Ska barn få uttala sig i tv eller inte? De religiösas oro för queerteori, ett vidgat familjebegrepp och barns egna tankar

Som jag skrev för två veckor sedan, deltog jag i en debatt med EFS-aren Olof Edsinger på Svt Opinion. Diskussionen har gått ytterligare ett varv sedan dess, man bara hälften av detta slutvarv har publicerats. Jag slutför den här.

Olof Edsingers debattinlägg på Svt Opinion

”Skavlan jr som ideologisk lekstuga”

SKAVLAN JR · ”Oreflekterade barn görs till expertvittnen i frågor som de är allt annat än rustade att vara talespersoner för. Vad händer när barn som befinner sig i en känslig fas i sin personlighetsutveckling får höra att köns-identiteten är något som kan ändra sig från dag till dag – beroende på den egna dagsformen?”, skriver Olof Edsinger.

I söndags sändes det åttonde och sista avsnittet av Skavlan Juniors första säsong. Satsningen presenteras som ”en ny talkshow med barnen i fokus”, och redan från början ifrågasattes etiken i att exponera barn som berättar om personliga och ibland också jobbiga saker inför en stor Tv-publik.

Så här i efterhand kan man konstatera att Skavlan jr även har visat sig vara en plattform för att på bästa sändningstid föra ut queer-tänkandet till Sveriges 8–14-åringar.

Det började redan i det första programmet, där den 11-åriga Sam var en av gästerna. Fram till för ett år sedan kallade sig Sam för flicka, men nu får vi veta att hen är en icke-binär så kallad ”demiboy”. Med Sams egen definition innebär detta att hen är ”mest pojke fast lite något annat”.

I anslutning till detta får vi en avancerad introduktion till vår tids queerideologi. Programledaren Farzad Farzaneh presenterar inslaget med orden:

”Vissa föds och blir kallade för pojkar men känner att de är flickor. Och ibland är det tvärtom. Vissa känner att de inte är vare sig pojke eller flicka. Och för andra kan det vara olika från dag till dag. Allt det här handlar om vilken könsidentitet man har. Man kan känna sig som pojke, flicka, transperson eller någonstans där mitt emellan. Det finns ännu fler sådana här identiteter.”

Som pappa till två barn i programmets målgrupp väcker Farzanehs ord en hel del frågor. Är det verkligen rimligt att utan problematiseringar predika några av vår tids mest radikala queerteorier till en målgrupp av 8–14-åringar?

Och vad händer när barn som befinner sig i en känslig fas i sin personlighetsutveckling får höra att könsidentiteten är något som kan ändra sig från dag till dag – beroende på den egna dagsformen?

Förvirringen blir inte mindre när vi kommer till säsongens sista program. Här är det Andrea och Luca som presenteras som ”syskon” från en polyfamilj bestående av två vuxna kvinnor, en vuxen man och fem barn.

Farzaneh hävdar att barnen därmed har tre ”föräldrar”. Storasyster Andrea får frågan hur det gick till när hon fick veta att det skulle flytta in en ny kvinna och hennes barn i familjen, och svarar att ”Jag brydde mig inte så mycket. Är mina föräldrar glada så är jag glad.”

Publiken jublar. Samtalet förs sedan på en ytterst banal nivå.

Visserligen kan barnen inte komma på några direkta fördelar med sin polyfamilj. Det är mer bråk mellan ”syskonen” jämfört med tidigare, men det är också fler att umgås med. Analysen stannar vid Lucas ord att ”Vi är många. Det bara är så.”

Därmed är det just bristen på problematisering som blir det bestående intrycket av inslagen. För detta är naturligtvis påverkans-TV på hög nivå.

Oreflekterade barn görs till expertvittnen i frågor som de är allt annat än rustade att vara talespersoner för. Sam deklarerar tydligt att en pojke är jag när ”jag känner mig som en pojke och det har liksom ingenting att göra med sin kropp”.

Därefter får hen den kanske mest anmärkningsvärda frågan av dem alla: ”Om det sitter folk nu som tittar på det här programmet som känner igen sig i det du beskriver, men de kanske inte vågar berätta det, vad skulle du vilja säga till dem?”

Vad Sam svarar är egentligen ovidkommande. Min fråga är: är det rimligt att en 11-åring får fungera som livscoach till tiotusentals jämnåriga i ett så svårt och omdiskuterat ämne som detta?

Dessutom i en TV-miljö med strålkastarljus och applåder?

Själv kan jag inte se Skavlan jr som något annat än en ideologisk lekstuga, och det är långt under SVT:s värdighet att producera program med detta innehåll!

Teolog, EFS, Svenska Kyrkan, författare och trebarnsfar
Olof Edsinger

Publicerad:5 april 2016

Margareta Rönnbergs replik

”Nu har den religiösa skräcken för queer-teori även nått Sverige”

SKAVLAN JR · ”Predikanten kritiserar Skavlan jr:s sista avsnitt där bonus-syskonen i en polyfamilj får komma till tals och sätter citationstecken kring dem som ”syskon” och de två mödrarna och fadern som ”föräldrar”. Vem är han att sätta sig till doms över dem och definiera antalet föräldrar i deras familj? Är inte det Guds uppgift?” skriver Margareta Rönnberg.

EFS-aren Olof Edsinger gav 5/4 på SVT opinion uttryck för sin rädsla, utifrån att en klok och reflekterande 11-årig demiboy, Sam, i Skavlan Jr fått berätta om sin personliga upplevelse av den ofta omtumlande könsidentitetsutvecklingen i förpuberteten och puberteten.

Edsinger kallar dock Sam ”oreflekterad” och ”talesperson”. Ungas sexuella identitet ska tydligen inte de unga själva få uttala sig om, utan bara ”lärjungatränare” inom väckelserörelser.

Sam kunde ju väcka egna tankar hos sina jämnåriga framför tv-apparaten eller datorn. Edsinger kallar hen också ”expertvittne”, men Sam framställs i programmet bara som en ung människa som delar med sig av sina tankar.

Inte heller den utmärkte programledaren Farzad Farzaneh ”predikar” någon queerteori, vad än debattören påstår. Alla som informerar om företeelser är inte predikanter.

Predikanten kritiserar likaså att i programseriens sista avsnitt bonussyskonen i en polyfamilj får komma till tals och sätter citationstecken kring dem som ”syskon” och de två mödrarna och fadern som ”föräldrar”.

Vem är han att sätta sig till doms över dem och definiera antalet föräldrar i deras familj? Är inte det Guds uppgift?

Teologen hävdar att Sams avslutande replik till jämnåriga som känt igen sig är irrelevant. Det är den inte alls: ”Ta det lugnt, du behöver inte berätta det nu, jag vet att det kan kännas jättedåligt att inte säga det, men om du inte känner dig redo att säga det, så behöver du inte heller göra det.”

Jag hoppas att EFS och andra trosuppfattningars ”livscoacher” ger lika kloka råd.

På min barnkulturblogg tog jag 30/3 upp den franska skräcken för queerteori, i samband med att filmen Tomboy om en transkille ingick i två nationella skolprojekt om film & jämlikhet för 8-11-åringar.

Vintern 2014 ägde där starka protester rum från katolska och muslimska såväl som extremhöger-kretsar, som inte ville att filmen skulle visas i skolorna.

Den ansågs vara en farlig förespråkare av genusteori! Civitas, den katolska lobbygruppen på högerkanten, var ytterst kritisk till filmen som man såg som propaganda, med budskapet till eleverna att de fritt kunde välja om de vill vara pojkar eller flickor.

När kulturkanalen Arte ungefär samtidigt skulle visa filmen, agerade Civitas också för visningsförbud, med motiveringen att filmen företrädde genusteori.

Via en namninsamling online krävde man borttagande från tablån. Sciammas Tomboy (2011) visades dock utan större rabalder.

Vid ungefär samma tid fick föräldrar även sms om att stödja en aktion innebärande att hålla barnen hemma från skolan dagen då Tomboy skulle visas, som protest mot genusteori och inslag i en vidare kampanj mot vad man såg som en oönskad förändring av franska äktenskapslagar och synen på vad som utgör en familj.

Skolorna stod också de på sig och visade Tomboy. Ett föräldrapar i Caen krävde att på förhand få se filmen. När de inte gillade vad de såg, lät de med rektors medgivande den 11-årige sonen stanna hemma från skolan visningsdagen.

Nästa dag visade emellertid en lärare filmen på DVD för sonen och för andra som ej hade närvarat. Kristna föräldrar var rasande för att homosexualitet avdiaboliserats. Filmen handlar inte om det.

Under sken av att etiskt värna barns integritet och att dessa inte ”exponeras” i media, ser jag här hur Olof Edsingers artikel är ännu ett exempel på det jag skrivit om i min bok Barns rätt till sin röst (2014): försöken att tysta barns röster.

Hur barn, som en säkert oavsiktlig följd av FN:s barnrättighetskonvention, idag faktiskt har mindre möjligheter att framföra sina synsätt och åsikter i tv jämfört med innan konventionen kom 1989. ”Skyddsaspekter” går numera före barns yttrandefrihet.

Om ordet inte hade sexuella associationer skulle jag säga att barn faktiskt vill ”exponera sig” själva, eller snarare sina tankar och värderingar, och få både jämnåriga och vuxna att lyssna.

Dessutom: Lycklig den teori som blir föremål för demonstrationer och debatter! Fler sådana behövs!

Professor emeritus i filmvetenskap, barnkulturforskare & barnist
Margareta Rönnberg

Publicerad:8 april 2016

Olof Edsingers replik på min replik

”Queer är inte vetenskap – utan ideologi”

SKAVLAN JR · ”Just nu pågår ett gigantisk socialt experiment i Sverige där vedertagna biologiska och psykologiska fakta kastas över ända”, skriver Olof Edsinger.

Margareta Rönnberg tar verkligen i från tårna när hon går till storms mot min kritik av Skavlan Juniors första säsong.

Förutom hennes uppenbara religiofobi kryllar hennes inlägg på SVT Opinion av såväl osakligheter som guilt-by-association-retorik, vilket gör det svårt att veta i vilken ända man ska börja.

I min artikel ifrågasatte jag dels själva programformen, dels den queerideologi som har förmedlats i flera av avsnitten. Det förra är jag långt ifrån ensam om; det var en del av förhandssnacket inför lanseringen av serien.

Det senare ifrågasätter Rönnberg å det bestämdaste, för, som hon säger: ”Alla som informerar om företeelser är inte predikanter.”

Nej, visst är det så.

Men att utan problematiseringar, och med den auktoritet som ligger i TV-mediet, hävda att vår könsidentitet kan ”vara olika från dag till dag”, och att därmed insinuera att en 10-årings känslor är tillräckliga för att avgöra denna komplicerade fråga kan knappast beskrivas enbart som information.

Vad har Rönnberg för vetenskapliga belägg för detta?

Den högt ansedda manualen DSM-V, som ges ut av American Psychiatric Association, identifierar det som Sam beskriver som en form av könsdysfori och noterar att detta tillstånd hos 98 % av alla killar och 88 % av alla tjejer brukar gå över efter puberteten.

Kan detta vara ett argument för att inte ”informera” Sveriges 8–14-åringar på det sätt som Skavlan Jr gör?

När jag talar om Sam som oreflekterad är det ingen anklagelse mot hen som person.

Alla 11-åringar är tämligen oreflekterade i denna typ av frågor. Framför allt bottnar de inte så starkt i sin könsidentitet att de kan uttala sig om denna som om de vore ”färdiga” i sin utveckling.

Ändå blir Sam just ”talesperson” i den stund som redaktionen väljer att tilldela hen denna roll i programmet.

I sitt inlägg går Rönnberg igång på att jag sätter ”föräldrar” och ”syskon” i den polyfamilj som skildras i det sista avsnittet inom citationstecken.

Men jag trodde faktiskt att det var basic att ett barn bara kan ha två biologiska föräldrar, och att det krävs en adoption för att utvidga det formella föräldraskapet.

Värt att notera är att varken barnen i inslaget eller SVT Play talar om tre föräldrar – bara programledaren Farzad Farzaneh. Rönnberg har alltså fel när hon säger att jag underkänner barnens definition av sin familj.

Just nu pågår ett gigantisk socialt experiment i Sverige där vedertagna biologiska och psykologiska fakta kastas över ända.

I Norge har genusvetarnas bristande intresse för forskning avslöjats genom NRK-serien Hjernevask. Men i Sverige härjar queer-rörelsen på nästan utan offentlig debatt.

Som redaktörerna till antologin Normkritisk pedagogik uttrycker det: ”Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en svindlande fart.”

Om det är sant som Rönnberg påstår att det bara är från kristet håll som reaktionerna kommer på detta fenomen är det illa ställt. Det räcker ju med ett intresse för beprövad vetenskap för att inse att allt inte är som det ska.

Queer är inte vetenskap – utan ideologi.

Att det förs fram under annan flagg, och med ett allt hätskare tonläge, ändrar inte på detta faktum.

Teolog, EFS, Svenska Kyrkan, författare och trebarnsfar
Olof Edsinger

Publicerad:12 april 2016

Min replik på hans replik på min replik publicerades inte, med denna förklaring från Svt Opinion: ”Eftersom Olof Edsinger inledde debatten, får han slutreplik.” 

Tydligen kan man alltid få slutordet om man börjar med något halvbefängt och får invändningar. Sedan kan man få sista ordet med något helt uppåt väggarna… ”C'est le dernier qui a parlé qui a raison”, som titeln löd på ett franskt bidrag till Eurovision Song Contest för ett antal år sedan. ”Mais non”. Ska pröva denna taktik någon gång!

Margareta Rönnbergs slutreplik

”Edsinger förstår inte det ’vetenskapliga belägg’ som han själv ger!”

Under rubriken ”Just nu pågår ett gigantisk socialt experiment i Sverige där vedertagna biologiska och psykologiska fakta kastas över ända”, replikerar Olof Edsinger (12/4) på min replik (8/4). Han förstår inte det han själv skriver om.

Ingen, varken i Skavlan Jr eller jag, har ifrågasatt några biologiska fakta. Programledaren inleder med att Sam föddes som flicka. Jag har inte uttalat mig om huruvida Sam är av hankön eller honkön. 11-åringens biologiska kön, tillskrivet vid födseln, var uppenbarligen otvetydigt flicka, eller undersöktes i vart fall ej ytterligare.

Varken jag eller någon i programmet har heller ifrågasatt några psykologiska fakta, utan det gör bara Edsinger. När han som sitt ”vetenskapliga belägg” hänvisar till manualen DSM-V, identifierar han det som Sam ger uttryck för som en form av könsdysfori. Denna åkomma beskrivs i manualen som ”ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet”.

Teologen skjuter sig därmed i bägge fötterna. Amatörpsykiatern Edsinger diagnosticerar för det första Sams funderingar som en ”störning” och påstår indirekt att 11-åringen skulle ”lida” av sitt ställningstagande till vem hon känner sig som. Det förekommer i programmet inga som helst tecken på detta, även om Sam nu säger sig vara ”gladare”. Det betyder inte att hennes förmåga att fungera i vardagen var dålig förr, då hon kanske ”bara” var glad.

För det andra visar Edsinger att han inte förstår det som han refererar till, nämligen distinktionen i denna manual mellan könsidentitet respektive registrerat, tillskrivet kön på BB. 

Begreppet identitet är synonymt med ”självbild” och handlar om hur människor uppfattar sig själva. Könsidentitet således individens känsla av att vara pojke eller flicka – eller något annat. Sam definierar sig själv som ”mest pojke, fast lite något annat.” Edsinger tar sig nu rätten att lägga sig i hur 11-åringen ska uppfatta sig själv och känna sig som. ”Lidande”, tydligen.

Edsinger hävdar vidare att programmet ”utan problematiseringar” påstår att vår könsidentitet kan ”vara olika från dag till dag” och att det därmed ”insinueras att en 10-årings känslor är tillräckliga för att avgöra denna komplicerade fråga”. Han menar att detta knappast kan beskrivas enbart som information. Men vem annat än Sam skulle avgöra hur Sam känner sig?

Dessutom anser teologen att inte bara Sam utan ”alla 11-åringar är tämligen oreflekterade i denna typ av frågor”. Jag skulle vilja påstå att 11-åringar ofta reflekterar mer kring vilka de är, än de flesta 37-åringar gör.

Antalet föräldrar, då? Programledaren uttalar sig inte om de biologiska föräldrarna, som i detta fall (förmodligen) är 2+2. Avsnittet handlar om att två barn och ytterligare tre syskon bor med tre föräldrar. Detta Skavlan Jr-avsnitt avhandlar inte begreppet förälder, utan ”problematiserar” familjebegreppet. 

Detta är både i Edsingers första inlägg (5/4) och i det franska fallet pudelns kärna. I olika religiösa kretsar tycks den sista striden utgöras av vad som kan räknas som en familj.

Det enda uttalande om religion som jag gör är när jag hänvisar till Gud som överdomare till Edsinger. Detta kallar den sistnämnde för att det ”kryllar” av ”uppenbar religiofobi". Jag är helt likgiltig till religioner, så länge dessas idéer inte prackas på andra. 

Att reda ut skillnaden mellan queerteori och ideologi tillåter inte det knappt tilltagna replikutrymmet. Så mycket kan dock sägas som att Edsinger inte verkar så insatt i queerteologi eller kristna prästers kamp mot konservativa heterosexuella ideologier.

Just ”vedertagna fakta” är inte sällan ideologiska, i den meningen att de håller människor nere i underordning.

Margareta Rönnberg

13 april 2016