Som tidningarna var snabba att rapportera för en dryg vecka sedan, belönades japanen Goro Miyazakis version av Ronja med utmärkelsen Emmy Kids Award i klassen Kids Animation av den internationella sammanslutningen av tv-bolag. Det är alltså ett pris som amerikanska tv-program inte kan få, utan dessa har sina egna Emmies. Läsaren fick nästan intrycket av att pristagaren var svensk. Någon analys av serien har däremot ännu inte gjorts.
Ronja Rövardotter var dock inte den enda ”bästa” animerade tv-serien för barn på galan i Cannes, utan den brittiska Bing om kaninen med samma namn (i 78 stycken 7-minuters-avsnitt), som också den just nu visas på Barnkanalen och SVT Play, fick statyetten för bästa förskoleserie. Juryn hade alltså insett att Ronja Rövardotter inte riktar sig till de yngsta.
Hälften av de 26 avsnitten av den datoranimerade tv-serien Ronja Rövardotter/Sanzoku no Musume Ronia (2014) har snart visats på Barnkanalen på lördagskvällarna, varför det nu är möjligt att uttala sig om den. Det är en ovanligt ”vuxen” och skrämmande tv-serie, för att – som de flesta kommentatorer tror – rikta sig till förskolebarn. Ty det brukar ju ”tecknade” filmer vanligtvis göra och serien har av Barnkanalen presenterats just som en ”tecknad film i anime-form”.
Det rör sig alltså snarare om 3D-animerade figurer av animetyp, men med fantastiskt fina handtecknade bakgrunder i 2D, som dock kan upplevas skära sig en smula mot varandra. Vad kännetecknar då anime-tekniken? Förutom den snabbare och därmed billigare ”begrän-sade animationen”, med t.ex. mindre naturliga rörelser, gester och mimik, handlar det bland annat om mer komplexa (och fler) karaktärer. Därtill ofta ”vuxna(re)” intriger, eftersom berättelserna vanligtvis är riktade till betydligt äldre åskådare än exempelvis Disneys tecknade filmer är.
Dessutom är karaktärernas huvuden, hår, ansikten och inte minst ögonen ”överdrivna” eller orealistiska, om nu facit utgörs av faktiska människors motsvarigheter. Hårfärgerna brukar göra t.o.m. punkarnas arvtagare avundsjuka. Ansiktsuttrycken domineras av de enormt stora ögonen och deras expressiva egenheter, inte minst jättestora tårar. Avsikten är förstås fram-för allt att på detta sätt uttrycka karaktärens känslor. I 80-talets anime rörde sig mest bara figurens ben och armar nedan ett stelt ansikte, men numera är ryckigheten betydligt mindre. Slutresultatet blir oftast ändå en rätt stiliserad produkt med stela, robotaktiga figurer, som samtidigt befriar animatörerna från att vara tvungna att hålla sig till realism.
Dessa kriterier gäller dock betydligt mindre för just serien om rövardottern, som har ovanligt varierande och uttrycksfullt minspel, åtminstone vad de vuxna männen anbelangar. Också pappas lilla flicka Ronja ses imitera sin fars uttryck, mimik och kroppsspråk. Figurernas utseenden är relativt realistiska och här förekommer heller inget grönt hår. Så värst mycket av anime är det alltså inte fråga om. Enerverande för andra än japaner torde dock det även här förekommande eviga anime-grrrrrrr-rytandet vara. Ska alltså betyda ”jättearg”…
Oklar ”målgrupp”
Många världsvida recensenter åtminstone i anime-facket har varit förvirrade eller t.o.m. besvikna, då de väntat sig något för vuxna, men finner denna version vara alltför barnslig eller barnaktig för dem själva, men samtidigt alldeles för skrämmande för deras 3-4-åriga medtittare. De frågar sig alltså: Vem är serien egentligen tänkt för?
Den sena visningstiden i Sverige borde emellertid hos oss ge en antydan om att detta inte är någon japansk motsvarighet till Dora Utforskaren och liknande. Miyazakis serie hade premiär lördagen den 30 januari kl. 20.05 på Barnkanalen och de 26 avsnitten à 24 minuter visas även därefter samma tid på lördagar (ja, 20.00 för att vara exakt) ända framemot midsommar.
Följetongskaraktären bidrar också till att yngre barn har svårare att minnas vad som hände förra gången och vilja vänta en vecka på berättelsens fortsättning, än i fallet med det vanli-gare serieberättandet med dess avslutade episod varje vecka. Dock ger karaktären Ronja i denna version ett tre år yngre intryck än vad Ronja i Hanna Zetterbergs gestalt gör i filmen i Tage Danielssons regi från 1984. Till det bidrar inte minst den animerade 7-8-åriga (?) Ronjas myckna gråt och att hon tycks behöva räddas av Bork oftare än jag minns att bok- och filmversionen gav sken av. Jag kan förstås minnas fel – eller önsketänka.
Serien är Astrid Lindgrens förlaga mer trogen än filmen är, tack vare den fem gånger så långa speltiden jämfört med långfilmslängden. De många avsnitten innebär också en nack-del, på så sätt att många barn såväl som vuxna upplever att det i vissa avsnitt inte händer någonting annat än att Ronja springer och hoppar, ja, flyger fram, förutom njuter av att vistas i naturen. Viss händelselöshet ska förvisso spegla rövarnas egen upplevelse av tristess och enformighet under lågsäsong för röveri, men förklara det för en 5-åring. De avsnitt som fokuseras på rövarna, och där Ronja knapp förekommer annat än som åskådare, tycks också lätt ointressanta för en del förskolebarn. En barnserie ska förstås helst handla om barn eller figurer som ska representera barn.
I Japan visades de två första avsnitten efter varandra samma kväll, för att på så sätt få upp intresset en aning, vilket lär ha varit ett smart grepp – som dock inte kopierades i Barnkana-lens direktsändning. (Detta går förstås lätt åtgärda, om man följer serien på svtplay.) Den genomgående handlingstråden kan sägas börja först i slutet av episod två, ty dessförinnan introduceras i stort sett bara karaktärer och den tidiga medeltidsmiljön.
Först efter att bokens två första kapitel dragits ut på en hel del, d.v.s. efter episod fyra, tar berättelsen (någorlunda) fart, men en del tittare har då redan hunnit ge upp. Andra har precis börjat vänja sig vid och acceptera datoranimeringen och den långsamma lunken och för-sjunkit i de vackra naturbilderna. Fotograferade blåbär och smultron kunde inte se mer äkta ut. Granarna och snölandskapen är också ytterst naturtrogna.
Ännu mer skrämmande folktroväsen än 1984
Berättelsens folktroväsen är på ett undantag när välfungerande och särskilt vildvittran och grådvärgarna får till och med en vuxens hår att resa sig på armarna. Dessa riktigt hotfulla karaktärer skrämmer å andra sidan livet ut somliga barn. Särskilt den långt utdragna scenen med vildvittran slitande i Ronja, som fastnat med foten är riktigt ruggig. Sekvensen där de underjordiska försöker locka med sig Ronja in i dimman är likaså otäck. Rumpnissarna är däremot inte lika lyckat roliga som i live-versionen.
Humor saknas dock inte utan lättar upp det i grunden allvarliga. Tv-serien har inte minst tid att ge berättelsens manliga karaktärer mer varierande, men fortfarande främst komiska, personligheter, än den över 30 år gamla filmen gör. Rövare som är hänförda över en babys första möte med risgrynsvälling utgör förstås inget hot ens för en mycket ung tv-publik. De bägge (tråkigare) mödrarna förekommer mest någonstans i bakgrunden. Kloka men perifera mamma Lovis liknar ibland Pippi Långstrump vad frisyren anbelangar. Vem ska ta vid och göra filmen om Lovis?
Till dess ska det bli intressant att se om amerikanska föräldrar tror att deras barn tål att se en animerad figur som ammar sin baby. Detta ska dock främst föreställa en berättelse om en barnslig far och hans älskade pojkflicka till dotter, som pappa med tiden oundvikligen får en yngre konkurrent om i Birk. Mattis våldsamhet mot Birk och Lovis torde däremot inte utgöra något hinder over there… Fast kanske hos oss, eftersom åtminstone den sistnämnda oömma behandlingen inte tas öppet avstånd från inom berättelsens ram.
Relationen mellan Ronja och Birk intresserar givetvis de flesta barn i åldern 6-10 år. Trots att de bägge barnen är barnaktiga, med intressen och tankar som barn onekligen är kapabla till, är detta en ovanlig animerad barnserie. Den kännetecknas av ett stort allvar mellan lustigheterna och en hel del realistiska hotfullheter. Ronja fryser nästan ihjäl i snön, ligger svårt sjuk hemma i sängen i sviterna efter nedkylningen, är hotad av grådvärgar och än värre av vidvittran i snöovädret såväl som vattenfallet. Och Mattis misshandlar som sagt både Birk och sin fru Lovis, vilket man förr aldrig sett motsvarigheten till i förskoleanime.
Temat om föräldrars uppgift att låta sina barn växa upp och bli självständiga, liksom det meningslösa i att strida generation efter generation, går tydligt fram. Budskapet om det omoraliska i röveriet är kanske mera vuxet, men begripligt åtminstone för skolbarnen.
För barn över 6 år är äventyrsserien åtminstone efter ett par avsnitt spännande och tanke-väckande, utan att för den skull innehålla direkta moralkakor. Vuxna har å sin sida ingen anledning att vara besvikna över att detta ”bara” är en serie för barn. Föräldrar borde tvärtom uppmuntra mer av den varan, om den är gjord på detta seriösa och fantasieggande sätt. Jag tror faktiskt inte att barn skulle ha föredragit en helt handtecknad version.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar