Som jag tog upp i blogginlägget iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent! (23/9-15), hade en av medlemmarna av den Amerikanska barnläkarakade-min/AAP:s grupp för medier som skrivit dess rekommendationer 2011, Dimitri Christakis, några år senare svängt och betonade inte längre 2-årsgränsen för ”skärmanvändning”.
Nu har hela föreningen efter ett tvådagarsseminarium med inbjudna experter från många discipliner kommit med en sammanfattande rapport, skriven av AAP:s nya mediegrupp bestående av fyra andra läkare. Huruvida det rör sig om AAP:s nya rekommendationer, riktlinjer, ”tips” eller bara ”12 huvudbudskap” är aningen oklart ty ordbruket varierar, men på Barnläkarakademins webbsida sammanfattas det aktuella ställningstagandet så här:
”AAP rekommenderar föräldrar att skapa ”skärmfria” zoner hemma, genom att se till att det inte finns några tv-apparater, datorer eller videospel i barnens sovrum, samt stänger av tv:n under middagsätandet. Barn och tonåringar bör inte ägna sig åt underhållningsmedier längre än 1-2 timmar per dag och det bör då vara fråga av innehåll av god kvalitet. Det är viktigt att barn tillbringar tid i utomhuslek, läsning, hobbies och använder sin fantasi i fri lek.
Tv och andra underhållningsmedier bör undvikas i fallet med barn under 2 år. Ett barns hjärna utvecklas snabbt under dessa första år och små barn lär sig bäst genom att samspela med människor, inte med skärmar.”
https://www.aap.org/en-us/advocacy-and-policy/aap-health-initiatives/Pages/Media-and-Children.aspx [24/3-16]
American Academy of Pediatrics (AAP) har i över 30 år följt medieutvecklingens inverkan på barn och mellan 1999-2013 kommit med då och då uppdaterade rekommendationer om ”skärmtid”, som även internationellt betraktas som det som föräldrar världen över ska rätta sig efter. AAP hävdade ett tag att barn under 3 år, senare sänkt till barn under 2 år, inte alls ska ”utsättas” för skärmbaserade medier (hopklumpade). Hur skiljer sig då den nya orda-lydelsen från de tidigare?
Inte längre skärmförbud – utan underhållningsförbud!
Den största förändringen är att barnläkarna nu gör skillnad på medier och medier. Man särskiljer tv och den vanligaste typen av datorspel (= dåligt) från nyare digitala medier och plattformar (= kan vara bra). För det andra skiljer man mellan ”underhållande” och ”läro-rikt” innehåll. (Den som det kunde!) För det tredje säger man nu att skärmbaserad under-hållning ”bör undvikas” (en mildare skrivning än allt ”skärmtittande”) i fallet med de allra yngsta och begränsas till 1-2 timmar dagligen för äldre barn och tonåringar. Formuleringen om ”bör undvika underhållning” är möjligen föranledd av att man insett att man riskerar att bryta mot Barnrättighetskonventionens artikel 31, som bl.a. säger att ”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”.
Det finns förstås inga underhållningsmedier, utan bara underhållande innehåll, och få lär förvisso titta på tv främst i syfte att lära sig något. Men formuleringarna är 2016 mer tillåtande och utesluter numera inte ”skärmmedier” i sig, eftersom alla apparater med skärmar inte längre klumpas ihop. Man kan tolka den avslutande meningen som att barn i och för sig lär sig av vissa spel och appar, om än inte lika bra som av livs levande privat-lärare.
Det är således inte längre mediet i sig (iPaden, surfplattan, den ”smarta” mobilen eller pekskärmen av olika märken) utan innehållet i det, som inte är bäst på att lära barnet något. Därmed inte sagt att t.ex. en app inte kan vara belärande, bara inte lika bra på att lära ut som föräldrar skulle vara – om de hade eller tog sig motsvarande tid. Om… Kanske tolereras rent av lärorika tv-program av svensk typ. Inställningen är alltså inte längre helt emot allt tv-tittande, bara tveksam till alltför mycket tittande på underhållande program. Man betonar idag kvalitet framför kvantitet. Inte heller det ett helt lätt avgörande!
Barnläkarna konstaterar att det inte längre finns någon specifik ”skärmtid”, utan bara ”tid”. Skärmanvändning genomsyrar hela vardagslivet för vuxna och för barn en rätt stor andel, exakt hur stor är förstås beroende av barnets ålder. AAP inser att deras gamla synsätt som byggt mest på en försiktighetsprincip, snarare än på forskning, är föråldrad och att ingen hur som helst lever upp till dem och därför inte bryr sig om dem.
I en rapport refereras denna gång dock till ”forskningens nuvarande ståndpunkter” (inklusive nothänvisningar) på relevanta områden, presenterade på paneler med fokus på Education & Early Learning (Brain Mechanics, Learning Models and Virtual Learning; Early Learning and Media Use in the Very Young), Health & Developmental Impact (Gaming for Good/m-Health; Media and Violence: Influence on Social and Emotional Development), Societal Impact & Digital Citizenship (The Digital Social Lives of Teens; Safety and Citizenship). Rapporten finns att läsa på
Man konstaterar nu mera nyktert att medierna bara utgör ännu en miljö som barn vistas i. Barn och unga gör samma saker där, som de alltid har gjort. Precis som andra miljöer har medierna positiva såväl som negativa sidor. Föräldraskapet har heller inte förändrats i grunden, i och med paddor eller förment "smarta" mobiler. Föräldrar bör/lär redan använda sig av samma regler för barnets virtuella miljöer som för de reella: vara engagerade, tala med sina barn, leka med barnen, uppmana till fantasilek, spela datorspel med äldre barn, sätta gränser, lära ut gott uppförande. Föräldrarna bör också själva föregå med gott exempel vad gäller sin egen medieanvändning.
Föräldrar bör enligt AAP även inse att det är OK för deras tonåringar att befinna sig på Nätet. Att vara uppkopplad är nämligen väsentligt för de ungas utveckling, bidrar till tonår-ingens identitetsskapande, främjar oberoende, formar vänskapsband, möjliggör deltagande i grupper för social och politisk rättvisa. Men barn är barn och kan förstås begå misstag överallt. De behöver då stöd. Det AAP-dagarna främst höjde ett varningens finger mot var våldsamma spel och sexting. (Att sexta är att skicka texter, bilder eller filmer med sexuellt innehåll via mobilen, som enligt rapporten en liten minoritet på 5-7 procent av de ameri-kanska unga gjort.)
”Skärmtid” har nu helt enkelt blivit ”tid”
Ett annat skäl till det förändrade, ty föråldrade, synsättet gällande kvantitet och rekom-mendationer av typen max antal timmar är, att det inte längre är möjligt att separera olika ”tider” i skärmtid respektive annan tid. I själva verket är det svårt att urskilja det som inte är skärmtid, om man även medräknar alla de offentliga skärmar som en ung människa idag dagligen möter och använder utomhus och i skolan. Och hur ska man kunna mäta den dagliga mobilanvändningen t.ex.? Det finns numera inga gränser mellan ”verkligt” respek-tive digitalt liv och de digitala medierna förlänger eller utvidgar mellanmänskliga relationer, snarare än (som somliga befarat) ersätter dem.
Så om nu dagens medieanvändare skulle rätta sig efter de fortsatta rekommendationerna om max 1-2 timmar dagligt tv-tittande eller datorspelsspelande, hur ska man då förhålla sig till den 12-åring som använt 2 timmar vid datorn till ett skolarbete eller läxa? Är kvoten därmed utnyttjad? Eller är det acceptabelt att därefter titta på en rolig film eller klipp på YouTube? Eller kommunicera med en kompis via sociala medier? Visst, ty så underhållande läxor lär barnet ej ha. Så barnet behöver inte heller välja att prata med en tråkig kompis.
Fast hur ska man räkna 1,5-åringens dialog på Skype med en förälder som arbetar på annan ort, eller en mormor eller farfar boende långt borta? Jo, det anses enligt barnläkarföreningen vara helt okey, eftersom det här rör sig om mellanmänsklig kommunikation, eller åtminstone reagerande interaktion, via mediet. Skärm-mot-skärm innebär ju här ansikte-mot-ansikte. Också många andra användningar gör gränsdragningar och maxkvoter svårhanterliga, men föräldrar kan givetvis inte helt befrias från sitt eget ansvar och förnuft. Tänker de exempel-vis själva verkligen ge upp sin egen underhållning för att ”underhålla” sitt barn?
Hela rapporten går läsa för den intresserade
På symposiet Growing Up Digital: Media Research Symposium deltog alltså ledande forskare inom samhälls- och beteendevetenskaper, neurovetenskap, medieforskare, utbildningsforskare, barnläkare. Symposiet sammanfattas i en rapport kallad “Beyond ‘turn it off’: How to advise families on media use” i AAP News av författarna Ari Brown, M.D., Donald L. Shifrin, M.D., och David L. Hill, M.D. med följande 12 huvudbudskap till föräldrar:
1 Media is just another environment. Children do the same things they have always done, only virtually. Like any environment, media can have positive and negative effects.
2 Parenting has not changed. The same parenting rules apply to your children’s real and virtual environments. Play with them. Set limits; kids need and expect them. Teach kindness. Be involved. Know their friends and where they are going with them.
3 Role modeling is critical. Limit your own media use, and model online etiquette. Attentive parenting requires face time away from screens.
4 We learn from each other. Neuroscience research shows that very young children learn best via two-way communication. “Talk time” between caregiver and child remains critical for language development. Passive video presentations do not lead to language learning in infants and young toddlers. The more media engender live interactions, the more educational value they may hold (e.g., a toddler chatting by video with a parent who is traveling). Optimal educational media opportunities begin after age 2, when media may play a role in bridging the learning achievement gap.
5 Content matters. The quality of content is more important than the platform or time spent with media. Prioritize how your child spends his time rather than just setting a timer.
6 Curation helps. More than 80,000 apps are labeled as educational, but little research validates their quality. An interactive product requires more than “pushing and swiping” to teach. Look to organizations like Common Sense Media (www.commonsensemedia.org) that review age-appropriate apps, games and programs.
7 Co-engagement counts. Family participation with media facilitates social interactions and learning. Play a video game with your kids. Your perspective influences how your children understand their media experience. For infants and toddlers, co-viewing is essential.
8 Playtime is important. Unstructured playtime stimulates creativity. Prioritize daily unplugged playtime, especially for the very young.
9 Set limits. Tech use, like all other activities, should have reasonable limits. Does your child’s technology use help or hinder participation in other activities?
10 It’s OK for your teen to be online. Online relationships are integral to adolescent development. Social media can support identity formation. Teach your teen appropriate behaviors that apply in both the real and online worlds. Ask teens to demonstrate what they are doing online to help you understand both content and context.
11 Create tech-free zones. Preserve family mealtime. Recharge devices overnight outside your child’s bedroom. These actions encourage family time, healthier eating habits and healthier sleep.
12 Kids will be kids. Kids will make mistakes using media. These can be teachable moments if handled with empathy. Certain aberrations, however, such as sexting or posting self-harm images, signal a need to assess youths for other risk-taking behaviors.
Statens Medieråd följer efter...
Inte heller svenska Statens Medieråd tror längre på riktlinjer för medieanvändning, kanske för att man upptäckt att få föräldrar tar någon vidare notis om dem. Istället har man, i ett samarbete med Barnhälsovårdsenheten i Stockholms län, bl.a. tagit fram ett inspirations-material avsett för samtal i BVC:s föräldragrupper och enskilda samtal med föräldrar. Den resulterande texten ”Digitala medier”, författad av barnpsykolog och med.dr. Malin Berg-ström, följer troget i de amerikanska läkarnas spår. Den ingår i Rikshandboken och finns att läsa på
Ett citat ur ”Digitala medier”, som inte går in lika djupt på den färskaste existerande forsk-ningen som AAP:s rapport gör, är dock ovedersägligt:
”I de flesta studierna ovan mäter man, oavsett vilka effekter man studerar, kanske inte så mycket hur skärm-användning påverkar barn. Istället handlar det om vilka effekter bristen på andra aktiviteter får på barnen.”
Tron på s.k. undanträngningseffekter är seglivad, men det är ytterst ovisst, för att inte säga otroligt, att barnet och föräldrarna istället verkligen skulle ägna sig åt särskilt aktiva eller kreativa ting, ifall medierna ifråga ej fanns. Man, inklusive Bergström, tror dock fortsatt att ”användning av medier stjäl tid från annan kreativ lek och socialt samspel med föräldrar och syskon” (a a). Det orsakssambandet finns i vart fall ännu inte belagt forskningsmässigt, utan många andra faktorer kan/lär vara orsaken.
Inte minst föräldrarnas ökade arbetstid och långa arbetsresor, deras gympass och mindfull-nesskurser stjäl tid från samvaron med barnen. Fortfarande lever tydligen också (den själv-motsägande) missuppfattningen kvar att tv- och filmhörskådande skulle vara fråga om en ”passiv aktivitet”… De flesta forskare sitter hela dagen vid sina skrivbord: är de därmed ”passiva”?
Statens Medieråd och texten ”Digitala medier” framhåller idag, istället för lämpligt antal minuter, att ”barn och föräldrar är olika”. Vad som i en grupp är extremt, kan nu kanske vara lagom i en annan beroende på omständigheter, valmöjligheter och motiveringar. Det bedrivs emellertid inte någon självkritik från Medierådets sida, med tanke på att man förr lade så stor vikt vid just tiden och barnavantgardet då kallades för ”storkonsumenter”. Det som då upplevdes som problematiskt genom den negativa (om än oavsiktliga) anspelningen på stor-förbrukare av olika ting (sprit, piller, porr – aldrig av t.ex. böcker), är nu det nya normala… Skärmtid har blivit lek(saks)tid.
Fast även om barn ur olika sociala skikt idag använder exakt samma medier ungefär lika länge, finns fortfarande smakhierakier och ansträngningar till särskiljande i de vuxnas tal om användningen av dem. Trots att barnen oftast ägt samma spel eller digitala apparater, har föräldrarna i den kulturella överklassen påpekat hur medvetet de själva säger sig välja och övervaka sina barns användning. På så vis kan man fortfarande distansera sig från dem som inte tros göra detsamma…
Det gäller tydligen för Statens Medieråd att sprida det synsättet – eller åtminstone det moraliska talet – till fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar