Bo Widerbergs barnskildring Fimpen – förverkligandet av en fotbollsspelande 7-årings pojkdröm?

Bo Widerberg gjorde aldrig någon långfilm för barn och dennes Fimpen (1974) utgör inget undan­tag. Filmen behandlas visserligen av nästan samtliga samtida recen­sen­ter och nutida filmpeda­goger som en småtrevlig barn­­­­­­­­­film, men är i själva verket en s.k. barnskildring. Med andra ord en berättelse om ett barn för främst vuxna, fast några kallade den för en ”barn- och familjefilm”. Snarare än skildra fotboll ur ett barns perspektiv, vill den uppenbarligen säga något om vux­nas relation till barn. Widerberg tycks, om än på ett något kluvet sätt, kom­men­­­tera sin samtids syn och för­vänt­ningar på den upp­växande generationen och komma med egna re­kom­­­menda­tioner. 

Berättelsen om det 6-åriga fotbollsunderbarnet Johan Bergman (Johan Berg­man) kallas all-mänt för en fotbollssaga. Poj­ken, familjärt kallad ”Fimpen”, upp­­­täcks av en landslags-spelare, bereds ge­nast plats i Hammarbys A-lag, ersätter snart sin ”upptäckare”, blir där­­­-efter oum­bärlig för det sven­ska herrlandslaget, för att redan året därpå avsluta sin kar­riär. Frå­­gan blir inte bara vilket slags saga det i så fall eventuellt är tal om. Det finns som bekant både magiska undersagor och didak­­tis­ka var­nings­sagor. Dess­­­utom: saga för vem? 

Fil­men ger upphov till många frågor: ut­tryck­­er berättelsen verk­li­gen poj­kens egna önsk­ning­­ar, eller blir han bara ett verk­tyg för vuxenvärl­dens syften och be­­hov? Vilka behov och synsätt i så fall? Och varför just i mit­ten av 70-ta­let? Inte minst: varför lägger poj­ken redan vid sju års ålder fotbolls­skorna på hyl­­lan för gott? Vad kan en barnpublik tänkas säga om detta?

Inledningsvis ser landslagsstjärnan ”Mackan” (Magnus Härenstam) ”Fim­pen” kicka boll på en grusplan tillsammans med äldre eller åtminstone betydligt större barn. ”Mackan” förlorar helt självförtroen­det efter att han, med sina be­­ryk­­tade ”kolibrifötter”, blivit totalt bortfintad av 6-åringen döpt till Johan. Stjär­nan tipsar ändå sitt krisan­de lag Hammarbys excentriske klubb­ledare (Ernst-Hu­go Järegård) om ”Fimpens” fantas­tiska talang. Snart är karusellen i gång, men vad tyder på att det skulle röra sig om förverk­li­­­­­gandet av en pojkdröm? 

Redan grabbens öknamn – oavsett vari­från det kommer – antyder att denne, likt barn gene­rellt, betraktas ur ett vuxet per­spektiv. Ty vilket barn skulle kom­­ma på tan­ken att karak­terisera en jämnårig utifrån den del av ciga­retten som inte går att bruka, utan kastas bort, ja, trycks ned i gruset? Endast ersätt­ningen för efter­tex­terna kan i denna film sägas vara gjorda utifrån en ännu icke läskun­­nig pojkes per­spek­tiv och för dennes jämnåriga i biopubliken.

       

Ingenting tyder på att Johans högsta önskan är att få komma med i lands­la­get, åt­min­­­­­­stone inte redan nu, fast möjligen som i många barns önske­dröm­­­­mar, om sisådär tio år. En fram­tida karriär spolieras dock tydligen här, ge­nom att in­ledas alldeles för tidigt. Pojken pro­te­s­te­rar visserligen inte när han lyfts från lek­platsen till fotbollsstadion, ty karaktä­ren til­låts inte ha några känslor eller åsikter överhuvudtaget förrän eventuellt mot filmens slut. När han väl är lands­­lagsspe­la­re, tvingas han dessutom stå vid sidan av kompisarnas fot­bollslek. 

Han iakttar med tårar rinnande nedför ansik­­tet de kamrater som han tidigare sparkade boll med. En förbi­­passe­rande tant, som menar att han väl också borde få vara med, får av de andra poj­kar­na sva­ret att ”han är för bra”. Detta trots att Johan i klubb- och landslaget inte ses spela bättre än han inledningsvis gjor­de på lekplatsen – och då ju fick vara med. Vuxen­värl­den tycks alltså frånta 6-år­ingen hans äls­­­­kade bollek. Vad ”får” han istället? Filmen är faktiskt rätt otyd­­lig på den punk­ten. 

Efter att ”Mackans” klubbledare alltså fått syn på Johan och värvat pojken till Ham­­marbys A-lag, genomgår den dittillsvarande stjärnan en kris då denne enligt ledaren ”inte ens platsar i damla­get”. Hårdare knock kan förstås inte en man råka ut för... ”Fimpen” beskrivs av ledaren däremot som ”en överdjävel på fotboll”. Denne special­be­stäl­­ler, inte utan svårighe-ter, fotbolls­­skor i storlek 23 till pojken, men inför premiären får mål­­­vak­ten Ronnie Hell-ström i omkläd­­­­­­­­nings­rum­met hjälpa Johan att knyta skorna, ty 6-år­ingen kan själv ännu inte.

I Johans första match för Hammarby mot Åtvidaberg gör pojken sitt lags samtliga tre mål, var­av ett med cykelspark. Hemma leker han med ett fjärrstyrt flygplan, när landslagsledaren Georg ”Åby” Eric­­son ringer och meddelar: ”Jag har bestämt att du ska spela på söndag!” Johans enda reak­tion blir ”Ja, men jag har ju ingen tröja…”. Det ska dock fixas, lovar ”Åby”. Johan ses där­efter ensam ta bussen till fotbollsstadion och planka in, för att ”känna på plan”. Han blir då bort­körd av en vaktmästare, som inte tror på pojkens påstående att han ska spela där på söndag. Det (då) kända nyhetsankaret Sven Lindahl bekräftar i tv-rutan dock att Johan är den ”yngste uttagne någonsin, 6 år”.

Johan hämtar själv ut sin landslagsdress på posten och provar den hemma fram­­­­för spegeln. Det är snart dags för VM-kvalmatch mot Ungern, en kamp som Sverige inte får förlora, vilket reportern ideligen påpekar. Ungern leder efter ett tag med 2-0 och när Johan ber Ralf Edström om hjälp med skosnörena, blir det fritt fram på deras kant för Ungerns 3-0. ”Nu vill det till under­­­­­­­verk om Sverige ska komma tillbaka!” Underverk är förstås just vad underbarn uträttar och Johan pas­sar till två mål och gör själv det tredje. Domarens slutsignal ljuder och Ralf Edström och Roland Sandberg bär pojken på sina armar.

     

Tiden är nu inne för upprop i första klass och Johan känns igen av lärarin­nan, fint spe­lad av Monica Zetterlund. ”Sportspegeln”, är Johans enda kommen­­tar till henne. Han ritar sig själv tillsammans med en fotboll, när uppgiften lyder att gö­ra ett självporträtt. Snart ska det bära iväg till Öster­rike för ännu en kval­­match. SVT:s sportkommentator Arne Hegerfors frågar Johan om han är nervös, men får ett nekan­­­­­de svar. ”Åby” Ericson menar att det nog ska gå bra, då man för Johans skull har inköpt bilder­bo­ken Fjorton små björ­nar. Landslagsspelarna ses varje kväll turas om att läsa ur denna för att få pojken att somna, men de en­da som slumrar till är högläsarna själva. Klipp till matchen. Åter­­­igen poängterar tv-reportern (Bengt Grive) att Sverige måste ha minst oavgjort. Johan nickar in 2-2-målet sekunderna före slutet. 

        

I skolan sover dock Johan över sin bänk. Lärarinnan går bekymrad till rek­­tor, men denne är istället uppslukad av ”Fimpens” fantastiska mål, som utageras med hjälp av stämplar och limstift på skrivbordet. Efter skoldagens slut besöker grabben och hans kompis för andra gången några kattungar, som nu fått ögon. Johan ber senare en tant läsa löpsedlarna, med lovord om honom. Någon dag där­­­­­­efter kommer rektor inrusande i klassen med ett koppel fotografer och vill sola sig i glan­sen av Johan. Rektorn upptar större delen av bilden lutad över den hukande pojken, som han beordrar ”Se glad ut nu, Johan!”. Pojken ser lika lite glad ut som alltid. 

  

Landslagskollegorna klagar hos Ericson och menar att Johan ”lider hotell­dö­den” och att för­bun­­det väl kunde köpa en annan bok som fungerar bättre. ”Åby” säger att det är en ”kost­­nads­sak” och tycker själv att boken ju har kul teckningar och att spelarna väl kan anstränga sig lite och göra läsningen rolig. Johan är allt tröttare och deppar. ”Han springer ju runt och halvso­ver”, menar lagkamraterna (dock inte så att pojken hör). ”Kan­ske kunde ni hitta på nåt kul?”, undrar ”Åby”. Spelarna kommer med olika förslag. Storstjärnan Bosse Larsson säger att ”po­ker kan man ju inte spela med honom, han vinner ju hela tiden, det har jag inte råd med, jag har ju familj att försörja...”. ”Åbys” snilleblixt blir nu karusellåk­ning på tivoli, vilket visar sig så där lagom uppskattat av laget inklu­sive Johan. 

   

Nya matchbilder från Johans spel i Hammarby följer, där pojken blir fälld, klagar på domaren för utebliven frispark (”Hur blåser du, din jävla lus­fis?”) och blir varnad. I om­kläd­­­­­­­­­­­­­­­­­ningsrummet muttrar Johan att ”det blir inte bättre om man bara skäller, det blir sämre”. ”Mackan” sitter på läktaren och ler i mjugg åt varje miss och utbrott från Johans sida.  

Fotbollen vs skolan

I skolan förklarar den ytterst vänliga och förstående lärarinnan för den sömnige Johan att han måste följa med i undervisningen också. Hon har tittat på matcher på tv och säger att han med sina korta ben ju måste springa mycket längre där på vänsterkanten än de andra spelarna gör. Kun­­­­­de han inte spela center istället?, frågar hon. ”Näe, det går inte”, svarar Johan, men han kan inte förklara varför detta skulle kännas helt fel. Fast han måste ju lära sig att för­­klara, lik­som lära sig ”A, B, C”, menar fröken. 

Klipp till nytt kattbesök tillsammans med den jämnårige klasskamraten, som visar hur man kan könsbestämma katt­­ungarna. Johan hör då plötsligt ett match­­­referat från en radio i när-heten och inser att han glömt bort landskampen mot Frankrike. Han hejdar en taxi och kom-mer fram till Råsunda en bit in i and­­­ra halvlek, men gör ett halvdant inhopp och Frankrike vinner denna vänskaps­­­match. Efteråt skriver Ralf Edström autogra­fer till en grupp barn, men Johan tränger sig bara förbi, till barnens tal­kör ”Diva! Diva! Diva!”.

     

I spelarbussen förklarar en nedstämd Johan för Ralf att han inte kan skriva, inte ens sitt namn: ”Fan, att jag inte kan skriva med fötterna!” ”Det kommer!”, menar Ralf, förmodligen syftande på att skriva för hand. Hemma igen bråkar Johan med sin storasyster och avspisar i telefon en rek­­lamkille som vill att poj­ken ska fotograferas för en affisch för drycken Fimpo-nad. Johan svarar att läs­ken ”sma­kar skit”, lägger på lur­en, går ned till bollplanen och iakttar sorgsen de for­na kam­raterna som sparkar boll. Han är inte bara ledsen, utan sur, och ropar ”Stick!” till tanten, som tycker att också han väl borde få vara med och spela. 

   

Ur en tryckpress matas löpsedlar för Kvällsslaskan fram, med texten ”Fim­pen sviker Sverige”. Nyheten har alltså spritts, att Johan ska lägga av. Tv-re­por­tern Bo Holmström intervjuar på skolgården pojken, som rättar honom och säger att han inte heter ”Fimpen”, utan Johan:

Holmström: Dom säger att du ska sluta med fotbollen helt och hållet…? 

Johan: Ja.., så att jag kan lära mig skriva å så… 

Holm­ström: Men kan du inte göra det, fast du spelar fotboll då? 

Johan: Näe… 

Holm­ström: Tar fot­bol­len för mycket tid från skolan? 

Johan: Ja... 

Holmström: Hur ska vi klara oss då, då? I matchen mot Sovjet till exempel? 

Johan: Dom klarar sig nog i alla fall... 

Holmström: Är det skolan som sagt åt dig att ”nu får du ägna dig åt att läsa och skriva och inte spela fotboll… annars så…?” 

Johan: Nej, det är jag själv 

Holmström: Har du bestämt det själv? 

Johan: Ja

Holmström: Kan du inte läsa och skriva då?
Johan: Näe, inte ens mitt namn…

Holmström: Alla dina kompisar i den klass du går, kan dom skriva sina namn?
Johan: Ja

Holmström: Det har ju varit lite bråkigt på matcher också… Domarbråk bland annat, vad har det betytt för dig?

Johan: Ja, dom dömer… bedömer inte rätt och så, … det blir inge kul å spela…

Holmström vill fortsätta intervjun, men skolklockan ringer in och Johan säger att han har tim­me nu och går. Reportern summerar då: ”Ja, det där var före detta ’Fimpen’, Johan, som har bestämt sig alldeles själv, säger han, för att bli en all­deles vanlig pojke i Sverige. Inte längre alltså en fotbollsstjärna. Hur det nu ska gå mot Sovjet, ja, det kan man börja undra.” Hemma i tv-soffan ses Johan följa detta tv-inslag om sig själv samt efterföljande intervju med Georg ”Åby” Eric­son, som menar att det ”knappast är nån mening med att vi åker till Sovjet. Här har man ju i alla fall byggt upp laget kring Johan. Han har varit väldigt duk­tig i matcher­na [..] Det är ju han som varit vårt vapen i VM-kvalmatcherna. Och får vi nu ställa upp utan, ja, då…”.

Johan ses bläddra i telefonboken och slå ”Åbys” nummer. Nyhetsuppläsaren Sven Lindahl i Tv-nytt klipps därefter in: 

Det fotbollsintresserade Sverige kan andas ut. Johan Bergman, mera känd som 

”Fimpen”, medver­kar trots allt i den viktiga matchen mot Sovjet i Moskva nu på söndag. Johan Bergman ska vara med en sista gång om han, som han säger, slipper de 17 små björnarna. Trots omfattande efterforskningar har Tv-nytt inte lyckats få klarhet i vad han syftar på.

Sportkommentatorn Bengt Bedrup refererar sedan till matchbilder, i vilka Johan gör alla tre målen, Sverige vinner över Sov­­­­jet med 3-2 och (enligt filmen) där­med går vidare till VM i Västtyskland 1974. Sedan klipps det till en hammar­­by­match, nu med Johan på läktaren och ”Mackan” i fin comeback. Efter­åt skri­­ver ”Mackan” autografer, medan Johan osedd smyger förbi. 

I skolan är det räkning och fröken visar två röda och två blå kulor på kulra­men och frågar vad 2 plus 2 blir. Alla i klassen räcker upp handen och till slut efter lång tvekan även Johan, som får frågan och svarar ”5”. De andra barnen fnissar och vill viftande korrigera honom, men frö­­­ken säger åt dem att ta ned händerna. I filmens sista replik säger hon så: ”På sitt sätt var det rätt. För det finns saker ibland som är viktigare än att 2 och 2 blir 4. Men det kan vi tala om en annan gång.” Hon blin­kar till Johan, som ser aningen mindre trumpen ut än vanligt, varpå bil­den fryses på hans ansikte. 

Över en svart bild, efter ljudet av läktarjubel och talkören ”Segern är vår, segern är vår, vi har vunnit, segern är vår!” hörs en speaker ur högtalaren läsa upp de medverkandes och film­teamets namn. Inga eftertexter förekommer såle­des, vilket onekligen är ett ovanligt och ”barn­vänligt” grepp – som måhända vi­sar att man skulle kunna klara sig hyggligt ett bra tag även utan läsför­måga? 

Barnets eget perspektiv saknas helt

Frågan är varför Johan slutar spela fotboll, ja, varför han ens börjar göra det i Hammar­bys A-lag och sedan avancerar ytterligare till högsta tänkbara nivå. Ingenting i pojkens yttre tyder någonsin på att han tycker att det är roligt att spe­­­la med de vuxna, även om han ses göra sed­van­liga målgester. Än mind­re hörs några glädjeuttryck eller ens nöjda ord komma ur hans mun. Ingen frågar hel­ler om han vill spe­­­la i lands­­­laget, utan ”Åby” har ”bestämt” det. 

Poj­kens sam­tycke efterfrå­­­gas aldrig. Hade han det kanske skojigare på gruspla­nen till-sammans med kom­pisarna? Eller slutar han därför att han insett att sko­lan är viktigare, inte för att landslags­­­­fot­bollen stinker..? ”Åby” Eric­sons tak­tik­­­­genomgång under paus i matchen mot Sovjet (således efter att Johan bestämt sig för att det­ta är hans sista match) torde för­­visso inte vara något som motiverar en 7-åring. Detta är för övrigt enda gången som den annars alltid gladlynte lands­lags­­­ledaren verkar irriterad på poj­ken och två gånger frågar ”Lyss­­nar du på vad jag säger?” och på förstaklassarens lama ”ja” repli­kerar ”Men visa det då!”.

   

Det förs i filmen varken från föräldrarnas, lagledarnas, skolledningens eller medier­nas sida någon dialog med pojken eller någon diskussion om det välbe­tänkta i hans medverkan. Fil­­­men i sig verkar därmed just vilja stå för ett sådant ifrågasättande, om än inte med något stöd i bar­nets eget per­­­­­­spektiv. Pojken får aldrig yttra sig i frågan. Vi ser i stort sett ingen inter-aktion överhuvudtaget mel­­lan Johan och föräldrarna, förutom att mamman följer sonen till arenan eller flyg­­plat­sen. 

    

Hennes enda reaktion på Georg ”Åby” Ericsons telefonsamtal med Johan om lands­­­­­­­­lagsut-tagningen är ett eko av pojkens: ”Ja, men du har ju ingen tröja...” Rektorn bryr sig bara om PR för skolan. Sex av landets på 70-talet mest kända jour­na­­­lister intervjuar den unga stjärnan eller refererar hans fot­­­bolls­prestationer (Bengt Bed­rup, Bengt Gri­ve, Arne Heger­fors, Bo Holmström, Lennart Hyland, Sven Lindahl), utan att någon­­­sin ifrå­­gasätta det lämpliga i att en 6-7-åring indi­rekt åläggs ett enormt ansvar som rädda­re av natio­nen. 

Den enda som försöker efterhöra Johans egen åsikt är Monica Zetterlunds lärarinne­gestalt. Hon säger sig förvisso inte veta mycket om fotboll, men son­de­rar av allt att döma inte enbart därför hans inställ­ning till positionen på planen. Skulle Johan inte tycka att det vore bättre om han finge spela center? Mindre fy­­­siskt krävande? Vore skolan och fotbollen då möjliga att kom­bi­nera? Trots det nekande svaret beträffande positionsbyte, ser vi faktiskt Johan senare spe­la just centralt för Hammarby och även då göra mål. Varför inte också i lands­laget?

Kritikerna var frågande

Skälet till att Johan lägger av förblir onekligen också oklart. Göte­borgs-Pos­tens film-recensent Monika Tun­bäck-Hanson verkade (17/2-74) vara inne på att filmen i själva verket handlar om de vuxna, när hon skrev att ”Fimpen är en film om barnasinne och leklust, men den är gjord på en viss distans. Med vänlig ironi följer Widerberg de stora grabbarnas allt uppslu­­kan­de intres­­­se för fotboll.” Att ett barn har barnasinne behöver ju inte påpekas, varför recensen­­­­ten troli­­­­gen syf­­tade på de vuxnas barnsliga sinnelag och spellust. Ändå gör Tunbäck Hanson den­na tolkning av filmens slut: ”Den berättar inte bara om hur käm­pigt det är att vara idol, allra helst när man är liten och ännu inte kan läsa och skriva [utan filmen ger även fina svep över förorten och inblickar i familjen]”. Arbetets kri­ti­ker Richard Norén är (17/2-74) mer funder­sam: 

sammantaget kan jag inte få ekvationen att gå ihop, därtill känns den alltför rapso­disk. Allra mest gäller det slutet, som verkligen känns påklistrat. Vad Widerberg egentligen tänkt sig med den här filmen framgår nog inte riktigt, är jag rädd. Frågan är om han vet det själv.

Vändningen mot slutet är onekligen svårbegriplig, för att inte säga obegriplig. Slutar Johan verkligen med fotbollen där­för att den tar alltför mycket tid från sko­­­lan? För att sporten är för betungande och utmattan­­de? Idol­­skapet för tungt att bära, prestationspressen för hård? Kom­mer framgången alldeles för snabbt? Ingen­­ting tyder på något av detta, även om pojken förvisso är sömnig, men kan­ske mer p.g.a. bil­derbo­­­­ken och resorna, än fotbollen i sig. 

Han ses aldrig träna, har på sin höjd en match varje vecka och en landskamp varannan månad. Han behandlas heller inte som någon idol av klass­kam­­­­­­­­raterna. Är han inte nöjd med sin egen prestation? Lägger han av, för att han inte får/kan leka med jämnåriga? För att barn­­fansen tycker att han blivit en diva? För att han vill kunna allt det som klasskamra­terna kan – vara som ”alla and­ra”? Vi får ald­rig riktigt veta, eller blir i vart fall inte övertygade. 

Så avstår pojken verkligen fotbollen, för att han mest av allt vill lära sig att skriva och läsa? Det är i så fall svagt underbyggt. Är det kanske snarare för att vara den snälla fröken till lags, d.v.s. den enda som verkli­gen tycks bry sig om hur han själv känner och upplever det hela? Kunde grab­ben inte matchas kloka­re? Få stå över någon match och vila? Varför måste det vara allt eller inget? 

  

Eller slutar poj­ken spela fotboll för gott, för att regissören ville säga något specifikt om barn och sport? Är filmen framför allt en tackling mot den vuxen­värld som tanklöst pressar barn till att prestera? Frå­gorna är många, huvudsakli­gen p.g.a. att den­na film för ovan­­­lighetens skull har alltför mycket match­bil­­der (världsrekord?) och för lite av per­­­­son­­­­­­porträtt. Åskå­da­ren får ingenting veta om Johan förutom hans fot­bolls­vir­tuo­sitet, inget om vad som motive-rar honom. 

Analysen fortsätter och avslutas i Del II på onsdag (1/6).

Not

Texten är ett utdrag ur min bok Att träna och tävla är komiskt. Sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015, Visby: Film-förlaget 2015