Jag är fullkomligt sporttokig, men nöjer mig numera med att vara åskådare och på tv se allt som rör fotboll, hockey, amerikansk fotboll, boxning och konståkning och nästan all fri-idrott.
Konståkning kan tyckas som en udda fågel i min uppräkning av favoritsporter med muskler, men jag finner sporten fascinerande av många skäl. Har även skrivit om den i min bok om sport i 53 svenska långfilmer (Att träna och tävla är komiskt) som kom ut i fjol. En presen-tation av bokens huvudfynd finns att läsa på
http://www.idrottsforskning.se/sport-ar-komiskt-enligt-svensk-film/
Konståkning kan tyckas som en udda fågel i min uppräkning av favoritsporter med muskler, men jag finner sporten fascinerande av många skäl. Har även skrivit om den i min bok om sport i 53 svenska långfilmer (Att träna och tävla är komiskt) som kom ut i fjol. En presen-tation av bokens huvudfynd finns att läsa på
http://www.idrottsforskning.se/sport-ar-komiskt-enligt-svensk-film/
Sport är komiskt enligt svensk film
28 APR 2016
TEXT: MARGARETA RÖNNBERG, HÖGSKOLAN I GÄVLE
Boken recenserades även den 13 april 2016 på idrottsforum.org på länken
Att inte göra misstag samt maskera det svåra och fysiska
Vad har nu konståkning gemensamt med barn och barnkultur, förutom att de flesta åkare börjar väldigt tidigt? Jo, småflickor har på sin fritid i århundraden, och åtminstone en bra bit in på andra halvan av 1900-talet, på sin höjd tävlat mot sig själva och då framför allt strävat efter att inte göra misstag: inte tappa bollen i ”Bollskola”, inte trampa (eller kasta stenen) på linjen när man hoppat hage, inte heller fastna i hopprepet eller twistbandet eller låta rock-ringen halka ned.
Det har dessutom inte setts som riktigt schysst att vilja besegra sin bästis öga mot öga, däremot att öva upp sig själv till perfektion. Individuell konfrontation har ansetts ”okvinnligt”. Man kommer heller aldrig riktigt ”i mål” när man hoppar hage eller hopprep. Pojkar verkar mindre ha oroat sig för att göra fel och har tillåtit sig att öppet tävla mot varandra, även om de också ensamma ägnat sig åt att jonglera med bollen. Det låter kanske fördomsfullt, men folklivsarkiven liksom en empirisk studie lär fortfarande ge stöd.
Flera svåra och fysiskt ansträngande aktiviteter som länge dominerats av tonårstjejer och kvinnor, men i stället för tekniska och muskelgrenar klassas som ”vackra”, tycks än idag uppvisa samma grundprincip som flickornas lek och spel: det outtalade förbudet mot att göra misstag – och heller inte tävla en mot en. Det gäller exempelvis bedömningssporter som rytmisk gymnastik (som 1998 övergav beteckningen ”rytmisk sportgymnastik”, kanske i en strävan bort från sport?), voltige, synkroniserad simning/konstsim och konståkning. Varför har de bägge sistnämnda förledet ”konst”, som de (därmed?) i och för sig ofta förknippas med? Är de ens fråga om sport? Show? Eller är det som förledet antyder konst?
Konst är förstås en betydligt bättre metafor än att tala om sport i termer av krig, med alla ordets grymma och rasistiska konnotationer. Det sistnämnda sker dock betydligt oftare, särskilt beträffande närkontaktsporter såsom hockey, men även i samband med fotboll. Dock sällan eller aldrig om konståkning, som i hög grad kommenteras i estetiska termer som en direkt följd av bedömningskriterierna.
Pojkar har öppet erkänt sig vilja vinna, varit mindre självövervakande och agerat mera reflektionslöst – och därmed även lärt sig att konkurrera t.o.m. med kompisar, att chansa och uthärda att förlora. Pojkars och mäns prestationer framhävs ofta som ansträngande och hårda, men hur fysiskt krävande är egentligen t.ex. golf eller trav som länge dominerats av män, medan ”kvinnosporter” belönas om de ser mjuka och lätta ut. Därmed inte sagt att de verkligen är mjuka eller lätta.
Påfrestningarna kan vara enorma också i konståkning. Hur kan man då idag avgöra ifall en sport ”är” en ”flick-/kvinnosport”? Motiveringen var förr att sporten ifråga var för ansträng-ande… De konstnärliga, expressiva aspekterna är numera avgörande. Allt fler idrotter och sporter som upplevts som ”estetiska” har efterhand ansetts som ”kvinnliga”. Helt enkelt som alltför ”konstnärliga” och ”vackra” för män att ägna sig åt, fastän alla sporter ju upplevs och med andra ord är ”estetiska”.
Den retoriska fråga som här ställs – och eftersom enbart retorisk, besvaras med ”ja” – är ”Vore det kanske bättre om debatten även idag hellre dominerades av riskerna med konståkningens fysiska påfrestningar än av ’skönheten’, med åtföljande utseendefixering och ät-störningar som resultat av det estetiska intryck som ska skapas?”. Och bättre ifall sportens behov av muskler liksom utövarens styrka och mod framhölls? Fast hur kan det estetiska och konst egentligen vara kvinnomärkt?
Prinsessor hör hemma i sagor – inte i sport
I Svenska filminstitutets beskrivning av Min lilla syster (2015, Sanna Lenken) samt recen-sioner, blir den genre som konståkning tolkas med hjälp av tyvärr en saga. Ty det är ju i sagan som ”isprinsessor”, ”skridskoprinsessor”, ”skridskodrottningar” och ”drömmar” hör hemma... Dessa beskrivningar kritiseras dock veterligen sällan, till skillnad från Disneys ”prinsessor”.
Filmtiteln Min lilla syster/My Skinny Sister är kryptisk på svenska och filmen borde kanske hellre ha hetat Min lilla storasyster eller Min systers smala olycka. Berättelsen handlar förvisso lika mycket eller mer om lillasyster Stella (Rebecka Josephson) och händelserna är helt och hållet betraktade ur denna 12-åriga flickas både avundsjuka, svartsjuka, kärleksfulla och insiktsfulla perspektiv, när hon på ett strålande spelat och gestaltat sätt iakttar den fem år äldre konståkningstävlande systern Katja (Amy Deasismont, lika strålande). Det rör sig om ett familjedrama med åldersrekommendationen ”Från 11 år”.
Regissören Lenken ville först betitla filmen Min ätstörda syster, men producenterna menade att det skulle skrämma bort publik. Den svenska filmtiteln är avsedd att inte fokusera alltför mycket på kroppen ty filmen handlar mer om ångest, har regissören själv framhållit i en estraddiskussion (3/2-15) som finns på YouTube. Ätstörningar handlar onekligen ofta om existentiell ångest. Men ångest inför vad? Det framgår faktiskt inte riktigt av filmen, vilket är dess enda svaghet.
Sanna Lenken på MIK-dagen 3/2-15 https://www.youtube.com/watch?v=ugq02r4rn2w
Min lilla syster beskrivs alltså så här i Svenska filminstitutets filmdatabas:
Stella är 12 år och på väg in i de spännande tonåren. Hon jämför sig med sin perfekta storasyster Katja, konståknings-talangen som lyckas i allt. Världen vänds upp och ner när Stella i hemlighet upptäcker att Katja brottas med en svår ätstörning. Sjukdomen får familjelivet att krackelera och Stella ställs inför svåra val. En film om fallna isprinsessor, systerrivalitet och drömmar som gått fel.
Sanna Lenken har intervjuats i utländsk press och bl.a. sagt att ”ätstörningar är ett slags missbruk ungefär som alkoholism, men också en sjukdom nära kopplad till könsroller och bilden av kvinnan” (Asp, Variety 31/1-15). Hon har även framhållit motivet till val av sport, samt avslöjat att sjukdomen är självupplevd:
I had anorexia from 16 to 20 and I’ve met so many young, talented girls who get eating disorders. There is something about society that makes so many young girls want to change themselves, a pressure on them” [..]
My Skinny Sister is set against the backdrop of competitive ice skating, a decision which was made based on “wanting a world that was as physically demanding as possible,” says the director, who has her own background in dancing. “The sound of the skates, the fact that if you fall on the ice you could die. It’s a rough and harsh atmosphere, but at the same time it’s supposed to look beautiful, and like there is no effort in it, says Lenken (Cooper 29/1-15).
Om tonårstjejers ”Hunger Games”
Inledningsvis får vi se Katja vinna eller åtminstone lyckas väl i en tävling och gratuleras av småflickor med rosor, förutom av föräldrarna och systern. Mamman säger sig vara stolt över henne, men Katja själv fokuserar bara på det som hon gjorde fel: ”Jag missade jättemånga saker.” Som uppmuntran får hon av föräldrarna en fin konståkningsdress med paljetter, som hon blir glad över. Hela tiden tror hon sig emellertid vara tvungen att träna, samt äta kalorisnålt.
Filmen skildrar sedan de för anorexi (och delvis bulimi) typiska dragen med tvångsmässig träning, lågt energiintag, självdisciplinering, manipulativt agerande, hetsätning, konstkräkningar, humörsvängningar, nedstämdhet, känslor av meningslöshet, hjälplöshet. Allt interfolierat av träning på is och annat underlag.
Samtliga recensioner och presentationer av filmen tycker sig ha funnit förklaringen till ätstörningen i en dysfunktionell familjesituation, både att en alltför engagerad och under-förstått krävande ”anorektisk familj” skulle betinga anorektikern, och att föräldrarna skulle vara för likgiltiga, frånvarande och blinda. Det är emellertid svårt att upptäcka några tecken på någotdera.
Modern som är projektledare är visserligen borta en hel del från familjen och stressad, men frånvaron uppvägs av den alltid närvarande, perceptive och insiktsfulle fadern. Inte heller kan modern anklagas för att pusha Katja alltför hårt, även om det är hon som säger sig vara ”stolt” över dotterns framgång. En antydan skulle förvisso kunna vara när Katja till sin lillasyster Stella säger: ”Det är precis som mamma säger: Du har ingen disciplin! Det är skillnaden mellan dig och mig!”
Vi ser helt enkelt en typisk svensk familj av idag, vad föräldrarna anbelangar. Vore de verkligen problemet, är det svårt att förstå hur en så klok dotter som Stella kan vara uppvuxen inom samma fyra väggar. Deras reaktion på den äldsta dotterns beteende, när de väl börjar inse vad det hela rör sig om, är på intet vis mer handfallen än de allra flestas skulle vara. Inte heller tränaren framställs som särskilt hård eller krävande. Han insisterar på att Katja ska träffa en läkare när hon visar sig trött och stänger t.ex. av henne från träningen när hon ser svag ut. Det finns helt enkelt ingen livs levande ond antagonist i denna berättelse.
Odjuret Anorexia Atletica i modern varningssägen
Filmen har setts som en varningssaga om vikten av att uppmärksamma varningstecknen och förstå konsekvenserna av en hemsk sjukdom. Här förekommer dock inga av sagornas karak-teristiska kännetecken, varken beträffande innehåll, karaktärer eller magiskt skimmer. Här härskar realism och ingen i filmen uttalar heller ordet isprinsessa, som i vanlig ordning kunde föra tankarna till sagor. Min lilla syster skulle möjligen kunna kallas för en varnings-fabel om ett odjur.
Berättelsen är emellertid snarare en modern sägen, påminnande om de väsen som i svensk folktradition fått förklara än det ena, än det andra. Till skillnad från sagor och fabler, gör sägner anspråk på att vara sanna. De har ofta haft till uppgift att avskräcka inte minst barn och unga från olika faror och har därför olyckligt slut.
Idag kan många av sägnerna te sig skrattretande, när de med hjälp av övernaturliga väsen förklarat sjukdomar, som vi skulle tala om i termer av virus eller gener. Nuförtiden berättar vi inte om sjukdomsalstrande älvor, eller om hur vitormen biter sig in i själen. Inte heller idag är dock orsakerna bakom många sjukdomar klarlagda. Numera varnas unga med hjälp av bl.a. filmer med underförstådda eller, för de yngre, övertydliga levnadsregler.
I Min lilla syster tycks ångesten inför hunger, snarare än själva maten, bli varningssägnens onda karaktär. Det finns nämligen ingen annan skurk i denna sägen än just hunger som ett slags osynligt monster, som kommer utifrån och försöker tränga in i och förgöra Katja. Kanske ”skyller” recensenterna på föräldrarna, därför att ingen annan antydan om möjliga orsaker till ätstörningarna ges i själva berättelsen. I en intervju ger upphovskvinnan själv dock en ledtråd till vad som i detta fall föranleder ångesten. Det är inte någon generell utseendefixering föranledd av den sedvanliga skurken modetidningar, utan en specifik.
Det vore givetvis att begära för mycket av en filmare att komma med svaret, när läkarvetenskapen inte heller riktigt kan förklara anorexi fullt ut. Lenken gör emellertid själv ett intressant antagande i intervjun i Screendaily ovan, när regissören tycks lyfta fram just konståkningen (likt annan hård fysisk aktivitet såsom dans) som orsaksförklaring till Katjas agerande.
Det rör sig nämligen här uppenbarligen inte om ”vanlig anorexi”, anorexia nervosa (där ambivalenta känslor inför detta att ”vara på väg in i vuxenlivet”, som pappan i filmen också talar om, oftast verkar vara oerhört centrala), utan om ”sportanorexi”. Och inte om vilken sport som helst, utan om en ”estetisk sport”, där prestationen eller det behagfulla intrycket – inledningsvis – visar sig faktiskt förbättras av en lättare kropp i och med ((över)tron på) lägre vikt, men där det restriktiva ätandet sedan går överstyr.
Ty det handlar nog ändå i hög grad om kroppens yttre även för en konstsportanorektiker. Sportens obligatoriska figurer är visserligen borttagna, men har nu ersatts av en ”obligatorisk figur”, som Wiegman & Zwinger (1995) uttryckt saken. Kvinnliga utövare av just imagesporter som gymnastik och konståkning, men även balett, har befunnits ha störst risk för att utveckla sådan typ av ätstörningar (Sungot-Borgen & Torstveit 2004).
Manusförfattaren, regissören och f.d. dansaren Sanna Lenken säger alltså i intervjun med Cooper (2015) att hon ville förlägga handlingen till ”en så fysiskt krävande miljö som möjligt”: ”en hård och sträng atmosfär som samtidigt förutsätts se vacker ut och komma av sig självt, utan kraftansträngning”. Synd bara att inte just detta gestaltades tydligare i filmen. Utifrån klassisk estetik har normen varit att de konstnärligt sett främsta prestationerna döljer hur de uppnåtts på ett slitsamt sätt. Det svåra ska se harmoniskt och lätt ut. Det gäller mål-ningar, filmer såväl som sport.
Det vore att föredra att en sport utövad av unga starka tjejer och kvinnor, men som går ut på att framställa dem som sköra och gracila objekt, till glädje för den övervägande kvinnliga f.d. unga (sköra? gracila? hårt slitande?) publikens estetiska upplevelser, hellre betonade det hårda arbete och de bemästrade fysiska påfrestningar som ligger bakom konståkarens presta-tion. Har detta verkligen sin grund i en ”manlig blick”, kunde väl performancekonstnärens hårda arbete och muskler som skapar det sköna objektet lika gärna framhävas? Dessutom vore det ärligare om Konståkningsförbundet, som Min lilla syster, erkände konstkräkningarna, förutom hade minimiviktkrav för åkarna eller viktregler, precis som backhoppning har.
Eller är det kanske vi kvinnor som får tjejerna att från tidig ålder tro att det är farligt att göra misstag?
Referenser
Asp, Jon: ‘Sister’ plays in competition at Goteborg and at Berlin’s Generation Kplus, Variety January 31, 2015
Cooper, Sarah: Sanna Lenken, My Skinny Sister, Screendaily, 20 January, 2015
Sungot-Borgen, J. & Torstveit, M.K: Prevalence of ED in elite athletes is higher than in the general population, Clinical Journal of Sport Medicine 14 (2004):1, s.25-32
Wiegman, Robyn & Zwinger, Linda: Tonya’s bad boot, or, go figure, sid.103-121 i Cynthia Baughman (red): Women On Ice. Feminist Essays on the Tonya Harding/Nancy Kerrigan Spectacle, New York: Routledge 1995
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar