Hur kan någon tro sig lyckas övertyga fattiga vita någonstans om att de har ”privilegier”?! Hur drar till exempel lågbetalda infödda vita svenskar ”oförtjänt fördel” av rasismen riktad mot invandrade svarta eller muslimer? Ja, kanske genom att få behålla skitjobbet, eller vara tvungen att själv ta de sämst betalda och slitsamma knegen?
Är svarta akademiker i USA kanske ”underprivilegierade”, för att en vit elitkvinna som Peggy McIntosh fått bredare genomslag bland svarta för sina idéer om ”vithetsprivilegiet”, än de själva gjort beträffande t.ex. postkolonial teori? Eller privilegierade i jämförelse med arbetslösa vita i glesbygd?
Icke-vita akademiker på svenska högskolor och universitet är å andra sidan ”privilegierade” i jämförelse inte bara med invandrade analfabeter eller bleka jordbrukare i konkurs utan även jämfört med vita läkarstudenter, vad gäller kunskaper om ”intersektionalitet”. Så hur kan de förstnämnda bidra till att förändra oss alla till heterosexuella, vita, fullt arbetsföra medelklassmän i avsaknad av språklig brytning och därmed undanröja alla ”privilegier”? Kan intersektionell analys kanske åtgärda dessa? Rent av undanröja ekonomiska orättvisor?
Skulle någonting verkligen bli bättre om vi alla insåg att vi flera gånger om dagen är privilegierade såväl som motsatsen? Eller ska vi inte hellre skippa snacket om ”privilegier” och snarare tala om färgblind exploatering av dem utan några, om orättvisor och fattigdom? För vad syftar detta nya adlande ”privilegium” egentligen egentligen på? Och hur gör kritiken av det världen mindre orättvis?
Ordens makt…
Låt mig i vanlig ordning först klargöra ordens betydelse i detta inlägg och då för enkelhets skull ta avstamp i Wikipedia:
”Ett privilegium, förmån, är en lagstadgad, exklusiv rättighet som ges av staten till en viss person eller grupp. […] Ordet privilegium kan också användas ur ett socialt perspektiv, alltså om grupper i samhället som har större inofficiella rättigheter än andra.
Ett privilegium är enligt min mening något som bara någon mäktigare än individen själv kan ge en. Annars talar vi om makt, som man i förekommande fall har på grund av sin position eller genom att tillhöra majoriteten. Att få makt (”makt att”) exempelvis genom lagar är förvisso en förmån, men i en verklig demokrati ska majoriteten även se till minoriteters bästa (inte bara ha ”makt över”). Visst kan man hävda att detta att inneha makt är ett enormt privilegium, men då blir ju de bägge orden i det närmaste identiska.
”Vithetsprivilegiet” avser dock inte bara förmåner utan ”oförtjänta förmåner”. Visst, ingen har ansträngt sig speciellt för att till exempel födas med viss hudfärg eller inom en viss nation, så ens nationalitet är onekligen en fördel, men inte särskilt oförtjänt utan mer fråga om tur. Vissa nationalister är visserligen oförtjänt ”stolta” över att ha ”lyckats” bli födda på en viss plats…
Ideologi används här i kritisk, negativ mening: något är ”ideologiskt” när det syftar till att hålla någon grupp nere i en underordnad position och därmed gynnar en annan grupp på den underordnades bekostnad. Bägge dessa grupper kan förstås vara vita i hyn.
Bara vit kvinna på elitskola kan popularisera ”vithetsprivilegiet”
Aktivister inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen talade också de om ”white-skin privilege”, men är förstås bortglömda nu. Den som de senaste åren kommit att förknippas med idéerna om detta ”vita privilegium” är istället den nu 81-åriga f.d. biträdande direktören och feminismforskaren Peggy McIntosh vid Centers for Research on Women på Wellesley College väster om Boston i Massachusetts. Wellesley är ett av USA:s dyraste privata colleges med en årsavgift runt 350 000 kronor. Till högskolans prominenta före detta studenter hör exemplevis presidentkandidaten Hillary Clinton och före detta utrikesministern Madeleine Albright. Detta kvinnocollege berömmer sig om sin mångfald, eftersom mindre än hälften av studenterna är vita och en fjärdedel asiater, men mångfalden omfattar inte klasstillhörighet.
Vad gjorde då att just Peggy McIntosh fick genomslag – förutom att hon givetvis hade sitt ”vithetsprivilegium”? Hon var och är kvinna och kvinnor är ”som alla vet” mer personliga och mindre teoretiska… Hon listade nämligen (ursprungligen 46 stycken) personligt formulerade exempel på vad hon som vit självklart kunde göra i vardagen, men tidigare varit omedveten om att dessa inte alls gick att göra för hennes svarta kolleger. Därmed anklagade hon inte heller någon för att hindra henne från att göra dessa ting. McIntosh kombinerade således ett individuellt perspektiv med ett abstrakt system.
Hennes inom Black Lives Matter-grupper ofta citerade tankar presenterades första gången 1988 i ett paper betitlat ”White Privilege and Male Privilege: A Personal Account of Coming To See Correspondences through Work in Women's Studies” (1988). McIntosh jämförde där mäns oförmåga att förstå sina privilegier med sin egen bristande förmåga att se sina vita fördelar visavi svarta. Tankarna gavs ny form året därpå och det är denna text, White Privilege: Unpacking the Invisible Knapsack (1989), som blivit berömd drygt 20 år senare och idag sprids i 1100 delvis redigerade versioner på Internet. Nu med 50 ”privile-gier” nedpackade i vitas osynliga och omedvetet burna ryggsäck.
Denna ”ryggsäck” sägs inrymma vithetens privilegier som ett slags specialproviant av typen abstrakta redskap, kartor, koder, passerkort, status, rörelsefrihet, kompasser, nödutrust-ningar, kreditförsäkringar och andra ”passiva” immateriella fördelar att använda vid behov. Dessa förmåner påstås vita ta för självklara, utan att inse att de är exklusiva för just dem. Hennes text har onekligen den fördelen att det som annars luddigt talas om som vitas privile-gier här görs konkret och tydligt, så låt oss titta närmare på några av dessa. Tjugosex av de listade 50 ”privilegierna” finns på
Klassorättvisor snarare än vithetsprivilegier
En hastig genomgång av några av Peggy McIntoshs punkter gör det uppenbart att hon inte inser att dessa förmåner handlar om klass- snarare än om rastillhörighet. Man kan hålla med om att vissa av dessa 26 exempel onekligen stämmer, utan att för den skulle vara ense om antagandet att de skulle uttrycka fördelar baserade på ras enbart.
Exempelvis frånvaro av förtryck kan inte betecknas som något privilegium som vita ska ge upp, utan en mänsklig rättighet som högutbildade vita hellre borde kämpa för att alla borde åtnjuta. Privilegierna bottnar i de flesta fall i ekonomiska resurser. Somliga punkter hänger snarast samman med stratifiering och segregering utifrån sociala och ekonomiska klass-orättvisor. Framför allt dras alla vita över en kam. Vissa vita är nämligen inte ens år 2016 ”helt och hållet vita” och kallas rent av för ”trash”. Det epitetet brukas ej appliceras på svarta.
Vilken (om någon) av dessa individfokuserade 26 punkter skulle då kunna göra det bättre för fattiga svarta och vita, om Peggy McIntosh och hennes likar inte längre kunde göra det som hon kunde, när hon 1989 skrev sin text? Punkt nr. 1 lyder: ”I can if I wish arrange to be in the company of people of my race most of the time.”
Ska man tolka detta som ”enbart tillsammans med människor av samma ras”, bor hon onek-ligen i en av USA:s mest segregerade städer, Wellesley, med runt 85 procent vita invånare och endast 3 procent svarta. Medelinkomsten är mer än dubbelt så hög som snittet för USA i stort och nästan fyra gånger så hög som staten Massachusetts fattigaste städer.
McIntosh beaktar inte klass, men det smyger sig in bakvägen, henne ovetandes. Exempelvis i denna punkts ord om ett område som hon kan ”ha råd att bo i och som hon vill bo i”. Punkt nr. 2: ”If I should need to move, I can be pretty sure of renting or purchasing housing in an area which I can afford and in which I would want to live.” Men vilka områden vill hon bo i? Somliga har varken råd eller vilja, men tvingas bo på ett visst ställe ändå… Likaså slinker det in i punkt 11 (”I can arrange to protect my children most of the time from people who might not like them”). Ty vilka människor åsyftas egentligen som där antas vilja skada hennes barn och som hon kan behöva skydda dem från? Inte hennes svarta kolleger, väl? Eller är det bara jag som har rasistisk fantasi här?
Skulle det minska förtrycket av svarta, ifall McIntosh själv inte kunde köpa det hus som hennes lön ger henne möjlighet till? Hennes svarta kolleger har säkert också råd och kan förmodligen även de leva segregerat och köpa hus i samma område, ”om de vill”. Skulle en minskning av dessa ”privilegier” leda till ökade möjligheter för svarta generellt? Möjligen skulle huset som bägge kolleger nu konkurrerar om bli aningen billigare? Och en svart professors artikel då tas in, i stället för hennes, i en tidskrift? Bör segregering göras till allas rättighet eller kanske hellre utplånas?
Nummer 4 på listan: ”I can go shopping alone most of the time, pretty well assured that I will not be followed or harassed.” Även välklädda vita snattar och övervakas av butiks-kontrollanter, oavsett om de själva märker det eller ej. (Svarta är av erfarenhet troligen mer medvetna om det.) Skandalpressen har skrivit om ertappade rika och berömda snattare som Farrah Fawcett, Winona Ryder, Lindsay Lohan, Britney Spears (de tre sistnämnda visser-ligen efter McIntosh-artikelns tillkomsttid, 1989).
Punkt nr. 8: “If I want to, I can be pretty sure of finding a publisher for this piece on white privilege.” McIntosh glömmer visst att alla de svarta forskare, medborgarrättsaktivister och skribenter som hon bygger vidare på onekligen också har blivit publicerade.
Nr. 19: “If a traffic cop pulls me over or if the IRS audits my tax return, I can be sure I haven't been singled out because of my race.” Fattiga vita i sina pick-up-truckar från 40-talet blir också (rasprofilerat?) stoppade av polisen. Fast bor de i Kentucky, har de kanske inte ens haft någon inkomst att deklarera sedan strip-miningen av kol upphörde för decennier sedan. ”Identitetspolitikern” McIntosh tolkar återigen klassorättvisor som rasorättvisor enbart.
Men jag ska inte förlänga granskningen av punkterna, utan det klarar läsaren själv lika bra.
Ett ”vithetsprivilegium” att inte bli dödad av polisen?
Peggy McIntosh tog år 1989 som en av sina punkter den minimala risken för att själv bli stoppad av trafikpolisen p.g.a. sin vithet. Idag 2016 skulle hon nog snarare ha skrivit dödad av polis (eller åtminstone utsatt för polisbrutalitet). Medlemmar av Black Lives Matter har de senaste tre åren ofta använt sig just av hennes argument om Vithetsprivilegiet, när man hävdat att svarta i betydande grad är överrepresenterade jämfört med vita vad gäller som offer dödade av (inte sällan vita) poliser.
Exakt statistik är svår att hitta, men en sammanjämkning av flera olika källor tyder på att svarta amerikaner onekligen löper något större risk att dödas av poliskulor än vad vita gör. Polisen dödade i fjol 9 svarta per 1 million svarta invånare, mot 3 vita amerikaner per 1 million vita invånare. Uttryckt på ett annat sätt, som rysk roulett med en miljon kulor: är det ett privilegium att ”bara” riskera att träffas av 3 kulor jämfört med av 9 stycken? En viss skillnad förvisso beroende på flera faktorer, exempelvis olika etniciteters ålderssamman-sättning, men är rasism verkligen huvudskälet?
För professorer på elitcolleges är givetvis risken, oavsett hudfärg, minimal att bli skjuten eller på annat sätt dödad av polis. I stort sett alla offer för polisens kulor är fattiga. Svartas fattigdom spelar alltså in också här, även fattigdom i kombination med därav följande bostadssegregering. Fattiga boende på mer lantliga platser (som Hispanics, Latinos, Native Americans) torde dock vara mindre övervakade av poliser än de i storstäders ytterområden eller ghetton.
Har detta då något med barn att göra? För en vecka sedan sköts en 13-årig svart pojke, Tyre King, till döds av en polis i Columbus, Ohio. Var han fattig? Ja, han ville komma åt pengar och rånbytet blev visst $10. Oavsett om han togs för beväpnad rånare och faktiskt också var det, borde det finnas andra sätt att oskadliggöra en grabb på 150 cm och 45 kilo, än att skjuta tre skott i tinningen och nyckelbenet.
Forskning (Goff m.fl. 2014) visar att svarta pojkar inte tas för ”barn” i samma utsträckning som vita jämförbara pojkar gör. De svarta uppfattas som äldre, mindre ”oskuldsfulla” än vita och därmed mer ansvariga för sina handlingar och polisvåld därför acceptabelt.
Hur det än är med den saken, används också barn som ”språkrör” av Black Lives Matter-grupper. Inte minst behöver stort uppmärksammade skjutningar som denna förklaras för barn som svårligen kan undgå nyheten eller vill veta vad demonstrationerna går ut på.
Har detta då något med barn att göra? För en vecka sedan sköts en 13-årig svart pojke, Tyre King, till döds av en polis i Columbus, Ohio. Var han fattig? Ja, han ville komma åt pengar och rånbytet blev visst $10. Oavsett om han togs för beväpnad rånare och faktiskt också var det, borde det finnas andra sätt att oskadliggöra en grabb på 150 cm och 45 kilo, än att skjuta tre skott i tinningen och nyckelbenet.
Forskning (Goff m.fl. 2014) visar att svarta pojkar inte tas för ”barn” i samma utsträckning som vita jämförbara pojkar gör. De svarta uppfattas som äldre, mindre ”oskuldsfulla” än vita och därmed mer ansvariga för sina handlingar och polisvåld därför acceptabelt.
Hur det än är med den saken, används också barn som ”språkrör” av Black Lives Matter-grupper. Inte minst behöver stort uppmärksammade skjutningar som denna förklaras för barn som svårligen kan undgå nyheten eller vill veta vad demonstrationerna går ut på.
Slutsats?
Peggy McIntosh betraktar privilegier som framför allt individuella och tycks tro att om vita individer bara inser sina oförtjänta förmåner, kommer rasförtrycket helt enkelt att upphöra. Men hur skulle minskade privilegier för vita automatiskt minska förtrycket av svarta? Hon inledde ju sin listning utifrån en jämförelse mellan mäns privilegier och kvinnors avsaknad, för att sedan dra paralleller till vitas oförtjänta förmåner visavi svarta.
Men när vita män insåg orättvisan och ojämlikheten gick de ju till sist med på att utvidga t.ex. rättigheten att rösta till svarta män och sedan även kvinnor, istället för att frånta de vita männen denna demokratiska rättighet. Borde inte något liknande ske nu i fallet med de iakttagna rasorättvisorna? Det tycks visst vara betydligt svårare att komma på vägar till utvidgad ekonomisk rättvisa. Inte ett ord sägs om hur rasojämlikhet och rasorättvisor ska bekämpas. Alla rasskillnader avpolitiseras.
Peggy McIntorsh listar inte de ting som både hon och hennes svarta kolleger ”oförtjänt” kan göra, men som varken vita eller svarta fattiga kan. Hon talar inte alls om ”vithetsprivilegier”, utan om en specifik, välbeställd medeklassvithets privilegier. Hon föreslår heller inga lös-ningar för att minska dessa, utan nöjer sig med att vi vita inser förmånen. Hon talar om mental kontroll och dominans, men aldrig om ekonomisk makt. På 70-talet skulle man ha hävdat att hennes tal om vitas privilegier är ideologiskt, i meningen döljer fattigvitas såväl som fattiga svartas situation. Hon tycks till exempel aldrig ha mött en fattig vit människa från östra Kentucky, där jag bodde ett år. Invånarna där innefattas i vart fall inte i förmåns-tagarna på hennes ”privilegielista”. Där sköts fem män förra året av polisen, samtliga vita.
Peggy McIntorsh listar inte de ting som både hon och hennes svarta kolleger ”oförtjänt” kan göra, men som varken vita eller svarta fattiga kan. Hon talar inte alls om ”vithetsprivilegier”, utan om en specifik, välbeställd medeklassvithets privilegier. Hon föreslår heller inga lös-ningar för att minska dessa, utan nöjer sig med att vi vita inser förmånen. Hon talar om mental kontroll och dominans, men aldrig om ekonomisk makt. På 70-talet skulle man ha hävdat att hennes tal om vitas privilegier är ideologiskt, i meningen döljer fattigvitas såväl som fattiga svartas situation. Hon tycks till exempel aldrig ha mött en fattig vit människa från östra Kentucky, där jag bodde ett år. Invånarna där innefattas i vart fall inte i förmåns-tagarna på hennes ”privilegielista”. Där sköts fem män förra året av polisen, samtliga vita.
Klassblindhet är inte någon bra förutsättning för kampen mot klassorättvisor. Den lilla grupp vita som sitter inne med makt, rikedomar och privilegier gör det inte tack vare sin ras utan i egenskap av sin position i det kapitalistiska systemet och sin klasstillhörighet.
Black Lives Matter har nu även introducerats i Sverige och säger sig vilja belysa våld mot svarta, nej, ”mot svarta kroppar”, och svarta människors värde. Det är ingen bred medborgarrättsrörelse som den i USA på 60-talet, som kämpade för lika medborgerliga rättigheter för alla amerikaner och mot diskriminering. Idag önskar aktivisterna sig ”respekt” och likadana möjligheter som jämförbara vita har. Svarta är givetvis lika mycket värda som alla andra. Även värda lika mycket av den ekonomiska kakan?
Black Lives Matter har nu även introducerats i Sverige och säger sig vilja belysa våld mot svarta, nej, ”mot svarta kroppar”, och svarta människors värde. Det är ingen bred medborgarrättsrörelse som den i USA på 60-talet, som kämpade för lika medborgerliga rättigheter för alla amerikaner och mot diskriminering. Idag önskar aktivisterna sig ”respekt” och likadana möjligheter som jämförbara vita har. Svarta är givetvis lika mycket värda som alla andra. Även värda lika mycket av den ekonomiska kakan?
Om 1 procent av alla svenskar äger 40 procent av den totala svenska förmögenheten skulle det verkligen bli mer ”rättvist” ifall hälften av denna ynka 1 procent vore kvinnor, eller 10 procent vore invandrade från fattiga länder?
Referenser
Goff, P.A., Jackson, M.C., Di Leone, B.A., Culotta, C.M., DiTomasso, N.A.: The essence of innocence: Consequences of dehumanizing Black children, Journal of Personality and Social Psychology, 106 (2014):4, s.526-545
McIntosh, Peggy: White Privilege: Unpacking the Invisible Knapsack, Peace and Freedom Magazine, July/August 1989, s.10-12
McIntosh, Peggy: White Privilege: Unpacking the Invisible Knapsack, Peace and Freedom Magazine, July/August 1989, s.10-12
McIntosh, Peggy: White Privilege and Male Privilege: A Personal Account of Coming to See Correspondences through Work in Women's Studies, Working Paper #189, Wellesley Centers for Women, Wellesley, MA 1988
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar