Efter att Pixar vunnit mot DreamWorks, vars produktion är alltför ojämn och i avsaknad av tydlig linje för att glänsa i en enkel jämförelse som denna, och efter att Disney (i förra blogginlägget 23/1-17) besegrade Miyazaki, är det så dags för finalen i barnfilms-VM. Här ska huvuddragen i Disneyfilmerna presenteras, ställda mot motsvarande i Pixars anima-tioner. (Disneytoon Studios filmer är alltså exkluderade.)
Jag har alltsedan 1980 skrivit en hel del om barns intresse för Disneyfilmer, i flera böcker, tidskriftsartiklar och nu det senaste året i 15 inlägg här på min blogg. Skälet har varit att jag velat försöka förklara varför de ofta så kritiserade filmerna har skördat sådana framgångar bland barn och försvarat barns rätt att ta del av dem. Senast har jag på papper gjort det i Rönnberg (2011) och Rönnberg (2012:215-232), vars huvudtankar jag här i hög grad ska återupprepa. Vissa vänstervänner har då sett mina förklaringsförsök som att jag försvarat Walt Disney Corporation…
Att många vuxna så ofta förkläder sin kritik i kommersiella termer och har så svårt att betrakta företeelser ur barns perspektiv kan jag inte göra så mycket åt, annat än att fortsätta tjata.
Jag har dock bara skrivit fem blogginlägg om Pixar, och samtliga om den strålande Insidan ut (8-12/12-15). Pixarfilmerna har nämligen inte behövt försvaras, eftersom de aldrig har ifrågasatts som lämpliga för barn utan i de allra flesta fall lovordats av de recensenter som visserligen mest bedömt hur de själva och föräldrar kan uppleva filmerna. Mera sällan frågat sig vad filmen ifråga eventuellt kan ge barnen. Det tar jag som ännu ett belägg för vuxnas självupptagenhet och perspektivtagandeinkompetens.
Disney har lärt ut livskunskap till förskolebarn
Jag har alltså upprepade gånger hävdat att de animerade Disneyfilmerna på ett begripligt sätt besvarat för barn viktiga utvecklingsfrågor om livsloppets olika faser och om mänskliga relationer. Frågor som Vem är jag?, Vad är en pojke?, Vad gör barn?, Hur ser andra på mig?, Hur ska en flicka vara?, Vad betyder jag för mina föräldrar?, Vad är en riktig mamma?, Vad är en bra pappa?, Vad är en baby/ett konkurrerande syskon?, Vad innebär ett handikapp?, Vad gör en tonåring?, Vad innebär det att bli vuxen?, Vad kännetecknar systerskap?, Vad utmärker en man?, Vad innebär det att vara kvinna?, Vad är en människa?, Vad, om något, skiljer oss från djuren?, osv (se min bok Varför är Disney så populär?De tecknade lång-filmerna ur ett barnperspektiv, 2001).
I dag är frågan snarare i och med Pixars tillkomst: Hur ska en vuxen man (få) bete sig? Det betraktar jag som en beklagansvärd utveckling, som i och med sin vuxenfokusering fråntar barn till och med deras redan sedan tidigare fåtal filmer. Pixar gjorde länge inte ens några filmer med barn i huvudroller och det skulle dröja 15 år innan berättelsen handlade om en tjej…
Visserligen hade också bara en tredjedel av Disneyfilmerna fram till 1990 barn som huvud-aktörer, men händelserna sågs ändå genomgående främst ur barns synvinkel. Så är det inte längre, i och med köpet av Pixar. De senaste 15 åren förekommer nästan inga barn alls i bärande roller. Finns de i de datoranimerade filmerna, är de nästan alltid onda – utan att berättelsen balanseras av några framträdande goda jämnåriga barn. Filmmakarna på Pixar har nästan helt och hållet kastat en gammal god Disneytradition, som i sin tur byggt på 2 500-åriga fabler, på 300-åriga sagor och 250-åriga litterära husdjursbiografier, på soptippen. Där går fortfarande Wall-E och letar.
Man kunde kanske hävda att berättelser som överlevt så länge kan behöva ersättas av nya och modernare, men anledningen till att de varit så livskraftiga så länge har väl varit att de haft något ”universellt” som talat till åtskilliga barn oavsett tid? Vad har då föranlett detta begynnande bortvittrande? Jo, numera verkar animerade Pixarfilmer produceras av ung-domar för vuxna, snarare än av vuxna för barn. Filmerna tycks aspirera på att bli ”barn-filmsklassiker för vuxna”, likt så många så kallade klassiska barnböcker (av Tove Jansson, Kenneth Grahame, Lennart Hellsing med flera). Filmerna skildrar inte längre barnerfaren-heter och tematiken göms hos Pixar bakom genrehybrider, pastischer och äventyrsparodier som bara vuxna har behållning av.
Vuxenfiering i förment barnfilmer
För att begripa pastischer, parodier och hybrider – ja, all s.k. intertextualitet, krävs emellertid att mottagaren först är väl förtrogen med det som det skämtas med eller mixas. Det är nu inte förskolebarn, som varit Disneys trogna stampublik – enbart en del vuxna. Inte minst har filmerna överlag blivit alltmer komplexa, fullpackade med invecklade historier, avancerad humor och mängder av referenser till vuxenfilmer. Barn under 7-8 år, som utgjort Disneys kärnpublik, känner sig lätt lämnade utanför eller dumma för att de ej fattar, även om många barn förvisso fortfarande ändå finner nöje också i de senaste decenniernas filmer. Fastän nu av andra skäl än gestaltningen av identitetens föränderliga roller från födelse till död.
Denna vuxenfiering av filmerna har efterhand accelererat. Överlag tycks barnen – om de alls förekommer – i många sentida animationer vara betydligt mognare än förut, medan framför allt fäder och farfäder är barnsligare än någonsin. Visst, sådant kan vara roligt och till och med uppbyggligt även för barn att beskåda, men det beror på hur det gestaltas.
Jag tänker här exemplifiera med en handfull Pixar-filmer och gå från den första långfilmen Toy Story (1995), via Ett småkryps liv/A Bug’s Life (1998), Monsters Inc. (2001), Hitta Nemo/Finding Nemo (2003), Superhjältarna/The Incredibles (2004), Bilar/Cars (2006), Råttatouille/Ratatouille (2007), WALL-E (2008) och fram till pensionärsfilmen Upp/Up (2009). Därefter har ju tre uppföljare gjorts, samt till slut några som faktiskt har barn i den bärande rollen. Några sidoblickar kommer även att kastas på ”vanliga” 2D-animationer av Disneys märke, såsom Kogänget/Home on the Range (2004) och Prinsessan och grodan (2009), eftersom tydligen också dessa har smittats av Pixarproducenternas vuxenbaciller.
Pixars animationer – ”barnfilmer för vuxna”?
Ingen av det inledande dussinet Pixarfilmer handlar som sagt främst om barn eller om barn-erfarenheter. De bidrar därmed inte heller till barns förståelse av sig själva och sina närmaste och stärker heller inte barns självkänsla på samma sätt som förr kunnat ske, när barn över-glänst eller lurat vuxna klantskallar.
Den estetiska utformningen är också alltför avancerad för mindre barn. Redan datoranime-ringens visuella realism gör i sig filmerna svårare för de allra yngsta att uppfatta som ”bara film”, än de tecknade föregångarna var. Det som förr tydligt i handtecknade filmer var ”bara på låtsas” riskerar nu genom 3D-tekniken att bli alltför verkligt och skrämmande, när fanta-sin om t.ex. levande leksaker här tycks förverkligas.
Många av filmerna har även alltför rörlig kamera och för minstingarna rätt knepiga kamera-vinklar. Disneyfilmerna innehöll inte sällan magi och förvandling, men Pixarfilmerna lutar sig hellre mot ny fantastisk teknologi, som vuxna ju finner betydligt ”trovärdigare”. I Upp kan djur visserligen än en gång tala, fast nu tack vare något slags elektroniskt språköversätt-ningshalsband.
Fantasi och det fantastiska räcker tydligen inte längre för vuxenpubliken, eftersom vuxna ju – åtminstone enligt många barn – ”inte har nån fantasi”. Disney-klassikerna hade i vart fall tonåringar eller antropomorfiserade eller barnaktiga små djur som huvudkaraktärer, som ofta gjorde barnnära ting. Pixars filmer handlar i nio fall av tio om vuxna män och deras homo-sociala relationer. Till och med leksakerna är i Pixar-filmen Toy Story talande nog just vuxna.
De barn som rår om och leker med prylarna är marginella för historien, men mest fram-trädande av dem är trots allt det demoniska eller monstruösa barnet Sid, som med pervers njutning förstör sina leksaker. Den snälle pojken Andy får man bara följa i några få scener, när han lämnar sitt rum efter att ha lekt med leksakerna. (I Toy Story 2 är leksakerna följdriktigt nog inte längre ens barns bruksföremål, utan vuxnas dyrbara samlarobjekt…) Tandläkarens brorsdotter Darla, en haj i människoskepnad i Hitta Nemo, är lika grym som Sid. Darlas största nöje tycks vara att plåga och döda fiskarna i det akvarium, i vilket även lille Nemo är fången.
Är filmernas barn inte onda, är de i vart fall jobbiga, eftersom de ju är konkurrenter till de vuxna i tävlingen om att vara mest barnaktig. Den knubbige, 8-årige scouten Oskar i Upp är bara en bifigur och oviktig jämfört med den 78-årige huvudpersonen Carl Fredricksen, som av misstag fått grabben på halsen. En del svenska recensenter omnämnde inte ens 8-åringen. Visst är det sympatiskt med en vresig pensionär som huvudkaraktär för en gångs skull, men då bör marknadsföringen inte ge sken av att filmen handlar om en pojke, eller att det ska föreställa en småbarnsfilm.
Barnåskådaren tvingas numera inrikta sig på de minsta och marginaliserade figurerna i ”persongalleriet”. Den vuxne myran Flips vän, myrflickan Dot till exempel, som inte heller har någon jämbördig huvudroll i Ett småkryps liv. Flips vuxenmonolog om att även små kryp kan uträtta stordåd, med liknelsen om att frön växer upp till stora träd, visar ju i själva verket att små frön – likt barn? – är oviktiga nu. Deras värde kommer först i framtiden... Av motsatt uppfattning verkar visserligen monstren i Monstropolis vara, men då i negativ mening. Pixars upphovsmän tycks länge dela monstrens föreställning om att barn är livsfarliga (”Det finns inget giftigare och dödligare än ett människobarn!”, som ett av monstren säger), men mer om dessa barnfruktande varelser om en stund.
Vuxenproblematiker
Pixars bilar, robotar, cowboy, rymdjägare och superhjältar i framträdande roller är alltså samtliga vuxna, somliga av dem i medelåldern eller ännu äldre. Medelålders handjur fanns också förr, men temat är nu inte som i Disneyklassikerna att kvalificera sig för ansvarsfullt faderskap (likt Lufsen i Lady & Lufsen eller hankatten O’Malley i Aristocats t.ex.) för barns bästa, utan dominerar gör numera vuxenproblematiker som att hitta (tillbaka till) sig själv, få ett arbete, göra ett bra jobb, tillåtas göra ett bra jobb, inte bara följa order, utveckla sin (kreativa) potential, vägra konformism, säga ”nej!” till Svenssonliv och till att vara en vuxen medelmåtta.
Pixar är idag visserligen inte ensamma om denna föräldrafokus (läs: fadersfokus), utan framgångarna har smittat av sig så att fadersrollen kan återfinnas problematiserad även hos konkurrenterna, t.ex. i Universals Dumma mej/Despicable Me (2010, Pierre Coffin & Chris Renaud) och DreamWorks fjärde Shrek (Shrek – nu och för alltid/Shrek Forever After, 2010, Mike Mitchell) och flera andra 3D-filmer. (Se mitt blogginlägg om Shrek 26/10-16.)
Hitta Nemo (2003) är ett exempel på en film med fadersfokus och som redan titeln antyder berättad ur faderns perspektiv, men kan förvisso även betraktas ur Nemos synvinkel. Den fråga filmen främst verkar vilja besvara är dock faderns mer självupptagna undran ”Hur ska jag bli en bättre förälder?”. Med andra ord, inte besvara barnets fråga ”Hur ska en pappa vara?”, utan idag mer självcentrerat än i Disneyfilmerna från 50-70-talet.
Fadern lever nu med rädslan för att inte räcka till och kunna skydda sin son mot alla de faror som lurar. Den lille 6-7-årige pojkfisken Nemos äventyr, efter ett tag infångad såsom akvariefisk, är bara en underordnad handlingstråd. Pappa Marvin hittar till sist inte minst sig själv i form av ett nytt, mindre överbeskyddande jag. Han hittar förvisso även Nemo, fast som han tror död. Det är alltså inte Marvin som räddar sonen, vilket förvisso kan ses som barntillvänt och barnstärkande, men även tolkas på motsatt vis. Filmens tematik har förstås fortfarande relevans även för barn och visar inte minst hur viktiga barnen är för föräldrarna. Det ska bli mycket tveksammare året därpå.
Superhjältarna (2004) har som huvudrollsinnehavare en något överviktig familjefar i övre medelåldern. När denne Bob Parr räddar en man som försöker begå självmord genom att hoppa från ett tak, uppstår problem eftersom hjälten stäms p.g.a. sin insats och hela familjen tvingas gå under jorden. Fadern måste således försaka sin superhjältekarriär, till förmån för familjens säkerhet. Alla ingår nu i ett s.k. vittnesskyddsprogram, där pappan har ett trist 9-5-jobb som innebär att reglera skadeanmälningar på ett försäkringsbolag. Han har dock svårt att hålla tillbaka sin superhjältekallelse.
Filmen kan ses som en skildring av en medelålderskris, där mannen är upptagen av sina tidigare prestationer och karriärdrömmar, som kanske inte helt slagit in. Han märker plötsligt att den situation han nu befinner sig i inte precis är vad han hade drömt om, när han trots allt valde familjeansvar framför ”självförverkligande”. Så han ger sig ut på ännu ett äventyr. Här blir det pappan, och alltså inte barnen, som behöver räddas av resten av familjen. Superhjäl-tarna tematiserar således också den vuxenerfarenheter, även om herr Hjälte beter sig som en egoistisk barnrumpa.
Den medelålders superhjälten försummar med andra ord sin superhjältefamilj i jakten på ungdomens förlorade glans och maktkänsla. Superhjältebarnen oroar sig till och med för att föräldrarnas äktenskap ska spricka, om barnen själva inte gör något åt saken. En vuxens önskan att begå självmord har begripligt nog aldrig förekommit i tecknad barnfilm. Super-hjältarna är också den enda s.k. barnfilm där barn ses döda folk utan att blinka. Behöver verkligen 5-6-åringar få kunskaper om självmord, luras att skratta åt hämndlystet dödande, eller i onödan börja oroa sig för skilsmässa såväl som sin framtida yrkeskarriär?
Lek i livets slutskede
Pixarfilmen Upp handlar inte om Carls barndom, utan om dennes nostalgiska föreställningar om sin egen barndom i slutet av 30-talet, och om hur han till sist får leva ut dessa. Åttaårige Oskar ska däremot fås att ge upp sin barnaktighet (eller kanske skjuta upp den i 70 år?), genom att beskåda gamle Carl få ”bli barn på nytt”. Alla – utom barn – ska numera tydligen få ”bevara barnet inom sig”. Det är alltså inte fråga om något livslångt lekande, utan främst om lek i livets slutskede.
Med viss välvilja skulle man kanske kunna hävda att Upp ställer frågan Vad är en farfar? Hopslagen med en (ytterst undanskuffad) undran Hur ska en riktig pappa bete sig?, med tanke på att lille Oskars ständiga tal om sin pappa antyder att fadern i realiteten sällan är närvarande, eller ens bryr sig om honom. Jag uppfattar dock temat som det motsatta. Här ska publiken fås att förstå att en farfar egentligen är ett barn, medan en 8-åring bör bete sig som en vuxen. Filmen ska uppenbarligen ses som sinnesstimulans för de allra äldsta – och har så gjort, av recensionsutlåtanden att döma – och som en varningssaga för de yngsta.
Gamle Carl grämer sig över de barn som han och hans fru aldrig fick, men Carls äventyrs-lystnad väcks till liv tillsammans med scoutpojken, som förstås kan ses som den son som gamlingen aldrig haft. Den 8-årige Oskar råkar dock bara följa med på äventyret. Så värst farfaderlig är 78-åringen inte heller, utan snarare en kontrastbild som ska få 8-åringen att vilja lämna barndomen. Det blir också ordentligt våldsamt, när Carl konfronterar sin barn-doms idol, upptäcktsresanden Muntz. Denne skurk borde nu rimligen vara minst 100 år, med tanke på att han var Carls barndomshjälte. Fast inte kan väl meningen vara att barnåskådare ska lära sig misstro farfar eller mormors far?
De övervägande manliga recensenterna var emellertid lyriska och prisade nästan samtliga Pixarfilmer som ett framsteg, jämfört med de ”förutsägbara” historierna i de gamla tecknade filmerna – eftersom filmerna nu tilltalade dem själva och gjorde det möjligt för dem att känna igen sig… Exempelvis fick de tydligt animerade, för var dag tilltagande, skäggstråna på Carl beröm, trots att närbilderna på hans ansikte för yngre barn snarast blir skrämmande.
Filmen Upp sades av flertalet svenska recensenter ha fått dem att gråta. En manlig recensent fann ”ett vemod och en sorg över livets gång som känns uppriktig och rörande. I ett finstämt collage ser vi ett liv med drömmar och förhoppningar och vardagslycka passera”. En kvinna uttryckte något liknande: ”Och vad kan egentligen vara vemodigare än att ångra det vi aldrig fick uppleva?
Kan barn verkligen relatera till detta med livets besvikelser? ”Bör” de göra det? Är vemod en ”barnkänsla”? ”Borde” det bli det? Vore inte optimism rimliga uppväxtstimulans? Jo, dessa mina frågor är retoriska! Invändningen kan förstås också resas, att barn visst kan må bra av att förstå åldringars depressioner.
Arbetslinjen – men helst i ”självförverkligande” yrke…
”Arbetslinjen” är genomgående i Pixarfilmerna, men helst arbete inom ett ”självförverkligande” yrke. Superhjältepappan Bob Parr är inte ensam om att vilja ”förverkliga sig” genom sitt jobb. Detsamma gäller förstås den något udda gourmetråttan Remy i Råttatouille, som måste ta sig genom många kraftprov för att till sist lyckas som kock. Här handlar det dock inte bara om konstnärlig inspiration och att realisera sina drömmar, utan betonas tack och lov även jämlikhet, tolerans, demokrati, principen att se till individen snarare än till ”rasen”, samt modet att bryta mot fördomar. Filmen slår således inte bara ett slag för vikten av att finna sin egen kreativa väg.
Den fråga som Pixarfilmerna ställer – till barn? – tycks dock överlag numera vara ”Hur får man ett jobb?”. Detta spred sig redan 2004, så att de tre medelålders kossorna i Disney-filmen Kogänget måste fixa sin ”arbetsgivares” ekonomi. Och den svarta servitrisen Tiana i Disneyfilmen Prinsessan och grodan (2009) har haft två jobb för att kunna förverkliga sin dröm om att öppna egen restaurang, men är i hennes fall realistiskt med tanke på den ”miljö” och tidsperiod som skildras. Och visst, dagens ungdomar uppmanas ju att bli ”entreprenö-rer”. Men är inte arbetsmarknaden svår nog, så att åtminstone förskolebarn borde få slippa oroa sig för framtida anställning, innan de ens börjat skolan?
Vikten av hårt arbete kan man även lägga märke till i Ett småkryps liv (1998), som också handlar om sådant som enbart vuxna kan relatera till: arbetets mening samt rättvis lön. I denna radikala klasskampsfilm är temat faktiskt utsugningen i arbetslivet och att skurkar till gräshoppor tar resultatet av ens mödosamma arbete, varför filmen av en kritiker träffande nog sagts vara en fackföreningsfilm!
I denna version av den urgamla fabeln terroriserar de stora maffialiknande gräshopporna (”bourgeoisien") de små myrorna (”proletariatet”) och kräver att få deras hopsamlade matförråd till vintern. Den excentriske ”uppfinnaren” Flip försöker ta hjälp av några klantiga arbetslösa cirkusinsekter, som tror att Flip är en s.k. talangscout. Inget gratis superhjältejobb här, inte! Fast på typiskt amerikanskt manér är det individen Flip som fixar det hela, snarare än resultatet av någon kollektiv aktion.
I Bilar (2006) måste ”Blixten” McQueen mycket riktigt arbeta av sina trafikböter genom att asfaltera vägen, som invånarna hoppas åter ska locka in turisterna i deras lilla stad, så att handeln än en gång ska blomma upp. Också här lärs vikten av hårt arbete ut. ”Blixten” flyttar slutligen sin racerbilsverksamhet till denna, som han förstås till sist inser, 50-talsidyll för att gynna den lokala ekonomin.
Wall-E betonar likaså hårt arbete och plikt, i en konservativ ideologi förklädd till miljövär-nande. Städroboten Wall-E hanterar sopor i en framtida folktom, av avfall förgiftad, storstad. Wall-E:s jobb är att städa upp på jorden, efter att mänskligheten gjort planeten obeboelig genom sin överkonsumtion. Denna berörs dock inte direkt, utan människorna fortsätter sitt överkonsumerande även svävande ovan planeten. I denna nostalgiska film söker Pixar-animatörerna efter det rena, orörda förflutna och tror förstås att de därmed gör en barnfilm.
Men nostalgi är ingen ”barnkänsla” utan något som enbart vuxna ägnar sig åt.
Dödliga ”barnbaciller” – eller livgivande barn?
På firman Monster AB har arbetet huvudsakligen övervältrats på barnen. Bolagets slogan är, precis som många föräldrars, ”We Scare, Because We Care!”. Här exploateras barns skrik för att generera energi till Monstropolis. I denna reaktionära, till synes antikapitalistiska, film Monsters Inc., utvinner monstren alltså elektricitet ur skrämda barn. När ett monster smyger in genom garderobsdörren till ett barns rum, samlas barnets skrik av fasa upp i en gul behållare på kraftverket.
De otäcka monstren som lurar när barnen ska somna är dock ännu räddare för barn, än vad dagens barn är för monster. Monstren tror nämligen att barn bär på dödligt giftiga baciller. Även rädda monster kan dock hysa faderskänslor. Sulley, den bäste ”barnskrämmaren”, inser att barn inte är så farliga, men måste lära sig ta hand om lilla Bu, som han kallar 2-åringen, som råkat följa med in i monstervärlden. Han klär ut henne till monster, för att dölja den förment farliga inkräktaren, men hon avslöjas givetvis.
Arbetarklassmonstret Sulley blir då utslängd från jobbet och förvisad till Nepal. Sulley måste förstås trots det se till att skydda inte bara lilla Bu, utan även alla andra barn som fienderna vill skada, för att kunna försörja staden med energi. Ty det lila ödlemonstret Ran-dall, som tävlat med Sulley om titeln ”månadens bästa arbetare” på firman, har uppfunnit en maskin som ska kunna utvinna skrik direkt ur kidnappade barn. Filmen slutar givetvis med att ”ett gott skratt förlänger livet” och att skratt ger ännu bättre kraft än skrik, ja, är tio gånger starkare. Också barns glädje kan som bekant exploateras.
Kan man tänka sig en tydligare allegori över vuxnas relation till barn? Begriper också barn det? I så fall: finner de det roligt? Fast ”måste allt vara roligt här i världen…?”.
Den ende, såvitt jag vet, som kritiserat denna monstruösa monsterframställning är den amerikanske litteratur- och populärkulturforskaren Joseph Zornado (2008), som menar att filmen Monsters Inc. bara till synes är en hyllning till en human behandling av barn. Här tematiseras dock, och det nästan explicit, en sanning som alla vuxna innerst inne vet: föräldrars (emotionella) användning av barn. Samt mera generellt hur de i maktställning demoniserar de svaga för egna syften. I filmens slut har monstrens hegemoni inte alls brutits, utan bara ersatts av en ännu effektivare utsugningsmetod. Maktrelationerna är oförändrade, menar Zornado.
Inget har alltså i grunden förändrats i Monstropolis. Exploateringen framställs fortfarande som naturlig, samtidigt som den blivit ännu osynligare än den inledningsvis var. Filmens reaktionära läxa är att exploatering är någonting självklart, kul, ja, gulligt. Auktoriteterna är goda och snälla och undersåtarna ska skatta sig lyckliga att de kan hjälpa sina överordnade. Filmen ger den vuxna publikens identiteter och handlingar psykologisk uppbackning, summerar Joseph Zornado (a a).
Vad ”ger” den då barn? Möjligen mindre natträdsla för monster? Bra nog så?
Monstropolis i Monsters Inc. leder förmodligen inte bara mina tankar till Science Fiction-stumfilmen Metropolis (1927), fast med en avgörande skillnad: där gör arbetarna uppror. I den tekniskt fascinerande staden Metropolis lever de olika samhällsskikten helt åtskilda: de övre skikten under luxuösa förhållanden, medan arbetarna i underjorden behandlas som djur. Bossen Freder Fredersen ser sin makt hotad och låter uppfinnaren Rotwang (som här troligen stått modell för monsterödlan Randall) framställa en maskinmänniska, för att hålla arbetarna i schack. Rotwang vill dock hämnas Fredersens ”stöld” av hans fästmö och gör därför så att maskinen istället hetsar arbetarna mot uppdragsgivaren och systemet. Massan lyder och förintar samtliga maskiner. Något motsvarande hade dock förmodligen varit otänkbart även i en ”barnfilm för vuxna” från Pixar.
Den vuxenfieringstendens som inleddes redan på 90-talet, men som sedan intensifierats, med Pixarfilmer som för barn är allt knepigare att begripa sig på, kan inte tolkas som annat än att den motståndspotential mot vuxenhegemonin som förr fanns i de tecknade långfilmerna upp-hör, eller åtminstone försvagas betydligt. Fast kanske försvagas hegemonin inifrån, genom att vuxna nu blir infantila? Att Pixarfilmerna inte som Disneys tematiserar barnerfarenheter betyder för den skull inte att barn inte skulle ha utbyte av dem, fast nu en annan typ av behållning.
”Betahannen” – ett försonande drag i ”feminiseringsresa”?
Att Pixar i 14 av sina 17 filmer har män i huvudrollen är ett lika välkänt som kritiserat faktum. Först i den trettonde, Modig (2012), kom ett ytterst välbehövligt tjejtillskott vad protagonister anbelangar. Mansrollerna har emellertid också förändrats. Om man inte bara räknar könsdelar och ålderskvoter, har Pixarfilmerna förvisso också sina förtjänster, förutom att de givetvis är skickligt gjorda. Alfahannen har t.ex. fått konkurrens av betahannen.
Alfa är ju den första bokstaven i det grekiska alfabetet, följt av beta, och djurvärldens dominanssystem har ibland även överförts på människor av hankön. En alfahanne är då den man som är högst i rang i mansflocken, där de under honom försöker ta hans plats, ifall han inte leder dem framgångsrikt. I dagens samhälle duger dock inte längre enbart muskler och mod, utan självsäkerhet, allmän framåtanda och en mindre våldsam aggressivitet, plus god ekonomi ”förstås”, belönas numera med den främsta statuspositionen och den tjusigaste kvinnan.
Också på film har därför så sakteliga betahannen börjat göra sig gällande, men – precis som i Pixarfilmerna – nästan enbart i komedier (i live-fallet ofta regisserade av Judd Apatow). Här kännetecknas huvudkaraktären av hankön av humor, känslighet och kamratskap med andra män, snarare än av konkurrens. Ken Gillam och Shannon Wooden (2008) har lyft fram Pixars ”Nye Man”, i Bilar, Toy Story och Superhjältarna utifrån egenskaperna hos de man-liga huvudfigurer som dessa filmer kretsar kring. De beskriver en utveckling innebärande att betahannarna visar sig ensamma, sårbara, men mognar genom att ”acceptera sina traditio-nellt mer ’feminina’ sidor”.
Många av karaktärerna i Pixars enormt mansdominerade filmer sägs alltså vara mångsidi-gare och mindre stereotypa än vanligt. De kämpar mot sina brister för att till sist hitta fram till ett nytt jag, som de är mer bekväma med och som också är hälsosammare. Woody såväl som Buzz (Toy Story), Blixten McQueen (Bilar) och Mr Incredible/Bob Parr (Superhjäl-tarna) strävar inledningsvis alla efter att vara alfahannar, men landar i mer relationellt orienterade identiteter och bryr sig till sist mindre om att konkurrera och besegra den konkurrenten. De väljer istället att bry sig om andra, älska och bli älskade tillbaka. Med andra ord: byter helt enkelt ut social isolering, ledarskap och konkurrens mot mer givande gemenskap, känslomässigt belönande samvaro, ”följarskap” och en mer lättjefull tillvaro. Arbetet är trots allt inte allt?
Blixten McQueen är förstås redan i utgångsläget inte så värst macho, men förändras sedan ytterligare. Till en början har han inga riktiga vänner, bara konkurrenter och beundrare. Han förstör, är länge frustrerad och arg för att han måste stanna så länge och laga vägen i ”bond-hålan”, istället för att infinna sig på tävlingsbanan.
Woody och Buzz i Toy story konkurrerar också inledningsvis, inte bara om att vara Andys favoritleksak, utan vara populärast och mest beundrad av de övriga leksakerna. Till en början är Woody gruppens ledare, då han både bryr sig om dem, om än dominerar dem, fast denne retrokaraktär får snart konkurrens av den modernare och häftigare Buzz. Bägge är egentligen djupt ensamma.
Bob Parr är också han mestadels arg och besviken, inte minst p.g.a. den inskränkande fadersrollen. Han förlorar dessutom hjältejobbet och måste försörjas av frugan, superhjältemamman och före detta Elastaflickan. Vilken knäck för hans självkänsla är inte detta?
Filmerna handlar inledningsvis i hög grad om att ”vara en riktig man” och en ”ledare”, men handlingen avslöjar och förlöjligar den självcentrerade alfahannen, som till sist inser att han måste be andra om hjälp. Han är inte oberoende och det är heller ingenting att sträva efter. Att ge och få hjälp ersätter tävlan.
Vad som påstås vara en kulturell förskjutning av alfahannen i riktning mot betahannen är emellertid egentligen inte fråga om någon “ny man”, jämfört med Disneys “gamle”. Jämförbara fullvuxna män som Lufsen, Aristocats´ O´Malley, Bernard i Bernard & Bianca (1977), Basil mus eller Robin Hood kan inte sägas vara några alfahannar, även om de älskar friheten och obundenheten. Skillnaden är främst den, att Pixars mansfigurer (precis som DreamWorks´ Shrek, men i motsats till Disneys män) till en början är alfahanne-wanna-bes, som dock slutligen kommer till insikt: ”utvecklas”.
Även detta torde vara en effekt av att Pixarfilmerna vänder sig till en förment mer mogen publik. Bolagets vuxnare variant motsvarar därmed bättre det sedvanliga kvalitetskravet från vuxet håll om att protagonisten ska ”utvecklas” inom 90-minutersformatet. Samtidigt får vi inte glömma att dessa betahannar uppträder i komiska sammanhang, med tumregeln att ”ju löjligare, desto bättre”. Att det skämtas med gamla mansstereotyper är heller inte alldeles säkert någonting som begrips av den yngsta publiken.
Pastischer, parodier och hybrider kräver filmerfarenheter
Vad som hänt runt millennieskiftet tycks således vara att filmerna mer tilltalat föräldrar och (halv)vuxna än barn i ålder 4-9 år, för vilka berättelsen blivit alltmer svårbegriplig med komplexa historier och dito karaktärer. Fast roliga bifigurer finns som tur är fortfarande. De datoranimerade filmerna görs nu helt klart främst för vuxna, när Pixar tydligen strävar efter att inte förknippas med tecknad Disneyfilm. Det vill säga: med något så förment lågt som barnfilm. Man frågar sig ibland varför Pixarfilmerna överhuvudtaget är animerade.
Filmerna sägs föga förvånande vara ”mer originella”, eftersom de till skillnad från merpar-ten av Disneys inte är filmatiseringar av klassiska sagor eller barnböcker. Disneyfilmer har tidigare ansetts vara familjefilmer med två nivåer, där den vuxna innehållit vuxenhumor och smärre referenser till populärkultur, men jag vill hävda att de faktiskt är barnfilmer, fullt begripliga för barn och gjorda för dem – även om Disneys PR-män velat utvidga målgrup-pen genom benämningen familjefilmer. Pixarfilmerna är egentligen heller inte mer originella, med tanke på att de som framgått lånar friskt från icke-animerade vuxenfilmer.
Pixarfilmerna är ofta till stor del animerade versioner av vuxenfilmsförlagor, eller åtmin-stone fullpackade med intertextuella blinkningar till filmerfarna vuxna och halvvuxna (män, framför allt). Detta ”vuxenfilmssyndrom” anses av självcentrerade filmrecensenter göra Pixarfilmerna överlägsna de gamla förutsägbara barnfilmerna. Kritikerna avslöjar härmed enbart sin oförmåga att betrakta filmerna ur barns perspektiv.
Istället för som tidigare baseras på fabler, sagor och barnlitteratur, bygger Pixar nu alltså (som så många filmkunniga recensenter påtalat) på moderna eller rent av futuristiska vuxenförlagor: andra filmer eller filmgenrer. Ett småkryps liv sägs anspela på gangstergenren (och även påminna om Three Amigos, 1986), Superhjältarna är action(pastisch) eller äventyrs-komedi, medan det är svårare att säga om Wall-E är en Science Fiction-parodi eller S-F-satir. Filmen påminner förstås om 2001: Ett rymdäventyr (1968), vars onde karaktär HAL 9000 här motsvaras av Axioms autopilot AUTO, medan Wall-E själv snarare erinrar om R2D2 i Stjärnornas krig.
Wall-E innehåller även referenser till I, Robot (2004), Blade Runner (1982) och Franken-steins mänskliga monster. Bilar verkar vara en nyinspelning av Doc Hollywood (1991), men påminner förstås även om bilåkandet i t.ex. American Graffiti (1973) och Grease (1978). Råttatouille för tankarna till Jacques Tati, medan Upp kan ses som en animerad road-movie högt ovan asfalten, med många föregångare i vuxnas filmer och böcker. Monsters Inc.:s likheter med Metropolis har redan berörts. Kommer recensenterna främst med referenser till vuxenfilmer, kan detta alltså kanske vara ännu ett tips om att filmen ifråga inte är någon barnfilm.
Filmmakarna visar sin ”vuxenhet”, genom att självupptaget gå tillbaka till sin ungdoms favoritfilmer och tematisera företeelser som barn ännu inte mött, men som vuxna kan ”genomskåda” eller ”djupsinnigt” finna intertextuella referenser till. Men det blir proble-matiskt med alltför stora filmhistoriska kunskaper och alltför mycket lek med stereotyper från filmmakarnas sida. Ty 4-9-åringarnas erfarenheter sträcker sig sällan bortom familje-roller, skolan och kamraterna, vilket tidigare Disneyklassiker lyckligtvis tagit fasta på. Pixar-filmerna är inte ens familjefilmer, som vanligtvis handlar om föräldrars svårigheter i sin barnuppfostran av bångstyriga barn, utan de sällar sig till Wes Andersons filmer inom den nya barnslighetsgenren för vuxna.
Barndom betraktas idag inte längre som motsatsen till vuxenhet utan barn ses åtminstone inom forskarsamhället ofta som en kortare vuxenvariant. Pixar tycks snarare mena att vuxna bara är ännu en barnvariant, eventuellt att bägge ålderskategorierna är lika kompetenta betraktare av rörliga bilder. Det stämmer möjligen vad gäller avläsningen av snabbt skif-tande bilder, men däremot inte beträffande de teman som dessa bilder är avsedda att lyfta fram.
Skrivbordslampan kontra musen som talande symboler
Som Nóra Borthaiser (2012) framhållit, hade Pixar animerade ting som sin stjärna eller talande huvudroll i sex av de tolv första animerade långfilmerna: Toy Story (1995), Toy Story 2 (1999), Bilar (2006), WALL-E (2008), Toy Story 3 (2010), Bilar 2 (2011). Disney har förvisso också animerat ting fast mest som komiska bifigurer, exempelvis teservisen i Skönheten & Odjuret (1991), men därutöver i två av 55 filmer: trädockan i Pinocchio (1940) och roboten Baymax i Big Hero 6 (2014). Ett slags sammanfattning av skillnaderna film-typerna emellan kan kanske framträda i denna förvisso ytterst förenklade ”tabell”:
Olikheter PIXAR vs Disney
– ”mänskliga” lampan Luxo Jr. vs ”mänsklig” mus som bolagets talande symbol
– antropomorfiserade föremål vs förmänskligade djur
– datoranimerat vs oftast tecknat
– auteurer/regissörer med egen stil (Lasseter, Stanton, Bird, Docter) vs hantverks-/regissörskollektiv
– vuxenfilmspastischer vs sagofilmatiseringar
– ironiska filmer vs optimistiska
– teknikens under i stadsmiljö vs naturens under oftast i lantlig miljö
– anti-kommersiellt hyckleri vs döljer aldrig sitt produktförsäljningsintresse
– ”Va häftigt om man kunde se in i…/Tänk om leksaker/monster…?” vs ”Det var en gång…”
– antagonister (ibland inom protagonisten själv) vs tydliga skurkar
– androcentrism (3 av 4 har män i huvudroll) vs mer könsjämlikt
– säljande uppföljare i del 2 eller t.o.m 3 vs inga uppföljare av originaltitel
– intar en vuxens/förälders synvinkel vs tar barnets perspektiv
– tematiserar vuxenproblematiker vs besvarar barns utvecklingsfrågor
Pixar och Disney har visserligen gått slingervägar och omvägar om varandra. Ibland tagit steg tillbaka eller ”in på den andres territorium”, kanske lekt att man var den andre. Det vill säga: gjort det som konkurrenten förr gjorde och vice versa. Exempelvis började Pixar med originalstorys, men har efterhand adapterat europeiska förlagor, medan Disney ibland gått den motsatta vägen.
Filmbolagen har även turats om att göra vad som kritikerna kallat för de sämsta filmerna samtidigt som det andra bolaget samma år påstås ha gjort många av sina bästa. De förment sämsta har då ofta varit just entydiga BARNfilmer… Pixars Den gode dinosaurien och Bilar 2 kan fungera som exempel på detta, liksom Disneys Dinosaurier (2000), Lilla kycklingen (2005) och Familjen Robinson (2007).
Såväl Pixar (Wall-E, Insidan ut) som Disney (Den lilla sjöjungfrun, Lejonkungen, Frost, Zootopia) har skapat fantastiska animerade filmer, men Disney enligt min mening gjort fler och tydligare sådana för barn – och tilldelas därför av mig VM-guldmedaljen.
Referenser
Borthaiser, Nóra: Blinded by the desk lamp: Object values and consumerism in Pixar’s animations, Americana 8 (2012):1
Gillam, Kim & Wooden, Shannon: Post-princess models of gender: The New Man in Disney/Pixar, Journal of Popular Film and Television 36 (2008):1, s.2-8
Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012
Rönnberg, Margareta: Barn ärver tyvärr sällan andra barn... Om föräldragenerationers förslösade kulturarv – och barns reludiering!, i antologin Kulturarvingarna, typ! Vad ska barnen ärva och varför?, red: Anne Banér, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning, 2011, sid. 169-196
Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär?, Uppsala 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar