I över 15 år har Dora utforskaren varit en favorit bland tv- och DVD-tittande 2-4-åringar och även aningen äldre barn. Föräldrar, kvinnor såväl som män, har däremot spytt galla och även spyor över den repetitiva serien. De utan egna barn har istället tagit till filosofiska och ideologiska djupsinnigheter, vilket ju framgångsrika serier alltid utsätts för, eftersom forskaren då för en gångs skull är garanterad uppmärksamhet.
Jag upphör aldrig förvånas över alla dessa vuxna som inte kan, vill eller ids stiga ut ur sig själva och försöka se på företeelsen med en 4-årings ögon. Dora utforskaren är ju faktiskt inte gjord för vuxna. (Hur ”vuxen” är man för övrigt, när man gör förment lustiga parodier av serien med livefilmade vuxna och lägger ut dem på YouTube?) Några lovord från svenska mångfaldsförespråkare har jag heller inte sett till, trots att serien på flera sätt är unik vad gäller huvudkaraktärens etnicitet, kön och ålder.
Förs måste jag förstås klara av de obligatoriska merchandising-meningarna och produkt-kritiken… Jo, Dora-prylar har onekligen sålts i miljoners miljarders dollarkronor. (Eller för att vara korrekt: för 8 miljarder Euro i global merchandising, dessutom 20 miljoner DVD-er och 50 miljoner böcker sålda, enligt den irländska tidskriften i webbadressen.). Hemskt att också barn ska få konsumera, och inskolas så tidigt i den kapitalistiska, USA-dominerade, konsumismen, få stå sida vid sida med sina föräldrar… Hur kunde mormors- och farfars-generationerna komma in i ”köpfesten”, när reklam – eller tv – ännu knappt fanns i deras barndom?
Förskolebarn bearbetar emellertid sina medieintryck i lek, gärna med hjälp av leksaker med anknytning till det sedda. Detta är deras sätt att reflektera i handling, snarare än som vuxna i tyst tänkande om sitt tänkande. När svenska barn ser och leker med sina Dora-dockor och andra Dora-anknutna prylar, uppfattar de dock tv-figuren som svensk – eftersom hon talar svenska! (Detta har jag i andra sammanhang utforskat med hjälp av mina studenter i Barn-kultur, men frågan om filmers och tv-seriers karaktärers nationalitet ska jag ta upp senare i något annat blogginlägg.) Med detta avklarat, kan jag gå vidare nu till själva tv-serien?
Serien om 7-åriga Dora Marquez är översatt till över 30 språk, dubbad förutom till svenska exempelvis arabiska och mandarin, och visad i ett drygt 70-tal länder. Flickans namn är en förkortning av spanskans ”exploradora” för ”utforskare av honkön”. Somliga talar förstås hellre om ursprunget som de fyra sista bokstäverna i conquistadora, beteckningen på de spanska äventyrare, upptäckare och ”erövrare” som under 1400–1600-talen lade stora delar av Syd- och Mellanamerika under spanskt styre. Ideologikritiken ska jag också återkomma till snart. Det som Dora tillsammans med de åskådande barnen ska erövra är enligt en mer välvillig tolkning nya kunskaper, färdigheter och friheter.
Sju ”multipla intelligenser” är tänkta att stimuleras
Forskare har redan från första början varit inblandade i produktionsprocessen, så som numera brukligt är i fallet med tv-serier och filmer för förskolebarn. Sociologer, etnicitets-insatta, kulturexperter och inte minst utvecklingspsykologer och pedagoger har konsulte-rats. Serien är baserad på Howard Gardners (1993) välkända teori om multipla intelligenser. Sju av dessa ”intelligenstyper” är inbyggda i avsnitten: visuell/spatial, logisk/matematisk, språklig, musikalisk/auditiv, kroppslig/kinetisk, social/mellanmänsklig, självkännedom/ självinsikt (Cortés m.fl. 2013). (Kritikerna av teorin menar att alla dessa typer är kompo-nenter i en generell intelligens, inte några enskilda ”bitar”.)
Barn ska när de tittar på Dora inte bara uppmuntras beträffande läsa, skriva, räkna utan ock-så vad gäller t.ex. musik, att samspela med andra och att röra sig fysiskt. Språkligt innebär i detta fall också tvåspråkighet. Förskolebarnens språkliga intelligens stimuleras på både det inhemska språket och i Sverige engelska, medan amerikanska engelsktalande barn istället får lära sig ord på spanska. Den talande karaktären Karta stimulerar spatial intelligens och Dora och hennes talande apa Boots uppmanar barnen att utföra olika rörelser, t.ex. hoppa, studsa, gå på tå förbi draken.
Det sistnämnda är givetvis också tänkt att motverka den vanliga kritiken om stillasittandet vid tv-tittande. Seriens olika typer av interaktivitet, inte minst att serien påminner om dator-användning, är ytterligare ett sätt att både likna social interaktion och samtidigt bidra till medielitteracitet och datorkompetens. Dora & Co agerar nämligen ”inne i” en dator.
Omvänd remediering
Remediering brukar oftast handla om en typ av överföring av mediespecifika (re)presenta-tionssätt från ett tidigare massmedium till ett senare (datorspelande inrymmer ”filmvis-ningar” av cut scenes). Ovanligare är att det som här sker i motsatt riktning: med influenser från ett ”nytt” medium på det äldre tv-mediet. Dora utforskaren agerar i en datorfantasivärld som kryllar av den digitala teknikens ikoner och konventioner. En muspekare fungerar som hjälp för att det lilla barnet ska fokusera på vissa ting och lättare följa med. Pilen ackompan-jerad av ett plingande ljud drar uppmärksamheten till det problem som ska lösas, den klickar, markerar i ljusare nyans och drar föremål för att vara till hjälp i Doras aktuella uppdrag. Påminner m.a.o. om det barnet kanske redan gör på datorn.
Serien remedierar således estetiken och skärningsytan i, såväl som spelandet av, ”datorspel” av typen peka-och-klicka, för att ge känslan av deltagande i tv-berättelsen. Ett sådant fysiskt, reellt deltagande är givetvis omöjligt, men upplevelsen imiteras alltså. Ty vad gör man inte, för att möta vuxnas besatthet av fysisk rörlighet (för barns del, vill säga)… På 70-talet upp-manades tv-tittarna att efter programmet t.ex. bygga dockskåp av kartonger. Dåtidens aktivi-tetsstöd…
Dora ger sig ut på upptäcktsresa i form av uppdraget att hitta eller återta någonting, ofta något som seriens skurk, räven Swiper, också vill ha eller redan tagit. Hur hitta (dit)? Jo, med hjälp av den talande Karta som precis som Dora uppmuntrar de tv-tittande barnen att välja väg vid vägskäl eller rätt redskap ur Ryggsäcks förråd, räkna våningarna i en hiss eller besvara en gåta.
Forskning har nämligen visat (Anderson m.fl. 2000) att barn upplever sig som mäktigare när de känner sig delaktiga. Att vända sig direkt till barnet framför rutan är förstås inget nytt, utan förekom redan på 70-talet. Det nya är att barnets förmodade eller önskade svar tydligt byggs in i berättandets framåtrörelse – eller i ”spelets” spatiala framskridande. Detta med karaktärens resa genom en miljö är förstås inte heller någon datorspelsuppfinning, utan resan ut och hem igen har kännetecknat berättelser i årtusenden. Precis som i många spel – liksom många traditionella sagor – ska Dora samla på sig tre föremål för att slutligen nå målet.
Detta enkla koncept ropar givetvis till sig kritik, ”avslöjanden” – och försvar. Exempelvis fokuseras att barnpubliken ”pekar” i ett endast låtsat samspel mellan ”datorns” blå skärm och tv-berättelsen. Barnen ser Dora som om hon var i tv-apparaten men pilen visar att hon är i datorn, fast pilen ”talar åt” barnen i publiken hemmavid. Barnen glor fortfarande bara… Påstås det…
Tre slags kritik & teorier: 1. Baudrillards simulacra & Žižek
Rebecca Lennon (2010) tar storheter som Jean Baudrillard (1994) och Slavoj Žižek (2008) till hjälp, för att avslöja att relationen mellan figurerna i Dora Utforskaren och de hörskå-dande förskolebarnen inte alls är äkta eller fråga om något sant deltagande. De önskade rätta svaren är ju förproducerade och ingen inne i tv-seriens värld hör i själva verket barnets svar på den ställda frågan. Detta är bara fråga om hyper-samspel. [MR: Det hade vi ingen aaaaaning om! Åtminstone inte 3-4-åringarna…] Det rör sig bara om en overklig pedagogisk vara, enbart en illusion, med endast simulerat belöningssystem.
I det exempel som Lennon tar för att visa detta, förlorar Dora sin teddybjörn och behöver tittarnas hjälp att hitta den. Dora and Boots måste lösa gåtor, göra matematiska uträkningar och använda rytmiska scheman för att klara sig genom alla hinder med barnets låtsashjälp. Lärandet i Dora existerar bara i ett föreställt universum. [MR: Det gör även tänkta exempel i matteböckerna…]. Dora existerar bara i Žižeks icke-verkliga Verkliga. Detta Icke-verkliga Verkliga är, som Žižek skriver i The Sublime Object of Ideology, “en orsak som i sig inte existerar och som bara presenterar sig som en serie effekter, fast alltid på ett förvrängt, undanträngt sätt. Om det Verkliga är det omöjliga, är det just denna omöjlighet som ska fattas via dess effekter” (Žižek 2008:184). [MR: Kanske hjälper tv-serien barnen att fatta detta…?]
Innebörden av det Verkliga är alltså det som inte kan existera i den materiella världen, men som samtidigt har en verkan på denna materiella värld. I Dora utforskaren är ”deltagandet” detta Verkliga. Samspelet med mediet är den önskan som utforskas via programmets dator-spelsestetik och som därmed påverkar den materiella världen. Mediets försök att nå bortom sina möjligheter är den omöjlighet som Žižek alltså beskriver. [MR: Om barnet når ”bortom” någonting berörs inte… Om detta skiljer sig från hur bokkaraktärer talar direkt till läsaren, trots att figuren är omedveten om den läsandes svar, tas heller inte upp.]
Tv-mediets formelartade tendenser påstås enligt Lennon (och Žižek?) institutionalisera figurer och teman och bidra till en homogen sammanslagning av publiken till något som måste agera, säga och göra så som Dora instruerar. Du har friheten att välja, på villkor att du väljer rätt. [MR: Hur detta övervakas framgår ej.] Dora ställer specifika frågor och kräver specifika svar, ger bara illusionen av en lärande situation. Barnet tror sig på kuppen vara en individ. I själva verket är publikmedverkan betydelselös för berättelsens framskridande, så 3-4-åringarna har verkligen ingen anledning att känna sig delaktiga i Doras heroism.
Detta luktar givetvis Lacan, för den så funtade. Också av Jean Baudrillard: det tv-tittande barnet är bara en simulering av det individuella ”du” som tilltalas av Dora eller Karta. Det finns inga individer, eftersom tv-mediet främjar homogena identiteter. Tittandet är inte fråga om deltagande, utan bara om simulacra därav: en projicering av det verkliga för att skapa ett verkligt – representationen. Representationen försöker absorbera simuleringen genom att tolka den som en falsk representation, medan simuleringen omsluter hela representations-bygget i sig som ett simulacrum.
Vad detta betyder?! I Dora-seriens fall att Dora (eller programskaparna?) låter det hela fram-träda som en deltagarverklighet, men deltagandet är i själva verket bara en framställning av ett ouppnåeligt ideal. Och Dora är inte heller medveten om publikens prekära situation, ty hon finns bara inom texten/berättelsen i datorn i vilken hon tror att hon samspelar…Dora tror bara att hon interagerar, blir alltså också hon lurad av mediet. Hon kan inte se den simulerade värld inom vilken hon agerar. [MR: Är hon på riktigt?!] Dora skapar en lekfull kommunikativ icke-realitet, en förvrängning av det verkliga, istället för en lärande upple-velse – bara underhållning och kommersiell vara. Tror jag…Om jag vetat att jag fattat rätt, hade jag kunnat hoppa över tre stycken ovan.
2. Behaviorism & ”metafysisk attityd till kunskaper & lärande”
Kanadensiskan Alyson Huntly (2006) kritiserar för sin del seriens ”konsumentbaserade undervisning”. Dora är enligt henne inte mycket till utforskare, eftersom riktiga forsknings-resande inte varit försedda med kartor, så som flickan nu är… Dock sägs hon ha lite av conquistador över sig. [MR: Sådana erövrare har dock aldrig varit 7 år gamla…] Dora och trogne kompisen, apan Boots, avviker aldrig från den av Karta planerade rutten, som upp-visar samma mönster i alla avsnitt: något ska hittas och det är Doras uppgift att finna detta. Så gör ej sanna upptäckare… Hade vi ingen aaaaning om.
Dora upprepar tre gånger vad man ska hitta, rådfrågar sedan den antropomorfiserade sjungande Karta, som lägger fram den väg Dora ska ta. Sjuåringen följer alltid denna väg, möter olika vänner på färden och samlar med deras hjälp ihop vad hon behöver. Räven Swiper, (folk)sagans typiske trickster, försöker stjäla det som Dora och hennes vänner skaffat sig och ibland lyckas han också. Flickan och kompisarna får dock till slut alltid tillbaka det som de saknat, varpå Dora förklarar att uppdraget genomförts på ett lyckat sätt och slutligen sammanfattar hon viktiga punkter i det som ägt rum.
Serien undervisar inte bara om moral och hur man kan finna olika saker i bild. Andra lek-tioner handlar om att matcha färger och mönster, tretal eller addera. Figurerna lär dessutom ut några ord på ett främmande språk, förutom den stående frasen ”Swiper, inte stjäla!”, som de hörskådande barnen alltså uppmanas säga högt tillsammans med huvudrollsinnehavaren. [MR: Däremot framgår inte explicit vad ”stjäla” betyder! Många barn tycker inte att det handlar om att ta eller tjuva, utan bara göra det på lek. Få förskolebarn ser räven Swiper som farlig eller direkt dum. Ibland är han t.o.m. hygglig och hjälpsam!]
”Lärarinnan” Doras tal kritiseras dock för att vara repetitivt och didaktiskt, föga roligt, överraskande eller sorgligt… Bara förklaringar och instruktioner, ”order” till de stackare som ser på… Talet skiljer sig därmed påstått från en riktig ”frökens”… Dessutom går Dora tydligen alltför målmedvetet framåt, för att den kritiska Huntly ska ge godkänt. Flickan leker aldrig. [MR: Det ska man visst göra på lektionerna…] Denna arbetsnarkoman till 7-åring fokuserar helt på genomgången av läxan. När hon väl funnit vad hon behöver hoppar, skrattar och ropar hon högt ”Vi klarade det!”, men detta anses nu som alltför frenetiskt…
Konsumistisk attityd till kunskaper
Vad lärs egentligen ut, frågar sig Huntly. Att spela datorspel? Serien är enligt kanadensiskan ett exempel på en ”metafysisk attityd till kunskaper och lärande”, som går ut på att ”identi-fiera oföränderliga lagar och principer som existerar i det fysiska”. Tidig metafysisk veten-skap handlade om att klassificera former och dra upp gränser mellan särskiljande kategorier. [MR: Så sägs än i dag småbarn erövra sin värld…] Kunskap sågs som fixerad och oförän-derlig och något som kunde objektifieras, erhållas och ägas.
I Dora utforskaren sägs kunskap just vara fråga om att äga: varje ny färdighet, nytt ord, nya fakta framställs som något som kan samlas likt ting, menar Huntly. Ett nytt ord har här dessutom en precis mening, då ett nytt engelskt (spanskt etc) ord ges en enda innebörd och det önskade pekas på med hjälp av pilen, när ordet i själva verket har många betydelser, eller andra alternativ i ryggsäcken skulle vara mer fantasieggande. [MR: Undervisning för 2-4-åringar ska tydligen inte vara logisk, med noga planerade förflyttningar steg för steg framåt, i tydliga sekvenser. Språkinlärning ska visst ske genom uppläsning ur ordbok…]
Inte undra på att Dora ”bor” inne i en dator, menar Huntly. [MR: Kanske i Wikipedia? Ratio-nalism och enstaka fakta är tydligen inte bra ens för tultbarn…] Utlärandet är ett uttryck för behaviorism, som visserligen vanligtvis även genomsyrar skolväsendet och pedagogiken för de yngsta… Här krävs ingen tolkning från barnets sida, bara låtsasdeltagande. Dora går inte i någon hermeneutisk cirkel. [MR: Hermes, guden i grekisk mytologi som finns dold i ordet hermeneutik, var förstås precis som de flesta hermeneutiker heller inte 3 år gammal…]
[MR: Min 3,5-årige dotterson var under cirka ett halvår tydligen en sådan motsvarighet till Pavlovs hund, då han när han kom hem efter sin förskolearbetsdag bara ville sitta ensam och titta på Dora. Det enda han fick som belöning var alltså en sång och ett låtsastack? Huntly önskar sig tydligen istället ett uppslagsordsprogram för 3-4-åringar… Då skulle det annars missvisande uttrycket ”sätta småbarn framför apparaten” till sist vara på sin plats. Kedjor för fastlåsning torde då rent av behövas…]
Tv-seriens undervisningsmönster är, som Huntly ser det, i ideologisk maskopi med den globala marknadskapitalismen och massmediernas ursprung i reklamen, som utgör masskon-sumtionens bränsle och är den globala marknadskapitalismens livsnerv. [MR: Fast det var väl Sokrates som introducerade denna försåtliga fråga-svar-metod för ett par tusen år sedan?] I grund och botten handlar Dora utforskaren enligt Huntly om reklam. Om att sälja en produkt, men inte bara i vanlig ordning de produkter som har Doras trademark på sig, utan livsstilsreklam för konsumtion generellt och PR för en produkt kallad kapitalism. Inte undra på att ärkefienden här är räven Swiper, tjuven och hotet mot privata ägodelar.
Dora utforskaren är i Huntlys uppsummering visserligen inte skadlig, åtminstone inte skad-ligare än det som figuren och serien representerar: global monopolkapitalism, masskon-sumtion och detta att dela upp världen i subjekt-objektrelationer: min-din, rik-fattig, lika-olika, normal-onormal etc. Fast inte så olik traditionell förskolepedagogik, förstås. En form av välmenande våldsutövning… Så långt Alyson Huntly.
3. Intersektionalitet & Gramscis mot-hegemoniska Latina, 7 år
Hittills har forskarna ovan, som vanligt, bara uttalat sig om ”texten”, d.v.s. hur programmet ser ut, betraktat med deras egen skarpa blick. Därtill stödjande sig mot teorier av teoretiker, som aldrig ägnat förskolebarns synsätt en tanke. (Ja, Lacan har tydligen intervjuat 6-måna-dersbebisar som ”speglat sig”…) Andra hävdar att sådana analyser för att vara meningsfulla åtminstone måste kompletteras med hur programmet ter sig, eller i vart fall torde te sig, i den avsedda unga publikens ögon. Hur de ”avkodar texten”. Det är t.o.m. givande att ställa olika teorier mot varandra.
Somliga menar att en analys och värdering av denna serie bör pröva en feministisk s.k. kritisk teori av typen intersektionalitet och undersöka hur olika former av diskriminerande maktordningar i Dora utforskaren faktiskt tycks utsättas för moteld från vanligtvis underord-nade barn och etniciteter i kombination. Ung ålder är annars alltid bortglömd även i denna teori, särskilt förskoleåldern. Maktordningar kan nämligen också ifrågasättas i exempelvis tv-serier, även om åldersmaktsordningen inte precis är något som intersektionalitet fokuse-rat.
Vad spelar det då för roll om flickgenus, 7-årsåldern, Latina-etnicitet och (troligen) medel-klass som i Dora utforskaren korsar varandra, i en världsvida populär serie för förskolebarn med en ytterst kompetent karaktär i huvudrollen? Minskar möjligen ”förtrycket” av dessa eller någon av dessa identitetspositioner? Kan intersektionell teori överhuvudtaget användas i positiva sammanhang, för möjligheter, förändringspotential, eller bara om begränsningar? För rekommendationer av vissa normbrytande serier, eller enbart för kritik av medieinne-håll? Är man ”normkritisk” även när man granskar adultonormativiteten och kvinnogenus? Hur ska annars multipla ojämlikheter utmanas och bantas?
Erin Ryan (2010) framhåller att etnicitet och genus har mindre att göra med fysiskt utseende i sig, än med hur dessa tolkas av människorna i ett samhälle och dess medier. Markörerna i förskoleprogram för mycket ung ålder, genus, etnicitet och klass har i stort sett aldrig studerats intersektionellt, särskilt inte om en antydan om aktörskap och maktökning för stampublikens del kunnat skymtas. Dora utforskaren tycks emellertid stärka flickor under 5 år och inte minst Latinas.
Ryans analys är inspirerad av Antonio Gramscis (1971) hegemonibegrepp, d.v.s. den om tankekontrollen i demokratier, som dock kan utmanas av andra tankar. Hegemoni beskriver en omedveten maktordning, där de dominerade helt enkelt går med på de mäktigas beskriv-ning av dem. Således en maktutövning genom värderingar och ideologisk kontroll, med de underordnades passiva samtycke till olika föreställningar. Men dessa maktlösa grupper vill förstås inte alltid samtycka… Förtryckande sätt att se på världen kan faktiskt ifrågasättas av dominerade grupper och vissa tv-serier kan tillskriva förbisedda grupper mer makt. Framför-handla nya sätt att se på småflickor t.ex. Varför skulle utforskare och hjälpande hjältar nödvändigtvis behöva vara killar?
”Massans samtycke” kan minska med hjälp av medieframställningar som strävar efter att kullkasta de hegemoniska föreställningarna och av program som stärker traditionellt under-ordnade grupper, genom att representanter för dessa framställs i nya roller eller överhuvud-taget syns till.
Flickighet sitter inte i klänningen
Många undersökningar har visat att barnprogrammen i de allra flesta länder till två tredje-delar domineras av pojkar som huvudrollsinnehavare. Dessutom av ”vita” pojkar. Dora utforskaren gör vad serien kan för att minska denna obalans. Serien ger inte bara flickor större självkänsla, utan specifikt små Latinas, men även andra barn med annat modersmål eller de som är tvåspråkiga, (im)migranter och förskolebarn generellt. Världen över. Att Dora med blick och tal riktar sig direkt till hörskådaren, tycks medveten om barnen framför skärmen och ber om deras hjälp tolkas av Ryan som ett sätt att få förskolepubliken att känna sig mer betydelsefull.
Dora har ljusbrun hy, mörkt kort hår, bruna ögon, anses aningen knubbig med sin putmage. Hon är alltid klädd i samma rosa t-shirt och orange shorts, modell längre. Hon är hela tiden kroppsligt aktiv och i färd med att ge sig ut på små äventyr och upptäcktsfärder. Hon är således ingen sedvanlig ”prinsessa” och har kallats för en Anti-Barbie. Dora bär visserligen ett armband med en blå blomma på, då det är viktigt för flickors önskan att likna henne att inte helt frångå markörer för tjejgenus. En mix av mer konventionella tecken och icke-konventionella har visat sig vara optimalt.
I ett par avsnitt förvandlar 7-åringen sig dock momentant till prinsessa – för att kunna rädda prinsen eller sin vän Boots. Hon bär då t.o.m. finklänning men är alltså fortfarande hjälten, om än i för henne till det yttre ovanligt ”feminin” tappning. Budskapet blir då att kläder är oviktiga som tecken på flickkön. Dora företräder oavsett klädsel alltid annars underrepre-senterade samhällsskikt, vilket i sin tur, enligt Ryan, har potentialen att utmana hegemonisk ideologi rörande kön såväl som Latinas.
Ryan hävdar alltså, rakt motsatt Lennon i exempel nr 1 ovan, att Dora drar in publiken i handlingen, även genom att tala i termer av ”vi”: ”Hur ska vi göra för att…?” Detta gör tv-tittarna till medagerande, med stegrad självkänsla och rätten att känna sig stolt över sin del i problemlösningen. Dora är inte det minsta rädd för huvudantagonisten, den ögonbindelför-sedde räven Swiper som går på två ben och benämns ”han”. Flickan överlistar eller besegrar i stort sett alltid Swiper, utan att använda sig av våld. Boots är också av hankön och alltid beroende av Doras hjälp. Här är det ordets makt som råder och det är ju en gren som tjejer inte brukar ha några problem med. Tjejer, inklusive Latinas, kan alltså ge sig iväg hemifrån och rädda killar i nöd. Oberoende, äventyrslust, vänskap och handlingar gör flickan, inte kläderna eller hårlängden.
Om hegemoni innebär skapandet av konsensus för kulturella idéer och praktiker som upp-rätthåller maktrelationer som accepteras som det ”naturliga och självklara”, kan Dora rubba den samsyn som tycks säga att ”vita” pojkar kan, vet och gör mest och bäst. Dora visar att det visst finns orädda, modiga flickhjältar som inte räds några krokodiler och inte heller behöver skämmas över att de kan fler än ett språk. Studier har visat att en del migrantbarn i (för)skolan velat mörka att de kan ett annat språk, för att detta antyder att det är nyanlända och fattiga. Att kunna flera språk är en rikedom och inget fattigdomstecken, säger denna tv-serie. Här anas med andra ord en viss maktförskjutning från den vita majoriteten till mer mångkulturell jämlikhet.
4. Världsmedborgare i avkoloniserande självetnografi: Bhabhas hybriditet
Nicole Guidotti-Hernández (2007) fokuserar för din del Doras etnicitet och avsaknad av ut-sagd nationalitet och betraktar bäggedera som positiva. Dora utforskaren har försett världen med en globaliserad latinamerikansk erfarenhet, vad gäller medborgarskap, etnicitet och genus som uttrycker en universell ”latinsk” subjektivitet och identitet. Detta framträder inte bara via det spanska språket i serien eller Doras med tiden allt mörkare hudfärg, utan via olika kulturpraktiker såsom musikstilar, parader, fester, sånger och danser.
Dora utforskaren är inte bara skapad av idéer om Latinas, utan kan även skapa nya och andra föreställningar om Latinas, betonar denna forskare. Sjuåringen framställs som en världsmedborgare, en trans-nationell karaktär och hybrid av varierande, väl valda, men autentiska inslag. Det finns förstås ingen enda autentisk Latina, utan figuren – och dess verkliga motsvarigheter – omskapas ständigt av såväl tv-framställningar och publiktolk-ningar. (Här kommer även denna forskare in på Stuart Halls ”encoding vs decoding”.)
Feminism spelar också in här, ty gestaltningen av Dora antyder oberoende, individuell frihet, möjligheten för en flicka att bege sig ut från hemmet och utforska omgivningarna, både nära och fjärran. Dora framställs som en symbol för jämställdhet mellan könen. Hennes mamma ser tv-tittaren nästan aldrig till och flickan behöver inte, som annars är så vanligt, hjälpa till i hushållet med ”kvinnogöra”. Dora går heller aldrig i kyrkan. I dessa avseenden kritiserar serien föreskrivna genusroller, vilket potentiellt kan fungera maktökande och identitetsstär-kande. Doras rörelsefrihet och förmåga att hjälpa andra, hennes positiva attityd och oräddhet tilltalar såväl pojkar som flickor, och symboliserar inte bara jämställdhet utan empati och solidaritet.
En del vuxna har frågat sig exakt vilken latinamerikansk miljö detta ska föreställa. Inget specifikt land anges, ingen specifik spansk dialekt hörs. Den som vill vara kritisk kan förstås avkoda denna ”Latinidad" som en homogenisering av ras, språk, etnicitet och kultur. En hybrid som även ”vita” kan svälja. Detta förvränger givetvis enskilda Latinaidentiteter och -kulturer och får dem att framstå som en enda. Latinamerika består i själva verket av ett tjugotal högst olika nationer…
Är Dora mestiz? En medelklassort utifrån en mix som kommit sig av social rörlighet och gifte med vita? Somliga föräldrar kallar serien och Dora ”whitewashed”: hon har ljusbrun hy och ”fint”, rakt ”icke-afrikanskt” hår, vilket skulle betona det europeiska arvet hos Hispanics och strunta i ländernas inhemska och svarta rötter. Tre fjärdedelar av dem som följer serien i USA är dock inte spansktalande. Amerikanska barn skulle inte ha samma motivation att lära sig exempelvis portugisiska ord.
Att serien inte utspelar sig på någon speciell plats eller miljö, säger det att Latinas (och Latinos) inte finns någonstans eller överallt? Vilket av de två alternativen vore att föredra? Stärks ”vita” av det sistnämnda? Det är att föredra att Latinas existerar i det globala med-vetandet på fler ställen, verkar Guidotti-Hernández mena.
Kartas sång fungerar som ett verktyg för social rättvisa och rörelsefrihet: ”Om det finns nån plats dit du vill fara, är jag den du bör känna till. Jag är Karta, karta, karta!” och alltid redo att hjälpa alla. Bilderna illustrerar flera landskapstyper: djungel, regnskog, stränder, snöiga berg och arktisk is och kan föreställa vilket latinamerikanskt land som helst. Framför allt utgör de en kontaktzon där identiteter motsätter sig stabila identiteter.
Kartor är också förknippade med europeiska ”upptäckare” och underlättade då kolonise-ringen av ”Den nya världen”. Här är Karta istället i händerna på en global ung feministisk Latina med rörelsefrihet, d.v.s. av allt att döma från medelklassen snarare än dotter till migrantarbetare. Dora ägnar sig här åt själv-etnografi: lokaliserar sig själv som utspridd ”migrant-Latina”, men med frihet att resa sig vart hon vill och med självbestämmanderätt, anser Guidotti-Hernández.
Dora av-koloniserar stereotypen av utforskaren, i och med att hon själv är brunhyad, två-språkig och flicka – en feminist som bryr sig om kollektivet, om än ännu inte någon fack-föreningsledare, utan ett ”oskyldigt” barn som emellertid kan ha stort symboliskt värde. Sjuåringen är förstås mindre hotfull än en liknande vuxen kvinna skulle vara, men detta är ju trots allt en småbarnserie…
Hjälpandes och samarbetets pedagogik
Dora som utforskare och världsmedborgare påminner verkligen inte om den sedvanlige kolonisatören av ”Den nya världen”. Serien gör bruk av upptäcktsresandenas koloniala våldsamma förflutna och skapar en motberättelse till reseberättelserna om Christopher Columbus och den tidens, med våld tagna, kvinnor. Den första radikala revideringen är att göra utforskaren till tjej, då alla sådana tidigare varit män. Dessutom är denna tvåspråkiga tjej en motståndskämpe modell yngre, genom att ta rollen som ledare av musikparader med bl.a. oppositionell, kubansk comparsa-musik och även hjälpa vuxna. Det afro-latinska uttrycks visserligen inte i hudfärg eller hårtyp, men däremot i musiken.
Dora ger sig alltså orädd ut i landskapet, övervinner faror, orienterar sig med hjälp av Karta och lär åskådande barn ett andra språk, eller talar till barn på deras modersmål, som tillsam-mans blir till en hjälpandets pedagogik. Hon ger sig även in på det manscentrerade området actionäventyr i animerad form. Här uttrycker användningen av salsa sannerligen inte heller (som annars vanligtvis) våld mot förrädiska kvinnor, som enligt sångtexten bara påstås vara ute efter mannens pengar.
Även om skaparna av serien inte gör sig till språkrör för någon specifik politisk orientering, representerar de faktiskt en tolerans- och pluralismdiskurs och serien förkroppsligar ett slags politisk och pedagogisk multikulturalism, hävdar Guidotti-Hernández. Onekligen är Dora dock ett exempel på den ”obligatoriska medelklassen” hos barnfigurer i tv. Sjuåringen fram-ställs förvisso inte som något ”tv-typiskt” kriminellt Latinobarn. Alla prylar med henne på riktar sig heller ej till ”sådana” barn. Än en gång tvingas man påtala figurens såväl som den tänkta publikens låga ålder…
Empati, gemenskap och deltagardemokrati, förvisso i konsumtionsorienterad form, blir föremålet för ett interaktivt fantasiområde delat mellan den 7-åriga karaktären och de betydligt yngre hörskådarna framför tv-rutan/skärmen. Doras uppfinningsrikedom och positiva attityd ger en positiv bild av Latinas/Latinos och andra tvåspråkiga. Genus, ras, etnicitet och språkförmåga fungerar inte som försvagande stereotyper om Latinas, utan förknippas här istället med en ung framgångsrik utforskare till tjej i en global värld, där man kan samarbeta och lösa gemenskapens problem. Dora påverkar även hur barn ser på immigranter och migranter med en självklar, positiv blick.
Också Drew Chappell (2010) lutar sig mot kulturteoretikern Homi Bhabhas (1994) ”Tredje rum”/Third Space, där olika kulturer kan mötas och påverka varandra (”hybridiseras”) och där nya identiteter ständigt skapas, i miljöer som inte är fokuserade runt kulturella skillnader utan hybriditet. Chappell ser också Dora som en sådan hybrid, i avsaknad av specificerad etnisk identitet, som hjälper, delar med sig, bryr sig om andra, är empatisk och förlåtande. Hon är aldrig arg på Swiper till exempel. Dora utforskaren antyder enligt denna forskare att datortekniken är lösningen och vägen mot ett mångkulturellt samhälle, som fokuserar på likheter snarare än skillnader.
Sjuåringen tematiserar däremot inte orättvisor, strukturell makt eller kulturella konflikter, påpekar Chappell. Den som väntar sig det har nog missförstått målgruppen. Den som tror att 3-4-åringar upptäcker eller berörs av det som Alyson Huntly och Rebecca Lennon ovan tar upp, eller efterlyser Chappells problematiseringar: var vänlig hör av er!
”I did it!” (= hörde av mig, alltså..)
Referenser
Anderson, D.R., Bryant, J., Wilder, A., Crawley, A., Santomero, A., & Williams, M.E.: Researching Blue’s Clues: Viewing behavior and impact, Media Psychology 2 (2000):2, s.179-194
Baudrillard, Jean: “Simulacra and Simulation”, Simulacra and Simulation, Ann Arbor: The University of Michigan Press 1994
Bhabha, Homi: The Location of Culture, New York: Routledge 1994
Chappell, Drew: "Better Multiculturalism" Through Technology: Dora the Explorer and the Training of the Preschool Viewer(s), Red Feather Journal 1 (2010):2, s.11-25
Cortés, Carlos, Diaz-Wionczek, Mariana & Lovelace, Valeria: Exploring the Media with Dora: A Pre-School Introduction to Media Literacy, Journal of Media Literacy 2013
Gardner, Howard: Frames of Mind, New York: Basic Books 1993
Gramsci, Antonio: Selections from the Prison Notebooks of Antonio Gramsci, (red. Quintin Hoare & Geoffrey Nowell Smith), London: Lawrence & Wishart 1971
Guidotti-Hernández, Nicole M: Dora the Explorer, Constructing “Latinidades” and the Politics of Global Citizenship, Latino Studies 5 (2007):2, s.209-232
Hall, Stuart: Encoding/decoding, sid.128-138 i: S. Hall, D. Hobson, A. Lowe, & P. Willis (Red): Culture, media, language, London: Hutchinson 1980
Huntly, Alyson: Art Interrupting Advertising: A Critique of the Educational Paradigms of Linny the Guinea Pig and Dora the Explorer, Journal of the Canadian Association for Curriculum Studies 4 (2006):1, s. 59-72
Lennon, Rebecca: Dora the Explorer: Destabilizing the Educative Reality of Participatory Programming, The Looking Glass: New Perspectives on Children’s Literature 14 (2010):2
Ryan, Erin L: Dora the Explorer: Empowering Preschoolers, Girls, and Latinas, Journal of Broadcasting & Electronic Media 54 (2010):1, s.54-68
Žižek, Slavoj: The Sublime Object of Ideology, New York: Verso 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar