År 1970 föreslog en amerikansk professor vid namn Douglas Stewart att pensionärer skulle fråntas sin rösträtt. Det fanns alltför många senila röstberättigade och andelen gamla steg hela tiden. Rösträtten borde inte vara något livslångt privilegium, utan ses som en del av den politiska gemenskapens förmåner såväl som risker. De äldsta var enligt honom farligt nära total befrielse från att behöva ta konsekvenserna på längre sikt av sina politiska handlingar, till allvarlig skada för unga generationer.
Det vore fel att tillåta människor över 70 år att rösta, då de inte lär behöva betala priset för många av sina själviska val, menade Stewart. Risken är annars att de gamla röstar på sätt som bara gynnar deras egna intressen i det korta perspektivet. Gamla är lika lättfrestade som barn sägs vara, fast mindre toleranta, och ofta bittra över att livet inte gett dem det som de hoppats, skrev han. Stewarts förslag var därför att ta ifrån äldre deras rösträtt vid fyllda 70 år.
Andra har hållit med om att det med en åldrande befolkning finns stor risk för att valmans-kåren – och därmed politikerna – är mer inriktade mot kortsiktiga frågor, då allt färre är föräldrar till förskole- och skolbarn och allt fler medelålders oroar sig för sina åldrande föräldrars, eller för sin egen, äldrevårds tillgänglighet och kvalitet. Belägg tycks också finnas för att de senaste decenniernas reformer i Sverige gynnat pensionärer mer än de gynnat barn.
Förslaget att frånta någon rätten att rösta låter onekligen väl grymt. Sådan åldersdiskrimine-ring skulle givetvis ge upphov till ramaskrin. Fast det är sant att ålderspyramiden snart nästan ställts på huvudet och att allt färre unga arbetsföra framöver kommer att vara tvungna att försörja allt fler. Finns det kanske bättre lösningar i andra änden av åldersspannet: att alla människor oavsett ålder har rösträtt? Är inte också barn människor?!
1. Barn är okunniga om politik och demokratins funktionssätt?
Oavsett om påståendet generellt stämmer eller inte, bör i så fall resonemanget och kun-skapskravet – för att mäta alla med samma måttstock – även appliceras på vuxna. Statsveta-ren Stefan Olsson (2008) har hävdat att så många som en tredjedel av vuxna svenskar inte vet något om politik, men ändå fråntas denna tredjedel för den skull inte rätten att rösta. Varför ska just barns eventuella okunnighet särbehandlas? Borde vuxna kanske genomgå intelligens- eller kunskapstest, innan de eventuellt får röstkortet hemskickat?
Nej, det finns förstås inget rimligt sätt att sortera ut de okunniga oavsett ålder och för att inte utestänga de kunniga – oavsett ålder – ska alla i en demokrati ha var sin röst och möjlighet att påverka beslut som rör deras liv. Inte ens en relativt stor andel okunniga röstande skulle utgöra något hot mot demokratins funktionsduglighet. Deras okunnighet i sakfrågor rör ju inte exakt samma frågor, utan de oupplysta är okunniga på olika vis och anhängare av samt-liga partier. En jämlik fördelning av okunskapen, med andra ord...
Det avgörande är i själva verket väljarkårens samlade kompetens. Även om man anser att alla nya barnväljare skulle vara inkompetenta när de utövar sin rösträtt, skulle gruppen ju inte utgöra någon majoritet.
Men en följdfråga blir: Vad menar man här med ”politiska frågor”? Avses kunskaper om partiprogram, politiker, formalia? De 94 fjärdeklassare som jag samtalat med om deras syn på tv:s nyhetsprogram har till övervägande del visat sig besitta både politiska kunskaper och intresse för samhällsfrågor (Rönnberg 2010).
Men frågan är i vad mån politiska faktakunskaper verkligen spelar någon större roll i röst-båset. Röstning på ett visst parti bygger inte sällan på att väljaren fastnat för en viss valfråga eller har åsikter om en enda sak. Hur rationellt är det? Kunskaper och förmåga att reflektera över komplexa frågor har relativt liten betydelse för majoriteten vuxna väljare, så varför skulle kravet vara mer avgörande för barn?
Men om man nu inte är så kunnig eller samhällsintresserad, i och med att man ju inte får vara med och påverka: när är utsikterna då som bäst att man blir det? Om man får vara med och bestämma, eller överhuvudtaget inte räknas? För vilka är möjligheterna gynnsammast att göra något åt bristfälliga kunskaper, t ex med hjälp av informativa tv-program: Är det för 7-12-åringarna, eller för den som så sent som i medelåldern fortfarande inte skaffat sig tillräckliga? Det är inte för sent att reparera de yngstas okunnighet, men mera tveksamt beträffande 40-50-åringarnas.
Hade barn rösträtt, fick de givetvis anledning att informera sig grundligare. Till exempel följa nyheterna i medierna och delta i diskussioner i skolan och hemmet. Wästberg har helt rätt när han (Expr 18/1-16) skriver: ”En sänkt rösträttsålder skulle bli ett incitament till en annan inriktning i samhällsundervisningen.”
Nej, kunskapstest och intelligenstest strider mot demokratins grundidé. Rösträtt handlar inte om de (ut)bildades privilegium. Att vara politiskt insatt är inget krav för vuxnas rätt att rösta, utan snarare ett tydligen svåruppnåeligt ideal. Inga vuxna, oavsett kompetens, är fråntagna rätten att rösta: Sveriges 160 000 senildementa, svårt alzheimersjuka och gravt utvecklings-störda och vuxna människor i koma, kan rösta i val via ombud. Varför inte också barn?
11-åringars tänkande är lika kompetent som genomsnittvuxnas. Dagens 10-åringar skulle sannolikt få högre IQ än den vuxne väljaren med sju års folkskola hade fått år 1921. Vissa moralforskare anser t.o.m. att barn är mer etiskt kompetenta än vad vuxna är. Statsveten-skapsprofessorn Ludvig Beckman skriver (2003): ”Det har hävdats att demokrati inte främst handlar om att tillfredsställa egna intressen, utan om att avgöra vilken politik som bäst gynnar gemensamma intressen. Om barnets oskuldsfullhet och naivitet blir till en svaghet när det gäller att handla rationellt, blir samma egenskaper till en styrka när det gäller att handla moraliskt.”
Så varför efterfrågas då inte empatitest lika gärna som kunskapstest? Är det för att vuxna tror sig förlora? Ingetdera är förstås motiverat. Men:
2. Barn är väl själviska?
Moralisk-etisk kompetens krävs för att inse att man riskerar att inskränka någon annans rättigheter. Det har åtminstone barn över 6 år, enligt flera studier. Barn kan sätta sig in i och ta hänsyn till andra individers och gruppers intressen. Tioåringar betonar rättvisa mer än kanske någon grupp och har stor tilltro till förnuftet: ”förstod folk bara de rätta skälen, skulle de säkert inse att det bästa för alla var att...”. Osv.
Valforskaren Frank Aarebrot från Bergen (som även undervisar i Örebro) har alltsedan 70-talet frågat väljarna om vilka tre frågor som de ansett vara avgörande för deras val av parti. Ungdomar har angett två ”ungdomsfrågor”: dels skolpolitik, dels något annat ungdomsämne. Den tredje valfrågan har alltid varit äldreomsorgen. När man idag frågar de gamla, ger de enligt Aarebrot till svar enbart valfrågor som har med gamla människor att göra – inga ungdomsfrågor. Men på 70-talet hade deras tredje valfråga ett ungdomstema. Farfar brydde sig då om barnbarnen och de om farfar. Idag bryr sig barnbarnen fortfarande om farfar, medan farfar tycks ha slutat bry sig om barnbarnen.
Aarebrot i nrk-intervju: Senk alderen til 12 år! http://www.nrk.no/norge/--senk-alderen-til-12-ar-1.2979071
3. Fast barn saknar ju erfarenhet?
Naturligtvis har vuxna mer livserfarenhet, allt annat vore ologiskt. Men erfarenheter kan vara på både gott och ont, inte nödvändigtvis detsamma som mognad eller klokare beslut. Vissa upprepade, men alltför likartade och befästa, erfarenheter riskerar att med åren göra oss alltmer rigida. Många äldre håller fast vid synsätt som är grundlagda i en helt annorlunda värld än dagens verklighet. Barn har dessutom erfarenheter som många vuxna aldrig haft, eller som de vuxna glömt, förträngt eller omöjligen kan ha. Exempelvis av hur det är att vara barn idag.
Livserfarenhet kan alltså röra sig om en eftersläpning av föråldrade föreställningar och cementerad känsla av grupptillhörighet. Partiets förslag i sakfrågor tycker man sig inte längre behöva sätta sig in i utan man har, sedan kanske 50 år tillbaka, ett vanemässigt ”förtroende” eller en nostalgisk känsla för ett visst parti. Valet av val-sedel är alltså inte alltid så värst genomreflekterat eller byggt på sakliga grunder och rationellt omdöme.
4. Fast barn är så lättpåverkade?
Demagoger kan lätt lura barn, lyder nästa påstående. Eller barn röstar utifrån partiledarens personlighet, snarare än på partiets politik. Det stämmer att de yngsta har en tendens till att tro politiker om gott, men redan i 10-årsåldern är den tilliten som bortblåst. Kanske är det snarare politikerna som behöver ändra sig här? Inte heller vuxna är förstås helt och hållet opåverkade av politikers karisma.
Visst är barn generellt mer lättpåverkade än vuxna, konstigt vore annars. De har mindre att jämföra med. Men alla människor låter sig ständigt påverkas och vore inte vuxna påverk-bara, fanns väl inga skäl till att alls ha valkampanjer. Det åligger därför dem som kampanjar att leva upp till de vuxnas påstådda ansvarsfullhet. Blir vuxna demagoger, kan det inte sägas vara barns fel. Fast barn möter ju intryck och åsikter från många fler än bara valarbetare: från föräldrarna, skolan, kamrater, media.
Manipulativa politikers lögner och falska löften skulle säkert bli emotsagda av människor i barnens närhet som de litar mer på. Men, tänker ni då, föräldrarna kommer att påverka barnen. Barnen röstar helt enkelt som föräldrarna. Visst är det möjligt, men föräldrars partipreferenser har länge inverkat på deras vuxna barns röstande också, även om detta mönster numera har luckrats upp.
5. Barn är ju nyckfulla, lekfulla och ansvarslösa?
Visst kan barn vara ombytliga. Detsamma gäller många vuxna, som av opinionsundersök-ningar att döma tycks ändra åsikt från månad till månad. Många väljare minns inte ens vilket parti de röstade på för fyra år sedan. Hur ansvarsfullt lär det valet ha varit? Inte heller här tycks generationerna alltså skilja sig åt så värst mycket. Barn till alkoholister, psykiskt sjuka, eller med föräldrar som dött i AIDS har visat att redan 7-åringar kan ta ansvar för sig själva, för sina yngre syskon, eller rent av för föräldrarna. Om de behöver och får.
Vilket slags ansvar tar för övrigt vi vuxna, som tänker kortsiktigt och struntar i att vi svenskar idag konsumerar tre jordklot, trots att det faktiskt bara finns ett enda: 1,0? Barn ärver tyvärr sina föräldrars och far- och morföräldrars för länge sedan sådda framtid. ”De vuxna är framtiden”, inte barnen som det alltid hävdas i vackra tal. Och vi ser resultatet: dagens och gårdagens vuxna tar föga ansvar för miljöförstöring, växthuseffekt, kärnkraftsavfall, resursplundring, utrotningen av allt fler djurarter, avverkningen av urskog, överfiskning etc, osv. Vi röstar tvärtom för detta… Bara skatten inte sänks!
Rösträtt torde i sig öka barns och ungas ansvarskänsla, då man lättare bryr sig om sådant som man fått vara med om att bestämma. Ansvar är en följd av rättigheter, inte tvärtom. Fast hur kan den som inte får ta något ansvar avkrävas ansvar?!
6. Rättigheter bör väl förenas med motsvarande skyldigheter?
Det är en vanlig föreställning att rättigheter, som den att rösta, måste balanseras mot ansvar och plikter, d v s skulle vara något slags belöning för individens samtidiga skyldigheter. Underförstått: barn har/tar inte det ansvaret, har inga sådana skyldigheter och barn bör då inte heller ha rättigheten att rösta. Denna tanke om ömsesidighet är både en utbredd missuppfattning och möjlig att tillbakavisa vad gäller barns påstådda avsaknad av skyldigheter.
Vilka plikter har då barn? Vi tänker genast på skolplikt för 7-15-åringar utan att de för den skull har någon rösträtt. Straffpliktig blir unga i Sverige vid 15 års ålder, men de får vänta ytterligare tre år på att få rösta. Det vill säga: barn tros kunna ta ansvar för sina felaktiga handlingar, men inte för sin klokskap eller sina genomtänkta åsikter. Med andra ord: ha skyldigheter, men inte jämförbara rättigheter. Inte heller yngre barn än 15-åringar får för övrigt bryta mot lagen.
Fast kravet på ömsesidighet mellan rättigheter och skyldigheter är inte relevant här. Att rösta är en mänsklig rättighet och mänskliga rättigheter är sådana som vi får för att vi är människor – inte under förutsättning att vi förmår prestera något visst.
Snarare handlar vissa mänskliga rättigheter om att andra inte får göra något oönskat mot en, inte hindra rättighetsinnehavaren, utan tvärtom bör hjälpa vederbörande att göra bruk av sin rätt, när hon eller han är svagare.
7. Rösträttsålder & myndighetsålder bör väl vara identisk?
Varför skulle dessa åldrar med nödvändighet hänga samman? Åldersgränserna för att bli myndig respektive kunna rösta har ju helt olika syften: avsikten med att rösta är att bli erkänd som någon som räknas, att ens specifika grupps intressen erkänns som relevanta, att få politikerna att höra och ta hänsyn till ens åsikter. Att kunna vara med och bestämma tillsammans med andra över sådant som faktiskt rör en.
Myndighetsålder däremot handlar om ett ensamt och personligt ansvar, medan rösträttsålder rör ett kollektivt ansvar, delat med andra. Att vara myndig medför ett helt annat ansvar för personliga handlingar med direkta följder för individens eget och andra individers liv än vad uttryckandet av en (laglig) åsikt gör. Eller borde göra det, men på den punkten brister många vuxna, t.ex. när de kör bil berusade eller överger sina barn.
Fast rösträtten förknippas ändå ofta med ett antal personliga rättigheter som onekligen har 18-årsgräns: att ingå äktenskap, disponera sin ekonomi, ingå juridiskt bindande avtal, ta körkort för bil, köpa cigaretter, konsumera alkohol på restaurang. Det krävs ännu större ansvar för att inte köpa alkohol och cigaretter, vilket många vuxna tycks sakna. Så var bör gränsen för rösträtt egentligen sättas?
Ska kanske bara absolutister och icke-rökare få rösta? Att konsumera alkohol och cigaretter eller ta miljonlån, är handlingar som inte går att göra ogjorda och som ger effekter på krop-pen och eventuellt även på andras kroppar. Men försörjningsplikt då? Även de hustrur som inte haft egen inkomst har ändå fått rösta i snart 100 år. Varför skulle just barns avsaknad av inkomst särbehandlas?
Om några eller flera ”inkompetenta” barn nu skulle ”rösta fel”, får detta inte konsekvenser jämförbara med inkompetenta bilförares agerande, varken för dem själva eller för andra. Att berusad köra ihjäl någon, gifta sig tidigt och skaffa barn, eller ta miljonlån är inget man kan göra ogjort om fyra år eller glömma likt valet av valsedel förra valet.
8. Men rösträttsålder och valbarhetsålder bör väl höra ihop?
Inte nödvändigtvis. Problemet är inte de valda representanternas ålder, utan valmanskårens ålder. Även unga, till och med ålderskvoterade, riksdagsledamöter skulle med dagens röst-rättsålder vara tvungna att gå sina äldre väljares krav till mötes, för att bli omvalda. Sam-mankopplingen av valbarhetsålder med röst-rättsålder är också det ett tankefel. Om bara de som kan tänka sig att själva ställa upp på valsedlarna fick rösta, vore rösträkningen över på en kvart. Fast jag tror i och för sig inte att 12-åriga riksdagsledamöter vore någon omöj-lighet. Åren 1945-1974 hade Sverige för övrigt 1-2 år högre valbarhets- än rösträttsålder.
9. Fast barn vill inte ens rösta? De är ointresserade eller?
Det som små barn framför allt vill ha större inflytande över, är sin egen vardag: sitt sänggående, tv-tittandet, maträtter, kläder etc. Inte att rösta, invänder nu någon. Men det kan just bero på att de förvägras viktiga och riktiga möjligheter att påverka i större frågor, snarare än något skäl till att de inte bör kunna utöva mer inflytande. Att rösta är en viktig symbolisk rättighet som inte minst åtföljs av övertygelsen om att man verkligen räknas även i andra sammanhang och på andra områden.
Ibland ställs förvisso frågan till barn om de skulle rösta, ifall de fick, och nej-svaren brukar då onekligen överväga. Men enkätsvaren beror delvis på att barnen utgår från samhällets nuvarande syn på saken och har politikernas hittillsvarande förslag och språkbruk i tankar-na. Barn är helt enkelt inte vana vid tanken på att det ens skulle vara möjligt för dem att på detta sätt göra sin röst hörd.
Ett annat skäl till barnens nej, förutom hur valkampanjer hittills bedrivits, skulle också kunna vara att de inte tyckt sig se något parti eller någon kandidat som de skulle vilja rösta på. Hade barn däremot rösträtt, skulle partierna tvingas komma med delvis andra förslag och ta upp mer ”barntillvända” valfrågor. Förutom tala så folk förstår. Till gang för alla ålders-grupper.
10. Ska nu bebisar krypa till valurnorna också?!
Hur ska en 1-åring kunna uttrycka sin politiska vilja, om barnet nu ens har någon sådan?, suckar till sist den ännu inte helt övertygade. Jag pläderar självfallet inte för röstplikt. Ingen förespråkare för barns rösträtt vill tvinga barn att rösta. Alla inser också att förstagångsväl-jarna vid valurnorna snarare troligen skulle vara minst 6-7 år. Förmodligen kommer alltså en lägsta praktiserad rösträttsålder att utkristalliseras av sig självt, då ytterst få förskolebarn lär vilja göra bruk av sin rättighet, men det återstår förstås att se.
Fast man utövar inte nödvändigtvis sin rösträtt, utan den har man, vare sig man använder den eller inte. Bara det att inneha rösträtten är viktigt. Fem procent av de röstberättigade vuxna röstar aldrig och 15 procent bara ibland. Också barn borde kunna göra detsamma, om och när barnen så önskar.
Det tyngsta principiella argumentet för en allmän och lika rösträtt är att alla (inte bara politiker) då i vart fall skulle börja ta barn på större allvar, än vad som nu är fallet. Fler skulle inse att också barn är fullvärdiga medborgare med egna intressen, specifika perspektiv och behov av egna påverkansmöjligheter. Rösträtt till barn skulle göra barn åtminstone aningen mer jämlika med vuxna. Devisen ”en människa, en röst” skulle till sist äntligen bli verklighet.
Skulle någonting verkligen förändras om barn kunde rösta?
Barns rösträtt är en principiell fråga och en viktig symbolfråga, som likt ringar på vattnet skulle inverka på andra frågor rörande barns medverkan och medinflytande i olika sammanhang. Vad utfallet av allmän och lika rösträtt i praktiken skulle bli, är förstås svårt att säga, men intresserar främst pragmatiker (som Olle Wästberg, Expressen 18/1-16). Statsvetarna verkar tippa på en mindre förskjutning mot vänster, om nu miljöpartiet inplaceras där. Oron för eller förhoppningen att, som Ellinor Pettersson skriver i kommentaren (Expr 18/1-16) ”SD äntligen kommer in i kommunerna. Yippie dags för maktskiften !!!!!!” verkar enligt statsvetare vara överdriven.
Finns det då inte bättre alternativ än barns eget röstande?
Professorer i historia och statsvetenskap som Jörgen Weibull och Bo Rothstein såväl som barnläkare har alltsedan mitten av 80-talet föreslagit att föräldrar skulle vara ställföreträdare och rösta åt barnen (1 eller 0,5 röst/barn) eller så en röst per familj (oavsett antal barn). I stort sett alla, utom de unga miljöpartisterna Benjamin Juhlin och Hanna Lindström (SvD 23/5-12) och jag, har anfört pragmatiska skäl till att ge barn ”rösträtt” via deras föräldrar. Man har menat att det skulle ge bättre uppväxtvillkor och att partierna då betydligt mer skulle bry sig om barns intressen och tala ett begripligare språk – till glädje även för vuxna.
Med vuxna som ställföreträdande röstande skulle barnen fortfarande vara omyndigför-klarade andrarangens medborgare. Andra debattörer har menat att de bägge leden i ”allmän och lika rösträtt” är oförenliga i fallet med de yngsta och hävdat att den allmänna, d.v.s. allomfattande, rättigheten är viktigare än den lika rösträtten, varför ställföreträdarröstning för 0-8-åringar skulle vara okey. Jag håller alltså inte med om det. Alla barn i landet ska ha rätt att rösta, om de vill och själva gör det i vallokalen.
Även andra förslag har framlagts med syftet att ge barn större inflytande, utan att fullt ut er-känna barns mänskliga rättighet att rösta: t.ex. sänkt rösträttsålder, särskilda barnparlament, ett speciellt barn- och ungdomsparti. Inte ens Barnombudsmannen förordade i sitt remissvar till En reformerad grundlag (SOU 2008:125) rösträtt för alla barn, bara en sänkning av rösträttsåldern till 16 år i kommunal- och landstingsval, däremot inte vid riksdagsval. Varför vet jag inte…
Sverige är även i detta avseende efter Norge. Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg (Expressen 18/1-16) skriver: ”I Norge har man försök med sänkt rösträttsålder i vissa kommuner i de lokala valen. Erfarenheterna är genomgående goda. Ingen redovisar några större problem. (Inte heller tycks ungdomsröstandet ha påverkat valresultaten.)”
Vari eventuella problem skulle ha kunnat bestå, får min hjärna att gå igång med t.ex. bilder av otroliga kravallscener när ungdomsgäng bestående av 16-åringar försöker tränga sig förbi äldre röstande, eller röstat in ”oönskade” extrema partirepresentanter eller Kalle Anka. Grannlandet har alltså, även det på försök, i 20 kommuner i Norge vid kommunvalen 2011 och 2015 låtit 16- och 17-åringar rösta.
Nästan lika många 16-17-åringar deltog där som vuxna (57%) men i en av kommunerna hela 77 procent, som där var 10 procent högre än kommuninvånarnas generella deltagande. Det var 11 procent fler än förstasgångsväljarna över 18 år. I stort sett röstade 16-17-åringarna som äldre väljare enligt den norska regeringens evalueringsrapport av valet 2011.
I den juridiska utvärderingen pekas det på att det inte finns något nödvändigt samband mellan rösträttsålder och valbarhetsålder, men att det i och för sig inte finns några skäl till att särskilja dessa, eftersom 16- och 17-åringar har förmågan att rösta såväl som ställa upp i val och vara folkvalda.
Vad gäller sänkt rösträttsålder i olika länder har just 16 år varit det vanligaste förslaget, medan andra har föreslagit 14 år, vilket t.ex. var Nelson Mandelas förslag 1994 för Sydafrikas del. Även 12 år i en Miljöparti-motion (1990/91: K222), 12 år likaså föreslaget av valforskare som professor Frank Aarebrot.
Brasilien, Argentina, Ecuador, Nicaragua, Österrike, Bosnien-Hercegovina m.fl. har redan rösträtt för 16-åringar, medan Österrike är det enda landet i Europa som har 16 år för alla landets val. Andra länder har 16 år vid lokalval (i en av Tysklands delstater även i delstats-val, detsamma gäller delar av Schweiz). I Serbien och Montenegro får 16-åringar som arbetar rösta!
Men bara bara 10 procent av samtliga tillfrågade svenskar tyckte runt millennieskiftet att det skulle vara ett bra förslag att sänka rösträttsåldern till 16 år, enligt valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson. Det är med andra ord uppförsbacke, men motion är ju inne numera.
Oscarssons hemsida 16/1-09 http://www.henrikoscarsson.com/2009_01_01_archive.html
Om barn när FN:s konvention om barnets rättigheter vid 50-årsjubiléet 2039 ska kunna konstatera att barn äntligen uppnått sin självklara rätt att rösta, är det mycket kvar att göra.
Alltså hög tid att sätta fart på opinionsarbetet! Din demokrati behöver dig!
Not
Texten har uppdelad i tre delar varit införd på bloggen den 25/4, 2/5 och 9/5 och här sammanförd till ett enda, aningen förkortat blogginlägg. Den är i sin tur baserad på några huvuddrag i min bok Barns rätt till sin röst (2014). För några av punkterna har jag i den boken lånat argument från den tyske pedagogen Mike Weimanns Wahlrecht für Kinder – Eine Streitschrift, Weinheim: Beltz 2002. (Alltså: ”Rösträtt för barn – en stridsskrift”.)
Referenser
Beckman, Ludvig: Demokrati och kompetenskrav. Barn, ungdomar och rätten till politiskt inflytande, sid. 73-93 i Britta Jonsson & Klas Roth (red): Demokrati och lärande, Lund: Studentlitteratur 2003
Olsson, Stefan: Rösträtt för barn – en kritik av kompetensens betydelse för demokratins funktionssätt, Tidskrift för politisk filosofi 12 (2008):2, s.7-34
Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Filmförlaget 2014
Rönnberg, Margareta: Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt – till Häxan Surtants Rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Visby: Filmförlaget 2010 Rönnberg 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar