beskyllningarna först nu? Detta ska jag i detalj gå in på först i nästa blogginlägg.
I sin avhandling om fenomenet Pippi, Århundradets barn (1979), nämner Ulla Lundquist inga anklagelser om rasism eller kolonialism riktad mot mot figuren eller böckerna under 40-70-talet. Inte heller förekommer någon reaktion från Lundquists egen sida år 1979. Hon skriver bara (a a:130) beträffande Pippis fantiserande om den frånvarande fadern så här: ”Efter stormen har han blåst iland på en fjärran ö, där han med den vite mannens självklara rätt [not 4] blivit kung över de svarta infödingarna.” I Lundquists mening förekommer här inga citationstecken.
I fotnoten 4 om utrensningen 1975 i den nya utgåvan av en bok med vissa likheter med Pippi Långstrump och utgiven samma år som den – nu 30 sidor kortare än 1945, fast med bibehållande av ordet ”neger” – kommenterar avhandlingsförfattaren visserligen den vite mannens förment självklara rätt:
”I de första reaktionerna på Pippi fanns ingen indignation över detta, sådant är av ett senare datum. Ett paradexempel är inte utan intresse. I Sven Hemmels Upptäcktsresanden Karlsson utspelas första avsnittet (det roligaste!) i en infödingsby. Det passerade obemärkt 1945, men i urvalsvolymen 1975 fick det inte ingå” (Lundquist 1979:154).
Exakt när sådan indignation mot Pippi dök upp framgår ej, men troligen var det i början av 70-talet. Ytterst få invändningar eller ens kommentarer om representationen av olika etniciteter i barnböcker förekom dock i Sverige före millennieskiftet. Dessförinnan gällde kritiken generellt alltför ”vuxna” företeelser, som man upplevde som opassande i barn-litteratur (sex, alkohol, rökning, svordomar), alternativt uppstudsighet eller ett ovårdat språk.
”Kolonialismen” på söderhavsön upptäcks på 70-talet
Den tidigaste antydan om rasism i Pippi-böckerna, som jag lyckats lokalisera, är svenskan Kik Reeders lilla text "Pippi Longstocking – Feminist or anti-feminist?” i tidskriften Interracial Books for Children 1974. Reeder arbetade 1945-1965 som scripta på ett 20-tal filminspelningar och skrev sedan en ”romansuccé” i Damernas värld (1969). Pippi-texten verkar vara hennes enda försök till analys av barnprodukter, vilket tyvärr märks.
Reeder antyder mer i förbigående, att det är frapperande hur den vite Efraim framställs som ”självklar” kung på Kannibalön och att de svarta dyrkar de vita, som enligt henne påstås göra sig lustiga över ”kannibalerna”. Reeders text är trots dess brister omtryckt i ett par antologier (1978 och 1979). Ulla Lundquist (1979:155) refererar i en not till denna Kik Reeder, men bara beträffande den sistnämndas ”kritiska synpunkter på könsrollsmönstret” i Pippi Långstrump.
Några år senare tangerade också den franske barnbokskritikern Bernard Épin Pippi-trilogins förmenta rasism. I den franska översättningen av Pippi Långstrump, Mlle Brindacier (1951), upptäcker nämligen Épin (1981:15) i skildringen av den ”polynesiske kungen” Efraim Långstrump många ”kolonialistiska undertoner”, om än komiska: ”ses attributs comiques de roi polynésien, outre leurs multiples résonances colonialistes explicables en partie seulement par l’époque.” Dessa ekon anses alltså enligt honom bara delvis kunna förklaras utifrån tidsandan. Fyra år därefter förnyade Épin (1985) sin kritik av den kolonialistiska bismaken i Pippi-böckerna (översatta till franska mellan 1951-1963) i en översiktsbok.
Christina Heldner (1994), sedermera professor i franska vid Göteborgs universitet, tillbaka-visade nästan tio år senare fransmannens påståenden i dennes bok Les livres de vos enfants, parlons-en!. Hon tycks för övrigt vara den enda som verkligen försökt betrakta Pippis skrönor kontextuellt och inte minst viktigt: ur ett läsande barns perspektiv. Heldner kan inte förneka att Efraim är vit kung över trogna undersåtar och beskriver sig själv som mäktig allhärskare.
”Presenterad på detta sätt skulle kung Efraim eventuellt kunna uppfattas som representant för den västerländska kolonialismen. Men då måste man helt bortse från det sammanhang som de här upplysningarna förekommer i. För bilden blir en annan så snart man tar hänsyn till berättarens attityd och till den forne sjökaptenens göranden och låtanden i övrigt” (a a:28).
Men, framhåller Heldner, Efraim bygger inte ”sin maktposition på våldsam erövring med påföljande förtryck och terror”, utan kurredutterna har frivilligt utsett kapten Långstrump till kung. Inte heller ägnar han sig åt någon ekonomisk utsugning, lägger t.ex. ej beslag på de värdefulla pärlor som kurreduttbarnen samlat genom att dyka efter pärlmusslor. Dessutom framställs denne som en komisk figur. Efraim lider heller inte av den vite mannens överläg-senhetskomplex utan respekterar öbornas levnadssätt, försöker anpassa sig och tala kurre-duttiska, bära bastkjol och dansa till trummornas dån.
Först en bit in på 2000-talet har kritiken mot påstått rasistiska stereotyper i svenska barnböcker tagit verklig fart, i stort sett parallellt med Facebookgruppers stora genomslag. Kunskap eller tillträde till kvalitetssäkrade kanaler är nu inte längre någon förutsättning för att nå ut med fördömanden, allt anses lika sant och allas åsikter lika viktiga. Här ska ett antal exempel ges på sådant som väckt mer eller mindre befogad upprördhet och uppståndelse. Med ”stolpskott” syftar jag på de fall där jag själv ingående studerat originalet och kan avfärda kritiken om påstådd rasism.
Några ”milstolpar” & stolpskott i jakten på rasistiska stereotyper
Några fakta med fokus på den stadigt ökande kritiken de senaste 10 åren mot framställ-ningen av etniciteter (främst svarta) i svenska böcker och då särskilt i bilderböcker för de yngsta – och deras tidiga föregångare – kan framhållas:
1974: Kik Reeder kritiserar i den amerikanska tidskriften Interracial Books for Children, i något som knappast kan kallas för analys, Pippi Långstrump-böckerna för att, förutom sexistiska, vara öppet ”rasistiska”. Motiveringen är det ”faktum” att pappa Efraim (som i de engelskspråkiga översättningarna 1950 och 1954 kallas ”kannibalkung”) självklart blivit hövding bara för att han är vit. Hon menar också att Lindgren, som själv inte använder ordet ”kannibalkung”, framställer kannibalerna som dyrkar den tjocke svensken i ett löjes skimmer.
1975: Upptäcktresanden Karlsson renas till 30-årsfirandet från ett helt kapitel. Dessutom ersätts originalomslagets svarte bärare med ett mycket stereotypt karikatyriskt utseende (bred mun från öra till öra) med ett nytt. Karlsson på upptäcktsresa i Afrika blev i utgåvan 1945 infångad av tre målade ”negerkrigare” och förd till ”negerkonungen” med krona av guldpapper (a a:18). De tar honom för en ovanligt fet missionär, därför väl lämpad för grytan till kvällens festmåltid. Karlsson lyckas dock lura i sina fångvaktare att han kan trolla fram ett häftstift.
Häftstiftet brukar användas till Det Stora Skrattprovet, då infångade vitingar förmås sätta sig på detta. Beter sig missionären lustigt åt, så att alla skrattar, slipper vederbörande bli kvälls-mat (a a:24). Karlsson har redan inledningsvis hittat häftstiftet på stranden, men låtsas trolla så att en svart höna värper fram det. Trollformlerna består av multiplikationstabellen och besvärjelseramsan av en uppräkning av Sveriges floder (Viskan, Ätran, Nissan, etc ) (a a:29-30). Karlsson och hans värdar festar till slut gemytligt på stekt gris.
1977: I den ursprungliga utgåvan av Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika (1941), användes inte bara N-ordet utan det grova okvädningsordet med två bokstäver utbytta. I boken fanns en dialog mellan Pelle och Morrhårs-Murre. Där frågar Pelle om Murre är neger, men får till svar att det är han inte. "Negrer kan man inte umgås med”, säger denne. Fast Pelle svarar: "Åja, är katter snälla, spelar det väl ingen roll om de är negrer eller vad de är. Men är katter elaka, så är de lika elaka, om de är negrer eller inte. Jag tror förresten inte det finns nån negerkatt som är så elak som Måns hemma.” I den nya utgåvan 1977 togs ett antal rader bort och det kommenterades kortfattat. I senare upplagor är anmärkningen borttagen.
1981 + 1985: I den franska översättningen av Pippi Långstrump tre år efter den svenska, Mlle Brindacier (1951), upptäcker barnbokskritikern Bernard Épin (1981:15+1985) i skildringen av den ”polynesiske kungen” Efraim Långstrump många ”kolonialistiska ekon”, om än komiska. De anses bara delvis kunna förklaras av tidsandan när böckerna kom till. (Stolpskott)
1986-1993: ?????????
1994: Christina Heldner, blivande professor i franska, tillbakavisar Bernard Épins ”befäng-da påståenden” (1985) om den ”kolonialistiska undertonen” i Pippi-böckerna. Varken här eller tio år senare (Heldner 2004) kommenterar hon dock förekomsten av ”neger-” i Efraim Långstrumps svenska kungatitel.
1995-2005: ??????????
1995-2005: ??????????
2006: Norska NRK byter (i ett hörspel med uppläsningar av texten i Barnetimen) ut förledet i pappa Efraims konungatitel till ”sydhavskonge”, därför att ”’neger-’ er mer ekskluderende enn inkluderende”. Det sägs dock inte ske för att skona barnlyssnarna, utan för att N-ordet för många vuxna har en negativ eller rent av rasistisk innebörd. Även i Sverige och Danmark uppstår då en livlig diskussion.
2007: Pippiböckernas norska förlag Damm gör likaså ”söderhavskung” av Pippis pappa.
2008: I Barna Hedenhös och de Urlympiska spelen (1952, senast utgiven 1992) kallas afri-kaner för ”negrer” och är tecknade som becksvarta med gigantiska läppar och tofsar i håret. Dess avsnitt om ”löptävlingsdagen” beskrivs som ”en svart dag för alla utom ’negrerna’ som vann de flesta av loppen tack vare sina långa ben”. Detta kritiseras i Aftonbladet, men tycks inte leda till någon vidare diskussion.
2009: Nyutgåvan av Pippi Långstrump går ombord innehåller ett förord skrivet av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, som förklarar varför ”N-ordet” i ”negerkung” fortsatt är kvar, likaså i andra meningar med ”neger-” som förled (”N-kungskläder”; ”kurredutt-N” etc.)
2009: Till nyutgåvan av Carl Johan de Geers & Jan Lööfs Örnis bilar (1994) går Lööf i tysthet med på att byta ut två tecknade pin-upbilder på kalendrarna på bilverkstadsväggen – mot en kattbild och en bild föreställande en man som spelar saxofon. På ett seminarium året därpå på Bokmässan i Göteborg, förklarar Jan Lööf att han på detta vis ville tillmötesgå den kritik han fått mot att han nästan aldrig har med några kvinnliga figurer i sina illustrationer och att han ”bytt ut bilden för få tyst på folks tjat och upprördhet”. Kanske spelade det också in att han här inte var ensam upphovsman till boken.
http://www.barnboksprat.se/tag/censur/ (8/10-10)
2009: Astrid Lindgrens tyska förlag Oetinger döper om Pippis pappa till ”söderhavskung” och Kurre(kurre)duttön till ”Taka-Tuka-Land”. Dessförinnan har Efraim i 60 år även på tyska varit N-kung, fast på 90-talet hade förlaget försett den gamla benämningen med en fotnot, i vilken man förklarat att ordet inte längre används på det sätt som var fallet när böckerna skrevs.
2009: Också i den nordiska antologin Complying with Colonialism. Gender, Race and Ethnicity in the Nordic Region (2009) tas Efraim Långstrumps styre över svarta undersåtar på en fjärran ö upp. Nu som exempel på de sätt som koloniala hierarkier internaliserats i det nordiska tänkandet. Den finska professorn i socialantropologi Ulla Vuorela hävdar nu, att böckerna med Pippi i mitten av 50-talet interpellerade henne själv till ”en värld där rikedo-mar kunde erhållas utomlands och att den vite mannen kunde vara kung över urinvånarna” (a a:24, min översättning).
Vuorela menar (55 år senare) att hon i sin barndom läsandes Pippi-böckerna uppfattade den koloniala ordningen som helt naturlig och inte ens kom på tanken att det skulle kunna finnas andra sätt att betrakta det hela… Trots det lyckades hon som vuxen emellertid bli social-antropolog, med fältarbete förlagt till Afrika.
2011: Åke Holmbergs & Sven Hemmels Ture Sventon i Paris (1953) anses av förlaget Rabén & Sjögrens redaktör behöva renas från N-ordet och beskrivningen av Sventons arabiske medhjälpare Omar, som för ett fall klär ut sig till svart chaufför. Svenska författar-förbundet, som efter upphovsmännens död äger rättigheterna till verket, vägrar gå med på några förändringar, ”eftersom det skulle förändra bokens karaktär”, varför boken inte ges ut i någon ny upplaga. N-ordet som kan uppfattas som rasistiskt anses vara en del av ett kulturarv.
2012: Svenska barnboksinstitutet plockar bort rasistiska inslag ur sin nyutgåva (på dess eget förlag) av Einar Nermans barnbok Gubbar med rim (1931/2012) med klassiska rim, ramsor och verser som anses tillhöra kulturarvet, bortsett från ”ordet ’neger’ och schablonbilder av svarta barn”. Man publicerar också en resonerande text kring frågan om hur man ska göra med nyutgåvor av litteratur som innehåller ord som i dag anses rasistiska och kränkande. Ett ord använt i en 80 år gammal fiktiv text kan dock enligt min mening aldrig anses vara kränkande.
2012: Stina Wirsén drar i samråd med sitt förlag Bonnier Carlsen tillbaka sex bilderböcker (utgivna 2010-2012), i vilka den svarta figuren Lilla Hjärtat förekommer, efter en massiv antirasistisk kampanj mot henne i fyra månaders tid. Tidningarnas bilderboksrecensenter hade dock samtliga under tre år missat det förment rasistiska. (Kritikerna stod här definitivt för ett stolpskott, se mina studier med tillfrågade barn i Rönnberg 2013 + 2014.)
2012: Åsa Linderborg skriver under Aftonbladets (25/9) rubrik ”Även Pippi innehåller rasism” med avstamp i en mycket grund analys: ”Pippi är prinsessa över Kurrekurreduttön, där det bor människor med ben i näsan. I en tecknad version från 1971 – mitt under raskra-vallerna i USA och avkolonialiseringsprocessen i Afrika – drömmer hon om en egen neger. Lindgrens skildring av svarta människor får Stina Wirséns Lilla hjärtat att bokstavligen blekna i jämförelse.”
Kulturchefen belägger detta påstående om rasism med en ruta från serieversionen av Pippi går till sjöss (1971), med Vagn Nymans bilder tillkomna 1957-1959. I pratbubblan säger Pippi: ”Negerprinsessa, tänk bara! Jag ska ha en egen neger som blankar mej med skokräm över hela kroppen, så att jag blir lika svart som dom andra negerbarna.” Linderborg är ändå emot verbala och bildmässiga retuscheringar, vars ”konsekvenser är en förljugen bild av världshistorien”.
Pippi ”drömde” emellertid år 1946 och Vagn Nyman dog 12 år före raskravallerna i USA.
2012: Den s.k. Tintin-gate: Dagens Nyheter (25/9) förvirrar läsekretsen, ja, landets alla invånare, när det på tidningens framsida står ”Bibliotekschef kastar ut Tintin”. På kulturde-lens framsida lyder texten rent av: ”Kulturhuset kastar ut Tintin.” Inne i kulturdelen står det: ”Tintin bannlyst på Kulturhuset”. I själva verket handlade bortplockandet bara om ett av biblioteken inom Kulturhuset, ”Tiotretton” för de yngsta, och att Tintinböckerna fanns kvar på annat håll i huset. Albumet Tintin i Kongo (1931) är tveklöst rasistiskt.
2013: Den svenska översättningen Mustafas kiosk och andra rim för barn (2002) av dans-ken Jakob Martin Strid (på danska utgiven 1999), som prisats för dess nonsenspoesi och tryckts om 14 gånger, blir föremål för en kampanj med anklagelser om islamofobi i en av bilderbokens 17 kortkorta berättelser på rim. (Stolpskott)
Förlagschefen på Kabusa Böcker som gett ut den svenska översättningen tar dock 11 år efter utgivningen inte avstånd från boken, trots att hon plötsligt mottagit 300 kritiska mail och 40 telefonsamtal. De samordnade klagomålen i sociala medier har gått ut på att boken skulle vara rasistisk. På förlagets Facebook-sida står (17/4) bara: ”Mustafas kiosk har varit slut i många år, och vi bestämde redan när den tog slut att inte trycka om den. Vi är tacksamma för att ni har hört av er och vi har lärt oss mycket. Vi tar med oss detta i vårt fortsatta arbete. Vi är uppriktigt ledsna, att vi sårat och kränkt både vuxna och barn!”
Berättelsen om kioskägaren som berättar rövarhistorier för barn är förutom till svenska översatt till norska och isländska. Bara i Sverige är den bannlyst. ”Pinsamt att det svenska förlaget drar tillbaka den och illa att de beklagar utgivningen”, tycker Erlend Loe, som har översatt boken till norska. Jag ska i ett separat blogginlägg ta upp skillnaden mellan Danmark och Sverige när det gäller synen på barnlitteratur. Att förlaget skulle ha dragit tillbaka boken eller beklagar utgivningen är dock ett missförstånd, kanske föranlett av en missvisande rubrik (18/4) på SVT:s webbsajt där det står att ”förlaget backar”. Anledningen till att inte ge ut Mustafas kiosk i nytryck är helt enkelt den, att förlaget inte längre företräder författaren. Eftersom Strid i Danmark bytt förlag och Kabusa inte längre får ge ut hans nya böcker, har de ingen anledning att i anslutning till en sådan utgivning ge ut gamla i nytryck. Annars skulle förlaget fortfarande ha gjort det.
2013: Bertil Almqvists Den stora boken om Barna Hedenhös från 40-talet ges ut igen av Bonnier Carlsen, i samband med att originalberättelserna om familjen som bodde på ön i Mälaren för 4 000 år sedan bildar underlag för 2013 års julkalender i SVT. I samlingsvo-lymen om stenåldersfamiljen ingår bl.a. Barna Hedenhös upptäcker Amerika (från 1950), där indianer benämns ”rödskinn”.
Den som tre veckor senare reagerade först på detta, och därmed fick PR för julkalendern, var dess regissör och manusförfattare Jonathan Sjöberg, som säger sig själv ha rensat i ur-sprungsversionen: – Det är rasistiskt, och det finns många exempel i böckerna på vad man i dag skulle tycka är ren och skär rasism, säger han till Kulturnyheterna.”
Rasismanklagelsen slås upp stort i alla medier och ger t.ex. upphov till rubriker som ”Fors-kare: ’det är rasistiskt’” och ”Nytryckta Hedenhös-böcker kritiseras av litteraturvetare”: ”pappa Ben Hedenhös lär indianer att det är deras röda hudfärgs fel att den stora buffeln blir ilsken.” En litteraturvetare från Lund citeras: ”- Indianernas hudfärg är en central del av berättelsen. Och dessutom är deras hudfärg något negativt för dem, säger Paul Tenngart bland annat.”
Nu kallas visserligen amerikansk urbefolkning inte ”rödskinn” p.g.a. sin hudfärg, utan utifrån sin kroppsmålning… Berättelsen är inte alls rasistisk.
2013: Hedenhös-böckernas förlag, Bonnier Carlsen, skyller inledningsvis på rättighets-havarens krav på att ej göra ingrepp, tar sedan tillbaka detta, men lovar att i kommande samlingsutgåvor ta bort Barna Hedenhös upptäcker Amerika och i den redan tryckta upplagan lägga in en brasklapp. Det blir ett följebrev undertecknat av Bonnier Carlsens ”litterära chef” Eva Dahlin, i vilket förlaget uppmanar föräldrarna att för barnen förklara ”tidsandan” i början av 50-talet. Boken ”präglas av den syn på den nordamerikanska urbefolkningen som var utbredd i västvärlden under denna period. Alla tider innehåller fördomar, och det är svårt att inte påverkas av dessa. Så även Bertil Almqvist”. (Både kritiken och pudeln är stolpskott.)
2014: Pernilla Stalfelts hyllade bilderbok Färgerna (2008) kritiseras p.g.a. en bild av ett ”rödskinn” och ”svart arbetskraft”, som illustration av rött respektive svart. Den förstnämn-da ledsagas av texten ”som en rödklädd indian”, om den som även är röd i ansiktet, bär röd fjäderskrud och röd tomahawk. Både den och teckningen av en brunhyad man eller kvinna som drar en dammsugare till texten ”svart arbetskraft” tolkas entydigt som nidbilder, i det sistnämnda fallet av en afrikan eller arab som arbetar svart.
Bilderna sägs befästa rasstereotyper och stigmatisering. Kritiken görs å barns vägnar, men bilderna betraktas inte ur ett barns perspektiv och inte utifrån om barn verkligen förstår orden ”rödskinn” eller ”svart arbetskraft”. Bokförlaget Rabén & Sjögrens förlagschef påminner om att boken utkom 2008, alltså nästan på den barnlitterära medeltiden, och häpnar själv över den naivitet som – för endast sex år sedan – rådde på förlaget. Boken finns inte längre till försäljning, och om Rabén & Sjögren skulle ge ut den igen skulle bilden bytas ut, säger förlagschefen (DN 9/10-14).
När Disney beröms för att ha en extra nivå med humoristiska syftningar som bara riktar sig till vuxna, fördöms motsvarande alltså i detta svenska fall. Små barn framhålls ej förstå skämt, men om de nu inte gör det, förstår de förstås inte heller uttrycket ”svart arbetskraft”. Att svarta inte har rättvisa förutsättningar till arbete, utan utnyttjas av vita svenska ”arbets-givare” och tvingas att arbeta svart, är förstås inte ”arbetstagarnas” fel. Bilden är alltså en indirekt nidbild av vita. Detta går att förklara även för rätt små barn. Den amerikansk urbefolkningen benämndes som sagt inte ”rödskinn” p.g.a. sin hudfärg, utan utifrån sin kroppsmålning.
2014: ”I oktober 2014 beslutar ledningsgruppen för de sex biblioteken i Botkyrka kommun att gallra bort och kassera Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet. Förekommer berättelsen som del i någon samlingsutgåva ska också samlingen förstöras. Alla chefsbib-liotekarier har deltagit i bedömningen av boken. Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare och ansvarig för utformningen av Botkyrkas biblioteksplan, sammanfattar sina intryck:
’Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ’kurrekurredutterna’ tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.’ […]
Två andra utrensade böcker är Pernilla Stalfelts Färgerna och Lisa Bjärbos Eddie får en lillebror. Färgerna därför att boken ’innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd’ och för att där finns mycket ’problematik på normkritisk nivå. Stalfelt skriver ’skär som en bebismage’, något som biblioteket kommenterar; ’alla bebisar är inte rosa’.
Lisa Bjärbos Eddie får en lillebror döms ut därför att innehållet är ’stereotypt’ och allti-genom ’stötande’ ur rasifierades perspektiv. […3-årige ] huvudkaraktären Eddie uppträder i blackface (eller mer specifikt, ’indianface’) och leker ’indian’ iklädd ’indiandräkt’. I en bok för småbarn anammas därmed ett historiskt sätt att förminska och dehumanisera ursprungs-folk genom att framställa deras kulturella och religiösa yttringar som vilda och primitiva. Ursprungsfolkens språk förlöjligas som obegripliga nonsensläten, som ’WOA-OA-OA’” (Alcalá 2015).
Det som somliga, likt Botkyrka, ser som stereotyper och en förminskande och ”falsk bild av verkligheten”, ser andra som en ”korrekt bild” av ett litet barn som ovetandes om rasism leker ”indian”. Boken stereotypifierar inte amerikansk ursprungsbefolkning utan visar en vit pojke som leker en fantasilek, visserligen baserad på stereotypa bilder av American Indians. Alla stereotyper behöver inte vara skadliga. Det är tur att Amazing Grace av Mary Hoffman, som brukar lyftas fram av antirasister som speciellt föredömlig, inte tycks finnas på bibliotek i Botkyrka. Ty hur skulle man annars ställa sig till att den svarta Grace låtsas vara mohawk Hiawatha? (Om dessa tre stolpskott har jag redan skrivit på min blogg 8/2 och 21/5-16.)
2015: Det norska förlaget Cappelen Damm ger ut Pippi-trilogin i nyöversättning (av Agnes-Margrethe Bjorvand) utan N-ord och med ett efterord av översättaren som förklarar för-ändringen. Fram till dess har Pippi-böckerna alltsedan 1946 varit översatta av antingen Hans Braarvig eller Jo Tenfjord, vilkas översättningar sedan 1966 existerat sida vid sida av var-andra, och bägge haft detta nu utraderade ord.
2015: 2015 års svenska nyutgåva av samlingsverket Boken om Pippi Långstrump från 1952 har enligt förlaget Rabén & Sjögren ”moderniserats”, t.ex. med noga gjort urval. Dessutom med (enligt min mening ibland grotesk) ”restaurering” och färgläggning av de klassiska illustrationerna av Ingrid Vang Nyman. Den 70-årsfirande figuren Pippis pappa är inte längre ”negerkung” utan söderhavskung. Även Pippiböckernas danska förlag överväger att göra liknande förändringar. (Personligen menar jag att det 2015 här skjuts ännu ett stolpskott, som faktiskt gör samlingsutgåvan mer ”rasistisk” än 40-talsversionerna. Om detta skriver jag i ett separat blogginlägg, nästa gång.)
2016: Två bilderböcker för barn av Jan Lööf debatteras avseende några etniska stereotyper. Denna gång har uppenbarligen Lööf, till skillnad från i fallet med Örnis bilar 2009, själv slagit larm och hört av sig till DN. Ett antal bilder i Morfar är sjörövare (1966) och Ta fast Fabian (1997) innehåller enligt förlaget Bonnier Carlsen problematiska ”stereotypa skildringar av andra kulturer” och riskerar att stoppas från nyutgivning. Böckerna har redan spridits i över 100 000 exemplar.
Invändningarna rör sig tydligen främst om en arabisk sjörövare och dito gatuförsäljare, en muskulös svart vakt och en svart jazzmusiker, som sägs skildras på olämpligt sätt (den sistnämnde bl.a. ha solglasögon på sig när han sover). ”Har man till exempel sitt ursprung i Mellanöstern kan man vara trött på att sällan vara på den goda sidan i litterära skildringar”, säger förlagschefen till DN (8/5-16).
Förlaget är uppenbarligen förskräckt inför möjligheten att än en gång råka ut för en kampanj. Bonnier Carlsens litterära chef, Eva Dahlin, förnekar visserligen att man blivit ängsligare efter Lilla hjärtat-drevet 2012. Oron beror enligt henne inte alls på påtryckningar från ”sociala medier”… Man säger sig numera äga större medvetenhet om problematiken, enligt Dahlin. ”Vi har fått reaktioner från läsare på hans böcker, men det är inget som vi har påverkats av.”
Kritikerna hävdar om Morfar-boken att den arabiske sjörövarkapten Omar är superskurken, fastän dennes handlingar inte är framställda som ett dugg värre än sjörövar-morfars egna. Morfar har visserligen enligt mormor arbetat på posten hela sitt liv, men medan mormor tar sig en tupplur i hängmattan, hinner morfar och barnbarnet leka sjörövare. Man tänker röva bort Omars skatt. Denne gestaltas med långt skägg, kroksabel och grön turban (som väl endast får bäras av profeten Muhammeds avkomlingar?), medan hans listiga åtta mannar bär röd fez – och således är ämbetsmän, kanske inom skatteverket? Morfar är överlägset beväpnad med kanoner, medan Omars arabiska sjörövare, förutom list, bara har sina sablar. Morfar fängslas, men befrias av barnbarnet, de får med sig skatten, men förlorar den till sist till havets djup. Morfar och barnbarn hinner som tur är hem innan mormor vaknar.
I Sydsvenskan (9/5-16) menar Malena Janson att det är bra av Bonnier Carlsen att vara tveksam till att fortsätta ge ut barnböcker med kulturella stereotyper från svenskt 60-tal”:
”Ingen unge ska behöva slå upp en bok tryckt 2016 där arabiska sjörövare som bor i underliga torn och bär på fruktansvärda kroksablar enkelt överlistas av en helt vanlig morfar trots att denne övervakas av en halvklädd muskelknutte från Afrika. […] Så vart ska detta leda? Till att våra barn inte får tillgång till "Morfar är sjörövare" och "Ta fast Fabian"!? Ja, varför inte? De konstiga arabernas och jättelika afrika-nernas tid är förbi i svensk barnlitteratur – och när de försvinner från butiks- och bibliotekshyllorna ger de förhoppningsvis rum åt nya, tidsenliga människoskild-ringar.”
Det torde vara varmt att stå vakt högt uppe i en torn på en soldränkt ö. Problemet tycks i övrigt bestå i att alla i boken förekommande figurer har stora näsor, men att bara Omar, den arabiske gatuförsäljaren Abdullah och mormor har krokiga näsor. (Stolpskott.)
I nästa blogginlägg kommer min närgranskning av argumenten mot förment rasism i Pippi-trilogin.
Referenser
Alcalá, Jesús: Advarsel: rasefare, Samtiden nr.4 för 2015, s.72-80 (har även publicerats i Ystads Allehanda 22 augusti 2015 och samma dag i Kristianstadsbladet, i bägge fallen med rubriken ”Rasifiering – en svår fråga för kulturen”)
Épin, Bernard: Les hit-parades d’Astrid Lindgren, La revue des livres pour enfants nr. 79, juni 1981, s.14-19 + 24
Épin, Bernard: Les hit-parades d’Astrid Lindgren, La revue des livres pour enfants nr. 79, juni 1981, s.14-19 + 24
Épin, Bernard: Les livres de vos enfants, parlons-en!, Paris: La Farandole 1985
Heldner, Christina: Hur Pippi Långstrump slapp ur sin franska tvångströja, Barnboken 27
(2004):1, s.11-21
Heldner, Christina: Är Pippi Långstrump kolonialist?, Abrakadabra (1994):1, s.27-29
Nilsson, Ingemar: John Landquist: John Landquist. Filosof, psykolog, kritiker. En biografi,
Stockholm: Atlantis 2009
Reeder, Kik: Pippi Longstocking – Feminist or anti-feminist?, Interracial Books for Children 5 (1974):4, s.1-2+13.
Lundquist, Ulla: Århundradets barn. Fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar, Stockholm: Rabén & Sjögren 1979
Rönnberg, M: ”-Lilla hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013
Rönnberg, M: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014
Vuorela, Ulla: Colonial complicity: The ’Postcolonial’ in a Nordic context, s.19-33 i S Keskinen m.fl. (red): Complying with Colonialism. Gender, Race and Ethnicity in the Nordic Region, Ashgate: Farham 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar