Mina erfarenheter från en utdragen ras(ism)diskussion i en förskolepedagogisk facebook-grupp i mitten av augusti, liksom den senaste veckans debatt initierad på svt.se/opinion [1] om huruvida det är OK för SSU Stockholm att arrangera en ”icke-vit” talarkväll om ”islamofobi och rasifierade”, har fått mig att tänka på en artikel av John McWhorter som jag läste förra året.
Likaså har de lett till att jag att funderat kring ifall exklusiva, utestängande sammanslut-ningar bestående av enbart etniska och/eller andra diskriminerade grupper rent av kan betraktas som ett möjligt steg i rätt riktning och ett svar på McWhorters kritik. Istället för att fokusera på ”vithetsprivilegiet” och ”ljustonsprivilegiet” kanske icke-vita helt enkelt ett tag borde strunta i att försöka påverka motsträviga vita? Och istället tala sig samman inbördes?
Lingvisten John McWhorter vid Columbiauniversitetet skrev i fjol en intressant artikel i The Daily Beast (27/7-15) om Antirasism som en ny religion – med brister. Han tyckte sig nämligen se likheter mellan religiös glöd och antirasistisk aktivism. Det är i och för sig kanske inte så oväntat, då släktskap även påtalats mellan religioner och marxism såväl som andra samhällsåskådningar.
Motståndet mot rasism var tidigare en politisk hållning, ett tecken på moral, men uppvisar enligt McWhorter idag en religions alla kännetecken. Han skriver visserligen om amerikan-ska förhållanden, men mycket stämmer förmodligen in även på svenska aktivister. Anti-rasism är nu för tiden, på gott och ont, något som dyrkas lika djupt och passionerat som troende kristna tillber Gud och Jesus.
Aktivisten lyssnar noga till predikanten som upprepar Sanningen och går med på att uppskjuta tvivlet. Vissa motfrågor ska man bara inte ställa. Gör man ändå det, ska det ske försiktigt. De svar man då får, ska man acceptera, även om de är otillfredsställande. Varför är Bibeln så självmotsägande? ”Ja, Herrens vägar äro outgrundliga… Det viktiga är att du tror.” Varför låter Gud sådana hemska saker hända? ”Jaa, för att vi har fri vilja, det är en svår fråga… Fast haven tron!”
Antirasism kräver något liknande. Man ska inte ställa frågor som ”Varför skulle en vit polis utgöra ett större hot mot en svart ung man, än vissa svarta i dennes eget kvarter?”. Varför ska man förutsätta att när fattiga bor tillsammans, ska våld uppstå? Varför dödar fler svarta varandra, än antalet svarta som blir utsatta för vita polisers kulor? Om man inte förstår det som självklart, har man kanske inte ”öppnat sitt hjärta för Jesus”? Allt ifrågasättande anses i sig vara ett symptom på rasism, i synnerhet om det kommer från vita. Avfärdandet av legitima frågor är inte sällan i sig rasistiskt.
Vithetens privilegium är arvsynden
Den antirasistiska sekulära religionen har förutom evangelium och prästerskap t.ex. en föreställning om arvsynd. Man ska som vit bekänna sin synd, det vill säga: sitt vithetsprivi-legium, att man är född med oförtjänta fördelar. Ibland sker detta som ett slags förspel till aktivism, även om denna blir tvivelaktig eftersom vita av födsel är oförmögna till att tänka och göra gott. Den rätta reaktionen på arvssynden är att acceptera evangeliet, även om man som vit givetvis ändå alltid kommer att förbli syndig.
Ännu ett sätt på vilket Antirasism har paralleller till religion är viljan att omvända männi-skor. Det finns alltid en hjord av hedningar därute. Alla ska enligt den antirasistiska läran kunna ta del av ett glatt budskap innan Domedagen kommer. Med andra ord: den dag då nationen bekänner sina synder och medger existensen av strukturell rasism och till sist kommer till rätta med denna.
Men hur ska detta att ”fixa” rasismen psykologiskt och/eller strukturellt bli möjligt, i ett heterogent samhälle till största delen bestående av obotliga vita hedningar? Vad ska få dem att ändra mening? Stentavlor med budord från ovan? Hur ska hela folket till sist inse och komma till rätta med rasismen? Vem ska sända den helige Ande, som ska övertyga alla att låta döpa sig till tron? Bara en mindre andel högutbildade vita låter sig ju bli proselyter… Det är lika diffust som förklaringarna av hänryckningens tid och ansett som lika oviktigt att förstå. Det är bara ett abstrakt konstrukt, ingen politisk idé eller något konkret program – bara ett löfte om katarsis.
Här och nu kan vita inte sudda ut privilegiemärket inbränt i deras vita hud... Efter Dome-dagen, efter hänryckningen, efter den stora allomfattande väckelsen, kommer emellertid de vita att vakna upp, bli medvetna och till sist uppnå nåd och något slags oskuld. Hoppas man.
Men skulle det verkligen vara någonting fel med att vilja se alla människor som jämlika? Självklart inte! Framsteg sker dock gradvis och på riktigt. Inte genom uppenbarelser i en obestämd, tänkt framtid, med sin grund i en tro på fantastiska löften. Antirasism som religion har även sina baksidor, eftersom den uppmuntrar idén att rasism förklarar allt ont som drabbar svarta. Många av dessa problem går dock att ta itu med här och nu.
Denna nya religion förpestar också rasdialogen inom gruppen svarta, lika mycket som vitas oförmåga att se sin privilegierade position försvårar samtalet mellan grupperna. Att ifråga-sätta svarta studenters resultat på olika tester som orsakade av vita strukturer anses som hädelse. Man ska ju inte ställa alltför många frågor om tron, t.ex. ifrågasätta hur testet skulle kunna vara ”rasistiskt”. Varför ägnar svarta aktivister inte lika mycket kraft åt att hjälpa svarta skolbarn klara skolan, som de lägger ned på att protestera mot polisen?, frågar sig John McWhorter. Religionen, med dess löften om ett ”senare”, förlorar ur sikte vad som hjälper svarta här och nu.
Här påminns jag osökt om gävlefödde Joe Hills sång The preacher and the slave: ”work and pray/live on hay/you'll get pie in the sky when you die”…
Konkret antirasism istället för karismatisk passivitet
Rituell bekännelse från vitas sida av vithetens privilegium är egentligen bara ett sätt för dem att känna sig mindre skyldiga. Reell samhällsförändring kräver inte sådant självgisslande från de dominerandes sida. Att vita piskar sig själva leder inte till några förbättringar för svarta. Och det svarta USA behöver inte någon magisk Yttersta Dag för att uppnå framsteg, anser McWhorter. Ett ordentligt politiskt reformpaket skulle göra enormt mycket större nytta, än längtan efter en hypotetisk psykologisk revolution bland vita, som ingen egentligen på allvar tror verkligen ska äga rum.
Antirasism som religion avleder trots sina goda avsikter tankarna från reell aktivism, till förmån för en karismatisk passivitet. Man ska enligt denna troslära tänka, tillbedja, hysa ödmjukhet, uppfatta livet som enbart repetition för den strålande finalen och uppmuntra andra att göra detsamma. Att konkret hjälpa svarta lyckas i den enda verkliga värld vi faktiskt känner till, är dock något helt annat än denna passiva fromhet, framhåller John McWhorter (27/7-15).
Svarta borde alltså sluta vänta på att alla vita ska bli varse sin rasism – sluta drömma om att vita ska vakna och förstå hur den strukturella rasismen kallad vithetsprivilegiet inverkar på den svarta befolkningen. Istället för snack krävs det verkstad, menar han. Vad är då möjligt i denna verklighet?
Några konkreta åtgärder är enligt McWhorter 1) att ”kriget mot droger” upphör, eftersom det skapar en svartmarknadsekonomi som frestar unga fattiga män att skippa skolan eller välja bort låglönejobb; 2) förbättring av fattiga svarta barns läsfärdigheter; 3) gratis långverkande preventivmedel till alla fattiga kvinnor oavsett etnicitet; 4) högre värdering av praktiska yrkesutbildningar, istället för ensidig fokus på högskoleutbildningar enbart.
För att dessa fyra ska bli verklighet, behöver vita inte ”inse” någonting alls om sig själva och sin ställning. De ter sig givetvis mindre spektakulära än kraven på mer radikala förändringar av vitas tänkande, men det beror helt och hållet på emotionella snarare än politiska skäl. En svart identitet baserad på hur vita tänker om en, är i själva verket ytterst bräcklig, menar McWhorter (11/7-15). Det är förstås jobbigare och går långsammare att förändra världen än att byta ut ord, men ofantligt mycket snabbare än att lita till en religion.
Ingen kortväxt vinner på att klaga på dem som är långa…
McWhorters synsätt påminner en hel del om vad Andrea Smith (2013) skrev redan några år tidigare. Hon menade att vithetsprivilegiet snarare förstärks än utmanas av detta att ”bekänna” att man har privilegier avseende ras (och/eller genus, sexualitet, klass etc). Det är lite av ”självhjälp” över det hela, påminnande om Anonyma Alkoholisters ”Jag heter X och har privilegiet Y”. Dessa individuella bekännelser leder i vart fall inte till några politiska projekt avsedda att nedmontera de dominansstrukturer som möjliggör privilegiet, anser hon. Själva bekännelsen görs till det politiska projektet…
Den korta stund bekännelsen pågår får visserligen de som inte har samma privilegium för ett litet tag känna sig i en maktposition, bevilja syndernas förlåtelse och befria den privilegie-rade från skuldkänslor. Ritualen tjänar således till att återinstallera de dominansstrukturer som den var tänkt att göra motstånd mot.
De mest förtryckta behöver inte bekänna något, utan får döma de privilegie-rade och på så vis kortvarigt erhålla kulturellt kapital. Målet är tydligen inte att göra slut på förtryck, utan att vara så förtryckt som möjligt och därmed kunna döma hårdast – fast inte reflektera över sig själv, så som den privilegierade genombekännelsen gör och på så sätt blir till som ett dominant, ty självreflexivt subjekt. Den resulterande ”syndfria” individen skapar sig med hjälp av andra och på andras bekostnad. Det som ska föreställa antirasism, bygger enligt Smith fortfarande på vit överlägsenhet och överhöghet. Även detta att vara ett självständigt bekännande subjekt är ett privilegium!
Kontentan blir att det vita majoritetssubjektet kan ägna sig åt självreflexivitet, möjliggjord av de rasifierade [2] subjekten, som också de ska tänka på sig själva enbart som individer. Men den nödvändiga förändringen kräver skapandet av kollektiva strukturer som rustar ned de system som möjliggör privilegier. Reaktionen på strukturell rasism kan omöjligen vara en vit människas individuella bekännelse, åtföljd av en svart människas individuella dom, på bekostnad av kollektiv handling, betonar Smith.
Men hur kan man då kollektivisera individuella handlingar? Det måste ske på organisations-nivå och fokusera de strukturer som skapar privilegier. Inte genom syndabekännelser och syndernas förlåtelse. Men vilka slags organisationer?
Behövs ”separatistiska” ”trygga rum”?
På sistone har ännu en företeelse importerats från USA till Sverige, nämligen idén om (framför allt svart) ”separatism”. Vad som menas med etiketten varierar förvisso, men det kan röra sig om allt ifrån hatiska, rasistiska och antisemitiska sammanslutningar av svarta, isolationism och svart nationalism till en bred och fredlig rättviserörelse. Till skillnad från Black Lives Matter-aktivism, som inte utestänger vita eller andra etniciteter från den gemensamma kampen mot rasorättvisor, är separatister dock ofta militanta, enrasiga, monokulturella och som beteckningen i sig antyder: exkluderande.
Det låter givetvis mera coolt och stridbart, att som Black Coffee kalla sig för ”separatistisk”, antirasistisk, än att enbart beskriva sig som t.ex. en fikarörelse eller en helsvart organisation för afrikansvenskar. Då kunde man heller inte kalla sig för ”den första svenska”, eftersom Afrosvenskarnas riksförbund redan finns. Huruvida dessa två också har skilda mål har inte framgått.
Debatten i veckan har riktat sig emot ett kommande evenemang den 19 september på Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen i Stockholm, som arrangeras av ”SSU Stockholms separatistiska nätverk för rasifierade”, och annonserats som att endast vara ”till för medlemmar och potentiella medlemmar i nätverket”. Avsikten är att diskutera ”islamo-fobin i icke-vita samhällen”. Utan att ta ställning till talaren denna kväll, den omdebatterade ordföranden för Sveriges Unga Muslimer, Rashid Musa, som eventuellt ska tala om ”islamo-fobin i icke-vita samhällen och hur det kan uttrycka sig”, kan man ha synpunkter på det goda respektive dåliga med slutna grupper.
Problemet här är, som jag uppfattar saken, att använda den bortstötande, söndrande etiketten ”separatistisk” som luktar sekterism. Beteckningen är av allt att döma resultatet av pessi-mism, en känsla av att ingen lyssnar och att man bara står och stampar. Att önska samlas i separata rum är dock en fullt legitim sak, men då helst inte för att sukta efter ”trygghet”. Alla möjliga rörelser och organisationer har gjort just detta.
Gjort skillnad på människor på grund av hudfärg, kön, sexualitet (ja, ni kan hela listan) har majoriteten och särskilt de i hierarkiernas toppar alltid gjort. Det är lätt för maktens representanter att hävda att viktiga frågor ska kunna diskuteras av alla, oavsett bakgrund. En helt annat sak är att bilda enad front mot makten. För det behöver man först prata ihop sig om en gemensam linje, strategier och taktiker.
Separatism ej lyckad antirasistisk strategi, men OK förstasteg
Kvinnorörelser, miljörörelser, fredsrörelser, HBTQ-rörelser, lokala medborgarrörelser, ja, de flesta rättighetsrörelser har börjat som slutna sammankomster för att utveckla en viss kon-sensus inom gruppen, enas om ett ”program” och möjliggöra mobilisering. Särskilt för grupper som haft svårt att artikulera sina intressen i den vidare offentligheten har det varit viktigt att tillsammans ostört kunna formulera gemensamma oppositionella hållningar. Fast SSU skulle nog göra klokt i att hellre tala om ett ”separat nätverk för rasifierade där männi-skor som diskrimineras i ett samhälle där vitheten är norm ska kunna samtala i fred”.
En förutsättning för att verkligen nå framgång med sina krav på förändring är emellertid att i ett steg nummer två gå ut öppet och tala med, och förmodligen tvingas kompromissa en aning, med andra gruppers intressen. För att komma någon vart krävs helt säkert dialog med den vita majoriteten och goda rättviseargument i offentlig debatt, snarare än vänta på majori-teten vitas syndabekännelser.
Kritiken mot att det ursprungligen skulle ha rört sig om ett hudfärgsseparerande politiskt möte har varit högljudd. Evenemangets inbjudan har senare tydligen ändrats till att det bara riktar sig till etniska minoriteter av alla de slag. Jag ser heller inget odemokratiskt i det. Slutligen sägs mötet nu av säkerhetsskäl endast vara öppet för SSU-medlemmar.
Varför ska svarta, bruna, ”gula” ej få motta muslimsk kritik?
Men vad är det egentligen mötet ska handla om? Jag skrev ovan att Musa ”eventuellt” ska tala om ”islamofobin i icke-vita samhällen och hur det kan uttrycka sig”. Debatten har emellertid fått mig att tro att det inte står ”icke-” framför ”icke-vita”. På SSU:s facebooksida står idag (13/9-16) att mötet har rubriken ”Diskussionskväll om islamofobi bland rasifierade med Rashid Musa”. I en informationsruta står vidare:
”Idag har islamofobin brett ut sig i alla delar av vårt samhälle. Ordförande för Sveriges Unga Muslimer, Rashid Musa, besöker oss för att prata om islamofobin i icke-vita samhällen och hur det kan uttrycka sig.”
Rasifiering sker även mellan ”bruna” och ”svarta”, exempelvis på Jamaica, där det ansetts finare att vara brun än svart. Likaså i Japan. Också i debatten kring Stina Wirséns Lilla hjärtat verkade det som att brun hud i Sverige anses vara att föredra även enligt de svenskar som kallar sig svarta. Separatismen kan säkert bli hur minimalistisk som helst, om man så vill…
Antingen är det jag, arrangörerna eller de kritiska debattörerna som inte behärskar det svenska språket när de reagerar på SSU:s rubrik och beskrivning ovan. Eller så bör tydligen muslimer inte få tala om svartas, brunas och vissa asiaters islamofobi??? Åtminstone inte utan ”vita” närvarande?
Ann Heberlein tycks (i Expressen 10/9) mena att alla dessa färgrika etniciteter är ”likasin-nade” men olikasinnade gentemot ”vita”. Kanske likasinnade även i sin islamofobi? Eller så borde enligt de kritiska debattörerna i vart fall ”vita” få närvara, när muslimer talar om hur icke-vita behandlar dem? För att de vita då ska påtala att även islam nedvärderar svarta människor på grund av dessas hudfärg? Klarar svarta inte själva av den argumenteringen? Är detta alltså ett möte enbart för muslimska SSU-are på Södermalm? Jag ser att 62 redan anmält sig till evenemanget, ytterligare 68 säger sig vara intresserade. Fantastiskt att det finns så många muslimska SSU-are på Södermalm!
Separatism är helt klart ingenting som tilltalar barn. Men vad händer ifall man överför den religiösa jämförelsen på barnområdet?
FN:s barnrättighetskonvention skyddar barnets religionsfrihet
Evangeliet, det antirasistiska trosinnehåll som McWhorter syftar på, är av allt att döma – åtminstone som jag tolkar det – kritisk vithetsteori och idén om vithetsprivilegiet. I denna ska tydligen även barn tidigt invigas. Jag tänker här inte översätta alla de tio budorden till motsvarande föreskrifter om antirasism, men nummer två skulle förmodligen lyda: ”Du skall icke använda N-ordet.” Om jag nu drar ut trådarna ytterligare från John McWhorters jämfö-relse mellan antirasism och religion, vad kan då FN:s konvention om barnets rättigheter tillföra? Barnrättighetskonventionens artikel 14 lyder:
– Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och reli-gionsfrihet.
– Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadsha-vares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt (mina kursiveringar).
Med tanke på att religionsfrihet står uppräknad tillsammans med andra typer av tankefrihet, är det rimligt att uppfatta konventionens religionsbegrepp såsom detta att ”hålla vissa trosföreställningar för sanna”. Artikeln talar alltså om barnets rätt till sin religion: att ha en sådan, alternativt att välja att inte ha någon. Således är det inte tal om barnets rätt till sina föräldrars religion.
Som all traditionell religion anses även denna sekulära Antirasism enligt aktivisterna tydligen ändå behöva introduceras tidigt av de vuxna, trots att den för uttolkningen av FN-konventionen så centrala Barnrättskommittén lägger stor vikt vid barnet som självständig utövare av sin egen rättighet och att föräldrarna bara ska ”ge barnet ledning” som är förenlig med dess utveckling – och eventuell indoktrinering därmed rimligen borde inledas först rätt sent.
Föräldrarna bör ta hänsyn till barnets växande förmågor och ge det möjlighet att successivt ta över utövandet av sin egen rätt (Lansdown 2005). Barnets frihet måste här tolkas både som frihet till och frihet från religionen ifråga, samt tillgång till andra tankar än föräldrarnas trosföreställningar att jämföra med. Man kan ju inte välja om man inte känner till alternativen.
Noter
1. Rebecca Weidmo Uvells debattinlägg ”Vita – inte önskvärda här!” 8/9-16 följd av repliker dagen därpå http://www.svt.se/opinion/rebecca-weidmo-uvell-om-ssu
samt t.ex. Ann Heberleins inlägg ”Det finns ingen ’god separatism’”, Expressen 10/9-16.
2. Här, precis som i mina tidigare blogginlägg menar jag med ”rasifierad” inte någon identitetsbeteckning. Den definition av rasifiering som jag håller mig till lyder: ”de processer som strukturerar sociala relationer mellan människor utifrån kulturella och biologiska attribut, på så sätt att de definierar och konstruerar sociala kollektiv som ’ras’kollektiv” (Pettersson 2006:152, som citerar och översätter Molina i Bortom Vi och Dom, 2005:97, som i sin tur citerar Carter, Green & Halpern 1996:136-137). Här framhävs alltså processer, inte grupper.
Rasifiering syftar på hur oftast verbala, men även visuella eller auditiva (t.ex. musik), rasmarkörer tillskrivs medlemmar ur minoritetsgrupper av mäktiga överordnade (d.v.s. oftast ”vita”) grupper, i syfte att utöva symbolisk makt eller dominera.
Referenser
Lansdown, Gerison: The Evolving Capacities of the Child, Florence: Save the Children 2005
Andrea Smith: The Problem with “Privilege”, August 14, 2013
McWhorter, John: Antiracism, Our Flawed New Religion, The Daily Beast 27/7-15
McWhorter, John: Black People Should Stop Expecting White America to ‘Wake Up’ to Racism, The Daily Beast 11/7-15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar