Nu har de första filmkommentatorerna kommit med sina förhandstips, i vad som kommit att bli en match mellan teaterlegenden Suzanne Osten och hennes hejaklack vs Statens Medieråd.
Nedan har jag sammanställt ett utdrag av de färska recensionerna, med fokus på dels deras ställningstaganden i frågan om huruvida Flickan, Mamman och demonerna är en barnfilm för 11-14-åringar med ledsagande förälder (dock ej ensam och ej för barn mellan 7-10 år, som jag tolkat deras argument) eller en barnförbjuden barnskildring för dem som är 15 år och äldre. Dels vad slags genre det rör sig om.
Jag ska inte sticka under stol med att jag själv argumenterat för det sistnämnda på min barnkulturblogg barnisten.blogspot.se samt på svt Opinion:
onsdag 16 mars 2016
torsdag 10 mars 2016
Som jag tolkar recensionsbedömningarna, lär resultatet när Kammarrättens slutgiltiga utslag väl kommer fortfarande ha rätt höga odds. I dagsläget lutar det åt oavgjort eller slutställ-ningen 8-6 till Barnfilms fördel, men jag tror inte att Kammarrätten kan utdela några kryss.
Jag har tolkat det som att dessa tidningars/webbsidors recensenter tyckt sig ha sett en film även för barn under 15 år och hejar på att den betraktas som en Barnfilm: sveriges radios P1/Kulturnytt, Dagens Nyheter, Moviezine, Nöjesguiden, Hallands Nyheter, Upsala Nya Tidning, Arbetarbladet, Godmorgon Sverige.
Och att dessa mer lutar åt att domarnas poängbedömning bör ge domslutet barnförbjuden Barnskildring för vuxna att få tips av: Expressen, svt.se, TT/Metro, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Skånska dagbladet.
För att läsaren själv ska kunna bilda sig en bättre uppfattning om filmkritikernas skäl, och avgöra om min tolkning verkar rimlig, citerar jag delar ur recensionerna samt refererar när beskrivning ej står inom citationstecken.
Gunilla Brodrej (Expr 11/4): ”Suzanne Ostens film sviker de små barnen”
”Den här filmen är för läskig”; inte saga utan socialrealism; ”Ytligt sett är det en scenogra-fisk fest. På ett djupare plan en tragedi”; efter ett tag kommer ”det typiska skräckfilms-upplägg” med illavarslande musik, ”Ostens omsorger om publiken känns så nyckfull”; de i slutet åter uppdykande demonerna ”kastar ett öga över axeln mot biopubliken, och går in i mörkret, liksom på väg att flytta hem till nästa mamma”. ”[Osten har] lämnat de yngre barnen i sticket”.
Brodrej antyder alltså ett öppet slut, vilket kan oroa. Filmens slut verkar m.a.o. ej vara definitivt. Demonerna är kanske snart på väg in i biopublikbarnets hem…
Jenny Aschenbrenner (P1/Kulturnytt 15/4): ”Barnen och demonerna – Suzanne Ostens nya läskig som en skräckfilm”
”Det är otäckt […] Vissa scener är skrämmande som en skräckfilm, andra krypande obehagliga […] ibland nästan outhärdligt, alltför djupgående obehagligt för att jag skulle ta med en riktigt liten och skör på just den här filmen. Men för de lite större och stabilare är det en människofilm om kärlek och lojalitet och om demoner som inte går att brotta ner på egen hand.”
Här är jag (och radiopubliken?) osäker beträffande hur tolka ”en riktigt liten och skör” respektive ”en större och stabilare”. Eventuellt går Aschenbrenner över och sätter – eller åsamkar – en straff för Barnfilmslaget, så att ställningen istället står 7-7?
Sofia Olsson (svt.se/kultur 15/4): ”Flickan, mamman och demonerna”
”Suzanne Ostens självbiografiska drama om en flicka och hennes psykiskt sjuka mamma.”
”Jag känner att jag måste börja här, med frågan om hur läskig Flickan, mamman och demonerna är. Rätt så läskig faktiskt. Om Suzanne Osten vill krossa tabun och minska skräcken runt psykisk sjukdom så hade hon kanske kunnat göra en lite mindre obehaglig film. Den psykos som mamma Siri lider av i filmen, de demoner som hemsöker henne, är väldigt otäcka. Osten avdramatiserar inte psykisk sjukdom direkt, och det känns helt rimligt att vara rädd för psykisk ohälsa.”
”Men Osten är inte Osten för intet, hon har koll på sitt barnperspektiv och hon tror på unga människors kraft, intelligens och förmåga. Det som är skrämmande är inte mammans tilltagande galenskap så som den ter sig för dottern Ti utan sjukdomen som mamman uppfattar den, och de demoner som bara hon kan se. Både Medierådet och Osten har rätt, det är både läskigt och viktigt.”
”[Osten] har en mästerlig förmåga att blanda teaterns formspråk och – där iscensättandet ligger i dagen och skådespelet är en överenskommelse mellan publik och avsändare att “det här ska vi tro på för en – med filmens möjlighet att zooma in och sluka sin publik.”
”Den bubbla av kärlek, vansinne och kreativitet de lever i blir alltmer klaustrofobisk och obehaglig.”
” […] den ostenska humorn som en vardaglig tröst, mitt i det allra mörkaste. Kanske är det så att det mest är trygga barn som oroar sig över monster under sängen. Utsatta barn har fullt upp med sina riktiga monster, och mår kanske bättre av att någonstans kunna spegla sig i kulturen, precis så som vuxna gör.”
”Det som är skrämmande är inte mammans tilltagande galenskap så som den ter sig för dottern Ti utan sjukdomen som mamman uppfattar den, och de demoner som bara hon kan se”, skriver alltså Olsson. Nej, vilket är viktigt för en bedömning av målgruppen: ser demonerna GÖR ju biopubliken! Olsson fortsätter: ”Kanske är det så att det mest är trygga barn som oroar sig över monster under sängen.” Kanske det, och nu ska de alltså få nya och till svensk vardag förlagda, mer realistiska monster att oroa sig för?
Helena Lindblad (Dagens Nyheter 14/4): ”Flickan, mamman och demonerna av Suzanne Osten”
”De plötsliga demoniska skrämseleffekterna och de misärartade stunderna när Ti lever riktigt farligt med en sjuk mor är utmanande för såväl barn som vuxna – om än på olika sätt. Men det känns lätt att ställa sig bakom en 11-årsgräns.”
”Argumentet att ett verklighetsnära och realistiskt berättande skulle vara mycket mer ’farligt’ för barn än till exempel Harry Potter-filmerna (11-årsgräns) är rätt befängt. Harry är ett barn som aldrig får känna trygghet och som i princip förlorar varenda kotte han älskar och litar på. ”Hungergames”-filmerna där barn dödar barn i direktsänd tv-underhållning (med samma låga åldersgräns) ska vi bara inte tala om.”
”Barn är trygga tillsammans med Suzanne Osten. Hon vet precis vad hon gör i den här färgstarka och trots allt väldigt hoppingivande filmen, som hämtat sitt teatrala intro, där skådespelarna presenterar sig själva, från scenkonsten. Dessutom slutar hela det mörka dramat med rätt uppsluppna lekanvisningar.”
Att en filmkritiker på landets största tidning inte känner till skillnaden mellan barns reaktio-ner på verklighetsnära, realistiskt berättande respektive fantasy typ Harry Potter, ja, det är onekligen befängt för att inte säga utmanande.
Karin Svensson (Metro/TT 13/6): ”Flickan, mamman och demonerna”
”… det blir både roligt, pinsamt, sorgligt och skrämmande”.
”Esther Quigley och Maria Sundbom (mor och dotter även i verkligheten), sitter i en biosalong och förklarar att det blir läskigt, men det slutar bra. Varningen är på sin plats, och det krävs en lyhörd förälder för att avgöra om ett barn klarar av att följa med på Tis resa. Och kanske är det där konflikten ligger, i att filmen verkar förutsätta ett aktivt föräldraskap.”
Jake Bolin (Moviezine 13/4): ”Otäckt och viktigt om psyksjuk mamma”
”Denna otäcka och samtidigt ömsinta berättelse förtjänar att stötas och blötas även av dem som inte riktigt hunnit bli tonåringar ännu.”
”Jag har själv undervisat elva- och tolvåringar och jag skulle inte tveka en sekund att ta med dem till biografen. Det är heller inte de mer traditionella skräckfilmsgreppen – ett läskigt ansikte i ett skåp där, ett gapande rött hål i kinden där – som skrämmer i Flickan, mamman och demonerna. Den svårt schizofrena mamman Siris vanvård av dottern Ti skakar däremot om på riktigt.”
”Ti har fått lära sig att vem som helst kan vara en demon, och att hennes mamma när som helst kan explodera i vredesutbrott. På barnets sätt är hon lojal och uppmuntrande mot sin mor, utan att ha någon annan att prata med. Det är hjärtskärande att titta på.”
”Suzanne Ostens mardrömskildring är smått unik i barn- och ungdomsgenren eftersom den inte kompromissar en tum med sitt svåra ämne.”
”Att se Flickan, Mamman och Demonerna som en renodlad skräckfilm är dock att göra alla inblandade parter en björntjänst. Den verkliga skräcken ligger snarare i insikten att mängder av barn lever med föräldrar som inte är i stånd att ta hand vare sig om sig själva eller dem.”
Fråga vilken 11-12-åring som helst om de anser att moderns vanvård är värre än skräck-figurer i köksskåpet eller moderns blixtsnabba förändring och vredesutbrott!
Calle Wahlström (Nöjesguiden 14/4): ”Flickan, mamman och demonerna”
”Men att Osten argumenterat för filmens relevans för de som faktiskt berörs betyder inte att hon blundar för filmens skrämmande element. Efter fantastiskt lekfulla men också mystiskt illavarslande förtexter möter vi Siri (Maria Sundbom) och Ti (Esther Quigley), filmens mor och dotter, nedkrupna i Filmhusets biofåtöljer där Ti lovar biopubliken att allt kommer att gå bra.”
”Osten har med ett referens- och idérikt berättande åstadkommit en slags Repulsion för barn som borde tilltala barnfamiljer liksom cineaster. Och trots att Flickan, mamman och demonerna säkert kommer ge upphov till en och annan mardröm är filmens kanske största förtjänst att den tar en yngre publik på allvar.”
Erika Hallhagen (SvD 14/4): ”Inte helt taget ur luften att barnförbjuda Ostens film”
”Suzanne Ostens tionde långfilm har stötts och blötts i veckor redan innan premiären. Men hur lämplig är den egentligen för barn? SvD:s Erika Hallhagen gör en kovändning.
Det såg så glasklart ut på förhand. En hårt kämpande svensk dramatiker, regissör och författare som i decennier stått upp för god kultur stöter på patrull efter att äntligen, med hjälp av en crowdfundingkampanj, fått klart sin långfilm. Den handlar om psykisk sjukdom och tydligen är inte det något som barn ska ha kännedom om bestämmer Statens medieråd och belägger filmen med 15-årsgräns. Allt medan Star wars: The force awakens, som inleds med ett massmord på en hel by, får visas för en yngre målgrupp. Vad är detta för kultur-skymning? All sann barnkultur vågar se mörkret. Barn ska inte luras att tro att vuxna är ofelbara. Och så vidare.
90 minuter senare är känslorna annorlunda. Att vilja barnförbjuda filmen känns inte helt taget ur luften. Flickan, mamman och demonerna är en viktig film, men samtidigt väldigt skrämmande.”
”[..] ju längre handlingen fortskrider desto starkare blir demonerna och till slut uppmanar de Siri att göra sig av med dottern. Och när de gör det har i alla fall jag glömt den inledande brasklappen ”det här är en film”.”
Barn lär glömma brasklappen i ännu högre grad, blir mitt enda tillägg…
Malin Krutmeijer (Sydsvenskan 14/4): ”Otäck – men djupt originell och rörande”
”Hur otäck är den då, den barnförbjudna barnfilmen? Ganska otäck, i sina delar. Men det finns också mycket humor och värme i berättelsen om 7–8-åriga Ti som lever med sin psykotiska mamma Siri.”
”Att balansera Siris skräckburleska, karismatiska verklighet mot Tis hungriga och smutsiga tillvaro i samma överbelamrade lägenhet kräver skicklighet, särskilt som filmen skildrar psykosens demoner högst konkret. De befolkar hemmet som riktiga, vitsminkade människor som drar mamman bort från dottern och hennes behov.
I Expressen menar Gunilla Brodrej (11/4) att balansgången inte fungerar, att det blir för otäckt för barn att blanda in skräckeffekter i en annars socialrealistisk film. Men Suzanne Osten har aldrig ägnat sig åt socialrealism. Visst har hon ibland trumpetat plakatpolitik, som i Livsfarlig film (1988), men alltid genom en sorts poetisk surrealism. […] Kanske beror det på Ostens sätt att fokusera på hur snarare än vad: hur navigerar vi i en social värld som vi egentligen inte, och särskilt inte som barn, kan kontrollera? För att gestalta det skruvar hon upp situationerna och laddar miljön med symbolik. Då kan det bli läskigt på ett annat sätt än i Hollywood.”
”Mot slutet maxar Osten de dramatiska insatserna när demonerna börjar gasta att ”Ti måste bort”. Jag är inte säker på att det är bästa möjliga crescendo.”
Matilda Arborelius (Skånska Dagbladet 14/4) R: ”Viktig och vacker film som tar barnen på allvar”
”Flickan, mamman och demonerna börjar med att Siri (Maria Sundbom) och Ti (Esther Quigley) försäkrar biopubliken om att filmen slutar väl. Och bra är det. För Suzanne Ostens nya film, baserad på hennes egen barndom, är ganska otäck.”
”Flickan, mamman och demonerna är också spännande, rolig och vacker. Tis fantasi gör mammans syner mer hanterbara.”
”När Siris demoner blir för många blandas verklighet och vanföreställningar ihop, och blir till drömmar i bästa Alice i underlandet-stil.
Turerna kring åldersgränsen på filmen har varit många, och det är ännu inte helt säkert om det landar på 11 eller 15 år. Oavsett är det en film som förutsätter att den vuxne i barnets sällskap kan förklara och inleda en dialog med barnet om Ti och Siris situation. Varför blev det såhär? Vad ska man göra om det blir såhär?
Särskilt den sista frågan är viktig. För i filmen ligger lite väl mycket av lösningen dolt i metafor, som att bränna upp demonerna och blåsa bort dem med violtabletter, snarare än att understryka vikten av att våga berätta för andra att något inte känns rätt. Trots det är det en viktig och vacker film som tar barnen på allvar och belyser ett svårt ämne.”
Det är meningen om ”metafor” i slutstycket som får mig att tolka skribenten som en som hejar på tolkningen Barnskildring.
Göran Everdahl (Godmorgon Sverige 14/4):
”En film om barndom, med barnet i centrum.” JA, det är en film för barn, men inte att se ensamma.” ”Det låter som en problemfilm, en film som man ’borde’ se, men det är inte skolmat, inte medicin utan det är en historia i sig själv som råkar vara.”
Emma Engström (Hallands Nyheter 15/4-16): ”Suzanne Ostens film är kärleksfull – och obehaglig”
”Själv minns jag [70-talet] som jättekonstigt, spännande och obehagligt på samma gång. Abba var mindre komplicerat.
Det är mycket av 70-talets barnsyn över Suzanne Ostens nya film Flickan mamman och demonerna. Och det är inte konstigt att det uppstår en massiv kulturkrock när den möter vår tid, som handlar mer om ordning och trygghet än galenskap och fantasi. I dag är en serie som Dallas helt ofarlig, medan en film om psykiskt sjuka föräldrar kan ses som skadlig.
Jag är inte rätt person att döma om en film – lika lite som en bok, en låt eller en tavla – är skadlig för barn. Det jag har sett är en på samma gång vacker, varm, rörande och obehaglig film. För det är hemskt när en mamma låser in sig på rummet och gråter i timmar. När en förälder hör röster, eller beter sig irrationellt.”
”När filmer debatteras i Sverige handlar det oftast om vilka som kan skadas av dem. Någon annan än en själv, som inte har intellektuell förmåga att tolka rörlig bild. [..] Inte heller denna gången är det en välmående grupp som sägs vara i riskzonen, utan de som inte har starka föräldrar. Kanske kan just dessa barn stärkas av att se Flickan mamman och demonerna. De andra är fullt upptagna av att spela dataspel eller kolla på Hungerspelen.”
Vilka barn som enligt debatten skulle kunna vara ”i riskzonen”, har nog Engström fått om bakfoten. Åtminstone jag, och jag tror alla andra som uttalat sig, har tvärtom menat att de som själva upplevt eller riskerar uppleva något liknande klarar av och behöver filmen. Däremot kan de ”välmående” barnen med ”starka föräldrar” inte göra något för att hjälpa barnen i riskzonen, även om de får insikter om sina olycksbröder och -systrar. Kunskap utan handlingsutrymme kan fungera förlamande och i värsta fall rent av avtrubbande, för barn som saknar möjligheter att påverka.
Susanne Sigroth-Lambe (UNT 16/4): ”Läkande lek i barndrama”
”Välvilliga vuxna vill gärna skydda barn mot saker de själva tycker är obehagliga och psykisk sjukdom räknas nog dit. Visst är det hemskt att många barns uppväxtmiljöer är allt annat än idylliska, men många barn vet det redan.”
”Skickligt växlar kameran perspektiv mellan mammans surrealistiska fantasivärld och flickans realistiska, som blir allt mer stinkande och kaotisk. Vissa scener är skrämmande och demonerna, suggestivt gestaltade av skådespelare, är otäcka. Som i vilken skräckfilm som helst. Men Ti kan inte se dem. Hon är heller inte rädd för sin mamma. Ibland har de stunder när de pratar och spelar kort, nästan som i en normal mor- och dotterrelation. Men för det mesta skevar det ordentligt. Och situationen växer till att bli rent livsfarlig för Ti.”
”Något förråande finns knappast i den här filmen. Men en hel del berörande förtvivlan och fint skådespeleri. Faktiskt också hopp och till och med humor, mitt i allt det bisarra och surrealistiska. Som en röd tråd genom Suzanne Ostens konstnärskap finns att skildra leken som en läkande kraft. Barnets bearbetande och lek genomsyrar hela filmen, likson en lätthet i berättandet.
Men att karaktärisera den som antingen vuxenfilm eller barnfilm är att göra den en otjänst. Bara se den, gärna tillsammans med något barn i skolåldern, och fundera tillsammans hur man kan göra för att stötta barnen som har det svårt hemma. För de finns.”
Att Ti inte kan se demonerna är just en anledning till invändningarna: barnen i publiken KAN se demonerna och att flickan inte kan se demonerna gör filmen ännu mer skrämmande i och med att barnpubliken känner att de borde kunna varna henne för dem, men det går ju inte om karaktärer inom en fiktion.
Sigroth-Lambe har även fått Statens Medieråds kriterier för åldersgränsen 15 år om bakfoten. Recensenten är kvar i den gamla formuleringen om ”psykisk skada” och om det kan ingen uttala sig. Ställningstagandet gäller numera om filmen ”kan medföra stark rädsla, oro och förvirring och kan vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år”.
Men VAD kan ett jämnårigt barn GÖRA för att stötta en kompis som är smutsig? Om vuxna, inklusive lärare ej fattar, gör då barn det, med tanke på att dessa utsatta barn är så duktiga på att mörka?
Bengt Söderhäll (Arbetarbladet 15/4): ”Gripen av Ostens demoner – sagolikt nödvändig film”
”Det här är en verkligt sagolik film där det tabubelagda själsligt svåra öppnar oss för förståelsen och omfamnandets både vassa och mjuka sidor.”
”Ja, nu har jag skrivit om en film om ett barn och en mamma som har ont i själen och demoner som endast en mamma ser. Och det är hemskt. Och så har många det. Och nu kan vi tala om det. Och jämföra. Och kanske förstå. Och hjälpa. Fast. Somliga vill stjälpa, eftersom Statens medieråd inte vill att barn som lever i Tis värld ska få se filmen förrän de blir 15 år. Trots att Ti är tydlig med att inleda filmen med att det går bra. Och att hon också i slutet av filmen berättar att det gick bra. Ja, som någon sa: Det borde vara straffbart att barnförbjuda denna nödvändiga film för barn och vuxna. Gå och se. Tillsammans. Ta en fika efterpå. Vila i filmens berättelse en stund. Tala om den en stund. Eller flera stunder."
Söderhäll är förstås inte ensam om misstaget att tro att barn som lever under liknande förhållanden som Ti inte skulle kunna se filmen före 15 års ålder. Jag har själv på Svt Opinion (16/3) skrivit att just de behöver den:
”Vissa barns verklighet är säkerligen också mycket svårare än den som Osten vill förmedla i sin film, varför [..] denna film behövs så att dessa barn förstår att de inte är ensamma i sitt barndomshelvete. Frågan blir då hur man ska just sila fram denna lilla procentandel, uppskattningsvis de 3 procent som alltid brukar ha det värst i alla sammanhang? Kanske kunde […] Osten visa filmen just i föreläsningssammanhang riktade direkt till dem?
Problemet uppstår med de övriga 97 procenten barn i åldern 7-14 år. Varför ska de se filmen och inse att kanske somliga av deras klasskamrater har det för jävligt? När de lyckligare lottade sedan inte kan göra något åt detta? Barn har ju inga påverkansmöjligheter. Osten anser tydligen (se hennes blogg 14/3) att dessa också ska ”härdas” inför vuxenlivet – så att de inte som vuxna reagerar när de faktiskt bör och kan?
Samtidigt säger [..] Osten själv att barn ”visst klarar av att hantera det som händer i filmen, det är vi vuxna som ryggar för utsatta barns verklighet. Det är vi vuxna som inte tror på barnens förmåga att se, analysera och förstå.”
Men då måste väl slutsatsen just bli att detta är en film för vuxna!? Om filmen som Statens Medieråd beslutat, är barnförbjuden lär vuxna lättare begripa att detta är en film avsedd för dem. För vuxna människor i utsatta barns omgivning som kan inskrida, anmäla, stötta!”
Men barn kan visst se filmen exempelvis som skolbio, eller förskolefilm om någon skulle komma på den idén (utan att beakta Alfons Åberg-fallet). Lärare lär dock tänka till lite extra och kanske be föräldrarna om synpunkter, även om de vill visa den för 7-14-åringar. Åldersgränsen Barnförbjudet gäller bara för så kallade offentliga visningar. ”Slutna” filmvisningar på skoltid i skolan eller på biograf i skolans regi räknas inte som ”offentlig visning”, utan filmen kan då ses av en yngre publik, även om Kammarrätten skulle sätta 15-årsgräns.
Recensenternas betyg ligger i snitt på 3,5, så Flickan, mamman och demonerna är kanske en hygglig vuxenfilm.
Att det är en misslyckad (barn)film stod klart redan på förhand
Min mellanrubrik verkar ju helt snurrig, inte bara med tanke på de rätt hyfsade kritiker-omdömena, och jag har inte ens sett filmen, vet heller inte när den kommer hit till Visby. Så vad menar jag egentligen?
Jag utgår i detta fall enbart ifrån vad Suzanne Osten själv sagt om sin film. Hon har velat hit och dit och varken kunnat ange i vilken genre hon verkat, eller vad hennes avsikt med filmen varit. Detta förutsatt att hon verkligen citerats korrekt i pressen. Så hur har hon då uttalat sig om sin film? Jo:
Osten säger å ena sidan att hon gjort en thriller för barn, dels att ”mammans demoner är gestaltade som uppenbara fantasifigurer och är genomgående komiska för att minska deras skrämmande effekt”. Men brukar thrillers vara komiska? Sällan heller skrämmande. Vilka thrillers har fantasifigurer som sitt hot? En thriller handlar om spänning, ”hur ska det gå”, men här är en brasklapp inlagd i sista stund om att ”det går bra”.
Jag har tidigare jämfört detta med sagan om Rödluvan och hävdat att Ostens film i så fall är illa berättad. Ingen skulle idag ha hört talas om sagan om Rödluvan och vargen, ifall den hade börjat: ”Rödluvan klarade sig och blev inte uppäten av vargen.” För att därefter komma med detaljerna.
Huruvida det är en thriller eller tragikomisk berättelse, torde inte bara hos mig (och Osten?) utan även för barn under 15 år ”medföra förvirring”. Andra gånger hävdar Osten att det är en skräckfilm: ”Min lösning blev att berätta en spökhistoria, där demonerna är överdrivna som zombier i sin sminkning. Jag gjorde sjukdomen till en spökhistoria så att barnen aldrig behöver möta den direkt (G-P 12/4).
En spökhistoria ska man bli skrämd av, men Osten säger att ”mammans demoner är gestaltade som uppenbara fantasifigurer och är genomgående komiska för att minska deras skrämmande effekt”. En skrämselfilm har alltså gjorts mindre skrämmande och Osten intygar ”att barnen som hon har testat filmen på inte alls blev rädda.” Och det går ju bra!, påpekar hon hela tiden i intervjuer såväl som i filmens början och slut… Varför måste hon göra det? Hur ”unik” kan Ostens kunskap om barn vara, när hon i slutfasen måste kasta in en sådan räddningsplanka. Alltså ett misslyckande?
Vad vill Osten då med filmen? ”Jag har velat göra en film som signalerar hopp och att det går bra och jag säger det också i början av filmen”. ”Det finns ett stort tabu i samhället när det gäller synen på psykisk sjuka, de framstår som mer skrämmande än allt annat, säger regissören” (Skånska Dagbladet 6/4). ”Med filmen hoppas Suzanne Osten att både barn och vuxna ska se på psykisk ohälsa lite mer lättsamt och därmed bryta vad hon anser är det sista tabut ” (DN 12/4).
Ska man tro filmrecensenterna, tycks filmen inte precis minska det skrämmande hos psykiskt sjuka… Dessa vuxna verkar själva finna det hela obehagligt ibland och de är också lika förvirra(n)de som Osten beträffande filmens genre och avsikt.
SLUTSATS och min MOTIVERING till mitt förhållningssätt:
SLUTSATS och min MOTIVERING till mitt förhållningssätt:
Min motivering? Ju tidigare barn ”får” ta del av vuxnas svek, våld, hemskheter, barnförakt, terror, krig, klimatförstörelse, planetförintande etc o.s.v. – i hemmet såväl som ute i sam-hället – desto mer avtrubbade hinner barnen bli till dess de verkligen kan göra något åt sakernas tillstånd.
Men när barn väl uppnått rösträtt i alla val, då ska jag gladeligen rekommendera information riktad till barn i alla åldrar, men på lämpligt sätt, om alla dessa vuxna ting. Till dess: låt barnen förbli ”oskuldsfulla”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar