Hur förklara barnläkarnas stora genomslag vad gäller synen på barn och medier?

De senaste 20 åren har barnläkare och forskare med inriktning mot barnhälsa alltmer tagit sig in i det allmänna medvetandet, vad gäller hur samhället i stort och föräldrar till små bör förhålla sig till alla ”nya” digitala såväl som halvgamla medier. Det gäller en handfull svenska barnläkare men inte minst amerikanska, som de svenska i sin tur bygger på. Detta oftast utan att själva ha genomfört några studier av tv-tittande, datorspelsspelande, padd-pekande eller Internetsurfande barn. Även det svenska Statens Medieråd (se förra blogg-inlägget) samarbetar 2016 med en barnläkare, snarare än stödjer sig på medieforskare. Hur kan det komma sig?

Det finns förstås flera förklaringar till det, men här ska några beröras. Först vill jag skriva några (förenklande) ord om två skilda typer av medieforskning: effektstudier respektive användarstudier. Jag kallar de förstnämnda för risk-och-skada-forskning och de sist-nämnda för barnrättighetsforskning och ska inte sticka under stol med att jag i 35 års tid kritiserat effekt-typen och förespråkat barns rättigheter till, och val av, sina mediefavoriter. Jag har därför av de rättrogna mer betraktats som debattör och barnrättsförkämpe, än som ”riktig” forskare.

En ”riktig” forskare ska nämligen inte – tydligt uttalat – ha någon egen uppfattning, inte ta ställning eller företräda någon lösning. I arbetarhem lär man sig inte etikett (möjligen hyfs). Som den tjur i porslinsfabriken jag alltid varit, har jag klampat in i debatter och föredragit att vara öppen och tydlig med hur jag ställt mig till olika aktuella företeelser i ämnet ”barn & medier” (våld i fiktion eller nyheter, reklam, genusrepresentationen, eller vad det nu kan ha varit), efter att noga ha övervägt de forskningsbelägg för eller emot företeelsen som stått till buds. Dessa två medieforskningstyper behöver givetvis också vägas mot varandra: vissa av barns rättigheter kan riskera att skada dem, men förhållandevis få i samband med just medie-användning, vill jag fortfarande bestämt hävda.

Åtminstone all humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning inrymmer alltid värderingar och forskarens egen syn på det utforskade: i detta fall barns bruk av medier och dessas berättelser. Forskaren gör således inte bara metodologiska val, utan även politiska, vare sig detta utsägs eller ej. Jag föredrar alltså att vara övertydlig. Med fokus på barns värderingar, föreställningar och agerande i samband med media – eller snarare efter att barnen, som det heter, ”utsatts” för medieinnehåll –  har det varit lätt för forskare att glömma eller dölja sina egna motsvarigheter. Det är också enklare att finansiera forskning av typen ”vargen kom-mer!” än ”hälsan tiger still”.

Hur barnläkare förändrat studiet av barn & medier: risk & skada

Inte bara jag, utan tre amerikanska forskare med inriktning mot barnmedicin och hälso-kommunikation vid Harvard Medical School och Boston Children’s Hospital, har ställt sig samma fråga som jag har i detta inläggs rubrik (Bickham m fl 2016). Jag ska här referera deras studie. De konstaterar inledningsvis att forskning om hur medieanvändning inverkar på barns hälsa och utveckling ökat kraftigt i läkartidskrifter alltifrån början av 90-talet fram till nu, men särskilt efter millennieskiftet. Också forskare inom medievetenskaper och psykologi har börjat publicera artiklar i medicintidskrifter. Varför då?

Själva har de tre undersökt publiceringsmönstren för artiklar om medieanvändning och medieeffekter rörande barn i tre ledande tidskrifter med inriktning mot olika discipliner: Journal of Communication (medieforskning), Child Development (barnpsykologi) samt Pediatrics (barnmedicin/barnläkeri) mellan 1970-2014. De fann 309 artiklar. Enbart Pediatrics hade en stigande kurva efter millennieskiftet. Författarna tolkar denna ökning som en utvidgning av fälten barnmedicin och barnhälsa. Under samma tid har medie-psykologer och medie- och kommunikationsforskare även publicerat sig i andra medicin-tidskrifter.

Vad, förutom ökningen av olika digitala medier under samma tid, kan förklara denna förändring? (Att denna ökning inte syns i de bägge andra skulle eventuellt kunna förklaras med att fler specifika barnmedietidskrifter tillkommit.) De förslag till förklaringar som Bickham m.fl. ger är bland annat, att genomslaget för studier i barnmedicintidskrifter och deras inflytande på praktiserande barnläkare, journalister, politiker och allmänheten är större än vad psykologi- och medievetenskapliga tidskrifter har. Man talar om en s.k. impact factor eller påverkansfaktor, avseende tidskrifters relativa betydelse och hur ofta deras artiklar refereras till av andra forskare. I detta avseende är Pediatrics nr 1 av de tre och t.ex. dubbelt så ”viktig” som Journal of Communication, även vad gäller att dra till sig pressens upp-märksamhet. Synlighet i medierna kan utgöra viktig PR för akademikers karriär (a a). 

Så resulterade t.ex. den Amerikanska barnläkarakademins rekommendation 1999 (inga skärmmedier till barn under 2 år och max 1-2 timmar/dag för äldre) i en framsida på New York Times, deltagande i sena talk-shower på tv, förutom mängder av nyhetsartiklar. Barn-läkare befann sig plötsligt i centrum av allmänhetens medvetande och satte – utan någon egentlig forskning att stödja sig på – ribban för vad som därefter sågs som hälsosam medieanvändning. Också i Sverige.

Skriv kort och begripligt för pressen, skippa teorier och ge råd!

Denna ”påverkansfaktor” kan dock inte vara den enda förklaringen, ty Child Development kommer upp i nästan lika hög siffra som Pediatrics – utan att väcka nyhetsmediernas intresse. En annan anledning kan vara att artiklarna om barn & medier skiljer sig åt i sin struktur, stil, längd och avsikt. De i Journal of Communication och Child Development är rätt lika till sin uppbyggnad och längd: max 14 000 ord. Pediatrics har däremot en maxlängd på endast 3 000 ord. 

Både psykologi- och den medievetenskapliga tidskriftens specialstuderade typartikel inleds med långa introduktioner (cirka 3 500 ord respektive 2 000) innehållande undersökningens teoretiska ramverk, medan Pediatrics här nöjer sig med ungefär 500 ord. I de modellexem-pel som författarna tar, förekommer ordet ”teori” 18 gånger i Child Development, 3 gånger i Journal of Communication, men inte alls i Pediatrics.

En annan viktig skillnad är att Journal of Communication avslutas med en ”rekommendation avseende framtida forskning”. Med andra ord: riktad till andra forskare, inte till föräldrar, läkare eller politiker. Child Development drar slutsatsen om tillämpningen av sina resultat att ”vissa ansträngningar bör göras”, men antyder inte vem som skulle göra det föreslagna. Det-samma gäller det specifika exemplet från Pediatrics, men Bickham m.fl. tillägger att andra artiklar i samma tidskrift har mer riktade konklusioner till specifika mottagare och t.ex. ”rekommenderar barnläkare att råda föräldrar att…” 

Bickham och hans kolleger spekulerar därför, att ett skäl till att psykologer och medievetare vill publicera sig i barnmedicintidskrifter är att de önskar byta akademiska teorier mot möjligheten att rekommendera tillämpningar av sin forskning, som kan bidra till förändring i vardagsverkligheten. Samtidigt varnar författarna för att ingen studie ensam kan uppdaga enkla lösningar. Det vore därför klokt av dem som publicerar sina artiklar i medicintidskrif-ter att följa psykologers och medieforskares mer generella rekommendationer, menar de. Bickham m.fl. påpekar också att medicintidskrifter till skillnad från de bägge andra typerna bara har ”blinda” peer reviewer i ena riktningen, det vill säga kollegial granskning av in-kommande manus där den som granskar vet namnet på författaren och därför kan påverkas av detta.

Medicinvetenskap och -praktik såväl som hälsoforskning är till sin natur problemlösande, det vill säga inriktad på att ta sig an ett bekymmer och lösa det. Hälso- och sjukvårdslitte-ratur är binär: frisk eller sjuk, liv eller död. Medieanvändaren är inte lika dikotom, halv-krasslig ibland men ännu vid liv och vid gott mod. Att närma sig användningen av medier som om det vore fråga om en sjukdom och bara undersöka mediernas negativa verkningar är inte att rekommendera. Har det i någon barnläkartidskrift någonsin publicerats någon enda artikel som undersökt ett mediums fördelar i någon användarstudie? 

Tar ställning, ger eller företräder lösningar gör dessa medicinartiklar alltså ofta. Ifall andra discipliner ser sina forskares slutsatser som att otillbörligt företräda eller vara språkrör för barns rättigheter, lämnas givetvis fältet öppet för barnmedicinforskare med deras för (särskilt konkurrerande, äldre) medier attraktiva, ty korta, nästan teoribefriade och auktoritativa rikt-linjer (rörande ”nya” medier). Oavsett om de kallas undervisningsstrategier, tips,  ”huvud-budskap” eller rekommendationer beträffande våldsamt innehåll, reklam, programval eller medielitteracitet, så vet ju alla att läkare bara vill en enda sak: förebygga eller bota sjuk-domar. ”Kan medieanvändning alltså i värsta fall vara fråga om en sjukdom?”, kan bli den diffusa känsla som rubrikläsaren får.

Jag vill för den skull alls inte förneka att studier genomförda av läkare om barn och medier (som de om det eventuella orsakssambandet mellan stillasittande medieanvändning – av typen läsning, sittandet i skolbänken, tv-tittande eller spelande – och övervikt, eller hur barns hjärnor reagerar på bilder) givetvis kan vara värdefulla. Inte bara leverera tokigheter som det i British Medical Journal, som jag skrev om 14/12-15: ”En studie av död och ”mord” i animerade barnfilmer… – Läkare, bliv vid ditt stetoskop?”.

Referens

Bickham, David S, Kavanaugh, Jill R & Rich, Michael: Media effects as health research: how pediatricians have changed the study of media and child development, Journal of Children and Media 10 (2016):2, s.191-199