Varför samlar barn på virtuella Pokémon Go, figurer och kort? Är det bara begynnande statusjakt?

Det har skrivits multum om barns (och vuxnas) Pokémon Go-promenader, men inget om varför barnen samlar. Förvisso helt i enlighet med dagens vuxencentrering och adutonorma-tivitet... Istället har fokus lagts på bla bla bla och blä blä blä: figurerna – inte bilarna! – som trafikfara, olika slags skador under eller på grund av skattjakten, inskolning i materialism och konsumism eller, mer positivt, med fokus på den motion som fås på köpet.

Sommaren 1957 stod jag och min ett år yngre syster någon timme varje dag vid vägrenen till samhällets genomfartsväg. Vi hade var sin anteckningsbok och blyertspenna och samlade på (att ha sett) bilars registreringsskyltar. På den tiden hade registreringsskyltar en eller två bokstäver som angav från vilket län de kom. Eftersom vi bodde i norra Västerbotten, som hade AC plus ett antal efterföljande siffror, gav vi denna ”förkortning” innebörden Aktsam Chaufför. Motsatsen var de som bodde ett par mil norröver i Norrbotten, med bokstäverna BD. Dessa betydde enligt oss BlåDåre. Vi var kritiska till att ”stockholmarna” alltid skulle få hösta betyg: A. Länsbeteckningarna togs bort 1972 och sedan dess har heller inte mycket i nöjesväg varit gratis.

Sextio år senare följer jag det 6-åriga barnbarnet på hans Pokémon Go-promenad. Hans elektroniska ”anteckningsbok” kostar förvisso betydligt mer än min forna, men i övrigt är mycket sig likt. I julklapp fick han kort i en samlarlåda för 500 kronor, men han skippar plåtlådan och föredrar gummiband för att samla ”familjer” av likartade kort. 

Några år tidigare plockade han upp färgade glasbitar på gatan eller kastanjer i parken och skulle absolut ha med dem hem. Eller så fågelfjädrar, som jag försökte övertyga honom om var smutsiga och kanske sjukdomsbringande. Inte för att jag verkligen visste något om det sistnämnda…

Åttaåriga storasyster samlar också hon på Pokémon Go-kort och kan mer om figurerna, men är inte riktigt lika entusiastisk. Hon ägnar sig visserligen med framgång som en av få tjejer på kursen åt breakdance, men tycks beträffande Pokémon Go-korten börja inse att det finns genusskillnader.

Barn har alltid samlat på enligt vuxna värdelösa ting: stenar, snäckor, växter, fjärilar, tenn-soldater, spelkultor, Smurfar, gosedjur, fotbollskort, filmstjärnekort, bokmärken, etc, o.s.v. Nu är samlarobjekten dyrare och ibland elektroniska, precis som vuxnas statusprylar är dyrare (undantag: tv-apparater) och oftast elektroniska. Ändå gäller det franska talesättet: ”Ju mer det förändras, desto mer är det samma sak.” 

Vuxna irriteras givetvis av "meningslösheterna", blinda som de är för sitt eget samlande. Eller så urskuldas detta med att deras ting kan bli värdefulla en dag, bara man inte använt dem. Se bara på Barbiedockor och serietidningar i ”mint condition”! Dessutom tror föräldrar lätt att familjens inkomst är enbart deras och inte behöver delas rättvist med telningarna, som obetalda av samhället ägnar sig åt sitt kunskapslyft i (för)skolan som även möjliggör föräldrarnas heltidsarbete. 

Barnens samlande är givetvis väldigt meningsfullt, för annars skulle de inte hålla på med det. Jag ska här föreslå tio troliga anledningar till att de fascineras så.

Egenbestämt

Är samlarvurmen ”bara” fråga om en urgammal gen, ett behov nedärvt från jägar- och samlarfolken? Nej, det går att hitta flera skäl till varför samlandet är så attraktivt för barn, ifall man nu råkar vara intresserad av att betrakta det ur barnsynvinkel (Rönnberg 2003:180-181). Inte minst är det fråga om en självständig aktivitet, något som vuxna inte styr över. Det är härligt att ha något alldeles eget, något som vuxna inte kan, gör eller vill att man gör och rent av tycks ogilla, även om de håller god min och öppnar plånboken – ifall de nu har någon. 

Ja, jo, jag hör dig: vuxna, profithungriga kapitalister och reklamfolk ligger förstås delvis bakom. Detta är dock inget som barnen ännu upptäckt eller bekymrar sig över. Men lugn, bara lugn: också de ska i sinom tid göra denna upptäckt. Att själv få göra det är mer värdefullt. Den inbyggda idén att man måste ha en fullständig samling är visserligen inte egenbestämd, men inget som jag lagt märke till att barnen fäster särskilt stor vikt vid.

Istället för att verka för att städer blir bilfria, har föräldrar (och deras föräldrar) rekommen-derats att på grund av trafikfaran promenera med på skattjakten. Bonus sägs ”möten över generationsgränserna" bli. Visst kan sådant vara bra, men barn behöver också få ha några helt egna aktiviteter. 

Ska vuxna nödvändigtvis gå med, bör de i vart fall ej först ta en kurs för att lära sig allt om figurerna eller mobilspelet. Det känns för ett barn nämligen underbart att ha ett område som man kan vara expert på. Man blir självmedveten och stolt över att veta mer om figurerna än vuxna gör. Man investerar därför frivilligt stor möda i att lära sig åtskilliga Pokémon-namn, vilket trots de ovanliga benämningarna tycks lättare än alfabetets 29 bokstäver (se Rönnberg 2006).

Identitetsskapande och/eller uttryck för ens identitet

Vad man samlar på, säger något om vem man är eller vill vara. "Jag är en sån som samlar på..." dinosaurier, fotbollskort, Pokémon-kort/-figurer, My Little Ponies, luktsuddgummin, glasdjur, o.s.v. Visst är det även en tävling om vem som t.ex. har flest infångade Pokémon Gos på sin laptop och massor är givetvis statushöjande. Så är det ju också med allt annat i vuxnas såväl som barns liv. Figurerna och spelet i sig innehåller onekligen en rangordning, maktskillnader och styrkor som figuren/man själv har eller inte har. Således hierarkier som barn dagligen upplever och bearbetar i vardagen.

Men det kan också vara så att hanteringen av innehavet är ett tecken på att man är snäll och schysst: ”jag är en sån som ger bort kort gratis till dom stackare som inte har några.” Alternativt: ”jag är en omtyckt eller populär person, för jag får kort av andra”.

Ett sätt att till-egna sig verkligheten

Att vara nyfiken på världen, ha ett intresse, rikta blicken utåt mot andra och annat än en själv är en början till samhällsdeltagande och lärdomar. Den som inte frivilligt har ett intresse av något slag, lär sig heller inte mycket. Detta att man ej lyckas få eleverna att åtminstone ha något favoritämne, är ett av skolans många problem. Ett intresse för Google Maps och geografi tycks tack vare Pokémon Go också födas hos många barn, vilket förvisso en del lärare inte varit sena att utnyttja.

Skänker säkerhet och trygghet

Samlandet skänker också en känsla av säkerhet, då man kan finna eller skapa viss ordning i tillvaron. Samlar man på gripbara ting som man kan hålla i handen och syna, kan man upp-täcka likheter och skillnader. Man kategoriserar och ordnar samtidigt världen, gör den helt enkelt mer be-griplig, vilket också skänker en specifik trygghet eller säkerhet. Ju fler likartade men ändå olika skatter man kan särskilja och åtskilja, desto mer trygghet. Avgräns-ningar skänker också de säkerhet. Vuxna påpekar ju ofta att det är ”viktigt att sätta gränser för barn”… Här sätter barn sina egna gränser! Livet blir mer överblickbart, ger upplevelsen av att ”jag kan kontrollera tingen”. 

Stödjer språkutvecklingen och är ett förstadium till läsning  

Samlande och språkframsteg hänger samman, bland annat på så sätt att även språkutveckling innebär att samla ord och skapa kategorier, menar Duncker m.fl. (2014). Att ordna och sammanföra föremål är ungefär som att lära sig läsa. Man sammanställer tecken eller ting i en ny kontext, ger dem mening och tillskriver dem speciella innebörder. Det rör sig om ett meningsskapande som utgår från ”texten”, men även projiceras på den. 

Precis som med ord och begrepp i en verbal text, blir även samlarföremål bärare av symbo-liska värden, med inbyggt individuellt såväl som kulturellt meningsskapande (Duncker m.fl. 1999:78-80). Små nyanser och större olikheter upptäcks mellan olika Pokémons, precis som beträffande staplarna uppåt och nedåt i de bokstäver som jag fortfarande har svårigheter med (b, d, p, q). Den avgörande skillnaden i fallet med Pokémons är att träningen sker på den lärandes egen initiativ.

När 6-åringen sitter och letar exempel på sådant som är veckans bokstav i förskoleklassen är det för övrigt mest namnen på Pokémon Gos som dyker upp. Han har också en liten glass-låda som han förvarar de små platsfigurerna i, med lappar som han skrivit. Deras namn är sannerligen inte de enklaste att stava.

Början till fackkunskaper och vetenskaplig metodkompetens

Att se noga efter, jämföra figurernas egenskaper och kompetenser, samt bilda kategorier eller ”familjer” ger kunskaper och ämneskompetens. De kan till och med lägga grunden till vad metod innebär i vetenskapliga sammanhang, menar Duncker m.fl. (2014). Man lär sig även fakta om figurerna, fotbollsspelarna, dinosaurierna, frimärkena, eller vad det nu är man samlar på. Barnen klassificerar Pokémons i till exempel insekter, vattendjur, eldfängda, drakar, féer, spöken och sorterar och diskuterar inbördes vad dessa har för styrkor respektive svagheter: giftiga? Superstarka?

Men, säger då den teknikskeptiske läraren, ”det är kunskapskraven i läroplanerna som skall styra verksamheten. Inte fantasifigurer eller att få eleverna glada”. Vet vederbörande inte att kunskap till-egnas bäst genom intresse, motivation och ett varierat kunskapsstoff?

Ett sätt att begripa mänsklig utveckling

Jag är ganska så säker på att jag som 6-åring inte kände till ordet ”legendarisk”, men det använder nu barnbarnet om de mest sällsynta Pokémon Go-figurerna och korten: skaldjurs-pokémons och andra fossilpokémons som visst ingen hittat. Sexåringen talar även om hur monstren kan utvecklas. Jag förstår det som att de genom träning blir starkare och mäktigare och tar sig till nästa utvecklingsnivå. Jag har dock planterat idén att även jag är utvecklad, legendarisk och sällsynt. Menat att mina svaga muskler inte är den enda relevanta kraft-mätaren utan att det finns andra. Jag tål till exempel vatten. Han tycktes först häpna, men skrattade sedan.

Redan Pokémonspelen och samlarkorten runt millennieskiftet ledde till barnsamtal om fickmonstrens – och människors! – möjlighet att utvecklas till högre eller kraftfullare stadier (för 6-7-åriga pojkars resonemang kring detta, se Rönnberg 2006:237-240). Att människor blir äldre vet man förstås, men det kan vara lärorikt att reflektera kring hur man kan gå från barn till yngling till vuxen – och åldring – fast inte bli en annan art. 

Barnen blir intresserade av utvecklingsstadier och får via träningen av pokémons en rolig introduktion till hur exempelvis en larv utvecklas till puppa och slutligen insekt. Ungefär som hur baby blir barn och vuxen? Men en vuxen människa kan väl inte bli en tjur, så som de mindre ”korrekt” utvecklande Pokémonfigurer av vilka en art blir en helt annan?

Gemenskapsskapande

Samlandet har även en social funktion. Precis som för vuxna gäller, att liknande intressen är något som förenar barn. Att samla, byta och förhandla om värdet är inte bara ett sätt att säga vem man är, få status eller göra sig intressant. Det skänker social samvaro och diskussioner över både ålders- och könskönsgränser. Man är medveten om att man inte ska lura av yngre deras värdefulla kort. 

Pokémonspel/-skattjakter/-kort stimulerar även socialt lärande i en grupp med äldre och kunnigare barn, i skolsammanhang kallade ledsagare till det okunnigare barnets Närmaste Utvecklingszon. Detsamma gäller förstås för Pokémonpedagogiken (Rönnberg 2006: 234-240).

Katarina Bjärvall skrev i Dagens Nyheter (”Jakten på Pikachu hotar våra sinnen”, 21/8-16) visserligen en debattartikel om spelet Pokémon Go som ännu ett exempel på hur ”vi” genom användningen av skärmar avskärmar ”oss” från verkligheten såväl som från andra männi-skor. ”Vi” sägs bland annat få ”svårare att roa oss själva, koncentrera oss på tankar, samtal eller böcker, att observera vår omgivning med våra sinnen, att processa information som inte är digital och att ägna oss åt kreativt skapande.” 

Uppenbart är, att detta ”vi” och ”oss” inte syftar på eller innefattar barnen. Barn använder alltid prylar (även digitala) för att komma i kontakt med kamrater. ”Processar information” och använder sina sinnen gör de i en mängd och takt som ingen vuxen är i närheten av. De samtalar dessutom om figurerna.

En estetisk upplevelse

Sist men inte minst är samlandet även en estetisk upplevelse och värdering. Man bedömer och samtalar om vilka figurer som man tycker är snyggast, coolast eller gulligast. Vilka som har finast färger bland annat. Likaså vill många av Pokémon Go-kortsamlarna placera dem på ett snyggt sätt i sina album. Det är helt enkelt givande att sitta och iaktta alla figurers olika, ofta ovanliga, utseenden.

Det är helt sonika kul! Barns samlarglädje är ett mål i sig!

Jag behöver kanske inte gå in på hjärnans belöningssystem eller lyckohormoner, utan det överlåter jag åt mediepaniska vuxendebatter. Det räcker väl att konstatera att barnen tycker att samlandet är kul? För dem är själva samlandet betydligt viktigare än ägandet. 

Så föräldrar: respektera barns begeistring! (Är föremålet för samlandet inte hygieniskt, får samlingen kanske förbli utomhus?!) Och du behöver inte lägga dig i, såvida barnet inte själv bjuder in dig!

Referenser

Duncker, Ludwig, Frohberg, Michaela & Zierfuss, Maren: Sammeln als ästhetische Praxis des Kindes. Eine Befragung Leipziger Grundschulkinder, did.63-82 i: Neubert Neuß (red): Ästhetik der Kinder, Frankfurt am Main : GEP 1999

Duncker, Ludwig, Hahn, Katharina & Heyd, Corinna: Wenn Kinder sammeln. Begegnungen in der Welt der Dinge, Berlin: Klett/Kallmeyer 2014

Rönnberg, Margareta: TV-reklamen – vår tids myter. Men könsrollskonserverande och konsumtionsfrämjande för barn?; Uppsala: Filmförlaget 2003

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur?, Uppsala: Filmförlaget 2006