På förekommen anledning ska jag återkomma till detta med att censurera, bannlysa, svartlista, ”gallra”, rentvätta böcker eller filmer. Detta att rena och rensa berättelser från anstötliga bilder/ord/färger har i år på allvar slagit ut energin lagd på vårstädningen och fönstertvätten. Att använda estetisk blekning av alltför svart hud som ett slags bildklorin och ”justera”, ”modernisera”, ”uppdatera” äldre verk genom att byta ut vissa ord eller vitmena stereotyper har visserligen stått högt i kurs hela det halva decennium som gått.
Vad innebär censur? Statlig & kommunal typ eller självcensur
När material som ska offentliggöras, eller redan är gjort allmänt tillgängligt, mot upphovs-människans vilja stoppas, kortas, redigeras, dras in eller på annat sätt undanhålls eller enbart görs nåbart för vissa vuxna (forskare t.ex.), dras tillbaka eller mildras, talar vi om censur. Skälen kan till exempel vara politiska, moraliska, religiösa, ekonomiskt kalkylerande eller så ske av ren feghet och rädsla. Bearbetning av nya utgåvor för att göra verket mer begripligt, t.ex. språklig uppdatering av äldre texter, kan däremot inte anses som censur.
Wikipedias precisering är inte så tokig och får i detta sammanhang duga som utgångspunkt, men med viss redigering och kursivering från min sida:
Censur (av latinets censere, granska): allt undertryckande, hemlighållande och nedtystande av tal, skrift, bild eller annan publik kommunikation, som i någon mening anses eller kan uppfattas vara misshaglig, skadlig, anstötlig, obekväm, politiskt inkorrekt eller förargelse-väckande. Statlig censur innebär att en statlig myndighet förhandsgranskar material i medier eller medietexter och förbjuder publicering eller visning av hela materialet eller delar av det. En svensk sådan var i 100 år Statens biografbyrå, d.v.s. filmcensuren, fram till och med 2010.
Det finns också självcensur, även kallad intern censur, där utgivaren eller skaparen av texten/filmen/radio-/tv-programmet/bilden själv låter bli att visa, eller inte ens vågar skapa, visst material av rädsla för konsekvenserna. Detsamma kan sägas råda när upphovsmänni-skan själv initierar eller går med på tillbakadragande av äldre verk eller frisering av dessa.
Därtill kommer så kommunal censur av Bibliotek Botkyrkas typ. Jag tolkar det nämligen som att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet är myndighetsliknande, då de genom bibliotekslagens (2013:801) andra paragraf ”ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”.
1. Krav på ”uppdatering” och ”omtecknande”
Förlaget Bonnier Carlsen vill att Jan Lööf ska göra om/byta ut några ”stereotypa bilder” vid eventuell kommande nyutgivning av två bilderböcker, som förlaget redan givit ut i över 100 000 exemplar (DN 8/5-16). Är detta censur? Nej, givetvis inte. Den ena boken om någon finns redan lättillgänglig i massiv skala.
2. Krav på tillbakadragande och bannlysning
Här avses det som ”framgångsrikt” ägde rum i fallet med Stina Wirséns böcker och filmen Liten skär och alla små brokiga, när de antirasistiska censurivrande aktivisterna (23/11-12) krävde att inte bara böckerna skulle dras in från förlaget, utan att svt inte skulle visa filmen så som tänkt var. Även Folkets bio med distributionsrätten på dvd föll till föga och spred/ sprider ej filmen.
Efter 2,5 månaders mediedrev uthärdade Wirsén inte längre de ständigt förnyade aktionerna och kraven, utan drog från försäljning (22/11-12) tillbaka de sex bilderböckerna publicerade åren innan, innehållande samma svarta gestalt som på den kritiserade affischen.
Hon vädjade även till svt att lägga filmen Liten skär och alla små brokiga på hyllan åtminstone tills vidare (den skulle ha sänts i Barnkanalen hösten 2012) samt till distributören Folkets Bio att inte sälja filmen på dvd, så som överenskommet var. Detta tillmötesgående tolkades av de antibarnistiska som ett erkännande från Wirséns sida av att bilden verkligen var rasistisk. Även på denna punkt kunde de inte ha mer fel, att döma av hennes uttalanden i tidningen Vi ett drygt halvår senare (juli 2013). Filmen kommer av allt att döma inte heller framöver att visas på svt och dvd-utgivning blir ej av. (Om detta har jag redan skrivit massor, i blogginläggen 25/1-29/2 och 25 mars).
Var detta då censur? Nej, inte i teknisk mening eftersom Stina Wirsén, oavsett hur motvilligt, själv bad om det. Således självcensur…
3. ”Magasinering” & svartlistning en form av kommunal censur
De bibliotek som i samband med Lilla hjärtat-kampanjen utmärkte sig negativt och kommit att bli sinnebilden för sentida bilderbokscensur är de i Botkyrka kommun. Ty 20/12-12 med-delade svt.nyheter att biblioteken i Botkyrka plockar bort Lilla Hjärtat: ”Det här handlar om böcker för mycket små barn, för tre-fyraåringar som ännu inte kan förhålla sig till karikaty-rer och rasstereotypa bilder, säger Margareta Berg, bibliotekschef.”
Och i en intervju med Sveriges Radio samma dag: ”Vi vill att våra bibliotek ska vara bibliotek där alla barn känner sig välkomna. Inte minst svarta barn och föräldrar till svarta barn, säger Margareta Berg.”
Att ”gallra ut” det som alldeles nyligen köpts in, eller göra detta svåråtkomligt genom att ställa undan böckerna på magasinet, är utifrån ovan precisering en form av censur. Botkyrkas exempel följdes senare av andra bibliotek särskilt i Skåne (i Malmö, Lund, Helsingborg t.ex.), som också flyttade böckerna med Wirséns svarta tecknade figur till magasinet, men även i Luleå.
Motiveringen i Botkyrka utgörs av en hänvisning till FN:s konvention om barnets rättighe-ter. Jag hävdar att handlingen tvärtom är ett brott mot denna konvention. Bibliotekschefen Margareta Berg förklarade dock tillsammans med kollegan Marie Johansen månaden därpå agerandet i tidskriften Bibliotek i samhälle på detta vis:
”FN:s barnkonvention gäller i allra högsta grad på biblioteken. I den fastslås att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Vad betyder det här i praktiken? Sällan har vi sett ett lika tydligt fall där man så enkelt kan svara på konventionen. För barnen ska vi erbjuda det allra bästa ur barnlitteraturen, böcker som ger dem redskap att växa i stolthet och självkänsla” (bis nr.1/2013, s.8)
Margareta Berg & Marie Johansen: Därför har vi valt bort Lilla hjärtat på biblioteken i Botkyrka, BIS/Bibliotek i samhälle, nr.1/2013, s. 8-10
Bibliotek Bokkyrka diskriminerar enligt mig barn!
Den FN-artikel som åberopas, men som enligt min mening tvärtom har brutits mot, är alltså den om att alla barn har samma rättigheter och samma värde oavsett ras, hudfärg, kön etc. Förbudet mot diskriminering avser ju negativ särbehandling, i detta fall förment av icke-vita barn. Genom sitt beslut låter de sex biblioteken i kommunen i själva verket inte svarta barn vara lika mycket värda att porträtteras såsom (minst) lika goda, snälla och omtyckta som sina bleka lekkamrater. De diskrimineras härmed i meningen exkluderas.
Svarta Lilla hjärtat är nämligen en mycket trevligare typ än likbleka Liten skär, om vi nu, som jag och 90 procent av de berörda barnen gör, utgår från att alla fem på affischen är djur, samt om även barnen inser att djuren i filmen och böckerna ”egentligen” ska föreställa barn, d.v.s. är människor i djurgestalt. Detta givetvis också under förutsättning att barnen verkli-gen förstår att den svarta figurens färg skulle vara speciellt betydelsefull i sammanhanget, vilket de allra yngsta enligt det nuvarande forskningsläget oftast inte gör.
Men förstår barnet inte att den svarta figuren ”står för” en människa, kan det ju ej heller uppleva att Lilla hjärtat skulle vara gestaltad på ett förnedrande sätt. För övrigt karikeras och ”missrepresenteras” i så fall även blekhyade etnosvenska barn på dessa bilder, då de likt Liten skär tydligen påstås vara kritvita i ansiktet och ha sylvassa hajtänder. Framställningen använder sig således av rasstereotypa bilder, när vissa ”svarta” illustreras som kolsvarta och vissa ”vita” som kritvita. Bägge hudfärgerna gestaltas med andra ord jämlikt, om än jämlikt överdrivet eller stiliserat.
Fast genom att gömma undan böckerna med den svarta karaktären, behandlar biblioteken i Botkyrka särskilt de svarta barnen bland besökarna sämre än ”vita” barn, som har tillgång till tusentals böcker med ”vita” barn som ses leka med andra ”vita”. Härmed kan svarta barn få intrycket att de inte har samma värde som blekfisar, inte duger som lekkamrater till de blonda och bleka, utan är av en annan sort.
Biblioteken särbehandlar med andra ord just dem negativt: barnen får inte ”redskap att växa i stolthet och självkänsla”, för att ”citera” bibliotekschefen. Även vita barn hindras förstås från att se hur kul olika etniciteter kan ha tillsammans, förutsatt att barnen inte fortfarande är så små att de är ”färgblinda”.
Städandet har fortsatt i Botkyrka – nu även av ”Indianface”
Att bibliotekschefen Berg slutat, har inte förändrat någonting. Biblioteksledningen och de sex chefsbibliotekarierna i Botkyrka var också 2014 överens om att bland annat Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s barnkonvention.
Botkyrkabibliotekens ledning har alltså inte inskränkt sin uppröjning till de sex böckerna av Stina Wirsén, utan även förpassat tre andra böcker för barn till magasinet eller rent av till ännu hetare ställen, om man får tro denna artikel som av någon anledning publicerats i den norska tidskriften Samtiden (nr. 4/2015), trots att den borde få spridning i Sverige:
”1 oktober 2014 beslutar ledningsgruppen för de sex biblioteken i Botkyrka kommun att gallra bort och kassera Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet. Förekommer berättelsen som del i någon samlingsutgåva ska också samlingen förstöras.
Alla chefsbibliotekarier har deltagit i bedömningen av boken. Anna-Stina Takala, verksam-hetsutvecklare och ansvarig för utformningen av Botkyrkas biblioteksplan, sammanfattar sina intryck: ’Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ’kurrekurredutterna’ tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.’ […]
Två andra utrensade böcker är Pernilla Stalfelts Färgerna och Lisa Bjärbos Eddie får en lillebror. Färgerna därför att boken ’innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd’ och för att där finns mycket ’problematik på normkritisk nivå. Stalfelt skriver ’skär som en bebismage’, något som biblioteket kommenterar; ’alla bebisar är inte rosa’.
Lisa Bjärbos Eddie får en lillebror döms ut därför att innehållet är ’stereotypt’ och alltige-nom ’stötande’ ur rasifierades perspektiv. Till grund för beslutet ligger den analys som barn-bibliotekarien Laura Purdy gjort. Purdy menar att boken genomgående innehåller ett mycket stötande element, nämligen att huvudkaraktären Eddie uppträder blackface (eller mer speci-fikt, ’indianface’) och leker ’indian’ iklädd ’indiandräkt’. I en bok för småbarn anammas därmed ett historiskt sätt att förminska och dehumanisera ursprungsfolk genom att framställa deras kulturella och religiösa yttringar som vilda och primitiva. Ursprungsfolkens språk förlöjligas som obegripliga nonsensläten, som ’WOA-OA-OA’.
Purdy finner det stötande att Eddie, iklädd ceremoniell indiandräkt, beter sig som en vilding. En sådan indiandräkt är en parodi på den religiösa klädsel som varit en viktig symbol för somliga nordamerikanska ursprungsfolks kamp mot kolonialismens tvångskonvertering och identitetsförvrängning. Att använda vitala nationer av levande, kämpande människor till fantasigestalter som inte längre existerar är ett sätt för nykolonialister att oskadliggöra motståndare och urholkar deras nutidsidentitet. Purdy påminner om att Sverige har ett eget kolonialt arv av ockupation och kulturella övergrepp gentemot samerna” (Alcalá 2015).
Rasifiering?
Vad Eddie-boken av de påstådda ”nykolonialisterna” Lisa Bjärbo & Jesús Verona (2013) anbelangar, är det riktigt att berättelsen handlar om en pojke på cirka 2,5 år som har två blå kritstreck på varje kind och en fjäderskrud på huvudet, samt i handen ibland en tomahawk. I bakgrunden finns på två av uppslagen även ett ”indiantält”, dessutom förekommer pilar och en pilbåge.
Eddie har troligen fått dessa indiangrejer av sin svarthåriga pappa, som mycket väl skulle kunna ha sitt ursprung i sydamerikansk ursprungsbefolkning av typen "pueblos indigenas". Kanske med förfäder från Mapuche-stammen i Chile. Purdy utgår i dock sedvanlig ordning från att USA är alltings mått, när hon talar om ”indianface”. Bedömningen backar således, precis som skedde i fallet med Lilla hjärtat, upp amerikansk kulturimperialism.
Mest troligt har någon av Eddies föräldrar introducerat utklädningsklädseln och lektemat. Oavsett varifrån en 2-åring kan ha fått idén till ”indianlek”, då denna numera svårligen kan tillskrivas filmer eller tv-serier, är det långsökt att tolka barnets ”vilda och primitiva” lek och 2-åringens språkförmåga som förlöjligande eller ett sätt att avhumanisera en ursprungs-befolkning. Onekligen torde en 2-4-åring emellertid estetiskt uppskatta de färggranna fjädrarna förutom pilarna, med tanke på intresset i denna ålder för färger och pinnar.
Kritiserar eller hånar verkligen barnet, eller dess föräldrar som försett sitt barn med lekut-styrseln, den grupp som via barnet blir lekens protagonist? Cowboylekar borde väl vara värre, då den amerikanska urbefolkningen där är måltavlan. Har Botkyrka även rensat ut Lucky Luke-albumet Apacheklyftan (1971)? Barnets lek är väl snarare en hyllning till den som det leker att det är?
Ett litet barn ur den eventuellt berörda ursprungsbefolkningen ifråga, iklädd samma krigs-skrud som Eddie, skulle för övrigt i så fall också det uppfattas som stötande och förmin-skande, då endast framgångsrika äldre manliga hövdingar har tillåtits ikläda sig huvudbona-den. Men förvisso är lekutstyrslar inte sällan stereotyper eller karikatyrer av olika raser eller grupper typ cowboys, tjuvar, poliser och ”indianer”, däremot inte rasistiska stereotyper eller könsdiskriminerande i fallet med exempelvis häxor på Halloween eller klantiga poliser.
Min huvudinvändning riktas emellertid mot slutsatsen att innehållet skulle vara stereotypt och alltigenom ’”stötande’ ur rasifierades perspektiv”. Här, precis som i andra antirasistiska sammanhang, tolkas nämligen begreppet ”rasifierad” som en identitetsbeteckning på en grupp människor. Det är det dock inte fråga om. Begreppet avser heller inte någon egen-skap.
En definition av rasifiering lyder: ”de processer som strukturerar sociala relationer mellan människor utifrån kulturella och biologiska attribut på så sätt att de definierar och konstrue-rar sociala kollektiv som ’ras’kollektiv” (Pettersson 2006:152, som citerar och översätter Molina i Bortom Vi och Dom, 2005:97, som i sin tur citerar Carter, Green & Halpern 1996: 136-137). Här framhävs alltså processer, inte grupper.
Rasifiering syftar på hur oftast verbala, men även visuella eller auditiva (t.ex. musik), rasmarkörer tillskrivs medlemmar ur minoritetsgrupper av mäktiga överordnade (d.v.s. oftast ”vita”) grupper, i syfte att utöva symbolisk makt eller dominera. Rasifiering sker även mellan ”bruna” och ”svarta”, exempelvis på Jamaica, där det ansetts finare att vara brun än svart. Också i debatten kring Lilla hjärtat verkade det som att brun hud i Sverige anses vara att föredra även enligt dem som kallar sig svarta. I Eddie får en lillebror är det däremot aldrig fråga om sådan rasifiering.
Inte heller i fallet med lille Eddies ”indianlek” förknippas någon person eller grupp med denna fantasifigur, utan förlagan är helt och hållet fiktiv och populärkulturell: ”indianer” & ”vita” på film, tv och i litteratur. Att fantasifiguren tidigare verkligen skulle ha existerat, men inte längre gör det, kan inte heller det tas på allvar i denna analys. Varken 2-åringen eller bilderboksskaparna torde hur som helst uttala sig om något nordamerikanskt ursprungsfolk. Hörskådande barn till högläsning ur bilderboken tolkar definitivt inte heller in några sådana. Bilder ur boken Eddie får en lillebror kan beskådas på
Självcensur?
Huruvida det magra nya utbudet av svenska bilderböcker tillkomna efter rasismdebatten 2012 är att betrakta som självcensur eller har andra skäl, vet förstås inte jag. Vad jag däremot vet, eftersom jag hört personerna ifråga själva säga det, är att en handfull svenska illustratö-rer är rädda för att gestalta svarta barn och riskera ett mediedrev. Man vet helt enkelt inte vad som eventuellt kan anses vara fel eller rent av kränkande och avstår då hellre helt.
Jag ska heller inte sätta etiketten ”självcensur” på författaren Lisa Bjärbos reaktion (mail 17/1-16) på Bibliotek Botkyrkas dom över Eddie får en lillebror, men tror att svaret är typiskt för förhållningssättet hos de flesta barnboksskapare idag. Man tänker sig numera mera noga för, på gott och ont:
”Det var naturligtvis verkligen inte min avsikt när jag skrev boken att Eddies lek (eller utklädnad) skulle uppfattas som stötande. För någon. Jag ville beskriva en liten människas lek (han leker ju förutom indian även kurragömma, kör rally med sin dockvagn, hoppar i soffan, läser bok). Och för mig beter han sig inte som en ”vilde”. Han beter sig som en 2-åring som just fått ett syskon och är obalanserad på grund av det. Indianfjädrarna i håret hade lika gärna kunnat vara ett prinsessdiadem eller en hatt - han hade betett sig på samma sätt ändå.
Men jag tycker ändå när jag läser artikeln att Botkyrka bibliotek har en poäng i sitt omdöme, och mycket har hänt (både i mitt huvud och i debatten och samhället) under de snart fyra år som gått sedan jag skrev texten. Tur är väl det! Att man lär sig, menar jag. Idag hade jag valt en annan lek åt Eddie, och låtit honom klä ut sig till något annat än indian. Det är inte viktigt vare sig för handlingen i boken eller för mig att han leker just indian – och uppfattas det som kränkande så tycker jag det är både dumt och onödigt att ha med det. […]
Tänker att litteraturen (livet!) skulle bli helt ointressant om den pressades in i en helt korrekt mall, som inte kunde uppröra eller stöta någon. Men med det sagt så tycker jag verkligen inte det skadar att försöka vara inkluderande. Så långt man nu förmår! Vi har ju hela huvudet fullt av fördomar och stereotypa bilder, vare sig vi vill eller inte, och uppenbarligen är det svårt att sudda bort dem.”
Bjärbo hade för övrigt ingen aning om bokens nya undanskymda plats, innan jag frågade henne. Botkyrkas nya magasinering har till skillnad från den förra ej gjorts publik. Huruvida Stalfelt känner till sin boks nya mörka placering, vet jag inte.
Alfons Åberg-skräck stoppar all filmvisning på förskola
”Ett barn fick ’ohyggliga mardrömmar’ efter att ha sett en Alfons Åberg-film på förskolan. Nu stoppar Malmö stad all filmvisning på förskolan. I anmälan till Skolinspektionen skriver föräldrar att deras barn fått ’ohyggliga mardrömmar’ efter att ha sett klipp från filmen Alfons och odjuret på Sadelmakarebyns förskola i Bunkeflostrand. En vecka efter filmvisningen är barnet fortfarande rädd för odjuret. ’Förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten utan pedagogisk anledning’, skriver föräldrarna.”
”Skolinspektionen har med stöd av skollagen (se fakta) begärt utredning och svar från Malmö stad. Nu har Malmö stad fattat följande beslut: Att film inte ska visas på förskolan den närmaste tiden. Att personal ska informera föräldrarna dagligen på tavlan i entrén om dagens aktiviteter. […] Filmen har visats på bio i 25 år. Det kan nog vara en miljon barn som har sett den. […] Gäller filmstopp även på andra kommunala förskolor? ’Det tror jag inte. Det är upp till förskollärare och förskolechefer att avgöra’[svarar utbildningschef Lisbeth Mårtensson].”
FAKTA: ”Malmö stads beslut grundas på skollagen 4 kap 7 §: "Om det vid uppföljning, genom klagomål eller på annat sätt kommer fram att det finns brister i verksamheten, ska huvudmannen se till att nödvändiga åtgärder vidtas.” (Allt ovan enligt Sydsvenskan 9/2-16)
Var ”Alfonsförbudet” i Malmö fråga om kommunal censur? Nej, det tror jag inte att man kan påstå. Däremot var det fråga om usel pedagogik, att inte visa berättelsen i dess helhet.
Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna
I samband med debatten runt åldersgränsen på Suzanne Ostens nya film Flickan, mamman och demonerna våren 2016 har regissören själv (om man nu ska tro pressens citerande av henne) tydligen använt ordet ”censur” om den 15-årsgräns som Statens Medieråd tilldelade filmen.
Filmen fick, efter filmbolagets överklagande, sedan av Förvaltningsrätten i Stockholm 11-årsgräns, med möjlighet för 7-åringar att se den tillsammans med förälder. Detta beslut överklagade i sin tur Medierådet till Kammarrätten, som dock inte meddelade prövnings-tillstånd, varför Medierådet överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen att den meddelar prövningstillstånd i Kammarrätten. Till dess att ärendet slutgiltigt avgjorts gäller fortsatt åldersgränsen 15 år.
Suzanne Osten: ”Min teori är att medelklassen i Sverige inte vill utmana barns känslor, eftersom det finns för lite tid att umgås. Vuxna orkar inte med barns oro och känslor, och vill inte ha bråk eftersom man inte har tid. Då är det enklare att censurera” (Sydsvenskan 17/3-16). ”Det kan inte kallas annat än vad det är: censur (SvD 15/3-16).
Sysslar kanske Statens Medieråd med ”censur”? Nej, då. En stat får enligt FN:s Konvention om barnets rättigheter sätta åldersgränser på filmer, till gagn för ”barnets bästa”. Filmen är ju inte helt undandragen offentligheten ens för 4-åringar, utan kan ses i alla icke-offentliga sammanhang utom på biograf i offentlig visning. Dock på bio i (för)skolans regi. Inte för att jag precis rekommenderar detta utan då snarare skulle ”rasa”…
En fråga om konstnärlig frihet – eller barnpublikens frihet?
I Göteborgs-Posten uttalar sig idag (21/5-16) två ungdomsvetare under rubriken ”Gullandet med barn ingen bra uppfostran”, som om de betraktade dessa debatter som en fråga om ”mediala drev mot enskilda konstnärer”. De ser således frågan främst ur upphovsmänni-skornas synvinkel och menar att t.ex. Jan Lööf och Suzanne Osten är
”kulturarbetare och konstnärer som är livsviktiga för ett fritt samhälle. En oroande tendens är att allt färre står upp för dessas rätt att utöva sin konst så fort den berör på ’fel’ vis eller går emot det politiskt korrekta. I enlighet med Heinrich Heines citat om att samhällen som bränner böcker, bränner snart människor måste vi orka låta kulturen och konsten vara fri.
Ingen har dock mig veterligt försökt hindra varken Osten eller Lööf (eller någon av de andra inblandande i dessa (själv)censurdebatter) från att utöva sin konst, utan istället ifrågasatt för vilka publiker deras verk lämpar sig och vem som ska tillåtas bestämma detta. Är det de själva, deras filmbolag/förlag, bibliotekarier, barnens föräldrar, lärare eller barnen själva?
Den som känner mig vet, att jag förordar det sistnämnda. Men i fallet med de yngsta bör detta förstås ske i samråd med barnens föräldrar, som därför innan måste vara välinformerade och vägledda av dem som utan personlig vinning varit inblandade i åldersdiskussionen. Statens Medieråds anställda torde ej få olika lön beroende på skilda bedömningar av åldersgränser.
Den som känner mig vet, att jag förordar det sistnämnda. Men i fallet med de yngsta bör detta förstås ske i samråd med barnens föräldrar, som därför innan måste vara välinformerade och vägledda av dem som utan personlig vinning varit inblandade i åldersdiskussionen. Statens Medieråds anställda torde ej få olika lön beroende på skilda bedömningar av åldersgränser.
Om en film visas på schemalagd skoltid bör heller inte skolplikt råda.
Referenser
Alcalá, Jesús: Advarsel: rasefare, Samtiden nr.4 för 2015, s.72-80 (har även publicerats i Ystads Allehanda 22 augusti 2015 och samma dag i Kristianstadsbladet, i bägge fallen under rubriken ”Rasifiering – en svår fråga för kulturen”)
Carter, Bob, Green, Marci & Halpern, Rick: Immigration policy and the racialization of migrant labour: The construction of national identities in the US and Britain, Ethnic and Racial Studies 19 (1996):1, s.135-157
Pettersson, Tove: Representation av religiös och/eller etnisk bakgrund i domar, sid.147-182 i Jerzy Sarnecki (red): Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet, SOU 2006:30, Stockholm 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar