I debatten runt Suzanne Ostens senaste film, Flickan, mamman och demonerna, har det låtit som att regissören själv borde få bestämma för vilken publik filmen är oskadlig. ”Hon vet väl bäst, hon med sin långa erfarenhet av…” – ja, av vad? Av att för 60 år sedan ha haft en paranoid mamma? Erfarenhet av att göra barnfilm? Av barnteater? Absolut, men är det sistnämnda verkligen relevant här?
”Skildrat mamma på olika sätt”
Om vi börjar med det förment självbiografiska, som nästan alla recensioner och artiklar tar upp. I en intervju 1998 säger Osten att hon hela sitt liv jobbat med vad som är normalt och onormalt och ”skildrat min mamma på olika sätt”. Först när Osten i 40-årsåldern började gå i terapi kom de hemska minnena från barndomen upp till ytan. Bortträngda minnen var då i ropet. ”Man kan säga att jag kom ut i mitten av min levnadsbana.”
Enligt Osten själv handlar pjäsen och filmen inte om hur hemskt det är för flickan, utan om en skam- och skuldproblematik avseende detta att skvallra för andra om sin situation. Istället flyttas fokus till demonerna: modern är tillfångatagen av dem, det är deras fel, inte flickans. ”Jag har haft en härlig barndom men det hade varit skönt om någon sagt till mig att hon var sjuk och att det inte var mitt fel.”
Kanske är det just detta som gör filmen självbiografisk.
Erfarenhet av barnfilmsskapande?
Osten säger själv att hon gjort två barnfilmer, denna nya samt Bengbulan (1996). Jag påstår i egenskap av professor i filmvetenskap med inriktning mot barn att ingen av dem är någon barnfilm. Vad säger att Osten har rätt, bara för att hennes avsikt var att filmen skulle vara för ”7-12-åringar ungefär” och deras föräldrar?
Ostens svar: ”Jag är utbildad gestaltterapeut, jag är professor, jag har arbetat med barn och teater och teaterreception i hela mitt vuxna liv och vill hävda att jag är väldigt inläst. Och blir jag osäker tar jag in expertis. [.. ] inte att det är fel att oroa barn och att hon är insatt i ämnet”. ”Hennes film utgår från en pjäs som är forskad på under 20 år.”
Filmen har få likheter med pjäsen som inte alls varit föremål för någon forskning. Osten har överhuvudtaget aldrig forskat, varken på teater- eller filmreception. Hennes professur är en konstnärlig sådan och det hon brukar kallar sina forskningsprojekt är på sin höjd utveck-lingsprojekt.
Pjäsen må ha prövats på barnpubliker i 15 år, men det går inte jämföra en pjäs med en 30-årig kvinna i rollen som 8-åring och demoner som ser ut som detektiver – samt teaterpu-blikers distans till föreställningarna – med en film med en 9-åring i rollen som 7-8-åring, med läskiga demoner som plötsligt dyker upp i skåp, samt publikens närhet till händelserna i fallet med biografmediet. Barn tycker överlag att teater är ”mer overkligt” och är där mycket mer medvetna om sin publikroll.
Hört med expertis och kolleger
Blir Osten osäker, säger hon sig ta in expertis. Det rör sig då dels om psykologer och psykiatriker. Fast vad vet de? ”Jag jag gick till experter och frågade om man kan berätta om det här med att ha en förälder som är psykotisk, kan man göra det för barn. De slog ifrån sig. För det första kan de ingenting om teater och för det andra finns det en väldigt konservativ inställning till hur man ska prata med barn.”
Dels säger sig Osten ha rådfrågat barn, både vad gäller den pjäs som filmen bygger på och under slutarbetet med filmen. I överklagan till Förvaltningsrätten citerar Osten barnreak-tionerna från sitt samtal med 7-11-åringar efter att de sett den nästan färdiga filmen. I ingen forskning skulle denna metod godtas där regissören själv närmast håller ett innehållsförhör direkt efter filmvisningen. Ändå säger sig ett barn efteråt skaka och ha varit tvungen sitta i frökens knä.
Andra barn framhåller att det var läskigt i början ”när en hand tog i papperet och ”ögonen”; ”när den där tjejen låg i det där skåpet”; ”när ögonen kommer bort”; ”mamman var elak, hon knockade Ti”. De fösta scener barnen tänker på: När mostern och polisen kommer in i huset; När dom vill döda mamman – stryper henne; När mamman uppmanas döda Ti; När dom sa att dom ska göra så att dom skulle brinna upp; När hon öppnar skåpet och det plötsligt ligger en demon där.
Professorn i teatervetenskap, Karin Helander, backar i ett utlåtande upp Ostens barnteater-expertis, men refererar mest till egna artiklar och kapitel om det hon påstår är receptions-forskning om barns upplevelser – av teater. Det rör sig nu nästan bara om förskolebarn, men dessa är inte relevanta i detta sammanhang.
Osten har även låtit kolleger och vänner intyga hennes konstnärlighet och filmens ofarlighet. Flera av dem kan sägas stå i jävsförhållande till regissören (psykoanalytikern Bárárany som Osten jobbat med på Babydrama, Ostens efterträdare på Unga Klara, Malena Janson på Svenska filminstitutet som utsett Osten till Barnfilmsambassadör och vars omdöme nu riskerar att ifrågasättas (förutom att SFI gett filmen 9 miljoner i produktionsstöd – se där vådan av att inte längre ha någon barnfilmskonsulent!).
Åldersbestämde Förvaltningsrätten Ostens erfarenhet – inte filmen?
Förvaltningsrätten gick på filmbolagets överklagande av Statens Medieråds 15-årsgräns. En av rättens ledamöter medger i en tidningsintervju att de sakkunnigas långa diskussion kom att handla både om filmen som enskilt verk och sammanhanget i stort: ”Den här filmen är ju knuten till en så pass känd upphovsman, att det fanns med i vår bedömning vilket annars inte är brukligt. Det är en intressant film som knyter an till tidigare filmer och verk som Suzanne Osten gjort om sin barndom.”
Journalisten frågar ”Är inte Medierådets beslut om 15-årsgräns, och även Förvaltnings-rättens nya prövning, ett sätt att omyndigförklara regissören just i egenskap av barnfilms-ambassadör?”. Svaret: ”Det var en aspekt som fanns med oss i vår bedömning. Suzanne Osten har ju en unik kunskap kring de här frågorna: om barnkultur, barnpublik, film och utsatta barn. Men det är svårt att säga om det alls, eller i hur hög grad, det påverkat vår bedömning.”
Dessutom menar Förvaltningsrätten i sin dom att filmen ”kan stärka barn i utsatta situatio-ner”, hänvisar även till barns rätt till informationsfrihet och sänkte barnförbjudet till 11-årsgräns. Kammarrätten medger ingen ny prövning. Föräldrar förväntas ju ta med barnen.
Åldersbedömningen ska ej baseras på något annat än om filmen kan ”medföra stark rädsla, oro och förvirring och vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år”. Med ”barn” menas då en tänkt genomsnittspublik. Åldersgränser sätts ej med tanke på regissörens livsverk eller status, inte heller på specifika utsnitt av publiken såsom ”utsatta grupper”. Ostens egna testvisningar har visat att filmen just medför stark rädsla och oro.
I barns informationsfrihet ingår även frihet från information. Ingen vuxen lär ha försökt övertala någon motvillig 11-åring att gå och se Hunger Games, som enligt den absurda jämförelsen i överklagan innehåller ”barn som mördar andra barn”. Övertalningsförsök eller skolplikt torde behövas i detta fall. Är det ”informationsfrihet”?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar