Nostalgi anses numera inte alltid vara förkastlig… Att blicka tillbaka till tidigare generationers kulturupplevelser behöver som det verkar inte nödvändigtvis innebära att man dukar under i ett träsk av sentimentalitet eller nostalgi, utan kan även vara ett sätt att förstå nuet. Det finns som sagt två olika typer av nostalgi (se mitt blogginlägg 4/12-17). Låt mig därför frossa i en personlig akademisk tillbakablick.
Berättelsen om det lilla, lilla ämnet Barnkultur
Det var en gång ett akademiskt ämne som hette Barnkultur. Med insikter i kultur-produkters betydelse för de unga människor som berördes såväl som för landet, ville de engagerade för snart 50 år sedan förändra betingelserna för barn i det samtida Sverige… Detta ansågs kräva vissa antikapitalistiska samhällsförändringar eller åtminstone en antiauktoritär fostran. Med hjälp av idag förhånade begrepp såsom ”socialisation” och ”ideologikritik”, försökte forskare såväl som kulturarbetare motverka ”indoktrineringen” och högervridningen i landet.
Alla som undervisade var dock individualister med rätt olika politisk hemvist. Någon riktigt sammanhållen akademisk disciplin blev det heller aldrig. Ämnet kallades tvärvetenskapligt, men det var det aldrig – utan snarare mångvetenskapligt. Alla fick göra ”sin grej”, någon gemensam linje eller specifik barnkulturteori fanns det inte. Men det rullade på…
Fast vissa unga, ibland rent av barn till vänstermänniskorna åsyftade i stycket ovan, började efterhand som sitt föräldrauppror kritisera barnkulturutbudet för att vara ”vänstervridet”, ”pekpinneaktigt”, för att inte tala om tråkigt och sagofientligt. Barn-kulturämnet likaså. Rebellerna önskade sig nu en ”mångfald” åsikter, helst ännu mer individuella än de redan från första början varit… Forskningsbelägg? Vaddå?! Äldre forskningslitteratur? Den är ju rent kränkande! Alla har väl rätt till sin egen uppfattning, lika rätt och sann som alla andras?
”Mångfald” (med innebörden vår aktivistgrupps åsikter) tillkom alltså efterhand, för att till sist bli riktmärke nummer ett och idag kommit att betyda tolerans enbart för ”våra pekpinnar”. Alla sådana halvprivata inslag eller personliga kulturpreferenser anses nu som självklar norm, trots att normkritiken ofta är utslag av okunnighet, självuppta-genhet och inte sällan uppvisar eller propagerar för rent erbarmlig kvalitet.
Många av exempelvis de bilderböcker som gått kraven till mötes är riktigt usla, både enligt kritikers kriterier och utifrån barns kvalitetsbegrepp. Åtminstone de förstnämnda är dock knäpptysta i frågan. Och forskarna kan ju alltid stänga in sig och grotta ner sig i de mest "konstnärliga" verken.
Från uppror mot orättvisor – till upplevelse av konst…
Nu dominerar inte minst likgiltighet beträffande barns egna uppfattningar, men barnen används ändå av påtryckningsgrupper som förevändningar och argument inbakade i vuxencentrerade ”identitetspolitiska” kampanjer… Barnen ska för sin del inte behöva höra vissa ord, eller se vissa färger på fiktionskaraktärer, ty dessa anses kränka faktiska barn, hur nu det skulle kunna vara möjligt. De halvvuxna studenterna måste också de få slippa bli "kränkta" på föreläsningarna eller av kurslitteratur med uppfatt-ningar som de själva inte delar. De föreläsare som vågar gå mot strömmen, får i utvärderingar dåliga omdömen. Och kunden har ju alltid rätt…
Fast vad vill egentligen idag barnkulturforskarna och producenterna av kulturprodukter och aktiviteter för barn, förutom framhäva sig själva och klara sin egen försörjning? Har de någon idé om vad kunskaperna, insikterna, filmerna, böckerna, föreställningarna etc är tänkta att användas till? Bara estetiska upplevelser? Det får man ju av solned-gångar och fotbollsmatcher också. Men därutöver? Det går ju alltid att ta in normkriti-ken i undervisning, och på allt lägre stadier. Idag ska förskolebarn lära sig sådant som för 40 år sedan lärdes ut på gymnasiet…
Lärarhantlangare?
Ämnet ”Barnkultur” har aldrig lockat några mängder studenter och tyvärr successivt kommit att främst serva olika lärarutbildningar, vilket förutom till vuxnocentrism ibland leder till okritiskt tänkande och bokstavstro, dolda bakom teorin på modet som tas för Sanningen. Möjligen har denna svängning skett av överlevnadsskäl, då inga studenter idag tycks vilja läsa annat än direkt ”matnyttiga” kurser. Bara sådant som kan förbättra CV:t och leda till anställningsbarhet verkar tänkbart. Sådan är nyliberalismen, men vore inte barkbröd ändå att föredra? En gång i tiden läste man kurser av intresse och över-tygelse. Är det inte bättre att helt lägga ned ämnet, än att gå dessa vuxenideologier till mötes?
Svängningen gäller förstås inte bara för akademiska ämnen, utan även för de produkter som dessa är avsedda att analysera och kritiskt granska. Språket påstås ju konstruera verkligheten. Några reella barn existerar uppenbarligen inte, utan bara barn ”inskrivna” i ”verket”. Det är förstås bekvämast så. Vart det hela ska sluta?
”Kan-ske” barn är mäktigare ändå! Retro-framtidsnostalgi!
Lite optimism avkrävs alltid den som önskar sig förändring. Låt mig se vad ”språket” eventuellt kan tänkas skapa framöver… Jag ska avsluta med det enda nytänkande i ämnet ( inklusive angränsande syskonämnen) från det senaste decenniet som jag har lyckats upptäcka: en fransk(fostrad) barnlittera-turforskare, Clémentine Beauvais (2015). Ty 68-vänsterns barnbarn ska ju snart inta scenen och förstås även de göra uppror mot sina föräldrar, som i sin tur revolterade mot barnkulturpionjärerna på 60-talet.
En av de kritiska punkterna mot den anti-auktoritära vänsterkritiken såväl som mot barnböckerna i dess anda var ju att de ansågs vara didaktiska. Lika didaktiska som gammaldags viktoriansk barnlitteratur, med övertydligt budskap, övertydlig moral, eller mot slutet till och med en liten präktig lektion, menade man. De predikade, för att säga det rakt ut.
I sin bok (som bygger på hennes avhandling vid Cambridge två år tidigare) The Mighty Child: Time and Power in Children’s Literature menar Beauvais att vuxna må förvisso vara mäktiga, på så sätt att det är de som skriver, ger ut, köper etc barnböckerna och fyller dem med sina vuxna idéer till exempel om hur barn-vuxenrelationer bör vara. Den dolda, undervisande, auktoritative vuxne bakom och i texten som försöker planera barnets framtid är i en mening dock också maktlös. Till och med maktlösare än barnet. Detsamma hoppas jag gäller för de unga och äldre som tar del av texten.
Den med obrukad tid mäktigare än den med mycket förbrukad…
Att vara mäktig är snarast att likt barn ha mycket obrukad tid, helt enkelt mer tid kvar. Att vara auktoritativ, däremot, innebär att ha mer tid förbrukad… (a a:19). Merparten av barnets återstående tid kan den vuxne aldrig påverka annat än indirekt.
Detta ”mäktiga” barn med kan-ske potential vaskar Beauvais fram ur det engelska ordet ”might”. Det kan ju syfta både på substantivet ”makt” och på hjälpverbet ”skulle/kunde (vara)” (till exempel). Troligen har hon kommit på idén delvis tack vare likheten mellan det franska adverbet ”peut-être” för ”kanske”. Utan bindestrecket skulle detta bli fråga om en förväxling med verbsatsen ”peut être..”, det vill säga: "kan vara..”. Osäkerheten i svenskans ”kanske” följer ju samma mönster, om det som möjligen ”kan ske”…
Barnböckernas barn har i de goda exemplen onekligen större framtidspotential än de vuxna, understryker Beauvais. Hon motsätter sig gamla nostalgiska föreställningar om barn som bortom tid och rum och försöker återupprätta den nu länge föraktade synen på barn ”som framtiden”. Det vill säga: barn som framtidens vuxna. Hon förstår givet-vis ändå att barn alltid är här och nu, alltid lever i rättan tid. Beauvais vill snarare se barndom som en mäktigt skapare av vuxna, genom en boks budskap som bara når barn eller som bara de förstår.
Således är politiskt engagerad och didaktisk barnlitteratur ännu inte helt uträknad, åtminstone inte beträffande det 21:a århundradets barnutbud. Beauvais’ idé kan förmodligen dock främst appliceras på böcker som tillräckligt läskunniga barn själva läser. Beträffande den i texten implicerade läsaren eller barnhörskådaren i böcker för reella yngre barn, som vuxna läser för dem, är det väl inte lika troligt att boken lär barnet något som (reella) vuxna inte redan vet eller inser eller redan predikar daglig-dags.
Några av de exempel som Beauvais tar för att illustrera sin syn på det fruktbart didak-tiska i bilderböcker, med vuxna karaktärer som inte vet eller kan allt, utan överglänses av kloka eller ”oförstörda” barn, anser jag emellertid är alltför komplexa för barn att begripa på ett mer medvetet plan, till exempel på grund av deras ironi eller självironi. Avsnittet om mer uttalat ”politisk barnlitteratur” kan jag däremot inte kommentera, eftersom jag inte känner till de titlar hon där tar upp.
Varför har existentialister sällan haft egna barn?
Beauvais bygger vidare på franska existentialistiska filosofer. Existentialister verkar dock nästan aldrig ha haft några barn, eller i vart fall ej tagit hand om dem. Alltifrån Sokrates, Rousseau, Nietzsche, Kierkegaard, Sartre har barn kanske ansetts hota deras frihet. Eller krävt att de själva hindrat barnets frihet. Barnlöshet har ju på sistone även sagts vara det optimala agerandet mot klimatkrisen. Är det verkligen det enda alternativet? Eller snarare att skriva engagerande eller rent av rebelliska barnböcker?
Barn i verkligheten behöver förstås bara bida sin tid. Hoppas på bättre tider… Olik-heterna mellan barn och vuxna beträffande makt är onekligen enbart temporära, men för stunden – här och nu – är denna tidsbegränsade ojämlikhet och ofrihet förstås ingen tröst. Därför krävs av texten också lite uppkäftighet, som vuxna förvisso kan förstå, men inte alltid gilla. Fast barn behöver det ändå för att orka uthärda till dess det blir andra tider.
Barnkulturens förändringspotential har jag ju också själv framhävt i decennier. Se mitt blogginlägg ”Barnkulturens bidrag till samhällsutvecklingen: ’konfliktenkulturering’ med förnyelsepotential – eller bara ”tolkande reproduktion?” (13/11-17).
Hopp är inne för närvarande?
Clémentine Beauvais lyfter fram en optimistisk litteratur och finner hopp i det faktum att barns framtid är oförutsägbar. Boktitlar har det senaste året just haft ”hopp” som ett av sina ledord. Hoppets politik : feministisk aktivism i Sverige idag (2016, Mia Liinason & Marta Cuesta) och Ilska, hopp och solidaritet med feministisk scenkonst in i framtiden (2012, Tiina Rosenberg) är två exempel.
Hoppet sägs ju vara det sista som överger människan – en sorglig diagnos av samti-den, kan tyckas. Fast vet man att ”hoppets politik” är en hänvisning till Paulo Freire och dennes ”hoppets pedagogik”, inser man att hopp bara är kodord för ”motståndets politik”. Inte fråga om någon naiv optimism.
Referens
Beauvais, Clémentine: The Mighty Child: Time and Power in Children’s Literature, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar