Igår förlorade Sverige ytterligare en illustratör av bilderböcker för barn, till följd av den skandalösa debatten 2012 om den svarta Lilla hjärtat. Det som jag kallat för den största och sorgligaste skandalen i svensk barnkulturhistoria (se blogginläggen 25/1, 27/1, 1/2, 3/2, 8/2, 10/2, 11/2, 12/2, 15/2, 17/2, 22/2, 24/2) får här ännu ett efterskalv.
Till skaran av alla dem som ej längre ens vågar försöka sig på att göra andra bilder för barn än blonda och dalahästar, sällar sig nu Jan Lööf. Han kommer inte göra fler bilderböcker för barn, efter den kritik som det egna förlaget riktat mot ett par av hans gamla bilder. Några nya multietniska illustratörer av rang har mig veterligt inte heller tillkommit under de tre år som gått. Bilderboksvärlden för barn har blivit fattigare, men anti-rasisterna är kanske stolta?
Dagens Nyheter kunde nämligen igår (Kajsa Haidl, 8/5-16) förtälja om hur ett antal bilder i Lööfs barnböcker Morfar är sjörövare (1966) och Ta fast Fabian (1997) enligt förlaget Bonnier Carlsen innehåller problematiska ”stereotypa skildringar av andra kulturer” och riskerar att stoppas från vidare spridning.
Det rör sig tydligen främst om en arabisk gatuförsäljare och svarta jazzmusiker. Förlaget är uppenbarligen förskräckt inför möjligheten att än en gång råka ut för en kampanj. Bonnier Carlsens litterära chef, Eva Dahlin, förnekar visserligen att man blivit ängsligare efter Lilla hjärtat-drevet. Oron beror inte alls på påtryckningar från ”sociala medier”… Man säger sig numera äga större medvetenhet om problematiken, enligt Dahlin. ”Vi har fått reaktioner från läsare på hans böcker, men det är inget som vi har påverkats av.” Finns det någon som verkligen tror henne?
”Det här handlar snarare om en medvetenhet och en respektfullhet inför våra yngre läsare […] om hur vi på ett respektfullt sätt kan ta hänsyn till samtida värderingar och samtidigt förvalta ett kulturarv”, säger Eva Dahlin.
Intervjuad i Aftonbladet (8/5) säger samma Dahlin att man inte kan ge ut gamla böcker utan att reflektera över vad de faktiskt innehåller: ”Det viktiga är att tänka på de små barnen som inte kan sätta in boken i en historisk kontext som vuxna kan göra.”
Ytterligare en DN-skribent, recensenten Lotta Olsson (8/5), kommenterar saken och finner frågan om stereotyper i barnböcker svår: ”Hur man än gör blir det fel. […] I värsta fall reproducerar klassikerna fördomar som redan till största delen försvunnit, och samhälleliga motsättningar förstärks när antisemitiska, rasistiska eller sexistiska klichéer hålls vid liv.”
Jag föreslog i mitt blogginlägg 24/2 att Dagens Nyheter, som i så hög grad bidrog till rasismdebattens utsträckning hösten 2012 i och med tidningens drygt 20 artiklar om/med anknytning till Lilla Hjärtat-debatten, våren 2016 skulle följa upp och se vad man eventuellt bidrog till för förbättringar. Ännu har DN inte frågat Dahlin om förlaget fått in och publice-rat några godtagbara bilder av svarta barn som huvudfigurer under de tre år som gått, gjorda av svenska illustratörer.
Hur är det med andra förlag? Finns det kanske många icke-vita i landet som är skickliga illustratörer och även har kunskaper om kulturella detaljer? Har de försökt och lyckats bli publicerade? Hittills verkar det vara så att textförfattarna till bilderböcker kan vara av annan etnicitet, medan illustratörerna för det mesta är etnosvenska. I vart fall har barnboksrecen-senten Lotta Olsson inte gjort någon kvalificerad genomgång av nya svarta huvudfigurer i barnutbudets bilderböcker.
Logiken i kritiken?
Man kan emellertid undra inte bara över förlagets motiv, utan även beträffande logiken i dess motivering till att försöka sudda ut fördomarna. Dahlin talar (i DN) alltså om ”en respektfullhet inför våra yngre läsare” och (i Aftonbladet) att det ”viktiga är att tänka på de små barnen som inte kan sätta in boken i en historisk kontext som vuxna kan göra.” Troligen menar hon med det nyskapade ordet att man vill visa barnen respekt, så som överordnade ju bör vara hänsynsfulla mot dem i underordning som inget begriper.
Men om barnen nu inte kan förstå bildernas historiska kontext eller ens deras innebörd, är det kanske barnens föräldrar (på sociala medier) som åsyftas med dem som är ”yngre” än den litterära chefen? Inte torde ”reaktionerna från läsare” komma från barn. Men ifall dessa vuxna nu kan sätta in bilderna i deras historiska kontext, borde de väl inte kräva att de tas bort i dagens kontext?
Den antirasistiska kampens ledstjärna, Joanna Rubin Dranger, har ju (2014) framhållit: ”Hur vi läser bilder är till stor del beroende av om vi känner till och känner igen bilderna vi ska avläsa, och ofta också att vi känner till bildernas historia.”
Förskolebarn, bilderböckers huvudsakliga publik, känner inte till de fördomsfulla bilderna och lär då ej heller tolka dem på samma sätt som de vuxna gör.
Även Lotta Olssons logik är svår att begripa: ifall fördomarna ”redan till största delen för-svunnit” lär väl de ”samhälleliga motsättningarna” inte så lätt kunna förstärkas bara för att ”klichéer hålls vid liv” i ett par av de minst 500 årligen i Sverige utkomna bilderböckerna? De motverkas väl av helt andra bilder i 498 andra? Och av föräldrarnas kommentarer?
Bilderböcker måste som alla berättelser inrymma en konflikt, det vill säga en hjälte och någon figur som är dennas motsats. Nästan alltid kan både hjälten och skurkinnan sägas vara stereotyper, för att alls bli begripliga för de yngsta. Nu är det upp till de enda legitima anti-rasisterna att ge förslag till hur stereotyper av etnosvenskar kan se ut. Hur godtagbara stereotypa skildringar av den egna kulturen får se ut. Nej, människor i djurgestalt gills inte!
Existerar det ”respektfulla stereotyper" av samer, norrbottningar, skåningar, kvinnor, män, barn, gamlingar, etc? Med tanke på att bilder inte påverkar oss, utan det är vi som påverkar bilderna genom vår tolkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar