I lördags var jag på bio med min snart 6-årige dotterson som väntat i månader på att Angry Birds-filmen skulle få premiär. I över ett års tid har han då och då så fort jag stigit in genom dörren ropat ”Det har kommit en ny Angry Bird!” och syftat på de små kortfilmerna Angry Birds Toons. Vi har tillsammans skrattat åt de sisyfosarbetande grisarna, i deras fruktlösa slit att stjäla fåglarnas ägg. Ibland även ägnat oss åt spekulationer kring vilken av fåglarna som liknar vem av dem vi känner, såväl som vilken fågel vi skulle vilja ”vara”.
Själva den bärande idén är alltså inte ny, inte ens i animationsvärlden då skurkarnas föga framgångsrika evighetsslit att försöka stjäla fåglarnas ägg påminner både om Toms i Tom & Jerry, ekorren i Ice Age-versionerna och framför allt Chuck Jones’ luggslitne Gråben i Wile E. Coyote and Road Runner/Gråben & Hjulben (1948- ). Den sistnämnda serien delar också med Angry Birds Toons egenskapen att varje avsnitt är nästan likadant som det förra, frånsett att fokus här är lagd på många olika karaktärer men med en liten, utifrån dennas personlig-het, lustig poäng.
Det finns även andra likheter med Chuck Jones’ kortfilmer, förutom själva relationen mellan prärievargen och tuppgöken samt (nu: nära nog) avsaknaden av kvinnliga karaktärer. Det förekommer ingen dialog utan bara talande ljudeffekter, de fanatiska gröna grisarna verkar aldrig dö utan förnedras bara, i och med att deras egen oförmåga är det främsta skälet till att alla deras fällor slår tillbaka på dem själva.
Min lille medtittare har för mig förklarat alla fågelkaraktärers specialegenskaper och lärt mig deras namn. Framför allt kommenterar pojken alltid figurernas miner ”Titta nu, det ser ut som han ska kräkas!”. Nu har de klotrunda figurerna alltså kommit på bio och där har de datoranimerade 3D-figurerna till skillnad från i kortfilmerna med mer handtecknad look fått både tal, armar och ben. De har inte heller konturer runt sig, utan mer ”realistisk” fjärder-skrud. Jag vet inte om dessa förändringar eller dialogen är någon fördel direkt, men en dryga timmen lång stumfilm hade kanske inte varit begriplig eller ens uthärdlig för dagens yngsta. En sak kvarstår dock: de kan inte heller på bio flyga, men de förses ju tur nog med en slang-bella. Som ”strikes back”…
Biofilmen
Biofilmen utspelar sig på Fågelön, paradisisk för de flesta – till dess att grisarna anländer… Red är visserligen (med rätta) arg för att han ända från barnsben mobbats av de andra för sina tjocka ögonbryn. Detta har gjort honom till något av en ensling. Han måste tillsammans med några andra ilskna outsiders gå i terapi, en kurs i humörhantering ledd av Matilda. Kul är att se att även en kvinna som hon tycks ha våldsamt temperament, som hon uppenbarligen lyckas tygla. De dumma men roliga grisarna anländer och blir snabbt vänner med de övriga fåglarna, men Red anar oråd. Hans aningar besannas, varför han snart tvingas leda flocken i ett hämnd- såväl som ilskehanterande uppdrag. Ilska kan alltså vara bra ibland.
Mina barnbarn och jag såg The Angry Birds Movie (2016, Clay Kaytis & Fergal Reilly) med 3D-glasögon, vilket de var fascinerade av. Både Alex och hans 8-åriga syster sa att de tyckte att långfilmen var bättre än kortfilmerna, för att ”den handlade om mer”. De kommenterade efteråt särskilt hur mot slutet ”The blues” blev till och hur dessa trillingar blir till en boll som exploderar i tre – de Blå trillingarna. ”Och så pratade dom” i filmen, vilket var bra.
Själva pratade de mest om att ”Chuck inte var likadan som i dom korta”. Det stämmer onek-ligen, då denne figur i biofilmen givits en vuxnare framtoning. Kanske ska den hyperaktive med superfågelspeed här föreställa gay? Storasyster skulle ge filmen ”20” på något ställe där man kunde betygsätta den, men där visst 10 utgjorde max… Alex toppade då med betyget 40. Höga betyg, tycks det mig.
Biofilmen lockade också mig till många skratt. Från mitt vuxna utsiktstorn finner jag visserligen kortfilmerna vara överlägsna och i sanning stor konst med små medel. De kan utgöra en effektiv mediepedagogisk skola för alla som vill genomföra egna kreativa projekt och skapa karaktärer som fängslar de små.
Den finsk-amerikanska serien och filmen bygger ju ursprungligen på Rovios spel som kom 2009 och 2013 förökade sig till kortfilmer av ett par minuters längd (102 stycken över tre säsonger). Storyn går precis som mobilspelet ut på att fåglarna ska vakta sina ägg mot grisarna, som försöker stjäla dem till föda för sin omättlige kung. Kortfilmerna sägs ha setts över fyra miljarder gånger och figurerna blivit så populära att Rovio öppnat Angry Birds-temaparker inte bara i Finland, utan i Storbritannien, Spanien och Kina.
Fåglarna är också väldigt populära i Mellanöstern och i Doha i Qatar ska 2017 ännu en Angry Bird-temapark öppnas. Till dess kan framför allt barn i Egypten och Libanon se filmen om fåglarna på bio, som en av de första att bli dubbade till arabiska. En förändring har dock gjorts då de onda skurkarna, de gröna grisarna, behåller sitt utseende men inte kallas grisar, utan något i stil med ”de kladdiga” (Hill 2016).
http://www.thenational.ae/arts-life/film/the-angry-birds-movie-dubbed-for-arabic-cinema-goers = Jessica Hill, The National, May 11, 2016
Karaktärerna
Den fåkunnige vuxne föräldern, recensenten eller pedagogen måste komma ikapp 5-10-åringarna vad gäller kännedom om karaktärerna, för att kunna föra ett meningsfullt samtal om filmerna med barnen. Som jag fattat saken, är åtminstone i kortfilmerna den röda fågeln Red huvudfiguren, därtill den argaste. Han är nästan paranoid, vad gäller att beskydda alla ägg och kan krossa alla typer av antagonister och föremål. Han sätter ibland på äggen keps för att ge dem svalka.
Red är kompis med den gule Chuck, men ogillar örnen Mighty Eagle p.g.a. att denne bara hjälper till i sista sekunden. Jag tror att den Blå fågeln är en enda, men en som kan explode-ra i tre blå småfåglar – De blå – som påminner om busiga såväl som lata barn eller ungdo-mar. Eventuellt är de fyra blå , tre små och en stor. Den gula fågeln, Chuck, är snabbast och kan med sitt pannband t.o.m. sakta ned tiden, men han framstår också som lite mallig.
Den svarte fågel är Bomb som, som namnet antyder, kan explodera och förstöra allt runtomkring sig när han blir stressad eller förvånad. Han har häftigt humör, men verkar rätt smart och är alltid lika entusiastisk. Den vita fågeln, Matilda är till omfånget störst av de fem huvudrollsfåglarna, både ”feminin” och ”maskulin”, eller en pojkflicka. Matilda gillar inte att man skämtar om hennes matlagningsförmåga, fast maträtterna tycks kunna döda växter (men grisarna gillar den). Hon ska nog framstå som lite fredligare än de övriga.
Den stora röda fågeln Terence isolerar sig oftast, trots att han ingår i huvudflocken. Han är störst av alla, verkar äldst, påminner om en bitter ensling, har ofta ett mordiskt utseende, rynkar alltid pannan och ler sällan. Han är ett slags antihjälte som i kortfilmerna tycks avsky Chuck. De andra fåglarna verkar aningen rädda för Terence, fastän han är hjälpsam och agerar storebror främst till Red, men även till de övriga. Han kan visst teleportera sig. (Jag garanterar inte att jag fattat rätt…)
Som i så mycken animation är den manliga övervikten stor. Det finns dock en framträdande figur av honkön till, den rosa Stella. Hon har ett eget gäng och är en blandning av tuff tonåring och tjejigt feminin. Hon har i sin flock gula Poppy (som gillar att busa), blå Luca (enda killen i gruppen, liten men kan skrika så högt att isblock splittras), ugglan Dahlia (intelligent, forskartyp, ”moderlig”), lila Gale (med prinsesskrona, girig, guldäggsfixerad, konkurrent till Stella, fast hon var en gång dennas vän).
Därtill kommer så huvudskurkarna: de gröna grisarnas Kung gris, som jämnt är hungrig och följdriktigt nog den tjockaste. Han är även den mest korkade, men rätt snäll när han inte är hungrig – vilken å andra sidan är nästan jämt. Vid sin sida har han framför allt Korpral-grisen (med hjälm som gör honom svårast att ”döda”), Förmansgrisen (som verkar äldst, är blind på ena ögat – ibland på båda, men ser ändå) och Chefsgrisen, som tänker ut smarta planer på att ta äggen, men låter kungen få äran för dem. Grisarna exploderar, krossas, skjuts men dör inte, trots att de har hål genom huvudet. Även fåglarna kan skadas ordentligt, men utan varaktiga konsekvenser. Som det ska vara i animerad film, med andra ord.
Kreativiteten
Kortfilmerna signalerar redan med sitt namn Angry Birds Toons att de bygger en hel del på Warner Bros.’ Looney Tunes (1929-1969), särskilt på dem av Chuck Jones. I en intervju i den tyska medietidskriften TelevIZIon 28 (2015) framhåller Eric Guaglione, ”Supervising Director” på Rovio Entertainment i Esbo utanför Helsingfors och en av skaparna av Angry Birds, att det just är enkelheten som är hemligheten bakom framgångarna.
Att som i kortfilmerna bara ha figurer som är som runda bollar med ansikten och utan repliker är förstås en utmaning. Det vill säga att inte kunna ha ett kroppsspråk som uttrycker känslor eller verbalspråk för tankar, varken på fåglarna eller grisarna. Ansiktsuttrycken utsäger emellertid massor, inte minst genom variationerna beträffande ögonbrynen som ska kunna signalera både ilska och sorgsenhet.
Karaktärernas personligheter är å andra sidan mycket olika varandra, ja, inte sällan varand-ras direkta motpoler. Animatörerna vill i sedvanlig ordning skapa humor genom konflikt. Man undersökte initialt en figurs personlighet och såg till att också ha en direkt motsatt karaktär. Om en är ett kontrollfreak, skapades en annan som är någon som tar lätt på saker och ting. Humorn kommer ur hur dessa står ut med varandra.
Figurernas värderingar och personlighetsdrag måste kontrasteras. Man utgår från deras positiva och negativa drag, vad de vill, vad som står i vägen för deras mål, vilka hinder de måste komma över för att nå dit. Sedan sammanför man två karaktärer och frågar sig Vill de här samma sak? Inte bra! Vill de uppnå samma sak, men på olika sätt? Kan bli bra… Vill de samma sak på samma sätt, ja, då finns där oftast ingen humor.
Även om den lättsinnige (även bokstavligen) trekantige Chuck alltid ställer till det, är den temperamentsfulle men ordentlige, fyrkantige Red ändå hans vän. Men det är skillnad på långfilm och en serie kortfilmer. I en långfilm måste man ha en karaktär som inledningsvis har brister eller är förblindad, men som under berättelsens gång inser saker om sig själv, ”upptäcker sig själv, och blir självmedveten till sist – ”utvecklas”. Det gör faktiskt Red i biofilmen, som titeln till trots är den ende riktigt arge fågeln i filmen, men till slut förstås blir snäll. Han har dessförinnan hunnit visa att det ibland är befogat att vara arg.
I en serie kortfilmer vill man däremot inte att allt ska lösa sig mot slutet, utan tvärtom: ”oj då, där är den där svagheten igen, figuren har ännu inte kommit till insikt om hur den är/vad den gör för fel. Tillbaka till detta bristfälliga tillstånd i nästa avsnitt!” Annars kunde man ju inte fortsätta serien med samma figurer.
Kritikerna utgår från att filmen är dålig, bedömer vad den inte är
Barnfilmer av detta slag brukar sällan ägnas seriös kritik i de fina tidningarna. Redan utgångsläget brukar vara negativt, så negativt att filmen oftast väljs bort. Denna gång har dock DN:s (13/5) Fredrik Strage tagit sig an filmen. Han finner ”ett tossigt men hyfsat engagerande äventyr. […] Det bästa med ’The Angry birds movie’ är att den struntar i att förmedla ett budskap – förutom att det ibland är bra att bli arg”.
Även Svenska Dagbladets Anna Hellsten har sett filmen, men ger underbetyget 2. Hon upprepar den urgamla men tydligen obligatoriska (läs: slentrianmässiga) prylkritiken och skriver (12/5) under rubriken ”Cyniska fåglar som bara vill sälja prylar”, med ingressen ”Inte ens de som är intimt bekanta med spelet ”Angry birds” tycker filmversionen är kul”. ”Intimt bekanta” låter, ja,… fyll i själv! Det är samma Anna Hellsten som tyckte att den ”populärkulturella ikonen” Caitlin Moran är ”Arg och kul som en dopad Angry Bird” (28/6-13).
Expressens Maria Brander är (13/5-16) ändå rätt positiv: ”den är inte alls så dränerad på själ som man skulle kunna tro.” (Men varför skulle man på förhand vilja tro det?) Figurerna sägs inte nå upp till minionerna, det är inte lika eller snyggt som i Kung Fu Panda. Det är heller inte ett datorspel.
Övergår Brander från vad filmen ”inte är”, till vad den faktiskt är, skriver hon att hon har svårt att tänka sig ”ett bättre sätt att faktiskt tråckla ihop en story på att ett gäng färgglada fåglar vill ta tillbaka sina ägg från några elaka grisar, och använder en slangbella som vapen”. Och:
”Det finns något total galet, nästan surrealistiskt över det hela som ger en liten adrenalinkick framför allt i de avslutande actionscenerna, och för de yngre fansen av spelet kan det säkert bidra med en extra dimension. Men vad man vinner i tokerier, förlorar man i atmosfär och dramatik. Detta känns mer som en rolig tecknad stund framför tv:n än en helgjuten film.”
I brittiska The Telegraph två dagar tidigare (11/5) hade även Tim Robey upptäckt vad filmen inte är, men tillhör ändå de mest positiva (ger den 3 stjärnor av 5 möjliga). The Angry Birds Movie är dock mycket riktigt inte…
”…The Lego Movie – it doesn’t have that manic surfeit of inspiration – and it isn’t the first Rio, from which it borrows quite liberally in colour palette and design. But it’s a more than passable missing link between them[…]
It’s buoyantly paced, and has just enough sincerity about its feathered society to keep you from sneaking glances down at WhatsApp, or contemplating one of those face-swap things with the person beside you. Per the game, an hour and a half will fly by, and you’ll wonder how the blistering hell that happened.”
Anarkistisk, subversiv – eller nyhetsinspirerad?
Brittiska recensenter upptäcker dessutom det anarkistiska och subversiva hos filmen: ”delightful all-ages comedy with a subversive streak” (Tara Brady, The Irish Times 13/4); ”Entertainingly anarchic, it moves at such breakneck speed that there is always another visual gag to sustain the fun” (Sunday Express 13/5). Mest insiktsfulla är de kvinnliga recensenterna, uppenbarligen med större förmåga att ta barns perspektiv. De sjuder inte heller gråsparv med kanoner. Däremot känner de tydligen till Den makalösa manicken. Varför kan inga svenska kritiker nå upp till Leslie Felperins nivå, så som hon skriver för The Hollywood Reporter (7/5) och The Independent (12/5):
Fortunately, for this recently often unlucky company, The Angry Birds Movie is way better than most viewers would expect. That said, expectations are probably pretty low, given the ground-grazing bar set by the majority of game-to-film adaptations.
[…] the quality of visual imagination is very high. Befitting of the nature of the original games, spatial relationships are exceedingly clear, and the intricate, Rube Goldberg-like structures the film’s world builds up make sense mechanically right up to the moment they get blown to smithereens.
Jens Peterson i Aftonbladet (13/5) ser både trams och lärdomar i filmen: ”Knäppt och knasigt naturligtvis. Men också underhållning som lyckas roa olika åldrar och på olika vis. En del kan fnissa åt en ’The shining’-referens […] Och som alla bra fabler och sagor finns det något att lära. Kanske om ilska och samarbete, kanske att det kan vara kul med lite smällare och trams ibland.”
Michael Tapper i Sydsvenskan (13/5) ägnar filmen ynka 1 074 tecken, i sig ett slags betyg. Få av dessa berör filmen eller den presumtiva publikens synsätt:
”Det är inte svårt att se filmen som en högerpopulistisk allegori över ett förblindat Europa invaderat av ondsinta barbarer och övergivet av den stora supermakten i väst. Men det vore kanske att göra detta enfaldiga humorhaveri alltför menings-digert. För det bestående intrycket av filmen är trots allt ansamlingen av korkade sexskämt och poänglösa filmreferenser som varken roar barnen eller deras vuxna sällskap i biosalongen.
Lägg därtill en simpel teckningsstil som inte direkt blir bättre på stor duk och i 3D. ”The angry birds movie” är något man möjligen kunde förvänta sig hitta i video-butikens dvd-reakartong. Knappast på bio.”
Även mellan medierna råder alltså en hierarki: överst biograf, sedan tv, följt av video och nederst alla spelvarianter… Men Tapper har alltså fel: åtminstone mina barnbar var roade, upptäckte dock inga sexskämt eller filmreferenser och hade dessutom ytterst svårt att se någon högerpopulistisk allegori.
Ambassadörer för grönare värld – eller islamofobiska rasister?
I sedvanlig ordning skriver tidningarna mer om all kringverksamhet runt filmen än om själva filmen och tv-serien. Om LEGO:s Angry Birds-kollektion, att McDonald’s har tio små-figurer att locka med förutom ”Angry Meals” (eller snarare sin slogan ”Makes Angry Birds Happy”), o.s.v. Inget dock om att även Citroën är ännu en promo-partner…
Likaså föga om att FN:s generalsekreterare utsett ledarfiguren Red till honorärkonsul för en grönare värld. Avsikten är att skapa ett samband i barns medvetande mellan att ta itu med klimatförändringar och glädje, genom samröret med den röda fågeln. “We are proud to give Red a reason to go Green”, som Ban Ki-moon uttryckte saken i New York i mitten av mars. På #AngryBirdsHappyPlanet ska man kunna dela med sig av tips om återvinning, allmänna transportmedel och vattenbesparing.
Mest uppmärksamhet ägnas precis, som av Michael Tapper, åt det som på vissa amerikanska diskussionsfora och internetsidor debatterats alltsedan filmens trailer släpptes i slutet av januari. Högerextrema nätanvändare har hävdat att filmen i lönndom är en metafor för det nuvarande politiska klimatet i Europa och stödjer de konservativas rasistiska och islamo-fobiska åsikter.
Morten Ståle Nilsen i norska Verdens gang (13/5) skriver också han mer om flyktingar som kommer över vattnet än om barnfilmen, samt om dålig timing:
Norske foreldre vil kjenne på en følelse av elendig timing. Fremmede som kommer via vannveien, for å assimilere seg på falske premisser på den homogene fugleøya, og deretter spise opp barna deres? Det høres unektelig ut som en skrekkvisjon fra en nettside for det ekstreme høyre.
Tiltenkt er denne bismaken garantert ikke. Men i en tid da ordet ”flyktningkrise” er å høre på nyhetene hver dag, og en mulig kommende amerikansk president vil bygge en mur mot sine naboer, er den ganske ubehagelig likevel.
Vet man inget om barns reception, har man i vart fall lyssnat på nyheter och fascinerats av Donald Trump…
Fastän man bara haft en trailer att spekulera utifrån, har somliga i USA tyckt sig finna stöd för en högerextrem immigrationsallegori med argument som att ensamvargen Red, som mobbas av de övriga för sina buskiga ögonbryn, är misstänksam mot invasionen av gröna grisar, medan de andra godtrogna fåglarna välkomnar de nyanlända. Red misstänker att grisarna tänker stjäla ägg, så med andra missanpassade fåglar organiserar han en motstånds-kamp för att rädda ön.
”Belägg” för hypotesen är t.ex. att ledargrisen har skägg och att det på en skylt i bakom honom står TNT. Detta tolkas sammantaget som att denne står för alla muslimer! De ledande fåglarnas färger är dessutom desamma som den tyska flaggans, påpekas det, hur detta nu går ihop med flyktingmotståndet. Grönt sägs vidare vara islams färg. Att muslimerna, som inte får äta griskött, skulle framställas som grisar tolkas därför som en extra förolämpning. Att det i bakgrunden finns en lat och likgiltig örn, tolkas vidare som att USA bara tittar på när Europa invaderas.
Donald Trump – förebild eller efterliknad?
Kanske har de högerextrema rasisterna fått uppslaget till tolkningen från Donald Trumps anti-mexikanska och anti-muslimska retorik. Denne drog i mitten av februari på ett kampanj-möte en skröna om hur den fyrstjärnige generalen John Pershing i början av 1900-talet i det filippinsk-amerikanska kriget skulle ha avrättat muslimska rebeller på Filippinerna med kulor doppade i grisblod (Murphy 2016).
”Teorierna” om den ännu osedda barnfilmen kan förstås tas bara som ett dåligt skämt, men även som en indikation på den typ av aktiviteter som en del vita nationalister idag ägnar dagarna åt. En del av dem har till och med velat tysta ned ”insikterna” om ”budskapet” om ”den islamska invasionen av Europa”, för att filmmakarna inte ska hinna göra om berättel-sen. Somliga har förstås betvivlat att denna barnfilm verkligen rör sig om nationalism och främlingsrädsla hos den alternativa yttersta höger som stödjer Donald Trumps nationalism.
I själva verket är väl snarare den gule Chuck kalkerad just på Donald Trump: en rastlös, arrogant, excentrisk dubbelnatur, alltför snabb, entusiastisk, vårdslös, skrytsam och skämt-sam. Han är lättdistraherad och kan inte fokusera på en sak i taget. Han är även avundsjuk gentemot svarte Bomb. Även han får gå i terapi hos Matilda, för att lära sig hantera sin ilska. I biofilmen ses han profetiskt skrika "I WASN'T READY!”, efter att med sedvanlig hjälp av slangbella ha skjutits iväg mot Vita Huset, förlåt: grisarnas slott.
Fast manusförfattaren Jon Vitti fick förstås uppdraget för tre år sedan, långt innan flykting-krisen och Donald Trumps tillkännagivande om sin kampanj. Och åtminstone alla film-recensenter borde veta hur oerhört lång tid det tar att göra en animerad film…
Referenser
Creative secrets behind Angry Birds animation A ConversatIon with Eric Guaglione” (ingen skribent finns angiven), Televizion 28 (2015), s.16-19
Murphy, Tim: Donald Trump Trots Out Tale of Muslims, Pig Blood, and Bullets, Mother Jones 19/2-16
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar