Storbritannien var först med att 1999 inrätta en nationell ambassadör för barnböcker och barns läsning. Tio år senare tog USA efter idén, därefter Irland och Wales. År 2011 sällade sig även Sverige till skaran av länder med ”läsambassadörer” och har hittills haft tre (Johan Unenge 2011-2013, Johanna Lindbäck 2013-2015, Anne-Marie Körling 2015-2017). Australien och Holland har därefter också inrättat sina motsvarigheter och senast fick Svenskfinland (2014) och Mexiko var sin. Även Finland har haft det ärofulla och trevligt klingande uppdraget ”läslustambassadör”, men tidsbegränsat till 2013-2015.
Inriktningarna skiljer sig emellertid åt en hel del. En jämförelse med några av dessa länders ”ambassadörers” fokusering i sitt arbete kan förhoppningsvis kasta ljus över de svenska. Kanske till och med ge den nuvarande, Anne-Marie Körling, och Statens kulturråd som ansvarar för utnämningen och innehållet i hedersuppdraget, några tips.
Fast det går givetvis inte att uttala sig om läsambassadörernas verksamhet och insatser utan att först ta hänsyn till hur uppdragen formulerats och utnämningarna går till. Johan Unenge tycks till skillnad från de bägge efterträdarna ha fått sitt uppdrag från Författarcentrum och helt fria händer att göra vad han själv ville av utmärkelsen under de två åren. Detta verkar åtminstone för hans vidkommande ha varit en fördel.
Även i Unenges fall kom dock initiativet till inrättandet från Statens kulturråd och arbetets innehåll beskrevs av Kulturrådet (22/9-11) som att ”läsambassadörens uppgift är att främja läslust och sprida medvetenhet om hur viktigt det är med litteratur för unga”. Tanken sägs vara att titeln ska innehas av en författare eller illustratör som ska driva debatt om läsning och litteratur för unga.
Juryns motivering löd: ”Johan Unenge har lång erfarenhet av såväl skrivande som tecknande. Förutom böcker och serier har han skrivit manus för TV och film. […] Genom otaliga besök i skolor har han en inspirerande och självklar kontakt med sina unga läsare. Johan Unenge är därför en synnerligen lämpad läsambassadör”.
Unenge gjorde sig känd inte bara för att efter nästan 30 års skolbesök kunna få kontakt med unga, utan genom att skapa debatt och då möta motstånd bland bibliotekarier och lärare. Ty han är till skillnad från sina bägge efterföljare på posten själv inte lärare vid sidan av förfat-tare, illustratör, serietecknare och manusförfattare till film- och tv-berättelser. Kanske upp-levdes detta som att han inte hade behörighet att uttala sig om skolan, eller hans produktion inte som kvalitetslitteratur nog? Han äger dock en i sammanhanget ovärderlig egenskap: närheten till sina (och andras) unga läsare.
”Man ska helst inte bara älska böcker, utan även barn – och att tala med barn”
Unenge gjorde under sina två år ett 70-tal framträdanden på allt från bokmässor och konfe-renser till skolbesök, d.v.s. nästan ett i veckan under terminstid. Han har föreslagit att idrottsrörelsen skulle kunna utnyttjas för att stimulera unga till läsning. Han har framhållit den norska skolan, med samma läsproblem som den svenska, och lösningarna där som en förebild: ”att helt enkelt forcera in litteratur i alla skolämnen”. Han är den mest kontrover-sielle och ”politiske” av de tre svenska och har t.ex. framhållit den tydliga kopplingen mellan läsning, läsförståelse och resultat i skolan – och i förlängningen känslan av till-hörighet i samhället.
En av Johan Unenges käpphästar som läsambassadör har varit att kämpa för skolbibliotekens existens, en lagstadgad rättighet som alla elever ska kunna åtnjuta, men där han sett stora brister. Dels menar han att många rektorer helt enkelt struntar i att inrätta ett skolbibliotek – och att de som trots allt finns, inte håller måttet. Dels att bibliotekarieutbildningen inte är konstruerad för att utbilda bra skolbibliotekarier: ”Man ska ju helst inte bara älska böcker, utan även barn – och att tala med barn”, lyder hans beska konklusion” (enligt intervju för Bolla).
Såsom icke varande lärare har han funnit skolans trögrörlighet frustrerande, då han menar att det redan finns många bra idéer beträffande läsproblemen, men att de inte alltid sjösätts: ”Det saknas ju egentligen inte fakta och information, men ändå görs det inte tillräckligt mycket. Det gäller på såväl regerings- som riksdagsnivå, men även i skolan. Här bär rekto-rerna ett stort ansvar” (Bolla-intervjun).
I Kulturrådets beskrivning av uppdraget talas det ju bl.a. om uppgiften att driva debatt om läsning och litteratur för unga. Det gjorde Unenge onekligen, men skolvärlden tycktes känna sig utsatt för kritik från alla håll och inte behöva mer. I ett blogginlägg ett halvår efter att stafettpinnen lämnats över till nästa läsambassadör, skriver Unenge (5/5-14) i en krönika i litteraturmagazinet.se om det motstånd han mött.
Jag såg hur många bibliotekarier jag mötte inte alls hade den tåga och säljteknik som jag trodde skulle vara nödvändig för att attrahera elever att läsa. Kanske även attrahera sin egen rektor att då och då tänka på vilken viktig uppgift skolbibliote-karien skulle kunna ha. Jag överdrev såklart. Generaliserade, för att visa på problemet. Jag frågade om det inte skulle behövas helt andra egenskaper ibland. Att deras konkurrenter om fritiden – dataspelen, hade en mer högljudd och ofta mer framgångsrik framtoning.
Snabbt infann sig kritiken och han blev varse att samtliga bibliotekarier minsann inte alls var så som han beskrev dem… Han uppmanades ge exempel. Hans sätt att sätta fingret på ett problem tolkades som att han förödmjukade en hel yrkeskår (a a). Unenges exempel var då bl.a. att han hade ”mött en bibliotekarie som beklagade sig över att hon inte hade de röst-resurser som krävdes för att tala med elever. (Ett rätt slående exempel på hur vingklippt just den bibliotekarien kände sig)”. Motargumentet blev då att detta bara var exempel. Att det inte sa någonting om Helheten. Generalisera funkade inte. Att ge exempel funkade inte heller…
Ambassadör #2
Två år senare (8/3-13) står på Kulturrådets webbsida att det är dags att nominera en ny läs-ambassadör. Vem som helst tycks ha möjlighet att inkomma med förslag inom tre veckor. Nu ska det tydligen vara ”en person som i första hand inspirerar vuxna att främja ungas läsning men som också pratar om läsning och litteratur med unga” (mina kursiver). Läsambassadö-ren ska ”medverka på mässor, bokfestivaler, konferenser och andra offentliga arenor runt om i Sverige. […] även driva debatt och delta i det offentliga samtalet”.
”Främja främjande" således, då ett led av mellanhänder har skjutits in mellan ambassadören och den ”egentliga” målgruppen… Visst, de unga ska också få vara med, men bara på ett hörn. Innehavaren ska nu inte som prio ett ha att själv främja läslust, inte heller öka medve-tenheten om litteraturens roll. Exceptionell kontakt med unga framhävs denna gång inte. Om detta är en reaktion på den upprörda debatt som Unenge gav upphov till, låter jag vara osagt. Han retade i vart fall upp många skolbibliotekarier genom sina uttalanden. Kriterierna för den som efter honom 2013 kan bli utsedd specificeras denna gång så:
– En nu verksam författare och illustratör av kvalitetslitteratur för barn och unga (0-19 år)
– Väl etablerad och känd för läsarna
– Engagerad i läsfrämjandefrågor
– God kommunikatör i tal och skrift (både för barn och unga)
– Någon som är van vid och tycker om att framträda offentligt.
Om de nya kriterierna är föranledda av kritiken mot föregångaren, vars produktion för barn kanske ej heller ansågs som ”kvalitetslitteratur”, eller bara en önskan om variation beträf-fande den typ av kandidater som kunde komma fråga, kan jag givetvis inte uttala mig om. Juryns motivering för valet av Johanna Lindbäck lyder hur som helst ett halvår senare (26/9-13):
”Johanna Lindbäck har visat att hon har en genuin kärlek till litteratur och ett starkt engagemang i läsfrämjande-frågor. Med sina böcker […] har hon skapat sig en plats i den samtida ungdomslitteraturen. Hon har dessutom byggt upp en stark närvaro i sociala medier som möjliggör direktkommunikation med läsarna.”
Kravet på en etablerad författare att kommunicera väl i skrift verkar alltför självklart, men är förmodligen skräddarsytt för den tilltänkta som ska närvara i ”sociala” medier… Denna gång framhävs i uppdraget, förutom att främja läslust, spridandet av ”kännedom om hur viktig läsningen är för barns språkutveckling”. Trots sin förmåga till direktkommunikation med de unga läsarna, ska den nya ambassadören tydligen inte vända sig direkt till dem. Lindbäck, förutom ungdomsboksförfattare och en av skaparna av bokbloggen Bokhora även gymnasielärare, lyfter själv fram lärarutbildningarnas samt föräldrarnas och särskilt fädernas roll:
”Föräldrar är superviktiga som förebilder. [..] Jag tror att vuxna män måste börja läsa mer för att inspirera unga pojkar att upptäcka litteraturen. Men jag vill också ta mig in på lärarutbild-ningarna och träffa rektorer och skolpersonal för att påverka den vägen” (a a).
Man kan visserligen hysa tvivel om huruvida tonårskillar verkligen vänder sig till sina fäder för förebilder, utan istället spanar in aningen äldre killar och riktar blicken mot musik-, film- och sportstjärnor. Ser ungdomarna för övrigt några läsande mammor, i dessa tider av hårt tempo och pressen på arbetet? Att lyfta fram faktaböckers viktiga roll vore troligen mer framgångsrikt om man har denna grupp i åtanke.
Personligen tror jag att föräldrarna är viktigare för barnen innan tonåren inträder, men Lindbäck verkar ej så förtrogen med den yngsta åldersgruppen. Troligen är dessutom just lärarutbildare redan väl medvetna om läsningens betydelse. Problemet även för dem är snarare att hinna med allt man numera ska göra på högskolan. Möten, möten och fler möten om ”visioner”, kursplanerevideringar, brandövningar etcetera.
Poddradio som ”direktkontakt med läsarna”?
Jag kan inte uttala mig så värst detaljerat om exakt vad Lindbäck gjort under sina två år, då hennes inlägg på ambassadörsbloggen tagits bort av Kulturrådet. I en intervju med Dagens Nyheters Lotta Olsson samma dag som utnämningen, säger den nya läsambassadören dock att hon:
”…tänker ägna en stor del av de närmaste två åren åt att tala med skolvärlden.
– Skolan måste ändras i grunden. Vi måste anpassa undervisningen efter ett nytt landskap, där eleverna inte längre kan läsa i samma utsträckning som de har kunnat tidigare” (DN 26/9-13).
Kanske är det därför som Lindbäck ömmar för den muntliga litteraturen, eftersom hon tycks gå dem som inte kan läsa så bra till mötes genom att genomföra 16 stycken halvtimmeslånga poddradiosamtal, i stället för att precisera sig i skriftlig, mer krävande text.
Tveksamt är visserligen om de unga potentiella läsarna vill lyssna på samtal eller intervjuer med en lektor med didaktisk inriktning, en litterär chef på Bonniers eller förlagschef på Lilla piratförlaget, en lektor i svenskämnets didaktik eller en estradpoet. Lika ovisst är det väl om ens dessas kolleger hittar fram till den aktuella podden. Man måste förmodligen leta sig fram till sådan information och redan veta vad man söker efter och var den kan finnas, varför samtalen troligen mest når de redan införstådda och i ämnet kunniga och frälsta. Frågor som ”Suger ungdomsboken?” ska kanske heller inte avgöras av en förlagschef eller förläggare, utan av ungdomarna själva.
En annan målgrupp som Lindbäck vill fokusera, och få andra att göra detsamma, är som sagt de icke-läsande tonårspojkarna: ”Det är tonåringarna som har slutat läsa, och framför allt pojkarna. Hon vill därför nå dessa tonårskillars fäder. ’De läser högt för barnen när de är små, men de läser inte själva för nöjes skull. Pojkarna ser att läsning inte är något som män ägnar sig åt, det är där problemet ligger’” (DN 26/9-13).
Ställ krav på de svenska papporna, skrev Lindbäck ett par månader senare i SvD (3/12-13), vilket väckte många rätt ilskna reaktioner. Männen bör föregå med gott exempel genom att själva läsa, så att sönerna kan se att det inte är ”omanligt”, menade hon. En del män kände sig här trampade på tårna, när de utmålades som ”bristande föredömen”. Ansvaret kastades istället av de upprörda tillbaka på lärarna och politikerna.
Den avgående Johan Unenge hade dock till Johanna Lindbäck vidarebefordrat uppmaningen ”att man också ska ta chansen att vara obekväm” (DN 26/9-13). Vad jag kan minnas var detta den enda debatt med Lindbäck inblandad, som ägde rum i ämnet åren 2013-2015. Mitt minne är å andra sidan inte det bästa numera…
Ambassadör #3
Nu senast, 2015, är det återigen en ny arbetsbeskrivning. Denna gång framhävs i kriterierna, förmodligen i enlighet med aktuella debatter om mångfald och anti-rasism, detta med att ”verka för att barn och unga, oavsett bakgrund, ska få lika möjligheter att nå litteraturen. Men även inspirera vuxna att främja ungas läsning och verka för att ge fler möjligheter till en konstnärlig upplevelse genom litteraturen. En viktig målgrupp är barn och vuxna som inte läser, eller läser i liten omfattning.”
Nu är det inte längre viktigt att ”vara känd för” de unga läsarna, att ha twittrat och bloggat, eller ha ”en inspirerande och självklar kontakt med unga läsare”. Juryns motivering:
”Anne-Marie Körling imponerar med sitt målmedvetna arbete att locka barn och unga att läsa. Med stort hjärta, engagemang och entusiasm för hon ut sitt budskap. Hon talar om läsning som mänsklig rättighet. Med gedigna kunskaper och lång erfarenhet från skolan lotsar hon nya läsare in i böckernas värld. Hon väcker tankar och tänjer gränser. Alltid med en bok i fickan skapar hon läsmiljöer på oväntade platser och håller samtalet om litteraturen levande” (a a).
Körling presenteras som ”legitimerad lärare” [troligen en omskrivning av ”praktiserande grundskolelärare för åratal sedan”], ”utbildar andra lärare, är författare [av pedagogisk litteratur], bloggare, krönikör, föreläsare och inspiratör” (a a).
”Inom ramen för uppdraget ska läsambassadören medverka på mässor, bokfestivaler, konfe-renser och andra offentliga arenor runt om i Sverige och prata om läsning och litteratur för unga. Ambassadören ska också driva debatt och delta i det offentliga samtalet.” Är det verkligen i de förstnämnda sammanhangen som hon kan möta dem som i sin tur når unga som inte läser – eller förmedlar läslust till dem? Ty ensam, om än alltid med en bok i fickan, kan man ju på individuell basis ej hinna samtala med och stimulera så värst många unga läsare.
Denna gång sägs alltså inget om att innehavaren av uppdraget ska vara verksam som författare eller illustratör av ”litteratur” eller ”kvalitetslitteratur” för barn och unga, utan nu ska den redan befintliga ”litteraturen” nås med hjälp av den som tydligen redan nått ”den”. Förmodligen åsyftas bibliotekarier, rektorer eller politiker som kan se till att resurser avsätts till bibliotek och bokinköp. Litteraturen i bestämd form således, inte bara skönlitteratur, utan av den allra ”bästa”, ”konstnärliga” sorten.
Fast hur de unga ska ges ”konstnärlig” upplevelse förblir oklart, men troligen menas med detta – särskilt kommande från en kulturinstitution – märkliga ordval egentligen ”värdefulla estetiska upplevelser”. Ty någon utbildning av konstnärer i form av unga illustratörer och författare verkar ej uppdraget syfta till eller innehavaren vara kvalificerad för. Uppenbarligen skrivs kriterierna efter att valet av ny ambassadör redan är gjort, inte innan. Kanske är de rent av författade av den nytillträdda själv, som ett slags vision eller programförklaring?
Föga direktkontakt med barn och unga?
Nu är uppgiften att prata med unga alltså helt borttagen. Insatserna ska tydligen inte längre rikta sig direkt till de unga (icke)läsarna, utan än en gång gå via vuxna, så att de yngre inte bara ”når” böckerna utan även läser och förstår dem. Ty på mässor och konferenser lär få barn och unga som inte läser (mycket) dyka upp… Exakt hur Körling lockar (och ska locka) barn och unga att läsa framgår ej, men på ett halvår har hon skajpat en enda gång med en grupp högstadie(?)elever.
Belagd förmåga till ”kontakt med de unga läsarna” är således inte längre något krav eller en fördel. Ambassadören ska prata om unga och deras läsning, inte längre med ”målgruppen”. Men möjligen har Körling redan visat – för länge sedan som lärare? – att hon visst kan locka barn och unga att läsa, rent av lotsat elever in i skönlitteraturen. Mig tycks det dock märkligt att till läsambassadör välja någon ”med lång erfarenhet från skolan”, som redan i åratal gjort ungefär detsamma som vederbörande nu ska fortsätta med i två år till. Detta trots att hon i decennier varit en del av den skola som tydligen inte lyckats särskilt väl med uppdraget att göra goda läsare av eleverna…
Jag har kontinuerligt följt Körlings sammanlagt cirka 110 blogginlägg (gjorda under ett halvår) och undrade hela den första månaden om hon missat att uppdraget på hennes webb-sida faktiskt lyder: ”För ungas läslust.” I första hand sägs ju att ”Läsambassadören ska verka för att barn och unga, oavsett bakgrund, ska få lika möjligheter att nå litteraturen”. Under november 2015 finns många vackra, men ytterst vaga, formuleringar om att det onekligen måste finnas böcker; väljas litteratur som gör eleverna delaktiga; får dem nyfikna; tidigt får höra berättelser och sagor; inte bara läsa få löpsedlar om krig och död eller texter om fotosyntesen. Månaden är inget undantag. Jag kan inte se hur detta förmedlar några nya idéer som bidrar till barns och ungas jämlika tillträde till böckernas värld eller till ovanliga estetiska upplevelser.
Körling är en baddare på att ställa frågor, men några svar hittar man knappt… Konkreta tips på hur göra ges sällan. Det är mest snuttar ur olika texter (noveller, dikter, korta stycken ur längre böcker), samt förslaget att lärare på högstadiet ska högläsa för eleverna! Jag får dess-utom intrycket att Körling bara ser unga som elever. På fritiden vill barn och unga faktiskt ha en annan identitet…Vem som ska ”välja” litteratur är också otvetydigt. Inte verkar det då vara barnen eller de unga själva… Vikten av att små barn tidigt får höra sagor är dessutom numera ett rätt onödigt påpekande, i och med att nästan alla barn idag går i förskola där bilderböcker dagligen högläses. Kanske anses det 2016 alltför fyrkantigt eller inskränkande att vara konkret och ge mer substantiella förslag? ”Normerande”, inte inspirerande nog, men dock didaktiskt värdefullt och efterfrågat.
Många blogginlägg innehåller onekligen smittande beskrivningar och fina ögonblicksbilder av någon som läser, skrivet som om Körling själv önskar vara skönlitterär författare hellre än läsambassadör. Hon minns ofta sin eller sina egna nu vuxna barns barndomars läsning. Och så berättar hon om hur hon läser minutenkorta snuttar högt på föreläsningar för vuxna. Och om hur hon och en annan vuxen lärare läser barnböcker och samtalar om dem – utifrån sina egna upplevelser av dem, inte utifrån barns troliga eller möjliga! Den vuxna tron att barn och unga tar efter vuxna, det må vara pappor eller lustläsande ambassadörer, tror jag som sagt är ett önsketänkande. Barn gör hellre som sina likar eller som bara aningen äldre unga människor.
Överlag är Körling svag för det korta och för mikrosammanhang: läsning i 90 sekunder vardera ur fem böcker under en enda föreläsning, en snutt under tunnelbaneresan, ett stycke i kokboken, eller okoncentrerad läsning samtidigt av tre böcker medtagna i den rymliga fickan. Är detta verkligen rätt sätt att möta dagens snuttifiering och bristande läsork bland unga? Ska man alltså gå dem till mötes på den punkten? Okey, men hellre då som inkörsport till korta texter i deras helhet, snarare än excerpter. Exempelvis rap- och poetiska sångtexter, ungas egna texter skrivna t.ex. till Statens Institutionsstyrelses skrivartävling, och dylikt.
http://www.stat-inst.se/sis-unga-och-vuxna-berattar/sis-skrivartavling-2003/
http://www.stat-inst.se/sis-unga-och-vuxna-berattar/sis-skrivartavling-2003/
Jag må vara trubbig och fantasilös, men jag kan inte se hur åtminstone dessa blogginlägg kan bidra till att öka barns och ungas läslust. Särskilt inte nå dem med ”annan bakgrund”. Kanske sparas detta till konferenser? Möjligen är ambassadörens egen uppenbara läslust tänkt att helt enkelt smitta av sig på ett barn i taget. Av cirka 110 inlägg återfinns dock bara fem under rubriken ”Barnlitteratur”.
På webbsidan lasambassadoren.se finns heller inga tydliga referenser till forskning om sådant som berör läslust eller läsfrämjande insatser. Dock i talad form (i poddsamtal, t.ex. med Jonas Andersson, om ”Litteratur och identifikation”), samt insmuget då och då i inlägg som exempelvis hänvisar till Kulturrådets skrift Med läsning som mål (2015), som emellertid missvisande presenteras som en forskningsöversikt. Den som inte läser samtliga blogginlägg, missar dock därmed lätt referenserna, eftersom ”Forskning” inte har någon egen etikett. De kategorier som däremot finns i bloggens vänstermarginal är å andra sidan ytterst luddiga och överlappande.
På webbsidan lasambassadoren.se finns heller inga tydliga referenser till forskning om sådant som berör läslust eller läsfrämjande insatser. Dock i talad form (i poddsamtal, t.ex. med Jonas Andersson, om ”Litteratur och identifikation”), samt insmuget då och då i inlägg som exempelvis hänvisar till Kulturrådets skrift Med läsning som mål (2015), som emellertid missvisande presenteras som en forskningsöversikt. Den som inte läser samtliga blogginlägg, missar dock därmed lätt referenserna, eftersom ”Forskning” inte har någon egen etikett. De kategorier som däremot finns i bloggens vänstermarginal är å andra sidan ytterst luddiga och överlappande.
Driva debatt om läsning och litteratur för unga?
Körling har således fortsatt med samma podd som Johanna Lindbäck initierade, ”Läs för livet”, och då valt att samtala med kultur- och demokratiministern Bah Kuhnke, professorn Sven-Eric Liedman och en litteraturvetare på Statens Kulturråd, nyss nämnde Andersson på Kultur-rådet. Hur mycket läslust dessa förmedlar om eller till barn och unga kan jag ej bedöma. Läsambassadören ställer heller inga direkta krav på dem som faktiskt kan påverka ”litteraturens nåbarhet”, såsom kulturministern.
Körling verkar emellertid vara en sympatisk, kunnig och omtyckt bokälskare. Hon har en trogen skara följare både på denna och sin egen blogg, med vördnadsfulla tack och instämmanden. Någon frågar henne om barn ska få lov att läsa kartboken, d.v.s. om detta verkligen kvalificerar sig som riktig ”läsning”. Svaret blir att om barnet tycker om kart-böcker, ja, då ger ambassadören sitt medgivande. Man (= jag, i vart fall) kunde istället förvänta sig/mig en liten utläggning om vad barnet förmodligen gör och tänker när det läser kartboken. Fast bara om det sker i samband och samspel med en skönlitterär bok och barnet (= eleven?) slår upp platser omnämnda i fiktionen, legitimeras tydligen läsning i kartbok. Lite fantasilöst, tycks mig det svaret vara.
Kanske dyrkas Körling alltför mycket av sin stora läsarskara. Aldrig förkommer nämligen några invändningar eller debattglada kommentarer till det som förekommit på ambassadörs-bloggen. I uppdraget ingår dock att ”driva debatt om läsning och litteratur för unga”. Jag har svårt att se vad denna den tredje läsambassadören skulle kunna tänkas väcka debatt om. Kanske är också jag fantasilös… Körling har förvisso 1,5 år kvar av sitt uppdrag, varför en utvärdering av det kriteriet förstås ännu är alldeles för tidig. Att jag ägnat just henne mest uppmärksamhet, beror dels på att endast hennes ambassadörsblogginlägg finns kvar att skärskåda, dels på att hon nu och länge till är verksam i rollen. Inte på att hon skulle utmärka sig negativt i jämförelse med föregångarna.
Finska & finlandssvenska läsambassadörer möjliga förebilder
Något samarbete mellan de nio ländernas läsambassadörer tycks inte existera. Åtminstone mellan de svensktalande kunde man förvänta sig ett sådant. Redan 2013 säger den avgående Unenge att han upplevt en brist på samarbete med andra länders läsambassadörer och saknat ett nätverk:
”Mitt jobb har varit ganska ensamt till skillnad från på Irland och i Australien där två perso-ner delar på tjänsten. Jag har inte heller haft någon kontakt med andra läsambassadörer. Jag trodde nog att jag skulle ingå i ett nätverk, men den känslan har jag inte fått.”
Anledningen till att de bägge nämnda länderna i inledningsskedet hade två på posten, var nog snarast av språk- och etnicitetsskäl. Till exempel en engångsföreteelse att man ”down under” då hade en aborigin ”vid sidan av den ’vita’”. Landet har senare haft endast en företrädare per period. Möjligen tänkte Unenge dessutom på Wales snarare än Irland, ty tvåspråkiga Wales har en egen läsambassadör förutom den gemensamma för hela det före-nade kungariket. Dessutom har Wales med sin bardtradition en särskild poesiambassadör och samtliga tre ambassadörer är där speciellt inriktade mot just barn och unga.
Sedan 2013 har Finland haft tre läslustambassadörer. Någon läsfrämjande ambassadör för den finskspråkiga unga delen av befolkningen finns dock inte för närvarande. Det stora nationella tvåspråkiga (trespråkiga, om samiska medräknas) projektet Lukuinto/Läslust som pågick i tre år och avslutades i fjol hade dock två finskspråkiga läsambassadörer, författarna Aleksi Delikouras och Siri Kolu, samt en svenskspråkig (som kommunicerade på både finska och svenska): Agneta Möller-Salmela. Hon är en legendarisk bibliotekarie och läsinspiratör från Hangö med dess omtalade Hangömodell. Jag ska mot slutet av inlägget återkomma till denna, i samband med de många konkreta förslagen till att främja läslust som även går att ta del av på hennes blogg Ambassadörsdagboken.
Från 2014, som i Finland var ett speciellt temaår ägnat åt Läslust, har de svenskspråkiga i Finland också en helt egen finlandssvensk läsambassadör. Denna roll är emellertid tyvärr endast ett treårigt projekt finansierat av Svenska Kulturfonden och riskerar därmed att upphöra 2017. Svenskfinlands första och hittills enda ambassadör, Katarina von Numers-Ekman, är likt två av de svenska också hon i grunden modersmålslärare, förutom barn-boksförfattare.
I hennes läsambassadörsuppdrag ingår bl.a. att kartlägga och koordinera den läsfrämjande verksamhet som bedrivs av olika aktörer och organisationer samt skapa kontaktytor mellan dessa. I uppdraget ingår också att arrangera fortbildning för lärare och andra målgrupper, samt komma med råd och tips för att stimulera barn och unga till läsning både i skolmiljö och i hemmet. Förhoppningen har även varit att få till stånd konkreta läsprojekt i skolorna med de yngsta eleverna i fokus. Detta verkar även ha infriats.
Syftet med projektet sägs vara att skapa grunden till en effektiv, synlig och långsiktig sats-ning på läsfrämjande verksamhet bland finlandssvenska barn och unga. Detta tänks uppnås bl.a. genom att:
–ge problematiken med försämrade läsfärdigheter större synlighet, bl.a. genom att lyfta fram aktuell forskning
–skapa kontaktnät och samordna den läsfrämjande verksamhet som redan bedrivs av olika aktörer i Svenskfinland
–samarbeta med och stödja instanser som vill genomföra läsfrämjande projekt
–arrangera lokalt förankrad fortbildning för i första hand pedagoger som arbetar med yngre barn
–utveckla webbplatsen som en materialbank och mötesplats för alla som sysslar med läsfrämjande verksamhet i Svenskfinland
Som synes rätt heltäckande, väl genomtänkt, välstrukturerat och konkret, jämfört med den svenska motsvarigheten.
Utmärkt finlandsvensk webbsajt: massvis med konkreta tips
Varför ligger Finland nästan alltid före Sverige på skolområdet?! Webbsidan är onekligen exemplarisk i sin överskådlighet. (Jämför med den svenska!) Där finns inga spår av ambassadörens egen litterära verksamhet eller några försök till ”konstnärlighet”, däremot kan läsaren söka t.ex. på avdelningarna ”Läsforskning” (inklusive ordförklaringar till ofta obegriplig pedagogisk vokabulär, samt referenser till pedagogisk litteratur uppdelad efter stadierna förskola, år 1-6, 7-9), liksom finna material om bl.a. ”Multilitteracitet”, ”Hjärn-forskning”, ”Läsfrämjande”, ”Metoder och idéer”, såväl som avdelningen ”Boktips”.
Under rubriken ”Hur skapar man läslust?” finns inte minst ett 40-tal goda förslag till aktiviteter.
Ja, jag skulle kunna fortsätta om denna sajt hur länge som helst, fast bloggar ska visst gå att läsa på tre minuter… Har ju sex länders läsambassadörer till att redogöra för. Lugn, jag bara skojar! Men det är inget skämt, när jag skriver att det vore ytterst synd om detta projekt enbart får pågå i tre år. I så fall kan väl svenska Statens kulturråd ta över projektet? Det riktar sig förvisso, precis som de två senaste inhemska, i första hand till de vuxna i barnens och ungdomarnas närhet, men av allt att döma på ett för eleverna ytterst fruktbart sätt.
Mer barncentrering i Förenade drottningriket, Irland och Wales
Jag ska nu bara rätt ytligt beröra Storbritanniens (England, Wales, Skottland, Nordirland), Irlands, samt USA:s ambassadörer för barnlitteratur och barns läsning. Främst lyfta fram de kriterier som länderna har för valet av sina kandidater och vilka annorlunda områden som dessa ambassadörer fokuserat på, i jämförelse med de svenska. Urvalsprocessens krav för att tilldelas denna hedersbetygelse (kallad Children’s laureate, d.v.s. lagerkrönt likt Nobelpris-tagare) lyder i UK:
• exceptional talent in writing or illustration
• contribution to creating the next generation of readers, writers and illustrators
• excellence developed through an eagerness to explore and experiment with ideas, genres and the possibilities of their craft
• substantial publishing record
• significant profile in the industry and amongst their peers
• interest in raising the profile of books for children, and for their writers and illustrators
Inte bara läsarledet utan även producentsidan, d.v.s. ambassadörens egna konkurrenter, ska med andra ord också lyftas fram. De nio författare, illustratörer, sångtextförfattare, musikal-regissör, etc som sedan 1999 utsetts har alla haft möjlighet att fokusera sitt eget personliga favoritområde. Det har t.ex. rört sig om poesi, illustrationskonst, drama, högläsning, grafiska romaner, biblioteksupprustning, visuell läskunnighet, arbete med läsare med mental funk-tionsnedsättning, berättelser för döva barn, ”mångfaldsinriktning” vad gäller läsarna, skrivande för ”unga vuxna” (brukar avse åldern 13-17 år) och målet muntligt berättande 10 minuter/dag av varje lärare.
Eller så har man samarbetat med 1 800 barn på en bok om miljöfrågor, utarbetat olika sätt att göra klassrummet poesivänligt och låta elever skriva och framföra sin poesi offentligt, gjort teckningsspel eller sångtexter med eleverna, ägnat sig åt cosplay, ställt ut illustrationer ur bilderböcker för barn i National Gallery, basunerat ut att alla kan rita och bevisat det tillsam-mans med yngre barn på ritfestival och med unga vuxna med ”learning disabilities”. Förut-om att somliga av dem talat till över 20 000 tonåringar i skolor. Genomgående är det utmärkande hur nära barn och elever som dessa ”barnlitteraturnobelpristagare” arbetat och hur barnfokuserade de är.
En del av ambassadörerna har även tagit tillfället i akt att kritisera medierna för att inte ta barnlitteratur på allvar. Trots att en fjärdedel av alla böcker som säljs i UK är barnböcker, får dessa bara uppta en fyrtiondedel av recensionsutrymmet i den tryckta brittiska pressen. Bara ett enda av radions 48 specialprogram om litteratur hade under ett granskat år handlat om barnböcker – och det var en USA-import: Hunger Games. (Samma kritik riktade för övrigt Nederländernas förste läsambassadör Jacques Vriens mot de holländska medierna.)
I Irland framhäver urvalskriterierna bland annat att ”He or she must demonstrate both eagerness and skill in engaging with children, young people, adults and media and with the sector as a whole” (min kursiv). Och att ”He or she should demonstrate an enthusiasm for promoting children’s literature in general” (min kursiv). Landets första Laureate na nO´g, Siobhán Parkinson, har framhållit moderna medietekniker och dagens skrivande bland unga, och att även texting, SMS t.ex., faktiskt också är ett skrivsätt. Den färskaste ambassadören där, Eoin Colfer, deltar 2016 i ett berättarprojekt om vad som ägde rum lokalt under en historisk resning i landet år 1916, Påskupproret i främst Dublin. Barn ska samla in och återberätta en gammal historia om vad som då skedde i den egna trakten.
Wales’ motsvarighet är likaså direkt inriktad mot barn. Landets Young People’s Laureate-initiativ går ut på att inspirera unga människors självuttryck, bland annat genom att skapa poesi och sånger tillsammans med barn. Senast i form av en poetry slam, d.v.s. tävling i offentligt framförande av maximum tre minuter långa texter. Denna livepoesi är dessutom ett projekt vid sidan av landets specifika barnpoesiambassadörs insatser.
USA:s val: en serietecknare & illustratör av grafiska romaner
Vore det möjligt att i Sverige till läsambassadör för barn och unga utse någon som tecknar motsvarigheten till Superman för CD Comics? På sin höjd Bamses dito... Det gör dock dagens National Ambassador for Young People’s Literature i USA (2016-2018): Gene Luen Yang, amerikafödd kines. Yang är utsedd av Library of Congress och the Children’s Book Council, vilket hans fans uppfattar som att grafiska romaner och serier nu äntligen godkänns som fullvärdig litteraturform.
På Library of Congress’ webbsida står det om urvalskriterierna att de ”inkluderar kandida-tens bidrag till ungas litteratur samt förmåga att förhålla sig till barn och regelbundet och väl kommunicera med dem”, dessutom att vederbörande ”hålls högt av barn och är respekterad av kolleger”. Kriterierna lyder alltså:
- Author or illustrator of fiction or nonfiction books
- Excellent and facile communicator
- Dynamic and engaging personality
- Known ability to relate to children; communicates well and regularly with them
- Someone who has made a substantial contribution to young people’s literature
- Stature; someone who is revered by children and who has earned the respect and admiration of his or her peers
Pristagaren ska arbeta med barn och kommunicera med barn om värdet av läsning. Yangs eget motto för sin arbetsperiod är passande nog ”Reading Without Walls”. Med det menar han att uppmunta unga människor att läsa böcker som ”skrämmer” dem: välja en bok vars omslag har någon som inte ser ut som barnet själv, eller handlar om ett ämne som tidigare avskräckt barnet, STEM t.ex. (avser ju initialerna i ett utbildningsområde som man nu inte minst i USA, men även i resten av världen, försöker locka in tjejer på: Science, Technology, Engineering & Mathematics.) Samt för det tredje även pröva på att läsa i ovanliga format, exempelvis grafiska romaner och serier. Helt enkelt utforska världen via läsning på fler än ett inkluderande sätt och samtidigt utmana sig själv.
Redan Yangs närmaste företrädare på posten, Jon Scieszka som skrivit subversiva barn-favoriter, framhöll vikten av att utvidga läsbegreppet bortom fiktion och barnromaner till faktaböcker, humor, serier, tidskrifter, ljudböcker och webbsidor. Samtliga är bra sätt att bli en läsare på. (Den innevarande nederländske läsambassadören, Jan Paul Schutten, med bak-grund i kommunikationsforskning och som copywriter på reklambyrå men senare faktaboks-författare för barn, betonar också han föga förvånande faktaböckers viktiga roll för många barns stora läsintresse.)
Jag har i vart fall inte lagt märke till att någon svensk läsambassadör uppmuntrande berört den typen av litteratur, som möjligen inte anses riktigt höra hemma inom Litteraturen med stor bokstav och i bestämd form.
Jag har i vart fall inte lagt märke till att någon svensk läsambassadör uppmuntrande berört den typen av litteratur, som möjligen inte anses riktigt höra hemma inom Litteraturen med stor bokstav och i bestämd form.
Konkreta tips till inspiration snare än följa slaviskt
Amerikanska läsambassadörer är heller inte rädda för att komma med konkreta tips, men jag ska här istället exemplifiera med den brittiske ”Children’s Laureate” 2007-2009, poeten Michael Rosen, och dennes förslag till hur man kan underlätta för barn att verkligen förstå det som de läser. Han har gett ett antal uppslag till att göra läsningen mer intressant och utmanande, t.ex. dessa:
1. Låt barn/elever i par eller grupp utan vuxen inblandning tala om något intressant som de läst eller håller på att läsa.
2. Se till att det finns tid då barnen/eleverna en stund kan titta på en eller flera böcker tyst för sig själva.
3. Diskutera de ting i en bilderbok som ej sägs i ord men finns i bild. Samtala med barnen om vad personen eller varelsen i illustrationen möjligen kan tänka eller säga. Om det finns tid: skriv ned detta på klisterlappar i form av pratbubblor.
4. Be barnen/eleverna komma på trovärdiga händelser som ägde rum innan bokens berättelse börjar, eller som kan hända efteråt (d.v.s. likt filmers prequels respektive sequels).
5. Varför heter det t.ex. dammråtta? Titta i ordböcker och ge sedan eleverna i uppgift att hitta på låtsasord och dessas innebörd, i ett slags ordboksparodier eller nonsensuppslagsverk. Diskutera förslagen! Borde något av dessa ord faktiskt finnas i en ordbok?
6. Låt eleverna i par eller grupp läsa upp någon text högt, i form av att ta karaktärernas olika roller och sedan ”regissera” varandra att läsa på ett mer intressant, spännande eller lustigt sätt.
7. Lek titelleken: be eleverna tänka ut alternativa boktitlar eller rubriker till ett kapitel eller en dikt. Diskutera förslagen.
8. Säg: tänk dig att någon helt annan, rätt olik dig, läste det som du just läste. Hur skulle den personen, t.ex. din mamma eller Zlatan, tänka kring det som du nyss läst, jämfört med hur du tänker om det? Varför skillnad?
9. Lek utbytesleken: sätt in en annan person istället för huvudkaraktären (eller ett djur). Byt t.ex. kön på figurerna, eller låt någon du känner ”vara” i rollen ifråga. Eller vad händer om vi tänker oss samma personer om X antal år in i framtiden, eller i det förflutna – ”förr i värl-den”? Vad händer om man bara byter ut miljön som handlingen utspelas i, t.ex. till en skola, ett party, på havet, en öde ö?
10. Utforska vad kan man veta om innehållet i en bok redan innan man börjat läsa själva berättelsen i den. Titta noga på omslaget, läs baksidestexten och eventuella rekommenda-tioner/recensionsyttranden där, kolla om det finns bilder i boken, se hur många sidor den har o.s.v. Spekulera kring vad boken torde handla om och vem den, av omslaget att döma, verkar vända sig till. Vad gör något till ett ”typiskt tjejomslag”? Kan detta bli missvisande, så att killar och tuffare tjejer missar en bra berättelse?
Hangömodellen
Jag lovade även återkomma till den finska lästlustambassadören Agneta Möller-Salmela, bibliotekarie och läsinspiratör från Hangö, och till den s.k. Hangö-modellen. Om denna och mycket annat kan man läsa på den inspirerande sidan nedan med bl.a. hennes Ambassadörs-dagbok.
Hon arbetar t.ex. med ett antal vackra, upplysta styrke- och känsloflaskor på en hylla i ett upplevelserum på Hangö stadsbibliotek, som hon varje år inreder i enlighet med ett visst tema (djungel, hav, saga etc). Där finns flaskor vars innehåll åhöraren kan lukta på, på den gemensamma vägen mot läsresans mål: Modflaskan, Lyckoflaskan, Eviga visdomens flaska, Ensamma hjärtans flaska, Eviga drömmarnas flaska, Farornas flaska, Sorgernas & bekymrens flaska. Även Livsdrömmens flaska. Dessa flaskor tycks fascinera små såväl som stora.
Agneta Möller-Salmela hävdar också på Ambassadörsdagboken att nybörjarläsaren skall ha festivaler och synas i hela samhället. Hon arbetar även med läsdiplom, som innebär mycket mer än bara en boklista, ty uppfattas som personlig och sporrar till läsning. Läsning ska inte bygga på generella boklistor för alla att ”ta sig igenom”, utan barnet ska få läsa den typ av böcker som fångar just dess intresse. Föräldrarna ska också involveras, inte bara genom att ha läst 3 000 böcker tillsammans med barnet innan det börjat skolan:
”Diplomet skall vara uppmuntrande, det skall beskriva vilka kvaliteter läsaren har uppnått av ett visst antal böcker. Det skall peka på nyttan av dessa kvaliteter. Det skall glasklart visa vägen framåt i läsutvecklingen. Läraren som överräcker diplomet skall visa sin glädje över denna hedersuppgift, gratulera och högtidligt skaka elevens hand. Föräldrarna där hemma skall få ett eget diplom där deras roll och insatser som läsfostrare betonas och tackas. Genom att utarbeta diplomen med dessa avsikter riktas läsningen hela tiden framåt.”
I Finland har man aldrig ryggat för ordet ”fostran”! Det betyder troligen inte riktigt samma sak som i Sverige…
Det finns inga icke-läsare! Vad slags läsare är just du?
Ur kopierade böcker har Agneta Möller-Salmela klippt ut bilder som eleverna får fritt välja bland, som grund för sin presentation även i ord av sig själva som läsartyp och sin egen vinkling till läsningen. Ord och bild i dialog berättar om läsarens identitet just nu. Den är förstås föränderlig, växande och kanske med tiden gränssprängande, men kommer alltid att följa barnet livet igenom. Det finns inga icke-läsare. Den som hävdar det är normerande på ett föga framgångsrikt sätt, om nu syftet är att främja ungas läslust.
Läslustambassadörens läsarbenämningar är t.ex. strandläsare, djurboksläsare, tidningsläsare, poesiläsare, sagoboksläsare, serietidningsläsare, ljudboksläsare, kvällsläsare, i-skolan-läsare, vetgirig läsare, sorgligboksläsare, tunnboksläsare, tjockboksläsare, fantasyläsare, långsam läsare, snabb läsare, ovillig läsare, hela tiden-läsare, e-boksläsare, läsa-om-på-nytt-läsare, sommarlovsläsare, osv.
Inhämta tips från allmänheten!
Oavsett om läsambassadörer äger förmåga att väcka och driva debatt, kunde medierna och allmänheten (inte bara lärare och bibliotekarier, utan exempelvis ”fristående” bloggare) involveras mera i frågan om läsutvecklingen i samhället. Ett undantag vad gäller pressens ointresse är brittiska The Guardian, som på sin barnbokssida kontinuerligt skriver om Children’s Laureates och har en speciell kalender för varje månads aktuella aktiviteter. Tidningen skulle kunna utgöra en god förebild för exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Även Statens Kulturråd skulle kunna få in tips från fältet, inte bara beträffande kandidater till posten, utan om vad kommande läsambassadörer borde syssla med och vilka som är särskilt lämpade för uppdraget. Varför inte också ta initiativ till ett internationellt samarbete, eller åtminstone med de finlandssvenska? Eller finansiera det lovande läslustprojektet http://www.lasambassadoren.fi/sve/om/ ifall dess resurser dras in 2017? Detta kan väl gå in under rubriken ”internationellt utbyte”? Allmänheten, inklusive lärare och elever, torde även ha idéer om hur förbättra arbetet.
The Guardian bad för några år sedan läsekretsen om förslag till ett manifesto för den näst-kommande läsambassadören, ”What should the new children's laureate do?”. Det kan ha att göra med skrivande lika gärna som läsning, skrev journalisten, och lovade att tidningen skulle ”be checking up on him or her during their two year term to see how they are getting on”. Tidningen fick genast in många intressanta förslag, som även vi i Sverige kunde ta till oss, exempelvis dessa på en ”To Do list”:
En kvinna menade exempelvis att man borde göra mer PR för läsambassadörernas webbsida, som få känner till. Inte minst göra reklam för den i skolor och på bibliotek (kanske sker detta redan i Sverige?). Dessutom ha inslag på sidan som också lockar till sig barn, som ålderspas-sande korsord, gåtor, tävlingar baserade på sago- eller bokkaraktärer, veckans intressanta ord (adjektiv t.ex.), veckans dikt som barnen kunde få recensera till nästa vecka, barnboksklubb, forum för barn för att kunna kommunicera om olika böcker och kanske även med författare, länkar till gratisberättelser.
Likaså tips till barn om hur man bygger upp en intressant berättelse och dito karaktärer, om de vill skriva en egen historia. En del av detta påminner förstås om vad som redan äger rum i klassrummen, men frivillighetens betydelse ska inte underskattas. Kvinnan efterlyste även en fonetikavdelning med allt som behövs för föräldrar för att kunna hjälpa sina barn att lära sig läsa, dessutom barnboksavdelning med böcker rekommenderade för olika åldrar. Sådant bryr sig ju DN:s och SvD:s recensenter sällan om att uttala sig om, inte ens bilderbokskriti-kerna, av vilka vissa tycks tro att uppdraget går ut på att själv uttrycka sig ”litterärt”.
En pappa efterlyste en webbsida och ett nationellt arkiv där barn kunde ladda upp sina egna historier. Eventuellt utifrån olika kriterier, såsom ålder, berättelsens längd, typ och genre. Ifall barn fick läsa jämnårigas berättelser, skulle de vara motiverade att skriva och dela med sig av sina egna. Ett stort bekymmer för barns ”kreativa skrivande” är ju avsaknaden av läsare (andra än föräldrarna). En annan pappa önskade sig ett mer aktivt stöd för läsning av serier, som borde vara lika giltiga som prosa när det gäller att komma igång med läsning.
Läsare månade också om föräldrarna: 11-åriga Phoebe föreslog t.ex. att det skapades ett tv- eller radioprogram sänt varje vecka riktat till föräldrar som är alltför upptagna av arbete och annat för att hinna orientera sig och kunna hjälpa sina barn att välja bra böcker som barnen dessutom gillar. ”Also save libraries of course!”
Utse rapparen Erik Lundin eller någon med lika ungt gehör!
Jag har här jämförande sökt visa vilken väg man gått i andra länder och hur utnämningarna av läsambassadörer hos oss gått i motsatt riktning. Med andra ord tagit sig formen av en gradvis förskjutning bort från de unga läsarna och från ”underhållningslitteratur”, mot traditionellt involverade vuxna, ”kvalitetslitteratur” och ett överlag snävt litteraturbe-grepp. Varför ”konstnärliga” upplevelser erhållna via skönlitteratur skulle vara mer eftersträ-vansvärda än alla andra estetiska upplevelser framgår inte. Faktaböcker såväl som nyare medier tycks bortglömda eller uteslutna, annat än som PR-sajt eller lektionsstöd.
Anne-Marie Körling lär förmodligen inte delta i någon poetry slam. Den nuvarande läs-ambassadören uppskattar kanske inte heller dagens ungas skrivande typ korta meddelanden, bara kort högläsning? Någon kritik mot de stora svenska dagstidningarnas usla barnlittera-turbevakning har åtminstone jag inte sett röken av. Eller någon insikt om att det inte alls finns några som ”inte läser”. Eller att man kan läsa bilder, t.o.m. ”rörliga” sådana.
Anne-Marie Körling lär förmodligen inte delta i någon poetry slam. Den nuvarande läs-ambassadören uppskattar kanske inte heller dagens ungas skrivande typ korta meddelanden, bara kort högläsning? Någon kritik mot de stora svenska dagstidningarnas usla barnlittera-turbevakning har åtminstone jag inte sett röken av. Eller någon insikt om att det inte alls finns några som ”inte läser”. Eller att man kan läsa bilder, t.o.m. ”rörliga” sådana.
Det sökkriterium som betonats har varit kandidatens ”långa erfarenhet”, snarare än färsk kontakt med dagens unga. Skolan tycks också ha fokuserats, trots att Statens kulturråd väl ska syssla med det som äger rum på fritiden utanför skolan. Biblioteken hör förvisso till rådets områden, men läsning borde väl vara skolans prio nummer ett. ”Läslust” är väl just därför inte det som allra mest förknippas med skolan utan uppnås lättare i andra miljöer.
Precis som i flertalet av de övriga länderna, borde man hellre försöka närma sig de unga läsarna där de är på fritiden – och på de sätt som unga idag tar in litteratur: som raptexter, sångtexter, serier, faktaläsning, grafiska romaner, fanfiction, m.m. Inte betona lång erfaren-het av skolan som bara vi gamlingar kan ha, utan aktuell, samtida sådan ute i samhället. Var har hittillsvarande ambassadörer bloggat och twittrat? Inte är det väl på samma plattformar som ungdomarna som ”inte läser” befinner sig?
Vad man ska göra åt bibliotekarieutbildningen på området barnkultur, barnlitteratur och röstresurser användbara både på ett stojigt bibliotek och i debatten, ja, det vet jag uppriktigt sagt inte. Jag är för en gång skull mållös!
Vad man ska göra åt bibliotekarieutbildningen på området barnkultur, barnlitteratur och röstresurser användbara både på ett stojigt bibliotek och i debatten, ja, det vet jag uppriktigt sagt inte. Jag är för en gång skull mållös!
I Sverige har man i vart fall till Statens kulturråd kunnat inkomma med förslag till kandida-ter inför kommande utnämning. Jag nominerar härmed redan nu den som jag tycker ska bli nästa läsambassadör: rapparen Erik Lundin, vinnare i kategorin Årets textförfattare 2015 på Grammisgalan. Har denne textälskare inte tid, möjlighet eller lust till uppdraget, bör det hur som helst vara någon som unga och inte minst killar lyssnar på och till. Kanske har Zlatan lagt fotbollsskorna på hyllan 2017 och till och med haft tid att läsa godnattsagor för sina söner?
Det viktigaste som en svensk läsambassadör sagt om hedersuppdraget, och gjort, under de gångna fem åren tål också att upprepas, nämligen Johan Unenges konklusion:
”Man ska helst inte bara älska böcker, utan även barn – och att tala med barn.”
Lärs detta numera ut på Bibliotekshögskolan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar