Jag betvivlade i mitt blogginlägg (20/12-17) om Munro Leafs berättelse Ferdinand att tjuren skulle framställas som pacifistisk duva eller gayaktivist i den nya animerade filmen, som då ännu ej hade haft premiär. Betvivlade då att Tjuren Ferdinand (Carlos Saldanha, 2017) förutom maskulinitetsförväntningar skulle ta upp teman som pacifism, djurens rättigheter, antivåld, sexuell läggning.
Problematiserar dessa ämnen gör filmen förvisso inte, men den tangerar de flesta av dem. Ferdinand viker inte för trycket att vara som de andra tjurarna. Var dig själv, stark behöver inte vara liktydigt med dum, mobba inte som de fisförnäma överklasshäs-tarna, gå din egen väg, det är inget fel att vara introvert, var hjälpsam etc är några av de barntillvända budskapen.
Något om sexuell läggning antyds förvisso inte och tjuren har inte ens yttre könsorgan. Men vad skulle ett enormt sådant egentligen tillföra berättelsen? Filmen förklarar inte heller explicit för 7-10-åringarna vad tjurfäktning går ut på, eller hur detta vidriga går till. Det kan väl överlåtas till skolan?
Det som barnpubliken begriper räcker. Nu har jag själv sett Tjuren Ferdinand med mina barnbarn och kan konstatera, att detta är en varm och dessutom mycket rolig film, med mängder av fysisk humor som är begriplig för barn.
Svenska recensioner utan en tanke på avsedd publik
Efteråt tittade jag – mot bättre vetande – på några recensioner. Jag har ju tidigare jämförande analyserat 263 barnfilmsrecensioner i fem dagstidningar (DN, SvD, Sydsvenskan, Arbetarbladet och Gefle Dagblad) 2008-2012 och inte minst slagits av avsaknaden av barns perspektiv såväl som barnperspektiv (Rönnberg 2012:192–214). Upptäckte då även barnförakt, cynism och en raljerande ton, av typen ”lite roar små-barn…”.
Filmen har enligt kritiker.se fått 2,9 i snittbetyg (i nio recensioner). Särskilt Sydsven-skans såväl som Sveriges Radio P4:s recensent Björn Jansson försöker utmärka sig. Jansson ger den en 1:a i betyg, efter att med stöd av endast 96 ord ha konstaterat att filmen är ”en katastrof”:
"Som vanligt när det är amerikanskt tecknat med mycket marknadsföringspengar så visas den över allt under julen, men den är skrikig och rörig, långt från julaftonstjurens tajming och coola röster. Betyget blir en etta, filmen känns som en skymf mot den Tjuren Ferdinand vi lärt känna”
(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3138&artikel=6845746 18/12-17)
Det tog nog bara 96 sekunder att skriva anmälan också. Jansson är förvisso ingen filmkritiker, utan en vanlig nyhetsreporter som vill vara ”folklig”, ”en röst för den vanlige biobesökaren” (enligt https://mitti.se/noje/kultur/en-folklig-syn-pa-ny-film/ 11/2-14). Blir det då kanske mer av perspektivtagande ur en barnpubliks synvinkel, med en recensent som disputerat i filmvetenskap på populärfilm? Sydsvenskans betyg 2 av 5 möjliga motiveras så här:
”’Tjuren Ferdinand’ har alltför lite av den sälta som krävs för att balansera den nu övermäktiga sötman. Fatalt för den dramatiska spänning som ska kulminera i en triumf mot alla odds, men också för den humor som behöver livets svårigheter som språngbräda. Nu blir filmen en enda lång transportsträcka till ett förutsägbart slut. […] Filmen hör snarare hemma i kabel-tv-tablåernas marginaler än på bio” (Michael Tapper, Sydsvenskan 22/12-17).
Även i det aktuella fallet finner jag alltså en oförstående attityd till att den tilltänkta barnpubliken självfallet inte har de erfarenheter som recensenterna inhämtat under 35-50 år. Man talar i sedvanlig ordning om ”stereotyper”, ”inte originellt”, ”inte nyska-pande”. Man betänker inte att en ”stereotyp” inte är någon stereotyp de första 20 gångerna ett barn möter beskrivningen. Och varför skulle en film för barn över huvud taget behöva vara ”nyskapande”? Barnen har ju ännu inte ens hunnit ta del av det ”gammalskapade”…
”Det känns utdraget, särskilt när de flesta av oss redan vet vart historien leder”, skriver en annan. Ingår 7-åringar här i gruppen ”de flesta”? Min medföljande 7-åring visste det i vart fall inte. Eller så står det att ”animationen, skämten och de intryckta actionsce-nerna känns alla som att de följer en rätt sliten mall.” För den som läst filmvetenskap, kanske? Filmens budskap sägs vara ”välkänt”… Tja, för för en 30-åring möjligen, men för en 8-åring?
Och så dessa ständiga jämförelser med PIXARS animerade vuxenfilmer?! Snart jäm-förs väl de datoranimerade barnfilmerna med Ingmar Bergmans outhärdliga Det sjunde inseglet (1957)?
Nej, strunta i recensenterna! Åtminstone i barnfilmsrecensenterna! Inte bara i dem som går till biografen med en förutfattad mening och skriver att ”filmen var roligare/bättre än mina förväntningar”. Utan i hela bunten!
Lita på att du själv är en "vanlig" biobesökare, som dessutom iakttagit filmskådande barn!
Referens
Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar