Bebisar, schimpanser och möss verkar alla födas med empati. Bör denna känsla hos barn främjas – och i så fall hur?

I utkastet till den revidering av läroplanen för förskolan som just pågår, står det under den allra första punkten om förskolans värdegrund och uppdrag att:

”Förskolan ska möta, ta tillvara och utveckla barns känsla för solidaritet och ansvar samt uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation. Utbildningen ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling. Utbildningen syftar till att utveckla barnens förmåga till empati och omtanke om andra, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt. Utbildningen ska också möta barnens behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar och frågor om livet med andra.”

Helt i enlighet med 2000-talets betoning av känslor, lyckas läroplansreviderarna här alltså på dessa sju rader framhäva emotioner fyra gånger. Barns tänkande och reflektion tilldelas däremot endast två omnämnanden… Stycket står under mellan-rubriken ”Förståelse och medmänsklighet”, men med ”förståelse” menas här ”med-känsla”: inte förståelse av, utan förståelse för. Men är det verkligen känslostärkande som behövs för att åstadkomma moraliskt medmänskligt agerande? Rättvisa?

Överlag görs barnen mer passiva i detta läroplansutkast, jämfört med tidigare ordalydelser i Läroplan för förskolan (Lpfö-98). Nu verkar det som att förskolan och utbildningen kan utveckla barns olika förmågor, trots att det förstås bara är individen själv som kan utveckla sina känslor och tankar. Skälet till passiviseringen av barnen är förstås den senaste tidens betoning av undervisning, som kräver specifika vuxna insatser. Det gör i sin tur att vissa av barnens redan existerande förmågor förtigs. Förskolans personal kan förvisso främja barnets utveckling, förutsatt att de under sin utbildning fått kunskaper om hur detta bäst kan ske. 

Hur ska då pedagogerna lyckas ge barnen dessa förutsättningar, till exempel kunna bidra till att ”utveckla barnens förmåga till empati”? Empati brukar anses vara en förutsättning för moraliskt handlande. Vet man till exempel vad tultbarnen redan kan och gör på känslofronten, när de börjar i förskolan? Existerar det någon pedagogisk empatiteori? I vart fall jag lyckas inte hitta någon sådan. Får förskollärare i sin utbild-ning eller fortbildning ta del av optimala empatiutvecklande arbetsätt eller metoder? Jag letar i de ”handböcker” som brukar åberopas och konstaterar inledningsvis att de har likartade definitioner av empati. Men vad menas egentligen?

Empati – decenniets pedagogiska modeord i Sverige

Få ord är idag så omhuldade som empati, både i pedagogiska och identitetspolitiska sammanhang. Det finns dock enligt neuroforskaren Daniel Batson (2009) åtta olika sätt som ordet används på… Avses till exempel att dela en annans affektiva upplevelse, eller föreställa sig hur någon annan tänker och känner? Föreställa sig hur man själv skulle känna sig om man var i den andres skor, projicera in sig själv i en annans situation, eller känna olust när man ser någon lida?

För att kunna bidra till en meningsfull kommunikation, måste man först förklara vad man menar med centrala begrepp. Psykologen Margareta Öhman (1998) citeras av de allra flesta i kurslitteratur, uppsatser och examensarbeten på området. Hon har en mycket omfattande definition av empati som inbegriper förmågan att kunna leva sig in i en annans upplevelse såväl som att utifrån denna inlevelseförmåga i den andres känsloupplevelse handla prosocialt, med bibehållande av den empatiskt agerandes egna, oftast annorlunda, känsla (a a:29). Infrias alla dessa tre, blir empati snarast detsamma som att visa medkänsla. 

Inlevelsen i den andre ska emellertid vara lagom stark, för att inte fungera förlamande: ”En alltför intensiv inlevelse i den andres känsla behöver inte alltid leda till handling, den kan snarare fjättra som en tvångströja. Motivationen att handla kommer snarare från tidigare positiva erfarenheter av att ge tröst och omsorg och en stark egen känsla av ansvar och skyldighet att gripa in” (ibid).

Detta är enligt min mening en definition av vuxen empati… Inte bara genom det huvudsakligen kognitiva perspektivet på företeelsen. Känsla för ansvar och skyldig-heter anses små barn sakna och det antyds inte när ”de tidigare positiva erfarenhe-terna” tog sin början. Är de tröstande och hjälpande handlingarna medfödda – eller inlärda genom att barnet själv fått tröst och omsorg?

Medmänsklighet hos barn – en ”reflex”?

Den vuxna synvinkeln kan kanske ursäktas av att boken vänder sig till pedagoger och föräldrar. Samtidigt nedvärderas barns redan existerande förmågor. Barns medfödda emotionella empati beskriver Öhman istället i termer av en ”medmänsklighetsreflex” liknande simreflexen, som tros avklinga eller inte utvecklas till ”riktig” (läs: vuxen, kognitiv) empati, ifall barnet inte lärs/lär sig hålla distans till den andre som känner, eller inte ges ord till att verbalisera känslor (a a:32). 

”Riktig” empati anses barnet alltså behöva lära sig… En vuxen som är omtänksam och hjälpsam påstås vara nödvändig som förebild för barnets empatiutveckling (a a:39), medan barn däremot sägs lära sig mindre när vuxna avsiktligt undervisar eller fostrar (a a:42-43). Förebildstanken ska jag inom kort ifrågasätta, likaså att det skulle behövas undervisning i empati. Senare i Öhmans bok sägs förvisso i förbigående att ”Den empatiska processen är beroende både av känslomässig och kognitiv kapacitet” (a a:176). Barn förutsätts dock boken igenom bara ha den förstnämnda sorten.

Öhman bygger i sin tur på Ulla Holm (1987) som också hon betonar vikten av att kunna upprätthålla gränsen mellan oss själva och andra: ”Att bli arg, ängslig eller skuldmedveten, när den andre är arg osv, är inte empati men kan utgöra ett förberedande stadium. Det är inte empati att automatiskt dras med i en annan persons känslosvall” (a a:62). Små barn antyds dock göra just det: känna samma känsla som till exempel det gosedjur som 1-åringarna iakttagit i olika experiment – mjukdjur som emellertid inte alls uppvisat någon känsloreaktion… Inte heller ger 1,5-åringar uttryck för samma känsla som frustrerade vuxna i andra försökssituationer. Mer om detta nedan.

Att kräva bibehållen självinsikt, intellektuell förståelse av och distans till föremålet för ens empati, såväl som vuxenlikt agerande är förstås en kravfull definition av empati. Holms synsätt avseende empati gör just det, då det innehåller tre steg av stigande svårighetsgrad: 1) empatisk förståelse innebärande att kunna fånga upp den andres känsla, vilket sägs kräva  både a) känslomässig kompetens (sägs alltså småbarn ha) och b) tolkande kognitiv kompetens (tros små barn ej ha); 2) empatiskt beteende (du gör/säger något – alternativt avstår); 3) utvärdering av ditt agerande, för att dra lärdom till ditt framtida agerande, utifrån reaktionerna hos föremålet för ditt agerande eller uteblivna agerande (Holm 2001:30-31). 

Av dessa 3 har barn av allt att döma 2,5 och huruvida de verkligen saknar 1b) är omtvistat.

Här använda empatidefinitioner

För att läsaren ska kunna förstå begreppen hos dem jag refererar till, och själv använder, vill jag klargöra vad som avses med de olika termerna:

Empati = emotionell/affektiv empati brukar beskrivas som ”förmågan att känna in hur en annan människa känner det eller har det”; ett slags känslovetande snarare än tankevetande: att känna en annans känsla, som om den vore ens egen; en intuitiv tendens till (förmodad) ”känslosammansmältning” eller ”instinktiv spegling” av en annans upplevelse. Underförstått: ”Det gör ont också i mig när du lider”; ”Jag gläds i din glädje”. Den kallas ibland även för egocentrisk empati. Kanske är det rent av fråga om en instinkt även hos vuxna: t.ex. rycka till när någon annan slår sig på tummen. Förekommer även vid mottagandet av fiktion (film, litteratur), då ibland (missvisande) kallat för ”identifikation”. 

Empatisk smärta och egen smärta sägs involvera exakt samma områden i hjärnan, enligt sentida neurovetenskaplig forskning. I fallet med människors – inklusive spädbarns – aktiva handlande utifrån denna empati kanske det inte ens borde kallas för medmänsklighet, utan snarare empatisk ”meddjuriskhet”, eftersom det leder till ett beteende som också vissa icke-mänskliga djur tycks uppvisa (t.ex. möss och gäss enligt Decety m.fl. 2016; tröstande schimpanser enligt t.ex. Frans de Waal & van Roosmalen 1979; rhesusapor enligt Masserman m.fl. 1964).

Kognitiv empati = empatiskt perspektivtagande/föreställningsförmåga; att medvetet söka leva sig in i en annan människas handlingar eller upplevelse av något, utan att själv nödvändigtvis känna samma känsla; denna förståelse kräver tolkning av den andres situation, utifrån medvetenheten om att denne har ett annat perspektiv än jag. Vissa forskare menar att barn först i 4-årsålder klarar av denna sorts perspektiv-tagande. Tveksamt, då även yngre verkar uppvisa detta.

Medkänsla = en mer distanserad omsorg om andra, utan att ta över deras känslor; leder till (aktiv önskan/försök) att konkret hjälpa, till exempel trösta eller lindra andras lidande, och inte bara förstå hur andra som man kan leva sig in i har det/känner sig: altruism; att måna om andra människors välbefinnande. Reaktionen är oftast ”mer moralisk” än vad både affektiv och kognitiv empati är, eftersom den klarar av hänsynstagande till ett stort antal människors svåra situation. Kognitiv empati (känslor avseende en specifik individ) kan då till och med stå hindrande i vägen.

Hjärnavbildningar sägs visa att medkännande personers varma omtanke om de lidande inte aktiverar samma områden av hjärnan som de hos den lidande själv, utan delar som är kopplade till positiva känslor: den hjälpande mår bra av att hjälpa.

Medkänsla jämställs ibland med sympati, medan andra menar att sympati bara är att känna för någon: den sympatiserande påminns om liknande egna tidigare upplevelser och överför dessa på den andre, så att den andres förmodade känslor riskerar att hamna i bakgrunden. Även sympati kan förekomma i estetiska sammanhang såsom fiktionsläsning och hörskådande.

Inte bara ett empatiskt förstadium hos spädbarn? 

De flesta forskare på området har de senaste 30 åren varit ense om att tultbarn vid 2 års ålder uppvisar tecken på att de blir bekymrade när andra till exempel är ledsna eller stöter på problem och därför vill hjälpa eller trösta dem. Numera har forskare i vart fall halverat Jean Piagets tidigare förmodade start för perspektivtagande, empatiskt och moraliskt handlande. Piaget trodde ju utifrån sina mindre sofistikerade metoder än dagens att detta skedde först i 4-årsåldern. 

Andra forskargrupper specialinriktade mot ännu yngre barn har menat att detta till och med uppträder betydligt tidigare än så. Jag ska nu kortfattat redogöra för slutsatserna av resultaten från flera aktuella studier genomförda av ett flertal forskargrupper i olika länder. (Någon svensk forskning på förskolebarn har jag ej lyckats lokalisera.) Deras konklusioner är mycket samstämmiga och nästan ingen tycks ifrågasätta deras belägg, som visar på empatiskt agerande åtminstone från 1,5-åringars sida och kanske till och med hos yngre barn än så.

Carolyn Zahn-Waxlers forskargrupp

Exempelvis en grupp psykologer vid Madison-universitetet i Wisconsin i USA menar att föreställningen att yngre barn än 2 år inte kan skilja mellan sina egna känslor och andras – och därför inte skulle kunna bry sig om andra, utan bara visa tecken på att bli oroliga för egen del när någon annan till exempel gråter – helt enkelt motsägs av de senaste forskningsbeläggen. Omtanke om andra visar sig redan under barnets första levnadsår hävdar de, exempelvis i Davidov m.fl. (2013). Forskarna ifråga anser vidare att empatisk omtanke och omsorg inte alls är avhängig av självreflekterande förmåga.

Gruppen kring psykologiprofessorn Carolyn Zahn-Waxler har ägnat tre decennier åt frågan. Redan 1990 ifrågasatte Zahn-Waxler & Radke-Yarrow (1990) dittillsvarande förmodanden om att barn under 2 år är egocentrerade, tidigare än så inte ens har en medvetenhet om att de är egna individer och inte bryr sig om andras behov. De kom fram till att så unga barn som 1-åringar har grundläggande förmåga att tolka andra människors fysiska och psykologiska tillstånd, likaså har den emotionella förmågan att affektivt uppleva en annan persons känslotillstånd, samt har handlingsförmåga som gör det möjligt för barnet att försöka lindra andras obehag. 

Studierna har sedan fortsatt att undersöka saken med fler och ännu mer förfinade metoder. Och med allt yngre försöksdeltagare: Roth-Hanania m.fl. (2011) fokuserade 8–16 månader gamla barn för att söka fördjupa förståelsen av detta med empatiut-vecklingen. De bägge israeliska forskarna samt Zahn-Waxler från Madison-universite-tet fick tillträde till 37 hem med barn yngre än 1,5 år och arrangerade där tre olika situationer:

1. Mamman låtsades slå sig på tummen med en leksakshammare och ha ont i en minuts tid (men utan att ha ögonkontakt med sitt barn, för att inte påverka dess reaktion)

2. Mamman gick fram emot barnet och låtsades stöta i och göra lilla knätet (ha ont samma tid, liksom med samma bortvända blick som i punkten 1.

3. Barnet fick se en videosnutt med en jämnårig som grät i en minut.

Några av forskarnas frågor var: Kunde spädbarnen – eller först tultbarnen över 1 år – skilja sina egna känslor från andras känslor, eller blev de oroade för egen del av att se andras olycka? Uppvisar de enbart ”känslosmitta” och gråter därför på grund av att någon annan gråter? 

De flesta 1-åringar agerar empatiskt!

Samtliga barn visade tecken på både emotionell och kognitiv empati och många av dem även empatiskt handlande. De yngsta visade att de brydde sig om mammans smärta genom rynkade ögonbryn och sorgsen uppsyn. Många av dem gav ifrån sig tröstande ljud. De försökte förstå vad som hänt genom att låta blicken gå från den kroppsdel som utsatts för smärta och upp mot moderns ansikte och tillbaka till tummen respektive knäet. En del av dem tittade, när de ju inte kunde få blickkontakt med sin mamma, mot en annan närvarande vuxens ansikte (försöksledaren) för att få ledtrådar till sin tolkning, eller gjorde ”frågande” ljud. Uppenbarligen fråga om kognitiv empati, med andra ord, utifrån en tolkning av mammans situation.

I de bägge första scenarierna uppvisade de äldre tultbarnen, som var mer rörliga och fysiskt koordinerade, även försök att agera i form av tröstande handlingar eller hjälp – såldes den andra punkten i Ulla Holms (2001) definition: empatiskt beteende. De strök eller klappade mjukt sina mammor och gjorde lugnande ljud. De äldsta visade förståe-ligt nog betydligt mer av sådant empatiskt handlande. 

Videouppspelningen av en annan babys gråt gav däremot upphov till få reaktioner, vilket visade att inte ens de yngsta 8-månadersbarnen smittades av ett annat barns gråt. Barnen verkar alltså kunna skilja mellan sig själva och andra och mellan situationer som de själva kan göra något åt, respektive dem de inte kan inverka på (Roth-Hanania m.fl. 2011).

Samma forskare gjorde två år senare (Davidov m.fl. 2013) ännu en uppföljning av studien och argumenterade också där för att empatisk omtanke om andra går att iaktta redan under barnets första år och inte är beroende av självreflekterande förmåga av typen känna igen sig själv i en spegel (t.ex. genom att ta på sitt ansikte, snarare ta på/peka mot spegelbilden av sig själv). De var uppenbarligen ändå medvetna om att de var egna individer. Självigenkänning kan nämligen även vara av typen subjektiv sensorisk perception, eller fråga om att bebisen ”känner av” sina egna handlingar. Således mindre synlig för omgivningen. Barn ger alltså enligt dessa forskare redan före 1 års ålder uttryck för sin grundläggande sociala natur.

Michael Tomasellos forskargrupp

Efter att exempelvis gruppen kring Michael Tomasello, kognitiv lingvist och ledare för Max Planck-institutets avdelning för evolutionär antropologi i Leipzig, funnit att 18-månadersbarn uppvisar altruism i betydligt högre grad än unga schimpanser, har andra forskare också fortsatt med förfinade komparativa studier. Tomasello själv och hans medarbetare har i över 20 år jämfört förskolebarnbarns osjälviska hjälpsamhet och samarbete, jämförda med schimpansers och tre andra människoapors betydligt sällsyntare dito. 

Redan barn i åldern 1,5 år försöker hjälpa en främmande människa i trångmål och det utan att bli ombedda, på något sätt belönade eller ens få beröm. Barnen hjälpte enbart försöksledaren (som ej sa ett ord, men utöste vissa ljud) om vederbörande tappade ett föremål, däremot inte om hen slängde ned föremålet ifråga. Barnens agerande sägs kräva både förståelse av den andres mål/önskan och en oegennyttig vilja att hjälpa (Warneken & Tomasello 2006) (se även Warneken & Tomasello 2007 + 2013). Detta empatiska agerande är inte fråga om inlärt beteende, utan ett medfött, menar Toma-sello (2009). 

Se på YouTube hur dessa försök kan gå till och hur småbarnen agerar i första halvan av videon på https://www.youtube.com/watch?v=Z-eU5xZW7cU 

Tomasello, numera emeritusprofessor i Leipzig men fortsatt aktiv, har handlett, genomfört och inspirerat ett så otroligt stort antal studier av förskolebarns perspektiv-tagande, barns uppfattningar om moral, rättvisa, samarbete med mera, att jag ska återkomma till honom i ett senare separat blogginlägg.

Paul Blooms forskargrupp

En annan grupp forskare runt professorn i utvecklingspsykologi Paul Bloom vid Yale-universitetet har också i över 10 års tid genomfört en rad studier på barn under 2 år. De undersöker inte minst hur bebisar och tultbarn reagerar på andras beteende mot en tredje part. Hamlin et al (2007) fann till exempel att redan 6-10-månaders bebisar bedömer individers agerande som ”gott” eller ”ont”. Spädbarnen föredrar dem som hjälper andra framför dem som försvårar för andra. Likaså föredrar de neutrala personer framför dem som hindrar andra. Detta tolkas som belägg för att barn som ännu ej lärt sig behärska språket har en medfödd förmåga att bedöma individer utifrån hur dessa beter sig mot andra. Detta kan rent av kan vara rötterna till empatiskt agerande, medkänsla och moraltänkande, menar de.  

Många vill förstås inte tro att så avancerade förmågor verkligen är biologiskt nedärva hos människan genom miljoner år av utveckling. Det är dock logiskt att just de som kunnat skilja gott från ont överlevt och fortplantat sig… Det är dessutom alltför mycket begärt att tro, att 6-8 månader gamla bebisar dels skulle ha hunnit iaktta så många bestraffade hindrande handlingar att de lärt sig principen, dels skulle kunna applicera denna eventuella insikt på sina egna preferenser, dels slutligen generalisera principen till att gälla för ett antal scenarier som de själva aldrig tidigare sett.  

Hamlin m.fl. (2010) kunde till och med upprepa dessa fynd med 3-månadersbebisar. En tänkbar invändning skulle även här kunna vara att bebisarna redan hade lärt sig att snällt agerande belönas och att dumt handlande bestraffas, så att värderingen av bra respektive dåligt agerande således inte skulle vara medfödd utan inlärd. Det är förstås mycket möjligt att föräldrarna belönat barnet självt för dess ”goda agerande”, men – förhoppningsvis – tveksamt att en 3-månadersbaby redan skulle ha hunnit ”lära” sig att dåligt agerande bestraffas… 

De allra flesta av bebisarna i studien hade heller inga syskon, så de lär heller inte ha iakttagit vuxna bestraffa andra barn. Således är det av allt att döma ej heller fråga om så kallad modellinlärning. Att så små barns minne skulle vara så välutvecklat så fort, är också ytterst tveksamt. Hur man kan komma åt så små spädbarns uppfattningar? 

Gratulerar till den ytterst befogade frågan! Forskarna studerar exempelvis barns blickriktning och längden på blickandet ifråga, vilket är en metod som används redan på nyfödda utifrån antagandet att till exempel det nya och/eller intressanta iakttas en betydligt längre stund än det redan kända. (Här finns dock ej tid eller utrymme för att utveckla detta mer, men det handlar om att tolka barnets ansiktsuttryck, gester, röst m.m.)

8-månaders barn gillar att dumma bestraffas!

I ännu en studie (Hamlin m.fl. 2011) visar det sig att 8-månadersbebisar inte bara föredrar snälla framför dumma typer, utan till och med vill att de dumma ska bestraffas. De fick se en gosedjurshund i blå tröja hjälpa en gosedjurskanin återfå sin boll, medan en gosehund i gul tröja däremot tog bollen och försvann med den. Eller beskåda hur en mjukistiger får hjälp av en gul mjukishund att öppna ett lock, medan en annan mjukishund i blå tröja tvärtom slår igen locket. (Färgerna på tröjorna och gosedjuren etc byts givetvis för hälften av de deltagande barnen.) Efteråt föredrar barnet den figur som bestraffar den dumme! 

Hur experiment som dessa kan gå till, se https://www.youtube.com/watch?v=FRvVFW85IcU även YouTube-video på  https://www.youtube.com/watch?v=Ijiru5ggPVQ

Den enda kritik mot Bloom-gruppens slutsatser som jag funnit är Scarf m.fl. (2012) och de får enligt min mening övertygande svar från Hamlin m.fl. (2012). För att återknyta till Ulla Holm (1987), som betonade vikten av att kunna upprätthålla gränsen mellan oss själva och andra: ”Att bli arg, ängslig eller skuldmedveten, när den andre är arg osv, är inte empati men kan utgöra ett förberedande stadium. Det är inte empati att automatiskt dras med i en annan persons känslosvall” (a a:62). Det tycks heller inte spädbarnen i dessa scenarier göra!

Ty bebisarna har ju här inte iakttagit något ”smittosamt” känslosvall över huvud taget från gosedjurens sida, kopierar inte alls till exempel kaninens arga eller bestraffande reaktion eftersom ingen känsla överhuvudtaget hos denne visats. Spädbarnen kan tyckas – med rätta – förutsätta att det illa behandlade mjukdjuret skulle uppvisa ungefär samma moraliska ogillande som barnet självt har. Men bebisarna skulle också kunna tro att gosedjuret – snarare än arg – blev ledsen och mer passiv. 

Behöver barn undervisas i empati? Via barnlitteratur?

Sentida forskning antyder således att medmänsklighet/med-djuriskhet, såväl som rötterna till medkänsla, kognitiv empati och moraltänkande verkar vara någonting medfött och inte enbart inlärt genom vuxnas idoga försorg eller förebildliga beteende. Att de allra yngsta gråter när andra spädbarn gråter har som sagt länge ansetts som enbart känslosmitta och nyfödda har sagts gråta också åt sin egen inspelade gråt. ”Spädbarn kan inte skilja på sig själv och andra, alltså kan de inte heller empatisera med andras obehag”, har argumentet varit. 

Barn yngre än 1 år har alltså påståtts ännu inte ens ha hunnit utveckla något begrepp om någon annan än sig själv. Nu visar det sig att bebisar faktiskt gråter mer till gråten från andra bebisar, än till inspelningar av sin egen gråt  (Dondi m.fl. 1999). Det antyder att betydligt yngre än 1-åringar onekligen är medvetna om att det rör sig om någon annans obehag eller smärta (Bloom 2010). Det mesta tyder som sagt på att i vart fall alla högre däggdjur, inklusive människor, har medfödd empati åtminstone av den emotionella varianten. Empatin kan kanske ändå förbättras, men hur?

Förutom empatiska vuxna förebilder tros tidig läsning av barnböcker och dramalek, samt samtal om dessa, främja barns empati. Det senaste i barnkulturväg är väl förment empatiökande videospel. Ett annat vanligt påstående är att barn först måste förstå sina egna känslor och prata om känslor för att kunna agera empatiskt. Pedagogen behöver finnas närvarande för att stödja och sätta ord på barnets känslor och handlingar i leken och peka ut det som är gott, hävdar Öhman (2003:121). 

Ökar pedagogiska insatser barns empati & är det i så fall bra?

Som framgått reagerar redan 12-18-månadersbarn (kanske rent av 6 månader gamla spädbarn) i experimenten empatiskt: med omtänksamhet, hjälpsamhet och gillande för gott handlande, respektive bestraffningar för motsatsen. Således nästan helt utan hjälp av verbalspråkliga färdigheter.

Är empati överhuvdtaget bra att ha? Jo, emotionell empati underlättar onekligen upplevelsen av skönlitteratur, men det är kanske också dess främsta fördel, förutom givetvis tillämpad i smärre mellanmänskliga intima relationer inom familjen och till exempel i den nära kamratkretsen. Empati av den enbart inlevande sorten verkar dock inte gå att öka ytterligare efter 2-3-årsåldern, utan dessförinnan nå sin höjdpunkt.

Så om nu empati är en nedärvd mental egenskap, en del av den mänskliga naturen, behöver den väl inte att läras ut eller tränas? Det finns i stort sett inga studier av de eventuella effekterna av pedagogiska insatser. Särskilt inte några som påvisar några empatihöjande konsekvenser av bokläsning. Ändå rekommenderar alla pedagogiska handböcker som jag tagit del av personalen att just läsa böcker för att träna inlevelse i fiktionskaraktärer, likaså rollekar och dramalekar (Öhman 1998; Öhman 2003:31-36; Knutsdotter Olofsson 1987:116-119+130), såväl som att prata om och benämna känslor och då utgå från barnets egenupplevda emotioner.

Öhman (2003:122-123) lyfter fram att vuxna i förskolan kan använda sig av gosedjur och dockor i lekar för att utveckla barns empatiska förmåga. Det vill säga i onödan repetera det barnen redan kunde i 1-årsåldern, enligt ovan redovisade experiment… Kanske tiden och arbetet kunde användas till mer utmanande ting?

Medkänsla går att träna – däremot knappast empati

Att veta hur en annan känner sig, behöver inte nödvändigtvis innebära att man bryr sig om hur denne känner sig… Detta gäller inte bara för psykopater, utan insikten kan även appliceras på dem som hellre bryr sig om en enskild individ som de känner sig nära och ”känner djupt för” än bekymrar sig för situationen för många människor på längre avstånd men i exakt samma belägenhet. För det krävs det mer rationell medkänsla. 

Empati är egenskap som 99 procent av alla människor och även många andra djur är födda med. Den återstående procenten är psykopater som också de är duktiga, ja, extremt duktiga på kognitivt ”empatiskt” perspektivtagande, men utnyttjar denna förmåga i syfte att charmera, kontrollera, utnyttja människors känslor och förstöra deras liv. Emotionell empati verkar inte gå att få att öka efter 3-årsåldern då den når en platå, däremot är detta möjligt för den förnuftsbaserade medkänslan, som tar sig uttryck i prosociala handlingar utifrån ”compassion”: ”We don’t grow emotions in the same ways that we grow some of our cognitive capacities and skillful acts”, enligt den 70-åriga emeritusprofessorn i barnpsykologi Carolyn Zahn-Waxler (2011) på https://www.youtube.com/watch?v=sVtXeDcYJfY 

I egenskap av just egenskap, går empati av allt att döma således inte att lära ut. Med-känsla går däremot att utveckla genom förnuftsmässiga argument och hypotes-testande och bör således undervisas i. Fast då inte så mycket med hjälp av ”prat om känslor” och inte heller med läsning av skönlitteratur, som enbart bidrar till inlevelse i specifika individer. Vad som behövs är snarare rationell förståelse av situationen för grupper av människor. 

Fiktionsläsning har dessutom den nackdelen att läsaren inte själv behöver föreställa sig hur en karaktär tänker och känner, utan det gör berättelsen oftast åt läsaren, som får allt serverat för sig. Boken berättar ju oftast tydligt utsagt hur karaktärerna känner och tänker. God generell språkförmåga verkar dock ha ett samband med större omtanke om andra, men sambandets riktning är ej klarlagd. Det vill säga: huruvida god verbal förmåga är orsaken till, eller verkan av, ett prosocialt agerande.

Against Empathy! Mindre empati, tack!

Psykologen Paul Bloom (2010 + 2012) argumenterar faktiskt emot empati (till exempel i sin bok Against Empathy. The Case for Rational Compassion, 2016) och istället för en mer rationell träning i medkänsla. Kort sagt är det viktigare att prata om MÅNGA andras känslor utifrån deras likartade situation, än att emotionellt leva sig in i en specifik individ. Det sistnämnda behärskar förskolebarnen redan åtminstone i teorin, även om det ibland för de yngsta är svårt att själv agera i enlighet med sina insikter när det gäller att fördela godis till exempel. ”Gör som jag säger, inte som jag gör!” lyder här 3-4-åringars visdomsord.

Det är givetvis inte fel att sätta ord på känslor för att kunna kommunicera kring hur andra kanske känner, men mycket tyder på att vuxna framför allt ”bekräftar” och etiketterar barnets negativa känslor med ord. Inte minst goda handlingar behöver också de förses med etikett. ”Rättvisa”, ”jämlikhet”, ”solidaritet” till exempel. Var spädbarnens egna begripna känslor inte begripna som utgångspunkt för deras visade empati i experimenten redovisade ovan, även om 1-åringarna inte kunde benämna känslan? Bara en magkänsla?

Varför är alltså medkänsla bättre än empati? Vi bör använda våra huvuden, snarare än våra hjärtan, när det gäller att ta beslut, ty annars blir vi mindre känsliga för stora gruppers lidande. Empati är som en spotlight som bara zoomar in enskilda individers prekära situation. Medkänsla kan omfatta 100 personer eller tusentals. Det går däremot inte att försätta sig i tusentals skor… Empati är helt enkelt mindre medvetet moralisk än medkänsla. Blooms tankar om medkänsla vs empati och att de aktiverar helt olika delar av hjärnan stöds även av neuroforskarna runt fransmannen Jean Deceity och hans kolleger, se t.ex. Decety m.fl. 2016 + 2015 + 2015b). Om det är rättvisa som man vill främja, är empatisk inlevelse i en annan människa inte alltid den bästa vägen:

”The results from this study, provided that they are replicated, may guide educational interventions designed to promote principles of justice, moral behavior and fairness. It may be more effective to focus on utilizing perspective taking and reasoning to elicit empathic concern for others, rather than emphasizing emotional sharing with the misfortune of others, which can lead to personal distress and not necessarily a motivation for upholding principle of justice for all” (Decety & Yoder 2015).

Låt mig avslutningsvis referera till en svensk forskare på området, Andreas Olsson på Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet, som dock ej studerat förskolebarns empati:

”Empatin är en viktig moralisk kompass, men förnuftet kan ibland peka i motsatt riktning. Till exempel visar forskning att ju fler som behöver hjälp, ju kallsinnigare tycks vi bli. När forskare vid Linköpings universitet lät försökspersoner se bilder på behövande barn var både känsloreaktionen och viljan att donera pengar som störst när ett enskilt barn visades. Generositeten sjönk redan när två barn presenterades och fortsatte att minska ju större hjälpbehovet blev. 

Deltagarna var också mer villiga att fatta ett moraliskt beslut att rädda livet på en enskild identifierbar person än att istället försöka rädda 40 anonyma människor.

Med den bakvända logiken blir den enorma kraften i den enskilda bilden på Alan Kurdi [den treårige syriske pojken som i sin röda tröja och gymnastikskor hittades drunknad och uppspolad på en turkisk strand i september 2015] fullt rimlig. Men får en sådan empatichock automatiskt människor att sträcka ut en hjälpande hand? Inte nödvändigtvis, menar Andreas Olsson.

– Många identifierade sig starkt med den bilden. Men det betyder inte självklart att motivationen att hjälpa ökar. Många kan ha känt ett rent obehag, vilket snarare kan få människor att titta bort eller stänga av tv:n för att slippa känna den andres smärta, säger han” (Ola Danielsson: Konsten att känna med andra, Medicinsk Vetenskap nr 4 2015).

Samme KI-forskare året därpå:

”En mer filosofisk fråga är nämligen om empatin överhuvudtaget bör fungera som grund i moraliska och politiska ställningstaganden. De som är skeptiska menar att empatin är problematisk, eftersom den är godtycklig och gynnar de som synliggör sitt lidande, de som uttrycker den tydligast och de som råkar finnas i närheten. De som förordar empatins roll i moralen pekar i stället på att den bidrar med en stark motivation för att avhjälpa lidande och förbättra andras situation. Ofta är det just detta som saknas när individen konfronteras med anonyma krigsoffer och statistik över lidande” (Andreas Olsson, Forskning & framsteg 10/2016).

Läroplanen 1998 bättre än den nya aviserade 2018

Barn föds uppenbarligen med en form av empati. Spädbarnet visar viss förståelse av hur andra tänker och känner och vill spontant hjälpa till. Ett visst mått av okomplicerat moraltänkande, moraliska värderingar och moraliska känslor går av allt att döma att iaktta redan innan babyn fyllt 1 år. En uppfattning om gott vs ont tycks med andra ord vara medfödd, utan att babyn verkar vara ute efter beröm eller belöningar. Därmed inte sagt att denna empati inte kan utvecklas och bli mer rationell.

Empati är dock ingen pålitlig moralisk vägvisare. Den kan rent av förhindra ett rationellt tänkande och medmänskligt handlande. Vi borde nog alla känna efter lite mindre och tänka till lite mer.

Under skrivandet av detta blogginlägg kommer så remissen från Skolverket avseende reviderad läroplan för förskolan, där ordalydelsen utifrån det utkast som jag ovan inledningsvis citerade nu istället lyder:

”Utbildningen ska ge barnen möjlighet att utveckla sin förmåga till empati och omtanke om andra genom att uppmuntra och stärka deras medkänsla och inlevelse i andra människors situation.”

Formuleringen verkar inte direkt överensstämma med de definitioner av ”empati” (=inlevelse) respektive ”medkänsla” (=omtanke om andra) som jag har vaskat fram ur den forskning som jag försökt sätta mig in i. Barn sägs ju inte kunna vidareutveckla sin empatiska inlevelse efter de första 3 åren, däremot sin medkänsla. Nu verkar det dock som att progressionen skulle gå från medkänsla till empati, när det i själva verket väl borde vara tvärtom. 

Bättre vore om det stod ”utveckla sin medkänsla med andra genom att uppmuntra en vidare-utveckling bort från inlevelse i enskilda individer enbart, i riktning mot ett mer rationellt moraliskt tänkande om rättvisa och solidaritet mellan grupper”. Visserligen rätt mycket begärt av 4-5-åringar, men ska det ”utbildas”, så ska det…
   

Annars är den äldre ordalydelsen i Lpfö-98 onekligen att föredra, jämfört med den nya reviderade i remissen:

”Förskolan ska uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation. […] Verksamheten ska syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas”.

Allt ”nytt” är inte nödvändigtvis bättre… Inte bara på grund av att barnets förmåga till empati för 20 år sedan redan erkändes som förefintlig, utan även var mer i samklang med det aktuella forskningsläget.

Referenser 

Batson, Daniel: These things called empathy: Eight related but distinct phenomena, sid.3-15 i Jean Decety & William John Ickes (red): The Social Neuroscience of Empathy, Cambridge, Mass: MIT Press 2009

Bloom, Paul: Against Empathy. The Case for Rational Compassion, New York: Ecco Press 2016

Bloom, Paul: ”The moral life of babies, New York Times Magazine, May 5, 2010

Davidov, Maayan, Zahn-Waxler, Carolyn, Roth-Hanania, Ronit & Knafo, Ariel: Concern for others in the first year of life: theory, evidence, and avenues for research, Child Development Perspectives 7 (2013):2, s.126-131

Decety Jean, Bartal, Inbal Ben-Ami, Uzefovsky, Florina & Knafo-Noam, Ariel: Empathy as a driver of prosocial behaviour: highly conserved neurobehavioural mechanisms across species, Philosophical Transactions of the Royal Society of London 371(2016):1686

Decety, Jean & Yoder, Keith: Empathy and motivation for justice: Cognitive empathy and concern, but not emotional empathy, predict sensitivity to injustice for others, Social Neuroscience, 11 (2015):1, s.1-14

Decety Jean & Cowell, Jason: Empathy, justice, and moral behavior, AJOB Neuroscience 6 (2015b):3, s.3-14

Dondi, Marco, Simion, Francesca, Caltran, Giovanna: (1999). Can newborns discriminate between their own cry and the cry of another newborn infant?, Developmental Psychology 35 (1999):2, s.418-426

Hamlin, Kaley, Wynn, Karen & Bloom, Paul: Reply to Scarf et al.: Nuanced social evaluation: Association doesn’t compute, Proceedings of the National Academy of Sciences 109 (2012):22, s.E1427

Hamlin, Kaley, Wynn, Karen, Bloom, Paul & Mahajan, Neha: How infants and toddlers react to antisocial others, Proceedings of the National Academy of Sciences 108 (2011):50, s.19931-19936

Hamlin, Kiley, Wynn, Karen & Bloom, Paul: Three-month-olds show a negativity bias in their social evaluations, Developmental Science 13 (2010):6, s.923-929

Hamlin, K, Wynn, K & Bloom, P: Social evaluation by preverbal infants, Nature 450 (2007), s.557-559

Holm, Ulla: Empati: Att förstå andra människors känslor, Stockholm: Natur & Kultur 2001

Holm, Ulla: Empati: Att förstå andra människors känslor, Stockholm: Natur & Kultur 1987

Masserman, Jules H, Wechkin, Stanley & Terris, William: “Altruistic" behavior in rhesus monkeys, American Journal of Psychiatry 121 (1964), s.584-585

Olofsson, Birgitta Knutsdotter: Lek för livet. En litteraturgenomgång av forskning om förskolebarns lek, Stockholm: HLS (Högskolan för lärarutbildning i Stockholm) 1987

Roth-Hanania, Ronit, Davidov, Maayan & Zahn-Waxler, Carolyn: Empathy development from 8 to 16 months: Early signs of concern for others, Infant Behavior and Development 34 (2011):3, s.447-458

Scarf, Damian, Imuta, Kana, Colombo, Michael & Hayne, Harlene: Golden rule or valence matching? Methodological problems in Hamlin et al, Proceedings of the National Academy of Sciences 109 (2012):22 

Tomasello, Michael: Why We Cooperate, Cambridge, Mass: MIT Press 2009

de Waal, Frans & van Roosmalen, Angeline: Reconciliation and consolation among chimpanzees, Behavioral Ecology & Sociobiology 5 (1979), s.55-66

Warneken, Felix & Tomasello, Michael: Parental presence and encourgement do not influence helping in young children, Infancy 18 (2013), s.345-368

Warneken, Felix & Tomasello, Michael: Helping and cooperation qt 14 months of age,, Infancy 11 (2007), s.271-294

Warneken, Felix & Tomasello, Michael: Altruistic helping in human infants and young chimpanzees, Science 311 (2006), s.1301-1303

Zahn-Waxler, Carolyn & Radke-Yarrow, Marian: The origins of empathic concern, Motivation & Emotion 14 (1990):2, s.107-130

Öhman, Margareta: Empati genom lek och språk, Stockholm: Liber 1998

Öhman, Margareta: Empati genom lek och språk, Stockholm: Liber 2003 (2:a uppdaterade upplagan)