Få tror idag att barn och unga blir våldsamma eller sexuellt brådmogna av att spela vissa datorspel, se filmer/tv-serier på DVD och YouTube, eller dagligen ägna timmar åt andra Internetsajter. När nu moralpanikerna verkar ha lagt sig, tycks istället medie-panikerna ta över. Det är själva skärmarna eller apparaterna som nu sägs vara skadliga, inte innehållet i sig…
Detta är i och för sig ett framsteg, då fokus numera läggs på befarade negativa följder för de unga mediebrukarna själva. Tidigare rörde oron oftast de inbillade följderna av de ungas ”omoral” för medieanvändarnas möjliga våldsoffer eller för sexualmoralen i samhället i stort. Men vem är det egentligen som numera larmar – och varför? För att det är deras födkrok eller åtminstone ett bra pengatillskott?
De senaste åren har oenigheten om de nyaste ”skärmmediernas” inverkan på barn kommit att framstå som en strid mellan barnläkare och medieforskare. Läkare som aldrig studerat barn som använt datorspel eller bildmedier, eller själva ägnat sig åt medieanvändandets neurokemi eller neurobiologi, ställs gärna mot medieforskare – som enligt läkarna inte tros fatta ett dyft av den senaste neurovetenskapliga hjärn-forskningen. Också medieforskare har emellertid en mångårig erfarenhet av att sätta sig in i forskningslitteratur och förmåga att bedöma forskningsläget.
Debattörernas oklara kompetens på det aktuella området
Jag menar alltså att skiljelinjen snarare går mellan självutnämnda ”experter” i form av entreprenörer, som hela tiden lyckas nå ut med sina ”debattartiklar”, vars främsta syfte är att göra PR för sin egen ”terapiverksamhet” eller sitt ”lärverktyg”. Dessa egenföre-tagare dyker oftast upp vid terminsstart. Det vill säga, den tid då kommande föreläs-ningar för personalen ska planeras. Den senaste veckan har gett två exempel på detta: terapeuten Patrik Wincent (”Ditt barn kan lida av spelstörning”, Expressen 5/1-18), och barn- och skolläkaren Åse Victorin (”Skolläkare larmar: Mobiler får barnen att må allt sämre”, svt.se 11/1-18).
Bägge har förstås dykt upp långt tidigare i debatten och återkommer med jämna mellanrum. Victorin debuterade väl redan 2006, understödd av Hugo Lagercrantz i dennes tidskrift samt i deras samtidiga gemensamma debattartikel i Dagens Nyheter. Före detta spelmissbrukaren Wincent försörjer sig alltsedan fem år tillbaka på sin behandlingsidé, på den egna Internetakuten/Dataspelsakuten/Skärmmissbruksakuten (snart väl med tillägget, eller omdöpt till, Spelstörningsakuten?).
Vad Patrik Wincents kompetens egentligen baseras på är ytterst oklart. Han utger sig för att bland annat vara samtalsterapeut, auktoriserad coach och mindfulness-instruktör, med terapeutcertifikat från (bluff)universitetet Humanova University i Stockholm. Då mest troligt från dess basutbildning omfattande endast 16 lärarledda tillfällen (till en kostnad av 29 000 kr), inte dess fyraåriga utbildning som kostar eleven 200 000 kr ur egen ficka (ty utan studiemedelsrätt). (För en kritisk granskning av HumaNovas utbildning, se Berglund 2013).
Enligt svensk lag får dock vem som helst kalla sig terapeut. Jag ska snart själv ge upp mitt bloggande och börja behandla folk med schizofreni – eller kanske hellre befria folk från mindfulness. Jag får se till veckan, vad det eventuellt blir… Wincent må kalla sig ”auktoriserad” terapeut, men han är inte någon legitimerad terapeut. (Beskrivningen av Patrik Wincent är hämtad från hans egna uppgifter på linkedin):
Företagarens PR för sin terapi/sitt ”lärverktyg” via skärmlarm
Bägge har alltså startat företag helt beroende av att presumtiva kunder får veta om den ”digitala faran”… Wincents aktiebolags ”akut” har erbjudit åttaveckorsprogram såväl som ett femdagars digitalt avgiftningsläger (det senare till en kostnad av 5 000 kr, det förra till okänt pris): ”Vi hjälper dataspelsmissbrukare att bryta negativa beteenden!”, utlovas det. Det som slår mig är, att Wincent onekligen har – och utnyttjar – sina gedigna kunskaper om mediemarknadens strategier, med sina tio års erfarenheter ”inom sälj- och företagsverksamheter”…
Även Åse Victorin gick 2008 (enligt eget cv) en kurs till ”professonal copyrighter” på Batteri Kommunikation i Stockholm. Utbildningsföretaget ifråga erbjuder kurser i till exempel copywriting, grafisk design, publishing, webb, video och audio för marknads-förare, informatörer och reklamfolk. Och det kan ju en skolläkare alltid behöva… Eller åtminstone en ägare av QLeva AB. Victorin har mycket riktigt tagit fram informations-material/utbildningsmaterial/”lärverktyg” för samtliga skolstadier som även tycks sälja bra. Inte minst reser både hon och Patrik Wincent var för sig runt och håller föreläsningar, för dem som redan tycker som de själva.
VD:n Wincent beskriver Dataspelsakutens verksamhet på detta vis:
”Vår egen erfarenhet och vår behandlingsmodell är baserad på evidensbaserade metoder. Vi som jobbar här har Steg 1-utbildning i integrativ psykoterapi vilket innebär en kombination av olika väl beprövade och evidensbaserade terapiformer. Förutom psykosyntesen, som är vår bas, arbetar vi med inslag av både KBT, motiverande samtal, imagoterapi, schematerapi, ACT (Acceptance and Commitment Therapy), gestaltterapi och relationspedagogik” (https://se.linkedin.com/in/patrik-wincent-aa16515b). [12/1-18]
Bara fotosyntesen verkar fattas… Att det skulle vara fråga om evidensbaserade terapiformer som lärs ut på HumaNova, ifrågasätts i hög grad av terapeuten Maria Berglund (2013).
Är Åse Victorin verkligen Internetforskare?
Åse Victorin brukar som ett av sina argument ha, att forskare som inte delar hennes synsätt är köpta av spelindustrin till exempel. Själv har hon alltså Internet-larmande som sin företagsidé, men tycks på halvtid även arbeta som läkare. Hennes gedigna läkarkompetens finns det ingen anledning att ifrågasätta, men särskilt insatt i hjärn-forskning verkar hon av sina argument att döma i vart fall inte vara.
Förutom att vara läkare utger hon sig i debatter för att även vara Internetforskare. På Svenska läkaresällskapets sajt står det att ”Åse [Maria Victorin Cederquist] samarbetar internationellt och forskar kring unga och internet, med målet god balans mellan digitalt och verkligt liv”.
Jag har dock inte lyckats lokalisera en enda forskningsartikel om barn och Internet skriven eller medförfattad av henne. Ändå har hon i över ett decennium figurerat i medierna, med påståenden som att hon i egenskap av barn- och ungdomsläkare vid universitetssjukhuset i Lund kunnat diagnostisera en förskräckande sjukdomsepidemi:
”– Vi tar emot flera barn varje vecka som har utvecklat ett skärmberoende, säger Åse Victorin Cederquist till SVT. Och det är inga små problem. Jag tror de har kommit för att stanna, och att vi ännu egentligen bara sett toppen på isberget.”
Detta är onekligen sensationellt, ty vad gör lundamiljön till en så exceptionellt utsatt ort? Internationellt anses den (i och för sig tveksamma) diagnosen ”skärmberoende” (som ännu ej ens fanns 2013) på sin höjd drabba 1,5-3 procent av de pojkar som använder Internet och runt 0,5 av flickorna. Ännu färre av dem som 2013 har mobilen som sitt favoritverktyg. En nyupptäckt förekomst av ”störningen” omfattande ”flera barn i veckan” i Lund, redan 2013, måste utgöra världsrekord i prevalens och krav på statliga insatser…
Vilseledande marknadsföring baserad på imponerande titlar?
Att läkare som Åse Victorin och Hugo Lagercrantz, såväl som terapeuter, hävdar att något är skadligt gör givetvis föräldrar mycket oroliga. Yrkestitlarna förpliktar… Skulle rubrikerna istället lyda ”Entreprenör i föreläsningsbranschen föreläser om sitt material X för endast 120:-/elev”, eller ”VD, själv före detta spelmissbrukare, kan rehabilitera ditt barn på 8 veckor för endast Y kronor istället för att gå till legitimerad terapeut”, kanske mottagaren skulle vara mer skeptisk.
Jag ska här bara närmare beröra Åse Victorin och hennes senaste uttalanden, bland annat från i torsdags. Då kunde svt:s nyhetssajt (11/1-18) berätta att:
”Skolläkare larmar: Mobiler får barnen att må allt sämre
Allt fler barn och unga mår dåligt. Det visar flera rapporter, och Socialstyrelsens statistik över antalet barn med depressioner, stress och ångest visar på stora ökningar de senaste tio åren. Nu larmar skolläkare att mobilen är en pusselbit till barnens ohälsa.”
Skolläkare Victorin vet, till skillnad från Socialstyrelsen som säger sig ej kunna uttala sig om orsakerna till förändringen, vad ökningen åtminstone delvis beror på:
– Vi ser hur skärmarna styr livet allt mer för barn och unga. Skärmar, och då kanske framförallt mobilerna, tar över barnens liv vilket får konsekvenser för hur de mår både psykiskt och fysiskt. Det får också konsekvenser för deras skolprestationer, säger Åse Victorin, skolläkare i Göteborg.
Under de senaste tio åren har hon sett en markant förändring, en tydlig försämring, av hur skoleleverna mår.
– På nästan varje mottagning möter jag elever med tydliga symptom på skärm-stress. Skolbarnen är allt mer stressade. De är deprimerade, har ångest och ofta självmordstankar, säger hon. […]
Åse Victorin jobbar i dag med en stor informationssatsning kring skärmstress och psykisk ohälsa hos skolbarn. Hon vill att skolan tar ansvar och hjälper barnen att begränsa sitt skärmanvändande. Ett sätt vore enligt henne att ta bort mobilerna helt från skolan” (a a).
Hur ska man egentligen tolka Socialstyrelsens statistik?
Hur stor ökningen är, är dock svårt att avgöra. Den statistik som det hänvisas till är av allt att döma socialstyrelsens purfärska rapport Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna. Till och med 2016 (Socialstyrelsen, december 2017) som är aningen svår att tolka.
Det påstås först på två olika ställen (2017:7+8) att ”Omkring 10 procent av flickor och pojkar samt unga män hade psykisk ohälsa år 2016. […] När det gäller unga kvinnor var motsvarande siffra omkring 15 procent”. Av figuren 1 att döma, är det dock enbart 8 procent av flickorna (2017:9)…
I rapporten från december 2017 framgår av figur 1 ”Psykisk ohälsa år 2016” = ”Andel barn och unga med minst ett vårdtillfälle inom slutenvård eller specialiserad öppenvård för någon psykiatrisk diagnos* [*= inklusive vissa utan diagnos] eller minst ett uttag av psykofarmaka, där förskrivningar inom primärvården ingår” (2017:9, min kursivering) att ohälsan onekligen dubblerats.
Här är siffrorna för 2006 för flickorna såväl som pojkarna (10-17 år) 4 procent. Alltså mycket riktigt en fördubbling på tio år för flickornas del och ännu mer för pojkarna (från 4 till 10%). För unga kvinnor (18-24 år) är ökningen lyckligtvis mindre, om än från ett högre utgångsläge: från drygt 9 till drygt 15 procent under tioårsperioden 2006-2016. För 18-24-åriga män är ökningen likartad, om än lägre bägge åren: 6 procent år 2006, mot 10 procent år 2016 (a a).
Beror ökningen månne på att uppgifternas källor här, förutom Socialstyrelsens patient-register och läkemedelsregister, även är SCB:s utbildningsregister och Socialstyrel-sens dödsorsaksregister? Exempelvis hur skolan reagerar på elevers depression eller utagerande beteende?
Den fråga man kan ställa sig är om ökningen möjligen kan ha att göra med diskus-sionen i samhället om stressen på unga flickor och hur de jämfört med pojkarna tar skolan på betydligt större allvar. För att inte tala om debatterna om de nya mediernas många faror, inte minst på Internet. Ju mer detta framhålls, desto större är troligen att de unga själva ställer en liknade ”diagnos” på sig själva.
För pojkarnas del har debatter om den ökande (och tidiga) diagnostiseringen och förskrivningen av mediciner till pojkar dominerat det offentliga samtalet: ”Jämsides med den generella ökningen av psykisk ohälsa ökar dock också diagnostiseringen av olika neuropsykiatriska tillstånd, som adhd och autism” (SCB 2017:10).
”Skolläkare får barn att må allt sämre”?
Jag tror att skillnaden – och därmed en förklaring till åtminstone delar av ”ökningen” av barns ohälsa – är just det nya tillägget i tabellen nr 1 år 2017 av förskrivningen av psykofarmaka inom primärvården, i vilken ju skolläkare ingår…
Skolläkares tro på/övertygelse om ungas ökade psykiska ohälsa ”på grund av de nya digitala medierna” – delvis utifrån vissa skolläkares föreläsningsturnéer och larmande debattartiklar om just detta – har möjligen också bidragit till i praktiken preliminärt ställd lekmannadiagnos, följd av skolläkares ökade förskrivning av psykofarmaka. Och därmed resulterat i ”ökad psykisk ohälsa bland barn och unga under 18 år”!
”Samtidigt som psykisk ohälsa ökar bland barn och unga vuxna ökar också förskriv-ningen av psykofarmaka vid psykisk ohälsa. En ökad förskrivning är en konsekvens av att allt fler diagnostiseras med psykisk ohälsa, eftersom andelen som förskrivs läkemedel efter diagnos har legat konstant över tid”, står det emellertid i Social-styrelsens färska rapport (2017:7). Detta samtidigt som det två sidor längre fram i tabell 1 står att det i statistiken även medtagits vissa barn som ”kan ha haft ett vårdtillfälle vid psykiatrisk klinik utan att ha fått en diagnos” såväl som dem som fått psykofarmaka föreskrivna av någon inom primärvården (2017:9) – där väl vanligtvis inte expertis kunnig nog att diagnostisera psykisk sjukdom arbetar? Allmänläkare såsom skolläkare till exempel.
Kan orsakssambandet alltså eventuellt vara det rakt motsatta mot vad Socialstyrelsen nyss antydde, nämligen att ”samtidigt som förskrivningen av psykofarmaka till barn och unga vid förmodad psykisk ohälsa ökar, ”ökar” också dessa barns och ungas ”psykiska ohälsa”? Skolläkare som Victorin påverkar förmodligen på grund av sina föreställningar om mediepåverkan på ungas psykiska hälsa, om inte direkt ungas ohälsa, så behandlingen av, och därmed statistiken om, förmodad ohälsa…
Socialstyrelsen är i december 2017 betydligt försiktigare än Åse Victorin i januari 2018, beträffande vad myndighetens statistik egentligen visar:
”Det är oklart varför psykisk ohälsa, såväl självrapporterad som diagnosti- serad, ökar bland barn och unga vuxna. Flera faktorer pekar på att ökningen är reell, men andra bidragande orsaker kan också vara tillgång till vård och förändrad klinisk praxis. Det kan tidigare också ha funnits ett mörkertal av psykisk ohälsa bland barn och unga som nu gradvis upptäcks. En ökning av självrapporterade psykiska besvär skulle till exempel kunna bero på att unga i dag mer öppet talar om psykisk ohälsa” (Socialstyrelsens rapport 2017:20).
Åse Victorin 2006: ”Skolan” får elever att må allts sämre
År 2018 säger skolläkare Åse Victorin alltså att mobilerna får konsekvenser för deras skolprestationer. År 2006 lät det snarare som att skolan fick konsekvenser för elevernas skärmanvändning… Victorins hypotes 12 år tidigare om skälen till stress bland svenska skolbarn fokuserade nämligen de stora förändringarna i det svenska skolsystemet. Särskilt klassrumssituationen, som beskrevs som ”messy, noisy and unstructured” (Victorin Cederquist 2006). I en debattartikel tillsammans med Hugo Lagercrantz (”Skolans dåliga arbetsmiljö gör många barn sjuka”, DN 18/6-06) framhöll hon förvisso som skäl till barns ohälsa även ”för mycket data- och tv-tittande, men för många barn är besvären direkt skolrelaterade”. Dessa ting kan förstås samspela.
Det är förstås inget fel med att ändra inställning, när man tar del av ny kunskap. Frågan är dock om Åse Victorin gör det. Två månader innan skolläkaren (29/10-13) uttalade sig om det enorma skärmberoendet i Lund, hade Marianne Cederblad, professor emeritus vid avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds (!) universi-tet en artikel i Läkartidningen (3/9-13) betitlad ”Ungas psykiska hälsa förbryllar forskare”. Det som är förbryllande är enligt henne att unga inte mår bättre.
Cederblad konstaterar där att ”psykisk hälsa hos unga har inte drastiskt förbättrats de senaste 30 åren, det framstår tydligt. Däremot är det oklart om den har försämrats. Klart är dock att fler sjukhusvårdas för depression och att fler söker den öppna vården för ångest/depression”. En av anledningarna till detta kan vara att de flesta studier definierat psykisk ohälsa utifrån självrapporterade beteendeproblem.
Hon refererar där till barnpsykiatern Frank Lindblad och barnläkaren Carl Lindgren (2009) som analyserade frågan varför unga inte mår bättre, med tanke på hur det svenska samhället alltsedan 1945 byggt upp mängder av sociala stödsystem, inklusive skolhälsovård, barn- och ungdomspsykiatrisk rådgivning och behandling, föräldra-utbildning med mera:
”De ansåg att frekvensen av allvarliga psykiatriska sjukdomstillstånd inte förefallit att öka enligt tillgänglig statistik. Det var alltså den subjektivt rapporterade ökningen de ville förklara utifrån samhällsvärderingar. Ett för högt ställt krav på hälsa och välbefinnande, ’ohälsans nollvision’, menade de kan leda till ett ängsligt överbeskydd mot potentiella faror och överdrivet registrerande av alla avvikelser från ett idealbeteende hos de unga.
Alla kan ha ont i huvudet eller magen ibland, men en överdriven observans och oro för detta kan fixera obehagen och minska en sund tolerans för smärta. Författarna kallade detta ’hälsomani’ (Cederblad 2013).
Själv lyfter Marianne Cederblad fram hur skolarbetet och den höga ungdomsarbets-lösheten enligt gjorda elevundersökningar är orsaker till stress.
Kan neurovetenskap förklara (allt)?
Numera har ju hjärnans olika områden och aktiviteter fått ersätta gener som förklaring till det mesta. Delar av hjärnan eller hjärnaktivitet som förknippas med än det ena, än det andra, dyker upp i tidningsrubrikerna. Hjärnavbildningstekniker som PET och fMRI känner nu ”alla” till.. I vilket hjärnområde var det nu som terrorism sitter? Politiska preferenser? Sinne för ekonomi?
Det är nog alltför tidigt att sätta sin tillit till de påståenden som florerar i pressen. Men kan neurovetenskap säga oss något om ”skärmtid” och ”skärmpåverkan” på barns hjärnutveckling? Vad säger den neurovetenskapliga forskningslitteraturen om beroende – ”dataspelsberoende” och ”skärmberoende” och till exempel?
Åse Victorin brukar i sina föreläsningar och debattartiklar hänvisa till sådana och påstå att medieforskare inte känner till denna nya forskning. Frågan är om hon själv verkligen gör det:
”En medieprofessor kan inte begäras vara uppdaterad på den senaste medicinska forskningen – men den är väldigt tydlig”. De ”positiva” studier som finns kring barn och skärmar är tyvärr ofta oseriösa och finansierade av medieföretag, som gärna säljer fler dataspel och elektronik. En seriös studie måste vara tvärvetenskaplig och inkludera hjärnforskade och specialister på utvecklingspsykologi […]
Uppgifterna om att lång skärmtid överstimulerar hjärnan vilket bl a leder till splittring, koncentrationsproblem och sämre inlärning, är väl känt och visat i flera studier […] Jag rekommenderar att man läser boken Reset your childs brain av Dr Victoria Dunckley [som rekommenderar ”elektronisk fasta” i fyra veckor] som återger den senaste forskningen på området. I den finns över 300 referenser till den senaste forskningen som stöder allt jag skrivit här” (Victorin 24/4-17
Medieprofessorer kan faktiskt av eget intresse sätta sig in i forskning på angränsande områden och har ibland rent av 40-årig vana av att läsa forskningsrapporter.
Faktum är att det är svårt att göra en kontrollerad studie exempelvis av betydelsen av antalet skärmtimmar/dag och att de allra flesta neurovetenskapliga undersökningar av medieeffekter är korrelationsstudier av survey-karaktär och inte kan uttala sig om orsaker, bara om samband. Forskarna kan inte utesluta andra orsaker som pinnar i hjulet. Ta det som brukar kallas för hönan-och-ägget-problemet: är det så att de barn vars hjärnor ser aningen annorlunda ut oftare och mer dras till att exempelvis spela datorspel. ELLER är det så att spelandet orsakar deras hjärna att se ut på detta vis? Detta går (av bland annat etiska skäl) inte att ta reda på i en klinisk studie, där vissa stackare – eller lyckans ostar? – får föräldrarnas tillstånd till att spela en massa datorspel och det länge till skillnad från en grupp som inte gör det, för att sedan se eventuella skillnader.
Det finns till och med studier som visar på positiva förändringar i hjärnan, förmodat beroende på spelandet av videospel. Simone Kühn, neuroforskare vid det anrika tyska Max Planck-institutet, har med medarbetare genomfört flera studier av dem som tidigare inte spelat respektive spelat datorspel ett visst antal timmar/vecka (Kühn m.fl. 2011; Kühn m.fl. 2014). De senare ”show larger volumes in areas of the brain such as the nucleus accumbens, linked to reward processing, as well as cortical thickness in the prefrontal cortex, the seat of executive control”.
Kühn m.fl. (2014b) säger sig ha blivit förvånad över att finna raka motsatsen till de skadliga effekter som hon innan misstänkt. Den tyska forskargruppens studier med vuxna som tidigare inte spelat datorspel fick till och med ökad volym grå materia i hippo-campus, prefrontala cortex och cerebellum, såväl som bättre förmåga till spatial navigering efter att i två månaders tid ha spelat Super Mario Brothers. Kanske kan kunska-perna rent av användas för att hjälpa dem med med neuropsykiatriska störningar, menar hon. Andra studier (Montag et al 2017) har förvisso funnit minskning av grå materia. Låter illa...
Forskarkåren är rätt enig om att inga säkra slutsatser kan göras
Vissa neuroforskare (t ex Abigail Baird vid Vassar) hävdar dock att det inte med säkerhet går att säga om den nya teknologin är skadlig för hjärnan, utan bara att användningen av de digitala apparaterna utgör en ny erfarenhet för hjärnan. De flesta nya erfarenheter bidrar till förändringar i hjärnan och digitala medier är ej annorlunda härvidlag. Ingen, heller ingen hjärnforskare, vet enligt Baird ännu om denna nya förändring är bra eller dålig. Eller helt enkelt någonting neutralt.
Inte heller finns det någon pålitlig forskning om effekterna på stress av smartphones eller paddor. Det är för övrigt svårt att hitta en kontrollgrupp som inte redan varit påverkad av användningen av dessa apparater och deras medier. Det som de flesta neuroforskare däremot verkar ense om, är att så kallad multi-tasking i samband med medieanvändning inte är bra (Rothbart & Posner 2015). Elever bör inte läsa läxor och samtidigt se tv-serie eller hela tiden kolla på sin mobil…
För nästan exakt ett år sedan skrev drygt 80 forskare inom neurovetenskap, psykologi och medievetenskap med flera discipliner ett öppet brev i brittiska The Guardian (6/1-17). De flesta av dem var kom från världens mest prestigefulla (främst engelskspråkiga länders) universitet, ett tjugotal av dem var neuroforskare eller ”beroendeforskare”. Den ende svensk som kvalificerat sig för det fina sällskapet var Dr Daniel Kardefelt-Winther, department of clinical neuroscience, Karolinska Institutet. Deras budskap:
”Screen Time Guidelines Need to Be Built on Evidence, Not Hype.”
Brevet var en replik på ett annat öppet brev infört 25/12-16, ”Screen-based lifestyle harms children’s health”, undertecknat av en ”group of writers, psychologists and charity heads” som ”raised concerns that childhood health and wellbeing in the UK is declining, in part due to ’increasingly screen-based lifestyles’.”
https://www.theguardian.com/education/2016/dec/25/screen-based-lifestyle-harms-health-of-children [12/1-18]
Det som de 80 forskarna bad helt enkelt om en debatt mer baserad på existerande evidensbaserad forskning:
”While we agree that the wellbeing of children is a crucial issue and that the impact of screen-based lifestyles demands serious investigation, the message that many parents will hear is that screens are inherently harmful. This is simply not supported by solid research and evidence. Furthermore, the concept of “screen time” itself is simplistic and arguably meaningless, and the focus on the amount of screen use is unhelpful. There is little evidence looking at the impact of the context of screen use, and the content that children encounter when using digital technologies – factors that may have a much greater impact than sheer quantity alone” (The Guardian, 6/1-17).
Forskarsamhället är förvisso ännu inte helt enigt, men det forskarna dock är ense om är, att historien visat att en forskning som är driven av debatter eller agendor aldrig har lett till god vetenskap.
Gör digitala medier att barn blir ”beroende”?
Svensken David Kardefelt-Winther, alltså en av de 80 forskarna, har precis avslutat en lättläst litteraturgenomgång för UNICEF, också den publicerad i december 2017: How does the time children spend using digital technology impact their mental well-being, social relationships and physical activity? An evidence-focused literature review. Läs den! Jag ska avsluta detta inlägg med citat ur denna skrift, bland annat avseende det jag vill kalla för legenden om dopaminets direktbelöning vid datorspelsspelande.
Nedan alltså hämtat från Kardefelt-Winthers (2017:23-24) diskussionspaper, som för avsnittet om dopaminets eventuellt beroendeframkallande roll haft hjälp av neuroveten-skapliga hjärnforskare som Dr Joar Guterstam vid Karolinska Institutet och Dr Kate Mills på Developmental Social Neuroscience laboratoriet vid University of Oregon i USA, som studerar hjärnutvecklingen under tonåren:
”While no consensus exists on the causal factors for addiction in general, there is broad agreement that addiction is not directly caused by a substance or an activity. Rather, addiction seems to be a consequence of multiple interacting individual and environmental factors. In light of this, the popular science claim that time spent on digital technology alone could cause children to become addicted, is a misrepresentation of existing knowledge” (Kardefelt-Winther 2017:21).
Längst ned, efter Referenser, har jag även ytterligare ett utdrag ut UNICEF-rapporten angående dopamin-hypotesen och det osannolika i behovet av det som Åse Victorin refererar till i Victoria Dunckleys Reset Your Child’s brain (2015).
Mitt tips till journalister nästa gång som ämnet kommer upp: kontakta hellre Daniel Kardefelt-Winther, än Åse Victorin och Patrik Wincent!
Referenser
Berglund, Maria: HumaNova under lupp, Sans, Nr 1/2013
Cederblad, Marianne: Ungas psykiska hälsa förbryllar forskare, Läkartidningen 36/2013 (lakartidningen.se 2013-09-03) [12/1-18]
Cederquist, Åse Victorin: Psychiatric and psychosomatic symptoms are increasing problems among Swedish schoolchildren, Acta Pædiatrica 95 (2006), s.901-03
Kardefelt-Winther, Daniel: How does the time children spend using digital technology impact their mental well-being, social relationships and physical activity? An evidence-focused literature review, Innocenti Discussion Paper 2017-02, Florence: UNICEF Office of Research, December 2017
Kühn, Sabine, m.fl: Positive association of video game playing with left frontal cortical thickness in adolescents, PLoS One 9 (2014):33, s.e91506
Kühn, Simone, Gleich, T, Lorenz, Robert, Lindenberger, U & Gallinat, J: Playing Super Mario Induces Structural Brain Plasticity: Gray Matter Changes Resulting from Training with a Commercial Video Game, Molecular Psychiatry 19 (2014b):2, s.265–271
Kühn, Simone, Romanowski A, Schilling C, Lorenz R, Mörsen C, Seiferth N et al: The neural basis of video gaming, Translational Psychiatry 1 (2011), e53.
Lindblad Frank & Lindgren Carl: Välfärdslandets gåta. Varför mår barnen inte lika bra som de har det?, Stockholm: Carlssons bokförlag 2009
Montag Christian, et al.: Facebook Usage on Smartphones and Gray Matter Volume of the Nucleus Accumbens, Behavioral Brain Research 329 (2017), s. 221–228
Rothbart, Mary & Posner, Michael: The developing brain in a multitasking world, Developmental Review 35 (2015), s.42–63
Socialstyrelsen: Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna. Till och med 2016, 29 december 2017
Socialstyrelsen: Psykisk ohälsa bland unga , 2013
§§§§§§§§§§§§§§§§
Nedan UR: Daniel Kardefelt-Winthers (2017:23-24) diskussionspaper
How does the time children spend using digital technology impact their mental well-being, social relationships and physical activity? An evidence-focused literature review, Innocenti Discussion Paper 2017-02, Florence: UNICEF Office of Research, December 2017
Kardefelt-Winther har för avsnittet om dopaminets eventuellt beroendeframkallande roll haft hjälp av neurovetenskapliga hjärnsforskare som Dr Joar Guterstam vid Karolinska Institutet och Dr Kate Mills på Developmental Social Neuroscience laboratoriet vid University of Oregon i USA, som studerar hjärnutvecklingen under tonåren. Nedan avsnittet 4.2 (för referenserna i utdraget hänvisar jag till länken ovan):
”4.2. Can digital technologies hijack or rewire children’s brains and make them addicted?
While substance use has been linked to changes in brain structure, which in turn has been linked to reported problems in life (e.g. Leshner, 1997), this is likely due to the direct physiological impact of substances on the brain. Some authors - including journalists from mass media and the popular science press - occasionally claim that harmful structural brain changes can occur also from using digital technology. Media reports sometimes claim that internet use and new technology can ‘re-wire’ children’s brains and make them addicted (e.g. Ferranti, 2016).
However, while some behaviours may certainly change brain structure and its function, this cannot, in itself, be taken as evidence for the development of addiction, nor can it even be considered a harmful outcome per se. Brain changes are part of a normal development process, in particular during adolescence (Blakemore and Mills, 2014). Changes in brain structure, as measured by magnetic resonance imaging (MRI) studies, seem to be subject to strong genetic control between late childhood and adolescence and are thus unlikely to be affected in any major way by subtle environmental influences such as technology (Mills, 2014). As Mills (2014) concludes in a recent review of the neuroscience literature on the effects of internet use on the adolescent brain, “Major brain changes, akin to what is suggested by the phrase ‘rewiring the brain’ are unlikely” (p. 385).
Another popular claim sometimes found in media reports (e.g. Ferranti, 2016; Kardaras, 2016), which draw on neuroscience literature though do not necessarily reflect the body of evidence accurately, is that internet can ‘hijack the brain’ by interfering with its reward system to the point where a behaviour becomes encoded as habit. This idea draws on the dopamine theory of addiction (see Nutt et al., 2015 for a review), which reached some prominence in neuroscience as an explanation of why addiction occurs. Dopamine is a neurotransmitter which has been shown to play a major role in reward and learning (Di Chiara and Imperato, 1988).
The dopamine theory of addiction suggests in simple terms that drugs cause a dopamine release stronger than that of natural rewards, making drug intake more motivationally important than other activities in life, in the end resulting in uncontrollable drug use and addiction. The idea when applied to digital technology is that as a pleasurable activity, digital technology will stimulate the release of dopamine in the brain and produce feelings of reward similar to a drug. It has been suggested that the individual will find the feelings of reward produced by digital technology so desirable that they are unable to control or stop the behaviour, thus leading to addiction.
This claim has received plenty of attention both in mass media and research, but draws on somewhat outdated and misunderstood perspectives on the link between reward and addiction. A recent review by Nutt et al., (2015), accounting for evidence from 40 years of research on the dopamine theory of addiction, concludes that dopamine release is not responsible for the euphoric effect of all abused substances (p. 307) and that the relationship between dopamine and addiction is likely to be more complex than the dopamine theory of addiction suggests. This effectively debunks the claim that dopamine release and feelings of reward resulting from use (a a:23) of digital technology alone could cause addiction. The same review states that dopamine might even have a role in resilience against becoming dependent on some substances, turning the dopamine theory of addiction on its head (p. 308). The dopamine theory of addiction has been further challenged for either excluding relevant studies that do not support the link between reward and addiction or for relying too much on evidence from animal models that do not necessarily generalize to humans (Nutt et al., 2015).
Release of dopamine is not problematic in itself, but a natural function that serves many important roles in normal brain functioning, such as influencing attention, working memory, motivational salience and fluent motor function. From a logical standpoint, if using digital technology could hijack the brain (or the dopamine system) and cause addiction, simply by being pleasurable, it stands to reason that most people would be addicted to it. This is clearly not the case, suggesting that dopamine release and feelings of reward alone do not cause addiction. This is supported by recent thinking in the neuroscience literature on substance addiction, as only a minority of drug users develop addiction (Nutt et al., 2015).
To conclude, the neurobiological mechanisms that may contribute to excessive use of digital technology are, so far, largely unknown. However, it is unlikely that digital technology can cause addiction by directly impacting the brain. Furthermore, claims that the brain might be hijacked or re-wired by digital technology are not supported by neuroscience evidence and should be treated with skepticism. Brain imaging methodologies are still in a very early stage and although studies that report links between brain structure and behaviour tend to receive much attention in science and the media, recent findings show that many such links fail to replicate in follow-up studies (Boekel et al., 2015).
Unfortunately, both mass media and researchers sometimes misuse, misunderstand or exaggerate neuroscience findings, which leads to unhelpful narratives about hijacked brains, causing fear and confusion among the public” (Kardefelt-Winther 2017:24).
ABSTRACT till Kardefelt-Winthers UNICEF-rapport med dess genomgång av forskningslitteraturen:
"Based on an evidence-focused literature review, the first part of this paper examines existing knowledge on how the time children spend using digital technology impacts their well-being across three dimensions; mental/psychological, social and physical. The evidence reviewed here is largely inconclusive with respect to impact on children’s physical activity, but indicates that digital technology seems to be beneficial for children’s social relationships. In terms of impact on children’s mental well-being, the most robust studies suggest that the relationship is U-shaped, where no use and excessive use can have a small negative impact on mental well-being, while moderate use can have a small positive impact. In the second part of the paper, the hypothetical idea of addiction to technology is introduced and scrutinized.
This is followed by an overview of the hypothetical idea that digital technology might re-wire or hijack children’s brains; an assumption that is challenged by recent neuroscience evidence. In conclusion, considerable methodological limitations exist across the spectrum of research on the impact of digital technology on child well-being, including the majority of the studies on time use reviewed here, and those studies concerned with clinical or brain impacts. This prompts reconsideration of how research in this area is conducted. Finally, recommendations for strengthening research practices are offered."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar