2039 har alla svenska barn rätt att rösta i alla allmänna val! Del II.

Som jag skrev i inlägget förra måndagen (Del I, 28 april) har barn samma rätt som vuxna att rösta, i till sist äntligen allomfattande val. Jag tog där upp två invändningar och ska i detta blogginlägg ta upp ytterligare fyra emot, för att avsluta argumenteringen nästa måndag, 9 maj. De bägge första ovidkommande var

1. Barn är okunniga om politik och demokratins funktionssätt?

2. Barn är väl själviska?

3. Men barn saknar ju erfarenhet? 

Naturligtvis har vuxna mer livserfarenhet, allt annat vore ologiskt. Men erfarenheter kan vara på både gott och ont, inte nödvändigtvis detsamma som mognad eller klokare beslut. Vissa upprepade, men alltför likartade och be­fästa, erfarenheter riskerar att med åren göra oss alltmer rigida. Många äldre hål­ler fast vid synsätt som är grundlagda i en helt annorlunda värld än dagens ver­k­­­lighet. Barn har dessutom erfarenheter som många vuxna aldrig haft, eller som de vuxna glömt, förträngt eller omöjligen kan ha. Exempelvis av hur det är att vara barn idag. 

Livserfarenhet kan alltså röra sig om en eftersläpning av föråldrade föreställ­ning­ar och cementerad känsla av grupptillhörighet. Partiets förslag i sak­frå­gor tycker man sig inte längre behöva sätta sig in i utan man har, sedan kan­ske 50 år tillbaka, ett vane­mäs­sigt ”för­troen­­de” eller en nostalgisk känsla för ett visst par­­ti. Valet av val-sedel är alltså inte alltid så värst genom­­­­reflek­terat eller byggt på sakliga grunder och rationellt om­dö­me.

4. Fast barn är så lättpåverkade?

Demagoger kan lätt lura barn, lyder nästa påstående. Eller barn röstar utifrån partiledarens personlighet, snarare än på partiets politik. Det stäm­mer att de yng­sta har en tendens till att tro politiker om gott, men redan i 10-årsål­dern är den tilliten som bortblåst. Kanske är det snarare politikerna som behöver ändra sig här? Inte heller vuxna är förstås helt och hållet opåverkade av politikers karisma. 

Visst är barn generellt mer lättpåverkade än vuxna, konstigt vore annars. De har mindre att jämföra med. Men alla människor låter sig ständigt påverkas och vore inte vuxna påverk-bara, fanns väl inga skäl till att alls ha valkampanjer. Det åligger därför dem som kampanjar att leva upp till de vuxnas påstådda ansvarsfullhet. Blir vuxna demagoger, kan det inte sägas vara barns fel. Fast barn möter ju intryck och åsikter från många fler än bara val­ar­­be­tar­e: från föräldrarna, skolan, kamrater, media. 

Manipulativa politikers lög­ner och falska löften skulle säkert bli emotsagda av människor i barnens närhet som de litar mer på. Men, tänker ni då, föräldrarna kommer att påverka barnen. Barnen röstar helt enkelt som för­äld­rarna. Visst är det möjligt, men föräldrars parti-preferenser har länge in­verkat på deras vuxna barns rös­tande ock­så, även om detta mönster numera har luck­­­­rats upp. 

5. Barn är ju nyckfulla, lekfulla och ansvarslösa?

Visst kan barn vara ombytliga. Detsamma gäller många vuxna, som av opi­nions­undersök-ningar att döma tycks ändra åsikt från månad till månad. Många väl­jare minns inte ens vilket parti de röstade på för fyra år sedan. Hur ansvars­fullt lär det valet ha varit? Inte heller här tycks generationerna alltså skilja sig åt så värst mycket. Barn till alkoholister, psykiskt sjuka, eller med föräldrar som dött i AIDS har visat att redan 7-åringar kan ta ansvar för sig själva, för sina yngre sys­kon, eller rent av för föräldrarna. Om de behöver och får.

Vilket slags ansvar tar för övrigt vi vuxna, som tänker kortsiktigt och strun­tar i att vi svens-kar idag konsumerar tre jordklot, trots att det faktiskt bara finns ett enda: 1, 0? Barn ärver tyvärr sina föräldrars och far- och morföräldrars för länge sedan såd­da framtid. ”De vuxna är framtiden”, inte barnen som det alltid hävdas i vackra tal. Och vi ser resultatet: dagens och gårdagens vux­na tar föga an­svar för miljöförstö­ring, växthuseffekt, kärnkraftsav­fall, resurs-plundring, utrot­ningen av allt fler djurarter, avverkningen av urskog, överfiskning etc, osv. Vi röstar tvärtom för detta… Bara skatten inte sänks!

Rösträtt torde i sig öka barns och ungas ansvarskänsla, då man lättare bryr sig om sådant som man fått vara med om att bestäm­ma. Ansvar är en följd av rättig­heter, inte tvärt­om. Fast hur kan den som inte får ta något ansvar av­krävas ansvar?! 

6. Rättigheter bör väl förenas med motsvarande skyldigheter? 

Det är en vanlig före­­ställning att rättigheter, som den att rösta, måste balan­­seras mot ansvar och plik­ter, d v s skulle vara något slags belöning för indivi­dens samtidiga sky­l­­dig­­heter. Underförstått: barn har/tar inte det ansvaret, har inga sådana skyldigheter och barn bör då inte heller ha rättigheten att rösta. Denna tanke om ömsesidighet är både en utbredd miss­­­uppfatt­ning och möjlig att tillbakavisa vad gäller barns påstådda av­saknad av skyldig­heter. 

Vilka plikter har då barn? Vi tänker genast på skol­plikt för 7-15-åringar utan att de för den skull har någon rösträtt. Straff­pliktig blir unga i Sverige vid 15 års ålder, men de får vän­­ta ytterligare tre år på att få rösta. Det vill säga: barn tros kunna ta ansvar för sina felak­tiga handlingar, men inte för sin klokskap eller sina genomtänkta åsikter. Med andra ord: ha skyldigheter, men inte jämförbara rättigheter. ­Inte heller yngre barn än 15-åringar får för övrigt bryta mot lagen.

Fast kravet på ömsesidighet mellan rättigheter och skyldigheter är inte relevant här. Att rösta är en mänsklig rättighet och mänskliga rättigheter är sådana som vi får för att vi är männi­skor – inte under förutsättning att vi förmår prestera något visst.

Snarare handlar vissa mänskliga rättigheter om att andra inte får göra något oönskat mot en, inte hindra rättighets­innehavaren, utan tvärtom bör hjälpa vederbörande att göra bruk av sin rätt, när hon eller han är svagare.

Referens

De fyra sista punkterna ska jag ta upp och tillbakavisa nästa måndag. För några av punkterna har jag lånat argument från den tyske pedagogen Mike Weimanns Wahlrecht für Kinder – Eine Streitschrift, Weinheim: Beltz 2002. (Alltså: ”Rösträtt för barn – en stridsskrift”.)